Denna januari som är som tre månader lång. Senaste veckan har jag kört en gaffel i fingret, slagit huvudet i sänglampan och skadat näsan när jag tvättade ansiktet. Bra går det inte.

Men jag har skrivit den här texten i dag.

I veckan har ett moderat regionråd varit på industribesök på Billerud i Gävle och skrev om detta på Facebook. Politiker är ofta, mycket oftare än du tror, ute i olika typer av verksamheter för att lyssna och lära. Det här inlägget handlar inte om att regionrådet var ute, det är jättebra. Kommentarerna från regionrådets partivänner på inlägget är skrattretande tydliga för att påvisa skillnaderna i moderat och socialdemokratisk syn på vad industrier är. Därför vill jag skriva om dom.

Industrier och andra företag är en förutsättning för ett lands välgång. Det är det också att det finns människor som kan ta anställning i företagen och göra arbetet som företaget tjänar pengar på. Företagen betalar skatter och avgifter och samhället utbildar arbetskraft och det är lite circle of life över det hela.

Duktiga yrkespersoner som gör jobbet på golvet (eller i gruvan eller på åkrarna) är inte direkt de som har mest betalt inom industrin. Den del av vinsten de inte får för sitt arbete blir en vinst åt ägarna i företaget istället.

Jag har många gånger varit på seminarium med arbetsgivarorganisationer där de berättat hur många undersköterskor eller sjuksköterskor eller lärare som just det här företaget ”betalar för” med sin verksamhet. Det är helt sant. Men det blir snett, eftersom vård- och skolpersonal är förutsättningar för att de ska kunna driva sina företag. Återigen, det är ett ömsesidigt beroende. Fackförbunden bildades under 1800-talet för att företräda de som inte ägde företagen men jobbade ihop vinsten. Krävde åtta timmars arbetsdag, skyddsutrustning, semester och liknande som Moderaterna var emot det minskar de privata vinsterna. Tack facken!

En moderat skriver att det luktar pengar och att där har det skapats välstånd ÅT Gävleborna i över hundra år.

”Det har skapats välstånd åt Gävleborna … ” Gävleborna har inte passivt tagit del av välgörenhet från företaget. Gävlebor har slitit i den fabriken i över hundra år. Ett tydligt besked från en moderat om synen på arbetare. Osynliggörande.

Min morfar jobbade på ett pappersbruk. Det är han som är på porträttet på bilden. Länsmuseet visade 2012 bilder på arbetarna på hans bruk som en del av en historisk dokumentation. Min morfar dog när jag var tio, och jag vet att han skulle ha tyckt det var konstigt att vara utställd. Tack vare honom vet jag också också att det är enkelt att skoja om att det luktar pengar men att lukten som tränger in i hud och kläder inte gör arbetaren rik. Företagsägarna däremot.

En annan moderat bekräftar att fabriken gör ett mycket bra jobb FÖR Gävleborna. Fastslår att Gävleborna bara får, inte ger. Hon klämmer också till med att hon hoppas att aktierna ska vända upp igen. Signifikant kommentar från en moderat. De flesta människor äger inga aktier alls. Vet hon det? 

Januari efter Rom har varit som ett segt tuggummi och jag har mest gått omkring och suckat. Velat sova. Inte känt att något varit roligt. Svårt att motivera mig. Tänkt att jag inte fått något gjort.

Därför var det roligt att helgen som just gick var riktigt rolig. Efter jobbet åkte jag till Söderhamn och träffade en kompis och vi hade lite AW-häng på ett av de trevliga matställena som finns där nu för tiden. Jättekul. Hem till ena syrran vars yngsta fyllde 12. KALAS! Roligt att träffa alla. Mamma plockade upp mig och jag somnade gott hemhemma.

På lördagen väcktes jag av syskonbarn och en syster som höll fast mig och kittlade mig under fötterna. Brutalt uppvaknande men också ganska roligt. När lillebror var på simning var jag och storasyster ute och hängde i vintervädret. Som synes på bilden. Därefter pizzamys och så. Tog ett kvällståg tillbaka.

I går träffade jag en kompis och gick på Folkteatern och tittade på Järnkronan, med bas i Sara Lidmans böcker. Väldigt bra. Detta efter en rejäl sovmorgon. Som det ska vara.

