Bilden är från när Forsbacka/Gävle sluter upp för Gabriella och hennes familj den 13 februari. Nu är hon i El Salvador. Inte i snön.

Ofta sägs att socialdemokratin är en bred kyrka, det vill säga att i partiet ryms en spännvidd av tankar och idéer. Var det Göran Persson som sa det? Spelar ingen roll, och det är sant. Det är också viktigt, därför att socialdemokratin ska vara ett folkrörelseparti. Partiet attraherar höginkomsttagare från storstadsområden och arbetslösa från bruksorter som båda ser att ett mer jämlikt samhälle med trygghet är vägen fram för att göra det bättre för alla. Att det kommer olika perspektiv på frågor helt naturligt. Frågor som bryts i medlemsdemokratin.

I mer än tio år har migrationspolitiken stått högt på många länders agendor. För att inte tala om hos alla miljoner människor i världen som är på flykt. Just nu är fokuset i Sverige på utvisningar. Jag uppfattar att det finns en bild hos många svenskar som är: ”Det är konstigt och dumt att människor som kommit till vårt land och sköter sig bra inte får stanna medan andra som betett sig dåligt får stanna”. Givetvis finns massor av juridik kring detta, varför det blir olika utfall, men det hindrar inte människor från att ha den här uppfattningen och därmed bli rasande när det visar sig att deras mycket väl integrerade vänner som är en del av det svenska viet plötsligt inte räknas. I Gävle har vi sett Gabriella 8 år utvisas till El Salvador då hennes pappas inkomst var någon tusenlapp för låg, för att familjen skulle kunna stanna i Sverige. Både mamman och pappan verkar i samhällsbärande yrken. En annan är Zaina från Gävle. 23 år, jobbar på skola och är eldsjäl  inom en idrottsförening i stadsdelen. Hon ska utvisas till Jordanien efter fjorton år i Sverige.

Självklart är Socialdemokraternas politiska program och riktlinjer viktiga. De utgör ryggraden. Men inte mer än att hållningar kan ändras, oavsett vad som står i dom, oavsett medlemmars möjlighet till inflytande. NATO. Jag kan inte utläsa ur varken program eller riktlinjer att det som händer nu är det vi menar med stram migrationspolitik.

I dag skriver DN om Afnan, SSU-ordförande, boende Köping som riskerar att utvisas. Två partivänner, Annika och Elizabeth, berättar i artikeln om sin besvikelse över Socialdemokraterna och migrationspolitiken. Det är samma tankar som jag möter i hela mitt distrikt, Gävleborgs partidistrikt. Hos mina arbetskamrater och hos Gävlebor. Man kan förstås säga att det har fattats beslut i riksdagen där alla sossar borde ha förstått att vi skulle hamna där vi är nu. Ganska få människor över huvud taget, inte ens socialdemokrater, har den tid och ork som krävs för att sätta sig in i riksdagens alla tusentals omröstningar. Därför är det framåt som gäller.

Annika och Elizabeth i Köping tycker att det är tyst i partiet. Jag ser andra debattörer undra över vad det är för partikultur som finns. Det är klart det finns en partikultur. I just riksdagsgruppen inte helt skön alltid. Jag har en del att säga om den, men nöjer mig med ett exempel. När jag satt i riksdagen engagerade jag mig i situationen för de ensamkommande som kom 2015. Det var det många i Sverige som gjorde. Facit visar att det har gått väldigt bra för de ensamkommande som fick chansen att stanna. Fler fick stanna för att vi fick till stånd den så kallade ”Gymnasielagen”. MP drog men det hade inte blivit något om vi inte var ett gäng från S som också drev på stenhårt. Fick rätt mycket skit av partivänner. Jag tappade håret av stress och en sommaravslutningsmiddag ville inte mina bordskamrater prata med mig, pga. varit besvärlig. Som någon slags straff antar jag.

