Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Ingen mer kandidatur till riksdagen

Jag kandiderar inte till ytterligare en mandatperiod i riksdagen efter valet 2022.
Just nu pågår nomineringsprocessen för (bland annat) riksdagsledamöter till nästa mandatperiod.
Att vara riksdagsledamot är ett av de finaste uppdrag du kan få förtroende att ha. Jag gör mitt bästa för att förvalta det och kommer att göra det mandatperioden ut. Självklart.
Med därefter vill jag göra någonting annat. Vad vet jag inte ännu och det blir jättespännande att se.
Jag har funderat mycket och insett att det enklaste vore att fortsätta. För att det är kul, meningsfullt och jag ”vet vad jag får”. Men jag vill vara modig också. Våga titta på nya ställen där jag får vara med och bidra.
Min avsikt är att fortsätta med politik också efter 2022 men i annan form. Fortsätta jobba för jämlikhet, bra skola, en grön värld och att djur vi håller i människans tjänst ska ha det bra.
Den sammanlagda tiden jag gick i grundskolan och gymnasiet var tolv år. Då var det en evighet. Jag relaterar det till att för mig är tre mandatperioder lagom. Jag vill ha större möjlighet att träffa familj och vänner. De har fått stå tillbaka de här åren, för det är ett tufft uppdrag.
Till eventuell media som läser: Det här är så odramatiskt det kan vara. Det föreligger inga som helst konflikter eller komplikationer i övrigt. Jag vill bara inte växa fast på stolen.

Inlägg i kammaren i dag. Vårdnad och månggifte

Namnlös

I dag debatterade jag två ärenden i kammaren. ”Förbud mot erkännande av utländska månggiften” och ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister”. Båda sådant som jag hoppas och tror ska göra det bättre för kvinnor och barn.

Så här såg mina manus ut. Det blev inte prick så men det är inte det viktiga.

Anförande Månggifte

När regeringens proposition i den här frågan om månggifte landade hos oss för en tid sedan blev det en hel del uppmärksamhet i media. Min bild var att oppositionen tog tillfället i akt att använda en lite laddad fråga för att skaka igång debatten. På ett lite oärligt sätt.

I ett samhälle där många enbart läser en rubrik så går det förstås hem. Det vet de debattörer som gav sig ut i den här frågan.

Det var lätt att få intrycket av att regeringen egentligen inte alls är emot månggiften, utan gör allt de kan för att öppna upp för olika ventiler och undantag.

Det är helt fel.

Regeringen har alltså efter att ha utrett frågan månggiften i Sverige lagt propositionen ”Förbud mot erkännande av utländska månggiften”.

För det är så den heter och det är det regeringen vill göra.

Tidigare har månggiften där någon part haft en koppling till Sverige inte accepterats här. Med den här lagstiftningen så utökas det till att omfatta personer som saknar koppling till Sverige.

Lyssnar man på somliga debattörer kan man få intrycket att det här är ett jätteproblem i Sverige och för Sverige.

Men för oss handlar det här om de kvinnor som lever i månggiftessituationer där det finns stor risk för ojämställdhet. Det finns tydliga internationella riktlinjer om att månggifte ska bekämpas, eftersom det befäster ojämställda strukturer.

I Sverige och i princip över hela världen handlar det om att män har rätten att ha flera fruar. Nästan aldrig det omvända. Minns jag rätt från utredningen kunde det förekomma i Tibet att kvinnor kunde vara gift med två män som var bröder, efter att den ene mannen förlorat sin fru.

Annars, bara män med flera fruar. Så ser strukturerna ut.

Men för att ha proportionerna klara för sig: Det finns ungefär 150 män som är registrerade som att de är gifta med flera kvinnor i Sverige. Av dem är det ungefär 40 som faktiskt har fler än en fru här.

Så i antal handlar det inte om många, men för den som drabbas spelar det ju ingen roll hur många fler det finns.

Därför är jag väldigt glad över att vi i dag är framme vid att besluta om det här.

Enkelt säger förslaget att inga äktenskap som är månggiften kommer att erkännas i Sverige.

Den lösningen har valts framför att först erkänna dom för att sedan upplösa dom, av olika kloka skäl som framgår i propositionen.

Det gör också att lagen på det sättet fungerar på samma sätt som annan äktenskapslagstiftning gällande äktenskap vi inte erkänner, som till exempel äktenskap med barn.