Nu är en arbetsvecka till igång och i kväll hade jag tre möten efter jobbet. Det är också ett heltidsjobb i sig nu för tiden att uppdatera sig på nyheterna. Det finns mycket att säga. Det känns ovärdigt att vi ska utsättas för sådana här ledare, och då är det inte mig det är synd om.

Jag och några vänner skulle åka den 1 januari. Från Gävle på förmiddagen med bil. Så blev det inte riktigt. Samtidigt som Helena Bergström märkligt läste nyårsklockorna panikpackade jag. Vi bestämde oss utifrån vädervarningen att åka ner till ett hotell vid Arlanda redan på natten istället för på förmiddagen. Klokt av oss. Vädret gjorde mig räddare än vanligt för flyget, men det gick bra. De höll mig i handen vid start och landning.

Positiva saker i Rom

Se ett upplyst Colosseum på natten med fullmånen. Se citrusfrukter på träd och en grön papegoja i andra träd. Allt gammalt som är överallt, mer eller mindre uppgrävt. Galleria delle carte geografiche i Vatikanen var breathtaking. Små, gulliga bussar. Allt man kan äta.

Negativa saker i Rom

Spanska trappan var noll imponerande närt jag sett så mycket annat innan. Vatikanen den viktigaste dagen som återkommer vart tjugofemte år i spöregn. Dånade av alla människor. Det var otäckt och ingen bra reklam för katolicismen så överväger nu än mindre att ansluta mig. Fick inte se det jag ville (Drottning Kristinas grav). Måste åka tillbaka? Allt är lite grann fuktigt hela tiden. Allt är lite flytande, tid också. Allt man kan äta.

I dag såg jag en film på Instagram från dagen innan vi besökte Fontana di Trevi. Det var så otroligt mycket folk. Samma känsla som Vatikanen området runt fontänen är mindre. Vi var där en tidig förmiddag och en sen kväll och det gick bra.

Men. Det är en mycket relevant diskussion det här med överturismen. Och hur marknadsförs alternativa, lika spännande saker, på populära resmål. Vi tog oss till ett ställe man kan kolla genom ett nyckelhål för att se Peterskyrkan helt perfekt. Kön när vi kom upp på berget var världens längsta serpentin. Efter tio minuter gick vi hundra meter bort och tittade på hela utsikten inklusive Peterskyrkan utan ett litet nyckelhål men istället under apelsinträd. Det är konstiga saker som blir hypade och slösar vår tid.

Skulle jag rekommendera Rom? Ja. Men kolla så du inte är där när det är ett tryck på grund av religiös högtid som händer sällan. Kolla definitivt upp det.

Det här året har jag känt mig väldigt on trend. Eller kanske ledande. Jag ska ge tre exempel på det om du tvivlar.

Första exemplet. Under året har det rapporterats en hel del om hur populärt det är med folkdräkt igen! Det är ett perfekt plagg för fest. Inget gör en lika snygg. Alla borde ha en. Förstås.

Andra exemplet. Jag har djupdykt i Axel von Fersen och var själaglad under våren när boken Förbindelsen av Kristina Ekero Eriksson kom. Under sommaren ställde mina vänner upp på Fersen-week där vi besökt slott han bott på och begravningskyrka. När en guide anade min besatthet och vänligt tog oss på särskild visning av ”Fersengrejerna” dånade jag nästan. Och så, efter sommaren så aviserar Netflix att de ska spela in en serie om honom. Förstås.

Tredje exemplet. Emily Dahl, som gjort det fantastiskt viktiga programmet Modeinferno i SVT, trendspanar generellt på instagram och precis före jul berättar hon om att det på Pinterest är tydligt att brevskrivning är en grej igen. Jag har skrivit brev till vänner sedan jag var ett barn. Tog ny fart i pandemin och nu är det ett av mina främsta intressen jag ägnar mig åt på min kammare. Det är härligt med papper, penna, ordval och handstil. Varje brev i lådan är en upplyftande surpris. Klart folk hittar till det igen. Man vill ha överraskningar på lagom nivå. Förstås.

Jag satte en annan trend för några år sedan, det här med att inte vilja ha egna barn. Det tenderar att bli en samhällsutmaning, så jag hoppas att de här tre nya grejerna bara ska bringa glädje!

Det här är året då jag höll på att bli fast i skumgummigropen på Dome när jag gör mig till för syskonbarn. Som också sovit över hos mig utan sin mamma och det har gått bra för oss. Mostern har nojat i onödan. Andra får enbart sova över med sin mamma. Det är lite olika.