Vi var ett gäng, över tjugo stycken, som valde att skriva en debattartikel som vi skickade till Aktuellt i politiken som argumenterade för en lösning för de ensamkommande. Strax efter att den mejlats iväg började ledamöter som skrivit under höra av sig till mig. En efter en. De hade olika skäl till varför de inte längre kunde skriva under. De vågade inte. De hade fått propåer. De ville inte att deras namn skulle bli så synligt i arbetet. De hade faktiskt ambitioner i sitt politiska arbete. Det här kändes inte rätt längre. När texten kommit till AIP hade någon där börjat höra av sig hit och dit om att texten fanns och då började påtryckningarna. Jag vet vilka som lyfte bort sina namn. Jag vet vad de gör i dag. Men framför allt vet jag vilka som lät sina namn stå kvar. Personer med riktig ryggrad. Apropå partikultur.

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen är som det ser ut i dag de som har möjlighet att driva samhällsutvecklingen i den riktning jag vill se. Magdalena Andersson är den självklara och starka statsministerkandidaten. Jag räknar inte med att det kommer att ske på det sätt jag önskar och tycker i varje fråga. Det är den breda kyrkan. Jag får vara med och trycka på åt det håll jag vill, på de sätt jag kan. Med åren har jag blivit bättre på att inte behöva försvara Socialdemokraternas alla förehavanden. Varför ska jag göra det? Jag har inga problem att argumentera för Socialdemokraterna som partiet med den bästa helhetslösningen. Men jag har heller inga problem med att peka på området där jag tycker att vi borde göra bättre.

De flesta människor brinner av längtan efter att samhälle där alla mår bra. Vi vill se bra skola, äldreomsorg och ha kul! Det är krångligt med politik, men politikers uppdrag är att kommunicera begripligt. Mamdani i New York har gjort det. Hur han kommer förvalta sitt förtroende på längre sikt får vi se, men han har i alla fall fått förtroende och det är steg ett.

Socialdemokraterna ska vända sig till alla de svenskar som är beredda att lägga sin röst på ett parti som ”gör det bättre” när vi vågar syssla med reformer och fördelningspolitik. Otroligt tråkigt om vi sjabblar bor att få den möjligheten genom den VÄLDIGT TYDLIGA kommunikationen om fotbojor och utvisningarna till exempel. Ja, jag är ironisk. Det har varit ett haveri. Så till den milda grad att man fick skicka ut ett förtydligande mejl till alla medlemmar. Och ändå fortsätta hävda att den var tydlig. Nåja.

Min lokala partiorganisation har sagt vad vi tycker. Gör bättre. För Gabriellas, Zeinas, Afnans och för de som inte får mediautrymmes skull. För Sveriges skull.

Det är lite fint att sportlovsäsongen sammanfaller med OS. Inte för att jag har sportlov ännu. Inte för att jag tittar väldigt mycket på OS. Men bara ändå.

Jag tänker mer på årsmötessäsongen jag. I går körde många sosse-föreningar i Gävle sitt årsmötesrace. Tretton stycken av föreningarna körde på slot-tider. Jag deltog i tre av mötena och det känns både bra och effektivt och roligt att se så många partivänner samtidigt.

Flera av oss deltog i manifestationen mot utvisningar som arrangerades i Gävle i går. Jag en liten stund på grund av att jag behövde förrätta vigslar.

Spenderade kvällen med vänner, ost och mello, men det slutade med att vi streamade äldre bidrag från Finland istället.

I dag ledig söndag. Försökt att inte få den att kännas seg. Så jag har sovit länge. Och sedan har jag sovit två timmar till på eftermiddagen. Nu är utmaningen att kunna somna i kväll för att gå till fullmäktige i morgon. Har tappert försökt logga i i nytt mötesystem inför detta. Om jag bakar ihop detta med min känsla för de digitala systemen vi påtvingas i skolan kan jag konstatera att det borde finnas ett STORT utrymme för de som faktiskt klarar av att göra användbara och enkla system. Varför stiger ni inte fram?