Det som det då föreligger en oenighet om är egentligen ”HUR ska vi reglera att det inte uppkommer situationer där den svagare parten drabbas orimligt hårt av att äktenskapet inte erkänns”.

Det finns inga konkreta exempel man kan lyfta och det är själva poängen, att sådana situationer kan vara mycket svåra att förutse, och det är därför den möjligheten måste finnas.

Regeringen har också där valt att reglera det här på samma sätt som man gjort i motsvarande lagstiftningar. Med att ha en så kallad ventil med undantag från erkännandeförbudet vid synnerliga skäl.

Andra partier vill felaktigt få det till det jag nämnde inledningsvis.  Att regeringen egentligen inte vill förbjuda det här. Det är trams och det är vilseledande.

Att ge ett tidigare äktenskap följdverkningar för att skydda en svagare part, kan bara göras i den eventuellt uppkomna situationen och följdverkningarna. De kommer inte att räknas som gifta.

Även andra partier vill att det ska vara möjligt att i vissa förmodligen väldigt sällsynta fall behöva reglera kanske ekonomiska efterverkningar. Men dom vill se en annan teknisk lösning för det i lagstiftningen.

Och det kan man vilja, men som jag ser det vill vi samma sak, men har olika lösningar på vägen dit.

Jag gissar att det kommer att utkristallisera sig i kommande anföranden.

En viktig sak att påpeka är att detta inte på något sätt kommer att påverka hur barn har tillgång till sina föräldrar. Att fastställa faderskap med eller utan äktenskap är ingen svårighet i dag. Räknades man som far till ett barn i ett annat land kommer man också att göra det i Sverige.

Tack

 

Anförande vårdnad

I dag debatterar vi ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister.”

Den här är viktig för många och gör ont för många. Vi ser att antalet vårdnadstvister ökar och vi vet att det är förenat med mycket smärta för alla inblandade. Det har jag en stor respekt för. Att lyssna till människor som berättar om hur det är att vara i tvister om sina barn lämnar ingen oberörd. Att lyssna till barn som berättar om hur föräldrar bråkar är ännu värre.

Det här är bland det svåraste i politiken. Att stifta lagar om det rent mellanmänskliga, det som går så djupt i oss.

Förslagen baserar sig på utredningen ”Se barnet!” som hade i uppgift att utvärdera 2006 års vårdnadsreform men också lägga fram förslag på förbättringar och det med fokus på barnets rätt.

Så här är alltså fokuset på just barnen, barnens rättigheter och hur de ska kunna må bra.

Jag har mött flera olika organisationer och andra instanser som jobbar med perspektiv på den här frågan och företräder lite olika intressen. Jag har också träffat familjerätter i flera kommuner. Alla vi politiker har lyssnat på olika forskare på området.

Väldigt summariskt är bilden jag fått: Det är mycket sannolikt att i dom fall det pågår en stark konflikt mellan föräldrar som aldrig tenderar att ta slut -finns också andra problem. Psykisk ohälsa, med missbruk, ekonomiska problem, våld, en historik att själv ha föräldrar som bråkat om samma sak. Det försvårar hela situationen.

Flera som jobbar på familjerätterna påpekar att många av dom här föräldrarna har en livssituation som skulle behöva ett helhetsgrepp men att det sättet att arbeta inte riktigt finns i dag.

Det förvånar inte. Så ser det ut på många områden där människor far illa. Det beror sällan på en enda orsak som är lätt att åtgärda. Problem är ofta komplexa och vi saknar redskap för helheten. Där har vi politiker en stor läxa att göra när det gäller vårt arbete.

Men här handlar det främst om barn. Vad ska vi göra för att stärka barnets rätt att få en bra tillvaro. Inte hur vi bemöter föräldrarnas önskemål, för de är i sammanhanget sekundära.

Jag hör att det finns en stor klyfta i åsikterna om i vilken mån barn ska få säga sin mening. Jag har i arbetet med det här stött på personer som på fullt allvar inte tycker att barn kan ha någon uppfattning om hur deras tillvaro ska se ut, för att de är för unga för att förstå sitt eget bästa och det har exemplifierats med så stora barn som tolvåringar. Det har gjort mig mycket konfunderad över hur de personerna ser på barn.

Det finns gott om sammanhang när barn behöver vägledas. Tänder ska borstas och vantar är bra när man fryser. Godis är en kass frukost.