Jag vet att man aldrig ska säga när man liksom tackat nej till erbjudanden om uppdrag. Jag säger det ändå. I år har jag valt bort fantastiskt fina erbjudanden som hade varit helt otroligt att verka som. Jag har gjort det för att jag tänkt att den som inte direkt känner ”Ja, jag har orken och viljan och jag vill börja nu” inte är rätt person. Då har jag inte varit rätt person. Värmen och stoltheten jag känt inom mig när jag varit påtänkt har varit enorm.

En dag i höstas skrev jag spontant en text på jämställdhetstemat som blev viral på ett sätt jag inte varit med om innan. Det var ett heltidsjobb att moderera det. Jag skulle stillsamt sova lite efter jobbet den fredagen, det blev inte så. Jag är glad att det var det temat! Med tanke på den återgång vi ser gällande jämställdhet. Det är tydligen på utelistan. Sjukt. Det här året slutar tyvärr också med en rasande diskussion om mäns våld mot kvinnor. Varför väljer män våld? Jag vet inte. För att de kan?

Det är roligt på mitt jobb. Stundtals utmanande och det är därför det är roligt. Jag lär mig saker hela tiden. Varje morgon jag ser skolbyggnaden torna upp sig framför mig blir jag lite rusig över att få jobba där. Det bästa är inte ytan utan verksamheten på insidan.

Det känns som att jag skrivit uppsats hela året. Det stämmer inte. Det började efter sommaren. För sent efter sommaren, så det har klumpat sig mot slutet där jag gjort som mamma brukar uppmana till, kämpat. Över julen har jag hållit på och bara i söndags kväll skickade jag in det som ska opponeras på i början på året. Varför jag tycker genuint illa om att skriva uppsats förtjänar ett eget inlägg. Jag kan också konstatera att jag inte är särskilt bra på det. Jag är bättre på annat. Skäms inte.

Spelningarna har varit med mig och jag är gladast över Raised Fist och Baboon Show i Örebro, Eclipse i Gasklockan och Sabaton i huvudstaden. Jag såg också Laleh exempelvis och hon är förtjusande, men det har blivit lite för gulligt. Eller det är samma men jag är tydligen mindre gullig nu för tiden.

Eftersom jag bor i en bostadsrätt sitter jag förstås i styrelsen för den, för så gör man. Förra årsskiftet lämnade vi ekonomihanteringen till en firma. Vilken lättnad det har varit för mig som hanterade det en tid innan. Inte vad jag är bäst på men jag klarade det hjälpligt men är vansinnigt glad över att slippa. Ännu gladare är jag över att vi också kom i mål med köpet av tomten som fastigheterna står på. Det är roddande som bara måste göras och där själen jublar när det är klart.

Politiken har förstås tagit en massa tid, och jag önskar jag orkade skriva om hur skrattretande jag upplevde höstens debatt om det miljöstrategiska programmet, när moderater (inte alla) säger så konstiga saker. Märkligast av allt är att de inte lägger fram ett eget förslag med alla sina fantastiska idéer. Hånet mot att kommunen gör naturreservat. Det kallas ”att köpa kottar och pinnar”. För att ta ett exempel. Ett annat var när en företrädare hånade Gretas gamlingar. Mycket ska man behöva uppleva.

I år har jag vigt två före detta elever som nu är ungefär lika gamla som jag. Det är som vanligt en fantastisk ära att de hör av sig till mig. Vid ett tillfälle fick jag också äntligen se ett museum jag velat besöka så det var winwin.  Jag har också fått fin annan återkoppling från tidigare elever liksom från deras föräldrar och inget kan göra mig gladare. För det betyder att mina kollegor och jag gör om dagarna gör riktig skillnad för människor och det får mig att vilja fortsätta med det.

Jag har börjat köpa lite parfymer igen. Jag är ingen kännare eller särskilt intresserad, men det luktar gott! Så jag har införskaffat några flaskor, med hjälp av ena syrrans expertis. Den som luktar (ja, därifrån jag kommer säger man luktar, inget doftar) godast är mer som en mist som luktar Piña colada. Apropå det tror jag att jag druckit lite för lite drinkar. Det går att ändra. Mitt bästa köp generellt tror jag är en stor jeansjacka på en fin second hand i Gävle. Hilda & Helge på Brynäs nära stationen. Missa inte.