Solen har lyst upp hela dagen och det har piggat upp. Jag har dock inte satt min fot utanför dörren, men jag har i alla fall tvättat två maskiner tvätt.

Längst bak i min kalender sitter en postit. På den står vilka uppdrag jag har inför årsmöten som gäller styrelser jag inte sitter i utan har andra upp drag för. Det vill säga styrelser jag ska valbereda eller revidera.

Jag är nu mitt i det arbetet. Det är valberedningar hit och revisioner dit. Men jag stryker saker på lappen!

Denna januari som är som tre månader lång. Senaste veckan har jag kört en gaffel i fingret, slagit huvudet i sänglampan och skadat näsan när jag tvättade ansiktet. Bra går det inte.

Men jag har skrivit den här texten i dag.

I veckan har ett moderat regionråd varit på industribesök på Billerud i Gävle och skrev om detta på Facebook. Politiker är ofta, mycket oftare än du tror, ute i olika typer av verksamheter för att lyssna och lära. Det här inlägget handlar inte om att regionrådet var ute, det är jättebra. Kommentarerna från regionrådets partivänner på inlägget är skrattretande tydliga för att påvisa skillnaderna i moderat och socialdemokratisk syn på vad industrier är. Därför vill jag skriva om dom.

Industrier och andra företag är en förutsättning för ett lands välgång. Det är det också att det finns människor som kan ta anställning i företagen och göra arbetet som företaget tjänar pengar på. Företagen betalar skatter och avgifter och samhället utbildar arbetskraft och det är lite circle of life över det hela.

Duktiga yrkespersoner som gör jobbet på golvet (eller i gruvan eller på åkrarna) är inte direkt de som har mest betalt inom industrin. Den del av vinsten de inte får för sitt arbete blir en vinst åt ägarna i företaget istället.

Jag har många gånger varit på seminarium med arbetsgivarorganisationer där de berättat hur många undersköterskor eller sjuksköterskor eller lärare som just det här företaget ”betalar för” med sin verksamhet. Det är helt sant. Men det blir snett, eftersom vård- och skolpersonal är förutsättningar för att de ska kunna driva sina företag. Återigen, det är ett ömsesidigt beroende. Fackförbunden bildades under 1800-talet för att företräda de som inte ägde företagen men jobbade ihop vinsten. Krävde åtta timmars arbetsdag, skyddsutrustning, semester och liknande som Moderaterna var emot det minskar de privata vinsterna. Tack facken!

En moderat skriver att det luktar pengar och att där har det skapats välstånd ÅT Gävleborna i över hundra år.

”Det har skapats välstånd åt Gävleborna … ” Gävleborna har inte passivt tagit del av välgörenhet från företaget. Gävlebor har slitit i den fabriken i över hundra år. Ett tydligt besked från en moderat om synen på arbetare. Osynliggörande.

Min morfar jobbade på ett pappersbruk. Det är han som är på porträttet på bilden. Länsmuseet visade 2012 bilder på arbetarna på hans bruk som en del av en historisk dokumentation. Min morfar dog när jag var tio, och jag vet att han skulle ha tyckt det var konstigt att vara utställd. Tack vare honom vet jag också också att det är enkelt att skoja om att det luktar pengar men att lukten som tränger in i hud och kläder inte gör arbetaren rik. Företagsägarna däremot.

En annan moderat bekräftar att fabriken gör ett mycket bra jobb FÖR Gävleborna. Fastslår att Gävleborna bara får, inte ger. Hon klämmer också till med att hon hoppas att aktierna ska vända upp igen. Signifikant kommentar från en moderat. De flesta människor äger inga aktier alls. Vet hon det? 

Januari efter Rom har varit som ett segt tuggummi och jag har mest gått omkring och suckat. Velat sova. Inte känt att något varit roligt. Svårt att motivera mig. Tänkt att jag inte fått något gjort.