Men att tro att barn inte vet hur de mår och vad och vilka som får dem att må bra när det handlar om frågor om umgänge med vuxna är att se barn mer som en sak än som en individ.

Barn har rätt till båda sina föräldrar säger vi. Det stämmer. Om barnet vill det. Men det finns barn som på goda grunder inte är ett dugg sugna att umgås med den ena föräldern för att de känner att de inte mår bra av det.

Det finns föräldrar som verkligen gör allt de kan för att peppa till häng med den andra föräldern inför dennes vecka eller helg. Men ser att barnet är gråtigt och skakigt när det närmar sig. Kanske låser in sig. Jobbigt läge.

Barn ska få chansen att berätta om vad de vill. OM de vill. Vill de inte, så behöver de inte.

Barnen ska också få prata om det UTAN vårdnadshavares samtycke och UTAN att den är närvarande. De har också rätt att få information om vad som händer.

Ibland kommer det upp i debatten att föräldrar skulle påverka sina barn åt ett eller annat håll. Så är det förmodligen i olika grad eftersom alla vuxna runt ett barn påverkar barnet. Att då låta barnet få tala fritt utan att ha vårdnadshavare nära blir grundläggande.

Nu heter det att ”förmågan att samarbeta”, när det kommer till föräldrarna.

Det vi nu föreslår är att domstolen istället ska fästa avseende särskilt vid ”föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar.” Det är en viktig förskjutning som också är tänkt att vara mindre konfliktdrivande.

För att föräldrar ska få gå till domstol måste de först ha deltagit i ett sk ”informationssamtal”. Det är nämligen så att det har visat sig att många saknar kunskap om de här processerna, vilka möjligheter som finns och konsekvenser för barn när föräldrarna träter i domstol. Det är därför mycket troligt att fler föräldrar än idag kan hitta lösningar för barnet utan att gå till domstol om de får det klart för sig.

En viktig sak, eftersom tid går långsammare i barns liv, är att det införs en lagstadgad tidsgräns på fyra månader för utredningarna.

Det införs också nya kompetenskrav för medlare och ett stärkt sekretesskydd för uppgifter som lämnas till en medlare för att skapa förutsättningar för fler lyckade medlingsuppdrag. På så sätt kan fler samförståndslösningar nås, och det är förstås det vi eftersträvar.

Jag vill också säga något om barn som far illa. Forskning visar att i starka konflikter om barn förekommer ofta våld. Det är känt. I min kommun Gävle gjordes en sådan kartläggning för kanske 15 år sedan och den visade att i pågående vårdnadskonflikt var det vanligare att det förekommit våld än att det inte gjort det.

Regeringen säger i propositionen att det finns mer att göra för dem som utsätts för våld i nära relationer och särskilt för barn som utsätts för eller bevittnar våldet.

Ett barn har rätt att inte bli utsatt för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling.

En utredare får i uppdrag att jobba fram ändringar som säkerställer att ett barn som har utsatts för våld av en förälder inte mot sin vilja måste träffa den föräldern.

Och så kommer det alltid att vara med de här frågorna. Det kommer alltid att behöva vridas ytterligare i systemet när vi får mer kunskap eller när samhällets syn på frågorna ändrar sig.

NU tar vi det här steget. Att ytterligare sätta barnets behov i centrum.

Det är jag stolt över.

Tack

Hur förbereder jag mig för en kortare radiointervju?

Det beror förstås på förutsättningarna. De kan se väldigt olika ut. Ibland ringer radion (det är oftast lokalradio) och det är bråttom, samma dag. Men ibland ligger de långt framme i planeringen, som inför dagens intervju. Det är lätt att förstå att en händelsestyrd verksamheter jobbar på både kort och lång sikt.  I dag hade de det viktiga temat sjukersättningar, som färre och färre får i Gävleborg. Inte för att vi blir friskare, utan för att regelverket stramats åt. efter de förändringar som gjordes av den Alliansstyrda regeringen.

Eftersom det här inte var någon akut rapportering kunde radion förbereda alla medverkande väl och jag kunde få hela deras körschema med de frågor jag skulle få specificerade innan.

Jag tar kontakt med min valkretsombudsman Sanna, och hon går vidare med andra kontakter för att få ett bra underlag som vi kan jobba med. Mest hon faktiskt. Det innebär kontakter med ministerns personal samt ledamöternas valkretsstöd.