Mina vänner är förstås bäst. De tar med mig för att titta på Solar Egg, de får mig att dansa, äter triljarder smårätter med mig i Åre, hejar på när jag köper cowboystövlar, tittar på solnedgångar tillsammans,

En av de finaste kvällarna var en mysig fest när IOGT-NTO-rörelsen transformerades till Movendi. Jag åkte dit för att få hänga med vänner och jag var mer än nöjd med det. Med debatter, dans och prinsesstårta.

Så här nöjd var jag:

Nu är min förhoppning att hela 2026 ska vara ungefär sådant. Som en meningsfull festlighet. För alla. Inte bara för mig. Och vi hjälps väl åt för att få det så.

I fredags var sista arbetsdagen innan eleverna går hem och lärarna får sitt inarbetade jullov. Jag gick direkt hem och satte mig med uppsatsskrivningen som i allra högsta grad dominerar mitt liv. Hade digitalt möte med min handledare också. Just nu är en ny version hos henne som jag skickade söndag kväll. Det kommer bli så skönt när det här en gång är över och jag förstår inte att det finns människor som gillar att skriva uppsats. Jag ska göra ett särskilt inlägg om detta när hela spektaklet är över.

Jag var så trött att jag lade mig och somnade innan klockan 21. Och sov tolv timmar. Det var underbart.

Förutom någon promenad, ett besök på gymmet och lite så har det bara varit bokstäverna. Men i dag, i dag har det varit stora köksdagen. Jag brukar baka och hålla på över längre tidsperiod annars men i år klämde jag det jag skulle göra i dag. Hade lyckligtvis kommit håg att tina färsen över natten. Annars får man köldskador när man ska försöka göra sina vegobullar med julkydda. Svingoda blev dom i alla fall. Kakorna också perfekta. Och fudgen och annat. Så i princip är jag klar med julstöket, som är begränsat.

Jag har använt olika grytlappar som släktingar ha virkat. De är fina men ganska värdelösa. För små. Som om alla hade små händer förut. Eller tyckte om att bränna sig. Frustrationen över den här moderna spisen som är så dramatiskt lagd och slutar funka om den får vattendroppar på dig. Den utvecklingen gick baklänges. Jag har varken skurit mig eller bränt mig så ändå framgång. Inte ens på lökhacken som är en farlig rackare.

I dag efter jobbet rusade jag till Folktandvården. Fick kallelse till rutinkontroll för någon vecka sedan och blev förvånad eftersom jag inte varit där på så länge. Hade i princip glömt tandläkaren.

Men jag borstade och flossade och gick dit med gott humör. Tandläkaren hade en student med sig. Hon gjorde en härligt mjuk undersökning. Att brutalt trycka ner den där nålen i varje liten tandskreva förekom inte. Eftersom jag har en sådan liten mun fick jag barnstorlek på den här skiten man ska ha i munnen när de tar röntgen. Det var nästan en fröjd. Skar bara sönder lite av tandköttet.

Jag fick tipset att skölja munnen med vatten när jag har druckit läsk. I övrigt, allt såg jättebra ut! Vad glad jag blev. Det är typiskt sådant som gör en glad. Att slippa gå dit och åtgärda något och ha en klump i magen över det någon vecka. Bra torsdag!

Hade förmånen att göra som jag brukar, gå upp när det ringer in till gudstjänst här på Brynäs. Solen gjorde ränder på väggen genom persiennerna, men någon timme senare har molnen dragit in. Kylan kom nyligen. Ner till cirka friska noll. Det är härligt. Lika härligt är det utifrån ekonomiskt perspektiv att det INTE snöar. Kanske 17 flingor föll i fredags. Det var lagom. En orm har frusit fram i isen nedanför min trapp.

I fredags var jag nöjd över en väldig massa saker. Det var skönt att vara hemma vid lunch. Jag kände att jag kan ha en sportslig att lösa uppsatsen. (Under helgen har jag dock vacklat). Jag skulle vara ganska ledig. Den här tomtaffären är klar och betalt. Jag hittade dokument jag behövde hitta. Det var liksom ett lugn.