Därför var det roligt att helgen som just gick var riktigt rolig. Efter jobbet åkte jag till Söderhamn och träffade en kompis och vi hade lite AW-häng på ett av de trevliga matställena som finns där nu för tiden. Jättekul. Hem till ena syrran vars yngsta fyllde 12. KALAS! Roligt att träffa alla. Mamma plockade upp mig och jag somnade gott hemhemma.

På lördagen väcktes jag av syskonbarn och en syster som höll fast mig och kittlade mig under fötterna. Brutalt uppvaknande men också ganska roligt. När lillebror var på simning var jag och storasyster ute och hängde i vintervädret. Som synes på bilden. Därefter pizzamys och så. Tog ett kvällståg tillbaka.

I går träffade jag en kompis och gick på Folkteatern och tittade på Järnkronan, med bas i Sara Lidmans böcker. Väldigt bra. Detta efter en rejäl sovmorgon. Som det ska vara.

Nu är en arbetsvecka till igång och i kväll hade jag tre möten efter jobbet. Det är också ett heltidsjobb i sig nu för tiden att uppdatera sig på nyheterna. Det finns mycket att säga. Det känns ovärdigt att vi ska utsättas för sådana här ledare, och då är det inte mig det är synd om.

Jag och några vänner skulle åka den 1 januari. Från Gävle på förmiddagen med bil. Så blev det inte riktigt. Samtidigt som Helena Bergström märkligt läste nyårsklockorna panikpackade jag. Vi bestämde oss utifrån vädervarningen att åka ner till ett hotell vid Arlanda redan på natten istället för på förmiddagen. Klokt av oss. Vädret gjorde mig räddare än vanligt för flyget, men det gick bra. De höll mig i handen vid start och landning.

Positiva saker i Rom

Se ett upplyst Colosseum på natten med fullmånen. Se citrusfrukter på träd och en grön papegoja i andra träd. Allt gammalt som är överallt, mer eller mindre uppgrävt. Galleria delle carte geografiche i Vatikanen var breathtaking. Små, gulliga bussar. Allt man kan äta.

Negativa saker i Rom

Spanska trappan var noll imponerande närt jag sett så mycket annat innan. Vatikanen den viktigaste dagen som återkommer vart tjugofemte år i spöregn. Dånade av alla människor. Det var otäckt och ingen bra reklam för katolicismen så överväger nu än mindre att ansluta mig. Fick inte se det jag ville (Drottning Kristinas grav). Måste åka tillbaka? Allt är lite grann fuktigt hela tiden. Allt är lite flytande, tid också. Allt man kan äta.

I dag såg jag en film på Instagram från dagen innan vi besökte Fontana di Trevi. Det var så otroligt mycket folk. Samma känsla som Vatikanen området runt fontänen är mindre. Vi var där en tidig förmiddag och en sen kväll och det gick bra.

Men. Det är en mycket relevant diskussion det här med överturismen. Och hur marknadsförs alternativa, lika spännande saker, på populära resmål. Vi tog oss till ett ställe man kan kolla genom ett nyckelhål för att se Peterskyrkan helt perfekt. Kön när vi kom upp på berget var världens längsta serpentin. Efter tio minuter gick vi hundra meter bort och tittade på hela utsikten inklusive Peterskyrkan utan ett litet nyckelhål men istället under apelsinträd. Det är konstiga saker som blir hypade och slösar vår tid.

Skulle jag rekommendera Rom? Ja. Men kolla så du inte är där när det är ett tryck på grund av religiös högtid som händer sällan. Kolla definitivt upp det.

Det här året har jag känt mig väldigt on trend. Eller kanske ledande. Jag ska ge tre exempel på det om du tvivlar.

Första exemplet. Under året har det rapporterats en hel del om hur populärt det är med folkdräkt igen! Det är ett perfekt plagg för fest. Inget gör en lika snygg. Alla borde ha en. Förstås.

