Omslaget på BO:s rapport
”Sedan 2014 har drygt 1 700 ensamkommande barn försvunnit. Vi vet fortfarande inte var mer än 1 400 av dem är eller vad som hänt dem. ”
Det slås fast i en rapport från Barnombudsmannen som släpptes i början av december.
I rapporten finns en intervju med Christian Frödén, gruppchef för Ensamkommandegruppen hos gränspolisen. Han arbetar i Stockholms riskmiljöer med ensamkommande unga.
”18-årsdagen och avslag på asylansökan är kritiska moment för många. Hur märker du av det?
– Väldigt tydligt – ofta så drar de ju då. I den afghanska gruppen märks det tydligt för de har ingenstans att ta vägen, tycker de själva. De har inte erfarenheten av det egna resandet. De går in i en psykisk ohälsa och där finns nästan alltid drogerna med som en självmedicinering eller flykt. Vi har väldigt många killar som börjar använda tung narkotika i stor omfattning, knutet till en oerhört lång asylprocess och till 18-årsdagen. Så är det definitivt!”
Länsstyrelsen i Stockholm har tidigare redovisat ett regeringsuppdrag med vad de föreslår för att minska problemet.
Den rapporten är värd all läsning den kan få. Det finns flera förslag som alla är viktiga. Här är två.
# Följ upp och gör en barnkonsekvensanalys av lagändringarna i lag om tillfälliga begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (2016:752) samt lag om mottagande av asylsökande m.fl. (1994:137). Barnkonsekvensanalysen bör vara vägledande i hur lagstiftningen utformas framöver och vad som händer med den tillfälliga lagstiftningen efter att tre år har löpt ut.
# Uppdra Migrationsverket att skyndsamt kartlägga förekomsten av psykisk ohälsa, suicidförsök och suicid bland ensamkommande barn i asylprocessen. Kartlägg hur dessa ärenden hanterats och vad som eventuellt kan utläsas från befintlig statistik, så som kön, nationalitet och ålder. Efter en initial kartläggning bör lämplig myndighet, till exempel Migrationsverket eller Socialstyrelsen, få i uppdrag att regelbundet överlämna lägesrapporter till regeringen.
Innan släppet av BO:s rapport bjöds jag och ett gäng andra riksdagsledamöter in till ett församtal där det redogjordes för de stora dragen utan att presentera slutprodukten.
Jag sa då det jag skriver nu: Det är naturligtvis viktigt att vidta alla de här åtgärderna och kanske ännu fler. Men vi kommer inte ifrån grundproblematiken, som handlar om rädslan för att få ett avslag och rädslan för att utvisas till ett land där man saknar alla livschanser. Åtminstone upplever man det så även om Migrationsverket hittar luckor av ”säkerhet” i mycket hårt drabbade länder.
Om alla dessa punkter genomförs är det bra. Mycket troligt underlättar det både vad gäller att barn försvinner och kanske också gällande deras mående. Vi kommer aldrig, aldrig runt att det handlar om livrädda barn och unga som är ensamma i ett främmande land.
När vi inte tänker erbjuda dem trygghet och framtidshopp och de inte ser det som ett alternativ att återvända till en krigszon eller evig förföljelse kommer de att välja ett liv på gatan. Vi kan tycka att det är svårt att förstå. Det är för att vi inte förstått deras situation. Lyssnar vi kanske det är lättare.
Samtidigt vill vi undvika parallellsamhällen i Sverige.
Men just nu skapar vi exakt det. På grund av all skit som framkommer i de här rapporterna. Vi måste göra bättre. För de ungas skull förstås, men också för vår egen skull. Eller är det så jävla illa att det som påstås i rapporterna, att vi ju inte eftersöker de unga, för att vi egentligen inte bryr oss?
Det är inte det Sverige jag vill ha. Det är ett ovärdigt Sverige. Ett inhumant Sverige.
(Vet ni hur många ensamkommande unga som försökte ta sitt liv och hur många som lyckades under 2017?)