Igår hade vi ett fråga/svar-upplägg som hon hjälpt mig med. Så har vi ett litet digitalt möte där vi går igenom allting. Ändrar och lägger till. Funderar på vad jag ska försöka trycka på.

Manuset är ganska detaljerat skrivet och vi pitchar lite utifrån det. Det är inte meningen att det ska vara något att LÄSA från.

Vi vet också att en reporter kan få feeling och göra om planeringen och frågorna så det får jag mentalt ta höjd för. Det är förstås helt okej. Motsatsen till det här är när journalister ringer och vill ha svar på saker NU, och då är det också bara att leverera.

I det här fallet visste de att jag inte jobbar med frågan på daglig basis, då jag har andra ansvarsområden i riksdagen, men jag ville förstås väldigt gärna vara med då trygghetssystemen är något vi ofta har uppe, har motionerat om osv. Jag erbjöd en vidare kontakt med en sosse i rätt utskott när frågan kom, men lokalt är viktigare.

Det känns också viktigt att ta alla frågor på allvar då när det ges möjlighet, förbereda mig väl.

Efter mötet med Sanna skriver jag ut papperen. Kollade lite på dom igen igår kväll.

I dag på förmiddagen går jag igenom med rödpenna, markerar det som jag ser som mina ”punkter” och det som är viktigast. Gör några anteckningar vid sidan av.

I dag hade jag möjlighet att ta en promenad efter lunchen, tack för underbart vårväder, och då testkör jag lite högt där jag går, hur det kan låta och bli.

Timmen innan tittar jag inget på papperen utan tänker att nu får det bara sjunka in. Viktigast är ändå inte manus utan att vara lyhörd för frågorna.

I dag hade de gjort en viktig intervju med en kvinna som haft sjukersättning en stor del av sitt arbetsliv, och nu klarar sig ekonomiskt tack vare att hon är gift. Väldigt dåligt ur alla aspekter alltså. Och jag fick komma in direkt efter den och kommentera på det.

Så här såg mina dokument jag hade bredvid mig ut och som jag slängde något öga på. En del missade jag, men jag visste också att tiden var pressad och jag skulle försöka vara kort och kärnfull. Och i kärnfull ingår att en del inte kommer med som bekant. Om jag gjorde rätt prioriteringar, vet inte.

manus1 manus2

manus3

Efter medverkan i direktsänt funderar jag över insatsen, bollar den gärna med någon som har lyssnat. Var man dålig, medel eller bra. Det kan vara olika. I dag kändes det helt okej. De ståndpunkter och åsikter jag tycker är viktiga blev sagda. Socialdemokraterna behöver inte skämmas över min insats (bottom line).

Finns det gånger de hade kunnat göra det? Absolut.

Men de viktigaste intervjuerna är kanske inte de som redan gjorts, utan de som kommer!

 

En månad kvar till 8 mars!

Det är en månad kvar till den internationella kvinnodagen.

Var är alla män som vill jobba med jämställdhetsarbete? Det frågar Socialdemokraterna Gävleborgs ordförande Peter Kärnström

Så många paneler jag lyssnat på, så många möten jag varit på om jämställdhet. Och det är så många engagerade kvinnor på plats. Tack för det.

Det saknas män helt enkelt.

Absolut finns det ett antal män som aldrig backar i frågorna utan ser det självklara, hela samhället är vinnare på en ökad jämställdhet. Dvs alla kön. Men ni män som ännu inte tillhör den gruppen, anslut.

Vi efterlyster nu fler män som steppar up här. Det finns gott om plats!

elinpeter

HÄR kan du läsa artikeln i GD.

Mona Sahlins bok

monabok1

(Naglarna är skitiga pga avlägsnat maskrosor och det har absolut inget med MP att göra.)

Jag köpte den här boken i torsdags. Läste ut den på två kvällar. Återkommer till den i tankarna eftersom jag också ser andra på sociala medier som delar att de läst den och ser hur andra kommenterar.

Bara av de kommentarerna är det lätt att förstå att ”folk” egentligen inte är så intresserade av vad som är ”sanningen” om Mona Sahlin. Det finns de som helt enkelt går igång på att snacka ner henne. Att ”folk” inte är varsamma ens med fakta eller tror sig se konspirationer där det inte finns några är alltid fascinerande. Det kanske är slött, de kanske menar illa, de kanske inte förstår bättre?

Bara i dag har jag sett en person som hånfullt kommenterade att Mona säkert hade en spökskrivare till boken. Om man tittat på boken står det klart och tydligt ”I samarbete med Henrik Johnsson” på framsidan.