Promenerade en mil med Markus i går innan jag bara lät tid snurra. Läste ut böcker. Fascinerats över kommentarsfälten kring den helikopter som hovrar över oss på helgerna nu. Polisen har tydligt berättat att de kommer att flyga. Jag har inga frågetecken kring deras bedömning. Men andra har. Det är helt otroligt. Tydligt hur många som saknar annan förmåga att inhämta kunskap annat än att fråga. Teorier om Ryssland. Ifrågasättande. Man känner sig MER otrygg. Det låter för mycket. Rapporter från olika stadsdelar om att helikoptern syns där.

I dag har jag inlett med frukost framför SVT Forum. Började med Centerpartiet och en diskussion om skog. Bitigt. Nu är det KD och familjepolitik. En kvinna raljerade över fackens arbete med att korta vuxnas arbetstid. För att sedan föreslå att det ska beläggas med högre avgift för den om har sina barn länge på förskola. Som om de föräldrar vars barn får vara länge på förskola låter det vara så av lättja eller sådär. Hon verkade inte kunna se sambandet här. Det kändes lite slött.

I går skulle min mormor ha fyllt 93 år. Jag firade detta med ett rejält bölande, skrev en kort text om henne och på kvällen eldade jag upp de här bakelseljusen som kom från henne, eventuellt kan jag ha gett som till henne först. I en ljusstake hon gav till mig efter att jag pekat i någon katalog som fin. Hon mindes, och skaffade den till mig. Glasyren på de där ljusen smälte väldigt fort. Duken kommer också från henne.

Jag brukar trycka på den där knappen som heter ”minnen” på Facebook för att se vad jag gjort samma datum år tillbaka. Det ploppar upp inlägg och händelser som påminner om helt andra tider i livet.

Saker jag inte gör längre alls, som att gå på möten med statliga utredningar eller ha informationsfrukost på något departemente. Vara på tåg jämt.

I tisdags åkte jag ner till Stockholm efter jobbet. Lite som en hit and run. Hade en tretimmarsmiddag på ett favoritställe med favoritriksdagsledamöter för att uppdatera mig på senaste skvallret. För en månad sedan var jag på riksdagen med en elev. Patrik guidade oss och det var en av livets bästa arbetsdagar. Vi var också på Nobelmuseet och kollade runt i Gamla stan.

Annars är mycket lika i tillvaron. Jag kollade till exempel på exakt samma film helgen för två år sedan som jag kollade på i går. Jag irriterar mig på samma saker. Jag är redo att ge upp varje morgon när det är meningen att jag ska kliva upp. Går alltid upp. Förbannar världen.

En sak som inte är lika är att jag tydligen brukar ha tjockaste vinterjackan den här tiden på året. Det har jag inte nu. Jag blir svettig bara av att ha en tunnare jacka. Det är billigt med ingen snöröjning, så jag gläds åt det, som varje politiker gör.

En annan grej som är nytt är att jag åratal efter andra testat att köra en hel (fast inte alls vräkigt stor) brie med nötter och honung i ugnen i dag. Det blev gott, förstås. Dagens banankaka också duglig.

Det har varit höstlov. Det kom och gick i den snabbaste takt jag varit med om. Det var fullmäktige, övernattning av syskonbarn med ovärdigt krälande av mig i en grop med skumgummi till ungens förtjusning, en sväng till Norrala och ett fantastiskt dygn med det som var IOGT-NTO som nu är Movendi Sverige. Historiskt att bevittna omröstningen för namnbyte.

Hösten är möten och mörker. Det får vara det det är. Förväntar mig inget. Då och då händer roligheter i form av någon middag eller rolig fika eller ett SMS som får tillvaron att lysa upp i grådasket. En fredag blev jag lite viral med en text. Då fick jag ställa in eftermiddagsluren. Det var roligt. Särskilt som det var en bra text.

En spännande grej som vi är några som roddat med är en sådan grej som innan det är gjort känns så svårt, och sedan så skönt. Nämligen att min bostadsrättsförening har köpt loss marken som föreningen hyrt av kommunen sedan 1965. Hoppas att det var ett bra beslut för framtiden. Så många saker med sån där byråkrati som är klurigt. I vilken ordning ska saker ens göras? Blev glad när det visade sig att banken sökte lagfarten. Tänkte att det sparade mig säkert tio timmar.

Mellan allt och inget jobbar jag på med höstens uppsats. Det är inte ett dugg kul och det kommer bli mer panik på slutet. Lever med vetskapen om att hittills har jag inte misslyckats med något, men att det här kan bli första gången.

