För mig är det självklart …

… att varje dåd där oskyldiga människor skadas, varje terrorhandling och dylikt är sådant som jag tar avstånd ifrån, där jag lider med offren och sörjer med offrens familjer. Blir förbannad. Känner mig maktlös. Tänker på alla orättvisor.

Jag läser på, försöker förstå drivkraften hos gärningsmännen, funderar över konsekvenser, vill inte låta mig skrämmas så de vinner.

Ett sociala medier-fenomen som finns när något avskyvärt hänt i olika delar av världen är att visa sin sympati med en delningsbild av något slag.

bilderna

Jag bestämde mig för rätt länge sedan att inte ändra profilbilder eller dela den här typen av bilder. För mig känns det som att sparka in en öppen dörr, utifrån det jag skrev inledningsvis. Det känns klent och futtigt.

Å andra sidan har jag full förståelse för att andra gör det, utifrån flera olika aspekter så mitt inlägg handlar inte om att jag tycker det är fel på minsta vis. Jag bara redogör för min tankegång i frågan.

Dåd som sker nära oss genererar ofta mer uppmärksamhet. Ibland har ett lika allvarligt skett närliggande i tid, men geografiskt längre bort och som knappt nämns i nyhetsinslag, eller på sociala media. För oss med vänner som har ursprung i olika delar av världen, kan vi då se hur aspekten lyfts varför visst får sådan uppmärksamhet och annat inte. Befogad fråga, även om svaret kanske inte är så komplicerat. Hur vi än vänder och vrider kommer människor att relatera mer till det som av olika skäl känns nära. Geografi är då en viktig faktor. Hade jag mina rötter i Indien skulle det förstås kännas närmare än Österrike, för att ta ett exempel, men har jag inte det blir Österrike närmare.

Därför har jag tänkt att genom att inte dela särskilda bilder, vill jag på ett mycket subtilt och otydligt sätt visa att min sympati gäller för precis alla som drabbas.

Andra skulle naturligtvis kunna säga att det kan te sig hjärtlöst, som om man inte bryr sig. Men jag tänker enkelt att den som tror att någons engagemang finns utifrån en delningsbild i sociala medier är fel ute..

Samtidigt, när en bild delas mycket frekvent blir det kanske en känsla av sammanhang och enighet. Vi tillsammans står upp.

Förresten finns det säkert någon spännande forskning på det här. Vilka är personerna som delar, vilka är det som inte gör det? Finns det gemensamma drag?

Hur tänker du?

Sena nätter och röd färg

Ingen nyhet att jag gillar att vara uppe på nätterna. I natt blev det halv fyra och fix med olika. Bland annat skrev lite här, gjorde utkast till en debattartikel och läste.

Sov därför ganska länge och tog väl inte ut mig totalt under dagen innan jag åkte till mormor och tillsammans med henne och min moster var jag på med på byvandring i Gamla korset. Det vill säga där jag bodde tills jag var tre och där min mormor bor. Det var kul! Tror inte jag varit med på en byvandring sedan jag var cirka sju år. Många roliga människor.

Kom hem efter nio och när målarprojektet ligger i skugga och värmen försvunnit målade jag en halv hink till. Blev inte riktigt klar med det jag tänkt men det blev alldeles för dunkelt för att fortsätta. Resultatet syns direkt och det är det bästa. Här är i går när jag målade.

målnin

 

Spänstigt i Söderhamns-Kuriren

En sak som är roligt med att vara i Norrala är att läsa Söderhamns-Kuriren, tidningen jag är uppväxt med och faktiskt jobbade åt några år på ledarsidan. Det kanske är bortglömt nu men jag skrev varje tisdag, ett uppdrag jag var väldigt stolt över och fick mycket positiv feedback för.

Allra bäst är insändarsidan. Eller sidorna. Många har mycket att säga och det är högt och lågt. Inte sällan med inslag av religion. Det vi kallas debattartiklar publiceras, till skillnad från i tidningarna i Gävle, på samma sida som insändarna. Det blir spänstigt.

Bläddrade i nummer med någon dag på nacken och hittade en text från Westanders PR-byrå, med tio tips till vardagslobbyisten. Koncist och användbart allting. Hoppas många som är engagerade läser den.