Eller personen som undrade varför hon skrev det här omtalade löneintyget själv när hon var minister. Intyget är en sak, men minister hade hon inte varit på tio år då. Spelar det roll? Ja, eftersom det bärande argumentet handlade om vad ministrar skulle göra eller inte.

Det sista är intressant, eftersom vi som tycker politik är viktigt och är någorlunda insatta också har koll på personer och poster och vad den posten innebär. Andra inte alls, men tror att de har koll? Jag sätter frågetecknet för jag vet inte. De agerar ofta så i alla fall. Bombsäkert.

”Presskonferensen gick fort. Jag sa vad jag ville ha sagt och sedan bubblade Baylan lite om att ”Sahlin har gjort väldigt mycket gott för partiet …” och sådant där lite töntigt som måste sägas där och då.”

Den meningen har jag skickat runt till lite vänner. För hur många gånger säger politiska företrädare i olika typer av situationer fullt av klyschor? Opersonliga grejer. Förväntade grejer. Förutsägbara grejer. Eller som Mona säger då, töntiga grejer. Det är jättetöntigt. Stora delar av det där lull-lullet är så töntigt.

Jag ska säga vad jag tycker är supertöntigt i sammanhang där jag befinner mig. En minister talar. Ofta utmärkt. Ibland inte. Oavsett så ska samtliga femton som sedan begär ordet för andra viktiga grejer också nogsamt inleda med att omständligt tacka för en fin dragning. Jag vet inte varför? Det har gått timmar av mitt liv som aldrig kommit tillbaka, på det jag uppfattar är i sammanhanget helt onödigt. Särskilt när dragningen inte var särskilt varken fyllig, tydlig eller pedagogisk. Likförbannat är det en sån bra dragning. Tack för den.

Ni kanske undrar vad det har med boken att göra? Vad tar jag mig för friheter här. Jag associerar, som det kallas. Lev med det.

För den som lyssnat på Monas sommarprogram så skulle jag säga att det är en sammanfattning av boken. Delar är lika. Är man ingen läsande person men ändå är nyfiken på essensen av innehållet, så går det lika bra att lyssna på sommarpratet.

Hon skriver i boken både om formen på partiet (samarbeten, arbetssätt mm) och om olika politiska frågor. Ibland sammanfaller det.

Väldigt mycket håller jag med om, annat inte. Det hon betonade om flyktingpolitiken i sommarpratet återkommer och att något gått förlorat i det humanistiska där jag förväntat mig mer av retorik och handling är ingen nyhet. För min del var jag inte ens särskilt engagerad i flyktingfrågor innan 2015. Sedan har S blivit sämre där, tycker jag. Andra tycker bättre. Grattis till er. Men jag är inte förloraren, det är människor på flykt som är det.

Samtidigt så talas om integrationen, att vi har misslyckats. Jag vet aldrig riktigt precis vad som avses, men jag är helt för att alla som kan jobba ska jobba. Det är självklart för mig. Man ska göra rätt för sig. Man ska erbjudas olika chanser att göra det och man ska ta dom. Skolan behöver mer och rätt resurser för att fånga upp varenda liten elev, så att de klarar skolan och där ett leverne som inte bidrar i samhällsbygget (kriminalitet tänker jag alltså på då) är ointressant, eftersom andra val är reella att göra för alla. Vi skulle ha byggt fler bostäder, måste bygga fler bostäder så att alla kan bo okej. Enkla grejer. Vi har inte levererat. Det är inte flyktingarnas fel. Och problemen som uppstår när det inte finns bostäder, god skola till alla och bra bostäder ger alla problem, inte bara flyktingarna. Också alldeles infödda urvikingar.

Jag tycker Monas beskrivning av hur media arbetade och hur de skrev är en bra beskrivning för alla som inte själv varit föremål för medias frågor någon gång i sitt liv. För alla som tror att rubriker och bildsättning eller ens texten ger hela storyn. Som inte förstår att saker vrids på eller undanhålls eller kallas något för att öka uppmärksamhet, klick och intäkter.

Det är ledsamt att den typen av journalistik är så populär. Det finns så oerhört mycket bra journalistik som går under radarn, men som är så givande.