”Omvärldens tyckanden. Ska jag utsätta mig för dom?”, undrar Julia Dufvenius i slutet av boken hon och hennes man ändå skrev. Välkomna till vårt äktenskap.

Julia är förstås Glappet och en duktig skådespelerska. Hon och Christopher Wollter, som jag inte hade en aning om vem det var, har skrivit en bok om hans sexmissbruk. Få som levde i Sverige förra veckan kan ha missat det. Det var Skavlan och tidningar och nyheter och allt möjligt. Wollter säger att han MÅSTE skriva boken. Min analys säger att vi hade klarat oss bra ändå. Jag är beredd att dö på kullen om att resa bara är en geografisk förflyttning, och inte viktnedgång, personlig utveckling eller ta sig igenom ett missbruk. Så givetvis berättar dom det här som om det vore en resa.

Relationer. Det kan vara heaven and hell. Ja, vi tittar på dom ur våra erfarenheter. Svårt att göra sig fri från det. Jag tänkte när jag såg Skavlan att jag absolut inte ska läsa den här boken. Så jag vill betona att det har jag absolut inte gjort heller, jag har lyssnat på den. Som jag gör med det jag inte tycker är den viktigaste litteraturen. Rätt gjort av mig.

Oj, vad de gått i terapi de här människorna. Jag kan inte annat än beundra Julia för att hon lagt all denna tid på just det, för att kunna laga sin relation. Varför är han så speciell ”Stoffe”? Varför är hon beredd att genomgå allt detta. Bära sin egen och hans omtalade skam i åratal. För skam har ju huvudrollen i den här boken. Med alkoholglasögonen på noterar jag också att mycket skit kanske inte skett om han valt bort den. En trigger som den tydligen är. Boken svarar inte på varför han är värd alla de här uppoffringarna från henne. Jag förstår också. Man vill att det ska funka. Så man gör våld på hela sig själv. Ställer upp på skit man vet är fel. För man VILL.

Nu vet jag en väldig massa om Dufvenius och Wollter som jag inte ville veta. Men jag har inte lärt mig något nytt på generell nivå. Människa som inte klarar att i tid ta itu med sina problem, utan det går ut över andra. SKAM! Känslan är att om man nämner skam tycker folk synd om en och så är det ändå lite mer okej. Wollters pappa, osympatisk.

Någon slags äckel också. Över mig själv. Varför lät jag mig svepas med i den här vågen när den rann över Sverige i september 2025. Jag har väl egentligen annat för mig än att ta del av andras juicy missbruk och behandling. Men känner jag skam över det? Nej. Jag ångrar mig bara.

Ni behöver inte läsa boken. Den var inget kul. Deras historia kommer inte att lära många andra någonting. De som behöver läsa boken kommer inte att göra det för de tycker inte att de har några problem. Så ser ofta missbruk ut.

Jag känner mest att det är jag som utsatts för Dufvenius och Wollter, inte dom som utsätts av mina tyckanden.

Jag har fyllt år. Jag åkte hem till Norrala och hängde där efter jobbet och det var jättekul. Någon dag sedan var jag tillbaka i Söderhamn för punkfestival. Tog knappt bilder. Det var många jag kände där och musiken var bra. På bild är Fruktansvärld.

Om det var att jag hjälpte till att snyta barn på födelsedagen eller om det var punkfestivalen är oklart för sedan inträdde sjukdom. Feber är en kamp jag ger upp på direkt.

I dag var jag tillbaka på jobbet och det kändes skönt att hänga med elever och kollegor igen. I dag byggde vi ägglandare, och testade dem från femte våningen. Alltid en favorit. De flesta äggen höll.

Sedan jag kom hem har jag börjat kolla Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Jag gillar den. Klarar övergången från bok. Jag har också jobbat framför detta, bland annat med att färglägga en dinosaurie.

Det händer också så mycket i världen, av dålig karaktär, så det känns svårt att hinna omvärldsbevaka.

Fick mango av Eva förra veckan, och jag åt just en stor en till middag. Så gott.

Härom dagen skrev jag ett inlägg om skolmat på Facebook. Jag har aldrig skrivit någon som fått den här spridningen. Jag har tappat kontrollen. Det var ett heltidsjobb i går att försöka svara på grejer. Men det får leva sitt eget liv nu.