Fäste mig lite vid den här delen ”Håll en schysst ton gentemot politikerna och visa förståelse för att de ofta måste göra svåra avvägningar. Om beslutet går er väg, glöm inte att visa er uppskattning.” På nämnda insändarsida fanns också de här dagarna helt horribelt skrivna insändare från SPI Välfärden och en an pensionärsorganisationerna.

Tänker också på hur min riksdagsmejl ofta ser ut. I kväll har jag mejlat med en av de här männen som skickar sina konspirationsteorier i en salig blandning med påhittad fakta och märkliga påståenden som vittnar om stor brist på bildning och trång syn på världen och medmänniskor. Han har inte riktigt hörsammat god ton. Däremot verkar han tro att mängden mejl man kan skicka på kort tid kan vara avgörande …

Förvånansvärt många som tror att en riktigt elak ton är effektfullt. Det är konstigt. En elak ton vittnar inte om handlingskraft, utan är bara otrevligt.

”Han retas bara”

I går såg jag den här sväva förbi på sociala medier då andra blivit lite onda av den. Jag tänkte inte så mycket på den, men sedan brann det ändå till i huvudet på mig i dag, Jag blev så jävla förbannad över innebörden.

beskis

Den där tweeten följdes av ”Svärfar sa en gång -varför bad jag mina 3 barn utbilda sig och skaffa ett jobb, när de istället hade kunnat börja i SSU? #adeln”

Om jag gör en tolkning så antyder alltså  moderaten att den som går med i SSU har sitt på det torra för resten av framtiden och därmed inte behöver studera eller skaffa ett arbete, underförstått för att det kommer ”rörelsen” att sköta. Eftersom det är så är det inga unga SSU:are (exempelvis) som sommarjobbar. Det behöver bara de stackars unga moderaterna göra, för de får minsann inget serverat.

Jag vet inte om Beckis tror på det där själv, eller om han mest är mån att sprida den nidbilden. Det kan kvitta. Om han tror på det är han konspiratoriskt lagd, vill han sprida nidbild är han elak. Vet inte vad som skulle vara bättre eller sämre.

Det är löjligt att jag ska behöva säga ”Men det där är inte sant, jag känner jättemånga SSU:are som sliter skithårt på sina arbetsplatser, med sina studier” eller ”Men en del har svårt att hitta sommarjobb för alla som vill om man inte har kontakterna”. Det blir anekdotisk bevisföring, men den jobbar mannen i fråga själv med så han kanske respekterar det. Å andra sidan är det också sant.

Det är ett förakt att utmåla en grupp som lata, som oengagerade, som ovilliga att jobba. Det är givetvis en förlängning av den moderata argumentationen om ”sossarna vill ha ett bidragssamhälle”. Misstänkliggör arbetarklassens ungdomar. Går det dåligt har de sig själva att skylla. De ska inte komma sen och kräva och ha, när de inte gjort rätt för sig. Det är förbannat fult.

En lokal partivän till Beckman säger att när han får uppmärksamhet har vi gått i hans ”fälla” och att han bara vill retas.

Är det en fälla att vilja emotsäga den här typen av skitsnack om en specifik grupp har jag inget emot att trampa i den. Oftast lämnar jag Beckis bravader därhän numer, för att skydda min eget välmående och hopp om mänskligheten, men ibland är det bara för magstarkt.

Att ha som arbetsmetod att ”retas” och att det därmed skulle vara ursäktat …

Å andra sidan. Jag vet ju att hans egna partikamrater i Gävle är less på honom. Att de tycker han är jobbig. Att det finns skäl till att han inte har någon särskilt tung post i kommunen fast den möjligheten öppnade sig. Att de inte ville ha honom så pass högt på riksdagslistan som han står. Så de vet. men de orkar väl inte. Och faktiskt, hur ska någon av dom kunna orka ta ansvar för hans beteende i ur och skur?

Det är väl mer så att jag lider med dom, och förstår när det klämas fram ett ”han vill bara retas”.

Till skillnad från Beckman tror jag att det finns massor av ungdomar som jobbar hårt, studerar hårt och vill massor. Oavsett bakgrund. Det är därför jag vill ha en politik som gör det lätt för unga att få jobb och kunna plugga. Det vill inte han.