Lite ironiskt därför när jag precis har läst ut boken och sedan ser Expressen se ut så här i tidningsstället i helgen. Det fanns också värre på stor gul löpsedel. Det där med att saker aldrig tar slut. Ni som läst boken förstår också vad Expressen lite knasigt försöker göra här på framsidan. Det blir varv på varv på varv.

monabok2

Kommer ni ihåg när Mona Sahlin berättade att hon fick en massa råd av partiet om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara när hon var i hetluften. Och hur hon tyckte att det inte riktigt funkade.

Jag vet inte, men jag tror det där har accelererat. Det finns något väldigt ängsligt över mitt parti många gånger. Vi riksdagsledamöter kan inte göra intervjuer i riksmedia hur vi vill. Det ska först godkännas och helst ska någon pressperson eller annan också berätta vad jag ska säga. De vill veta innan för att kunna hantera om jag säger något som blir galet. Ofta vill de inte att man ska prata alls. Överlåta till ministrar eller talespersoner. I lokal media är vi friare. På sätt och vis förstår jag att man vill ha lite kontroll, men det signalerar också att man egentligen inte har någon större tillit till riksdagsledamöter. Det finns mycket att säga men jag avstår eftersom … det är känsligt. Vissa har större utrymme än andra till sånt om jag säger så.

Jag känner inte Mona. Vi har förstås träffats flera gånger, under den kortare tid jag satt i riksdagen och i andra sammanhang. Senast var när hon talade i Gävle på 1 maj för fem år sedan. Vi var väldigt glada över att ha henne här. Jag tycker om hennes sällskap. Hon är stillsamt rolig. Jag tycker hon är tuff. Hon är väldigt vanlig, hon är just inte tillgjord.

Hon verkar aldrig ha låtit det bita, alla tips om hur man bör vara. Bra. För de där tipsen verkar ändå inte hjälpa. Representanter blir stelare och en sämre version av sig själva bara när någon strateg varit framme. Utslätat.

Mona är inte utslätad. Att hon skriver den här boken tyder väl på det.

Sedan kan man förstås fundera över det här med ordningssamhet generellt. Där kan vi enkelt konstatera en sak, folk är väldigt olika ordningssamma. Det gäller politiker också. Det finns de som aldrig vet var de ska vara och vilken tid. Som aldrig har förberett sig och lånar någon annans papper. Det betyder inte per automatik att de är dåliga politiker men skulle behöva en assistent. Ni förstår. Det finns en skala. Min bild, och ni får rätta mig om jag har fel, är att människor utan ordning på sig tror att det är ett normalläge. Att det inte finns något de kan göra för att förändra sig. För då hade de väl gjort det? Enligt mig gör det att de inte är mottagliga för feedback om detta. Kanske har det varit så för Mona? Att hon alltid tänkt att det löser sig på något sätt. För det brukar det ju också göra för icke ordningssamma personer. (Eftersom någon annan brukar lösa det åt som oftast. Ja, du läser in bitterhet här eftersom jag förstår är en av de som löser det.)

För mig var den här boken klart värd sin tid. Uppenbarligen, eftersom jag också lägger en massa tid på att skriva om den. Är man politiskt intresserad, och av socialdemokraterna i synnerhet så är det här väl måste-läsning ändå.

Vi kommer säkert för alltid att träta om innehållet. Andra har någon annan bild eller åsikt och så vidare. Det är helt okej.

Jag hoppas Mona Sahlin mår väldigt bra. Hon ska veta att vi är många som vet vad hon har gjort för så många och vi gillar det. I det är hon en stor föregångare och förebild. Hon är INTE slätstruken och anpassad och det skulle vi behöva mer av i dag.

 

Slå vakt om humanismen

Under bilden publiceras en debattext skriven av mig, Magnus Manhammar och Thomas Hammarberg från senaste numret av Aktuellt i politiken. Den är förstås skriven apropå att Migrationskommittén ska lägga ett förslag efter sommaren. Men vad som står i den gäller generellt. Särskilt viktigt tycker vi det är att alla förstår det (egentligen självklara) som Röda Korsets undersökning visat, att det i socialdemokratiska led finns ett starkt stöd för en asylpolitik som visar förståelse för människan. Det finns så väldigt många socialdemokrater som är besvikna på hur Socialdemokraterna agerat de senaste åren i asylpolitiken. Och ”hårdare tag” visade sig inte precis vara någon hit gällande valresultat precis …

Hur som helst. Vår text nedan.