Andra exemplet. Jag har djupdykt i Axel von Fersen och var själaglad under våren när boken Förbindelsen av Kristina Ekero Eriksson kom. Under sommaren ställde mina vänner upp på Fersen-week där vi besökt slott han bott på och begravningskyrka. När en guide anade min besatthet och vänligt tog oss på särskild visning av ”Fersengrejerna” dånade jag nästan. Och så, efter sommaren så aviserar Netflix att de ska spela in en serie om honom. Förstås.

Tredje exemplet. Emily Dahl, som gjort det fantastiskt viktiga programmet Modeinferno i SVT, trendspanar generellt på instagram och precis före jul berättar hon om att det på Pinterest är tydligt att brevskrivning är en grej igen. Jag har skrivit brev till vänner sedan jag var ett barn. Tog ny fart i pandemin och nu är det ett av mina främsta intressen jag ägnar mig åt på min kammare. Det är härligt med papper, penna, ordval och handstil. Varje brev i lådan är en upplyftande surpris. Klart folk hittar till det igen. Man vill ha överraskningar på lagom nivå. Förstås.

Jag satte en annan trend för några år sedan, det här med att inte vilja ha egna barn. Det tenderar att bli en samhällsutmaning, så jag hoppas att de här tre nya grejerna bara ska bringa glädje!

Det här är året då jag höll på att bli fast i skumgummigropen på Dome när jag gör mig till för syskonbarn. Som också sovit över hos mig utan sin mamma och det har gått bra för oss. Mostern har nojat i onödan. Andra får enbart sova över med sin mamma. Det är lite olika.

Jag vet att man aldrig ska säga när man liksom tackat nej till erbjudanden om uppdrag. Jag säger det ändå. I år har jag valt bort fantastiskt fina erbjudanden som hade varit helt otroligt att verka som. Jag har gjort det för att jag tänkt att den som inte direkt känner ”Ja, jag har orken och viljan och jag vill börja nu” inte är rätt person. Då har jag inte varit rätt person. Värmen och stoltheten jag känt inom mig när jag varit påtänkt har varit enorm.

En dag i höstas skrev jag spontant en text på jämställdhetstemat som blev viral på ett sätt jag inte varit med om innan. Det var ett heltidsjobb att moderera det. Jag skulle stillsamt sova lite efter jobbet den fredagen, det blev inte så. Jag är glad att det var det temat! Med tanke på den återgång vi ser gällande jämställdhet. Det är tydligen på utelistan. Sjukt. Det här året slutar tyvärr också med en rasande diskussion om mäns våld mot kvinnor. Varför väljer män våld? Jag vet inte. För att de kan?

Det är roligt på mitt jobb. Stundtals utmanande och det är därför det är roligt. Jag lär mig saker hela tiden. Varje morgon jag ser skolbyggnaden torna upp sig framför mig blir jag lite rusig över att få jobba där. Det bästa är inte ytan utan verksamheten på insidan.

Det känns som att jag skrivit uppsats hela året. Det stämmer inte. Det började efter sommaren. För sent efter sommaren, så det har klumpat sig mot slutet där jag gjort som mamma brukar uppmana till, kämpat. Över julen har jag hållit på och bara i söndags kväll skickade jag in det som ska opponeras på i början på året. Varför jag tycker genuint illa om att skriva uppsats förtjänar ett eget inlägg. Jag kan också konstatera att jag inte är särskilt bra på det. Jag är bättre på annat. Skäms inte.

Spelningarna har varit med mig och jag är gladast över Raised Fist och Baboon Show i Örebro, Eclipse i Gasklockan och Sabaton i huvudstaden. Jag såg också Laleh exempelvis och hon är förtjusande, men det har blivit lite för gulligt. Eller det är samma men jag är tydligen mindre gullig nu för tiden.