 

 

Men

Ridläger

Jag har varit på ridläger. Vi har ridit på bana och i skogen. Vi har kört och tömkört. I dag hoppade vi hinder i en stor hage. Jag har ridit mest på Queenie, min fina vän. Men också haft förmånen att prova Mary på banan och i dag Pepsi ute. Viss träningssvärk förekommer.

jagochq

 

Åkrarna och det där

ladan

Har varit ytterligare några dagar i Norrala. Lite mer målning av skrinnleret, rätt mycket läsande, promenader, häng med min kusin och en del annat.

Känner att hjärnan börjar fungera igen, liksom öppna sig och orka tänka nya tänkar och göra hittepån. Det känns bra.

Allt är vackrast i Norrala.

Egentligen bygger jag inte på bokhögen

Mitt mission varje sommar är snarare att läsa ner den hög som samlar sig och ständigt byggs på. Inte köpa några nya. Jag misslyckas allt, men är inte så ledsen över det. I går när vi var i stan var det många bra erbjudanden på pocketar på olika ställen. Jag köpte helt enkelt en hög. Varje bok kostade cirka 30 kronor, och om man tänker att en bok tar mellan tre och fem timmar att läsa blir det ett rätt billigt nöje per timme. Det bästa av allt, en bibbla drar ner priset till noll!

Dessutom ramlade jag och min syster in på leksaksavdelningen där vi tycker om att titta på leksaker som vi också gillade när vi var ännu yngre. Jag föll handlöst för tjejen med fyra marsvin. total målbild! Jag gav Sara ett lego-kit med ett hundparty. Partyhattar och allt. Att vara vuxen och ha möjlighet till det man önskar är en ynnest!

marsvinen

Lite admin måste jag göra

Här är en bild på mig och Liz från i går kväll när vi tog en ganska lång runda. Jag lyssnade på Krunegårds sommarprat och tyckte det var bra Både roligt och sade saker utan att säga den direkt. Litar på lyssnarnas intelligens, tack.

I övrigt hade vi ärenden in till stan (köpa rödfärg) samt kollade in syrrans rensande av blivande potatisland.

I dg är det målning igen men vissa praktiska problem föreligger just nu. Som lämplig stege för just den byggnadens vägg. Det är liksom några aktiva ställen samtidigt.

Så jag tog paus, gick in och kollade mejlen och tog tag i reseräkningar för senare delen av vårterminen. Glädjen och lättnaden när det är klart i det inte helt pedagogiska systemet som jag efter sex år hanterar en sjua på skala ett till tio

lizen och jag

 

Jag och Liz på bron

sommarliz

I går satt vi på bron (det som andra dialekter säkert skulle kalla för trappan) och höll span. På de få förbipasserande, på åkrarna, på himlen, på det mesta. Särskilt spanade vi efter Monika. Men hon låg visst inne och sov kattskrället.

Man kan tro att jag skulle ha tagit bort många fästingar från djur. Det har jag inte, mest för att fästingar inte varit så vanligt hos oss plus mamma alltid tagit bort. Men nu är hon ute och jobbar, så annat måste till. I går plockade jag helt själv bort två fästingar från Liz mungipa och både hon och jag skötte oss jättebra. Jag tog hushållspapper emellan för att få bättre grepp.

Orka rubrik

Lagom intensiva dagar med jobb i form stängslig av hagar, översläpp av djur och så den där rödfärgningen. Det ostadiga väderläget ställer till det en aning liksom jordgetingar (två stick).

Jag har också varit hos syrran och syskonbarnen i går samt i kväll hos mormor. Då visade det sig att jag pga en inställning jag ruckat på i bilen råkat dra ut hela bilbatteriet när jag skulle i väg. Ni kan tänka er. Det ordnade sig.

Jag stämmer av mejlen och bollar lite lagom uppdragsmejl emellan sommaraktiviteterna. (Vadå, har inte politiker semester? Nej, men vi kan ha fler eller färre möten. Just nu färre.)

På kvällen spelade vi Yatzy. Sonja hjälte mamma med poängföringen. Säkert därför jag kom sist.

Nu ska jag följa händelserna i Turkiet och läsa ikapp om Nice.

sonjis