Eftersom jag bor i en bostadsrätt sitter jag förstås i styrelsen för den, för så gör man. Förra årsskiftet lämnade vi ekonomihanteringen till en firma. Vilken lättnad det har varit för mig som hanterade det en tid innan. Inte vad jag är bäst på men jag klarade det hjälpligt men är vansinnigt glad över att slippa. Ännu gladare är jag över att vi också kom i mål med köpet av tomten som fastigheterna står på. Det är roddande som bara måste göras och där själen jublar när det är klart.

Politiken har förstås tagit en massa tid, och jag önskar jag orkade skriva om hur skrattretande jag upplevde höstens debatt om det miljöstrategiska programmet, när moderater (inte alla) säger så konstiga saker. Märkligast av allt är att de inte lägger fram ett eget förslag med alla sina fantastiska idéer. Hånet mot att kommunen gör naturreservat. Det kallas ”att köpa kottar och pinnar”. För att ta ett exempel. Ett annat var när en företrädare hånade Gretas gamlingar. Mycket ska man behöva uppleva.

I år har jag vigt två före detta elever som nu är ungefär lika gamla som jag. Det är som vanligt en fantastisk ära att de hör av sig till mig. Vid ett tillfälle fick jag också äntligen se ett museum jag velat besöka så det var winwin.  Jag har också fått fin annan återkoppling från tidigare elever liksom från deras föräldrar och inget kan göra mig gladare. För det betyder att mina kollegor och jag gör om dagarna gör riktig skillnad för människor och det får mig att vilja fortsätta med det.

Jag har börjat köpa lite parfymer igen. Jag är ingen kännare eller särskilt intresserad, men det luktar gott! Så jag har införskaffat några flaskor, med hjälp av ena syrrans expertis. Den som luktar (ja, därifrån jag kommer säger man luktar, inget doftar) godast är mer som en mist som luktar Piña colada. Apropå det tror jag att jag druckit lite för lite drinkar. Det går att ändra. Mitt bästa köp generellt tror jag är en stor jeansjacka på en fin second hand i Gävle. Hilda & Helge på Brynäs nära stationen. Missa inte.

Mina vänner är förstås bäst. De tar med mig för att titta på Solar Egg, de får mig att dansa, äter triljarder smårätter med mig i Åre, hejar på när jag köper cowboystövlar, tittar på solnedgångar tillsammans,

En av de finaste kvällarna var en mysig fest när IOGT-NTO-rörelsen transformerades till Movendi. Jag åkte dit för att få hänga med vänner och jag var mer än nöjd med det. Med debatter, dans och prinsesstårta.

Så här nöjd var jag:

Nu är min förhoppning att hela 2026 ska vara ungefär sådant. Som en meningsfull festlighet. För alla. Inte bara för mig. Och vi hjälps väl åt för att få det så.

I fredags var sista arbetsdagen innan eleverna går hem och lärarna får sitt inarbetade jullov. Jag gick direkt hem och satte mig med uppsatsskrivningen som i allra högsta grad dominerar mitt liv. Hade digitalt möte med min handledare också. Just nu är en ny version hos henne som jag skickade söndag kväll. Det kommer bli så skönt när det här en gång är över och jag förstår inte att det finns människor som gillar att skriva uppsats. Jag ska göra ett särskilt inlägg om detta när hela spektaklet är över.

Jag var så trött att jag lade mig och somnade innan klockan 21. Och sov tolv timmar. Det var underbart.

Förutom någon promenad, ett besök på gymmet och lite så har det bara varit bokstäverna. Men i dag, i dag har det varit stora köksdagen. Jag brukar baka och hålla på över längre tidsperiod annars men i år klämde jag det jag skulle göra i dag. Hade lyckligtvis kommit håg att tina färsen över natten. Annars får man köldskador när man ska försöka göra sina vegobullar med julkydda. Svingoda blev dom i alla fall. Kakorna också perfekta. Och fudgen och annat. Så i princip är jag klar med julstöket, som är begränsat.

Jag har använt olika grytlappar som släktingar ha virkat. De är fina men ganska värdelösa. För små. Som om alla hade små händer förut. Eller tyckte om att bränna sig. Frustrationen över den här moderna spisen som är så dramatiskt lagd och slutar funka om den får vattendroppar på dig. Den utvecklingen gick baklänges. Jag har varken skurit mig eller bränt mig så ändå framgång. Inte ens på lökhacken som är en farlig rackare.

I dag efter jobbet rusade jag till Folktandvården. Fick kallelse till rutinkontroll för någon vecka sedan och blev förvånad eftersom jag inte varit där på så länge. Hade i princip glömt tandläkaren.

Men jag borstade och flossade och gick dit med gott humör. Tandläkaren hade en student med sig. Hon gjorde en härligt mjuk undersökning. Att brutalt trycka ner den där nålen i varje liten tandskreva förekom inte. Eftersom jag har en sådan liten mun fick jag barnstorlek på den här skiten man ska ha i munnen när de tar röntgen. Det var nästan en fröjd. Skar bara sönder lite av tandköttet.

Jag fick tipset att skölja munnen med vatten när jag har druckit läsk. I övrigt, allt såg jättebra ut! Vad glad jag blev. Det är typiskt sådant som gör en glad. Att slippa gå dit och åtgärda något och ha en klump i magen över det någon vecka. Bra torsdag!

Hade förmånen att göra som jag brukar, gå upp när det ringer in till gudstjänst här på Brynäs. Solen gjorde ränder på väggen genom persiennerna, men någon timme senare har molnen dragit in. Kylan kom nyligen. Ner till cirka friska noll. Det är härligt. Lika härligt är det utifrån ekonomiskt perspektiv att det INTE snöar. Kanske 17 flingor föll i fredags. Det var lagom. En orm har frusit fram i isen nedanför min trapp.

I fredags var jag nöjd över en väldig massa saker. Det var skönt att vara hemma vid lunch. Jag kände att jag kan ha en sportslig att lösa uppsatsen. (Under helgen har jag dock vacklat). Jag skulle vara ganska ledig. Den här tomtaffären är klar och betalt. Jag hittade dokument jag behövde hitta. Det var liksom ett lugn.

Promenerade en mil med Markus i går innan jag bara lät tid snurra. Läste ut böcker. Fascinerats över kommentarsfälten kring den helikopter som hovrar över oss på helgerna nu. Polisen har tydligt berättat att de kommer att flyga. Jag har inga frågetecken kring deras bedömning. Men andra har. Det är helt otroligt. Tydligt hur många som saknar annan förmåga att inhämta kunskap annat än att fråga. Teorier om Ryssland. Ifrågasättande. Man känner sig MER otrygg. Det låter för mycket. Rapporter från olika stadsdelar om att helikoptern syns där.

I dag har jag inlett med frukost framför SVT Forum. Började med Centerpartiet och en diskussion om skog. Bitigt. Nu är det KD och familjepolitik. En kvinna raljerade över fackens arbete med att korta vuxnas arbetstid. För att sedan föreslå att det ska beläggas med högre avgift för den om har sina barn länge på förskola. Som om de föräldrar vars barn får vara länge på förskola låter det vara så av lättja eller sådär. Hon verkade inte kunna se sambandet här. Det kändes lite slött.

I går skulle min mormor ha fyllt 93 år. Jag firade detta med ett rejält bölande, skrev en kort text om henne och på kvällen eldade jag upp de här bakelseljusen som kom från henne, eventuellt kan jag ha gett som till henne först. I en ljusstake hon gav till mig efter att jag pekat i någon katalog som fin. Hon mindes, och skaffade den till mig. Glasyren på de där ljusen smälte väldigt fort. Duken kommer också från henne.