IMG_7391 (002) ”Det finns en guldreserv av humanism i Sverige”, skrev Kerstin Ekman nyligen. Det är sant, medmänskliga värderingar har djupa rötter i vårt land. Det har påverkat politiken och väckt respekt utomlands. När det gäller mänskliga rättigheter har vi blivit sedda som ett föredöme.

Men guldreserven måste vårdas. För oss innebär det att folkrätten och principerna om alla människors lika värde ska upprätthållas. Det är också detta som står på spel i den pågående debatten om den framtid migrationspolitiken.

Den migrationspolitiska kommitté som tillsattes förra året har här en avgörande roll. Den har förstås fått många brev och berättelser från personer och grupper som vill peka på de brister som de ser i dagens politik och rädslor inför framtiden och en eventuellt hårdare inriktning. De rösterna är en viktig del av vår guldreserv.

I direktiven till kommittén står: Kommittén ska ta ställning till utformningen av politiken i syfte att fastställa en ordning som är långsiktigt hållbar. Migrationspolitiken ska i en föränderlig omvärld minska behovet av tillfälliga lösningar och säkerställa en permanent ordning med ett brett stöd i den svenska riksdagen. Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv” Resultatet ska redovisas i mitten av augusti.

Vi tillhör dem som utgår från att de humanitära värdena inte körs över och att den folkrättsliga innebörden av asylrätten respekteras. Ett minimikrav är att själva asylprocessen är rättssäker.

Visst är det formella systemet väl konstruerat, men den konkreta hanteringen har inte varit tillräckligt rättssäker. Migrationsverkets egen utredning 2017 visade att bara hälften av de beslut som då granskades hade varit kompletta. Många av bristerna berörde själva kärnan i asylutredningen.

De metoder som använts för prövning av de sökandes ålder har kritiserats skarpt, inte utan fog. Många asylsökande har dessutom vittnat om bristfälliga tolkar och juridiska ombud som inte tycks ha tagit sin roll på tillräckligt allvar. Det här är kritik som måste beaktas.

Humanismen kräver vidare att de som får stanna också ges möjlighet att bli en del av gemenskapen i Sverige, det nya landet. Möjlighet till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd bidrar till en framgångsrik integration.

I många fall blir det lättare för människor att börja bygga upp sitt liv igen när man har sina närmaste nära och när man vet att det jobb man lägger ner på att lära sig språket, studera, starta ett företag inte kommer att vara förgäves.

Den insikten gjorde också att den socialdemokratiska partikongressen 2017 slog fast att ”permanenta uppehålltillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering”.

När det gäller barn är förstås familjeåterförening en absolut rättighet, fastslagen i barnkonventionen.

Det ingår i den humana flyktingpolitiken att verka inom EU och i olika internationella sammanhang för solidaritet och omtanke för människor på flykt. Där har vi hittills bidragit positivt.

Klart är att talet om ett ”volymmål” en fallgrop. Sådana förslag strider mot själva asylrätten, som handlar om den enskildes behov. Hur många som kommer att behöva en fristad beror på vad som händer i omvärlden och kan därför inte bestämmas i förväg.

Humaniteten kräver i stället att vi lägger än större kraft på att motverka orsakerna till att människor tvingas på flykt. Det handlar om fredsarbete, insatser mot miljökatastrofer och att motarbeta förtryck. De ansträngningarna bör förstås kombineras med arbetet att mobilisera fler länder, inte minst inom EU, för en human migrationspolitik.

Guldreserven av humanism i vårt land finns i stor utsträckning bland socialdemokratiska väljare, visar en ny kartläggning gjord av Röda Korset:

  • 90 procent av S-sympatisörerna instämmer (helt eller delvis) i att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige.
  • 78 procent av S-sympatisörerna instämmer (helt eller delvis) i att personer med humanitära skäl, till exempel svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige.
  • 75 procent av S-sympatisörerna instämmer (helt eller delvis) i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige.

Vi är övertygade om att dessa värderingar delas av de allra flesta som också är medlemmar i partiet. Det är positivt – men också fordrande i dagens negativa klimat. Man kan kompromissa om mycket i politiken, men de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter måste skyddas.

Här blir vår hållning till flyktingarna en verklig test. En del av de beslut som redan fattats har orsakat besvikelse bland personer som offrar mycket för att stödja flyktingar från till exempel det våldshärjade Afghanistan. Det är djupt olyckligt. Den humana syn som präglar socialdemokratin måste få genomslag, både i vår retorik och där vi är med och beslutar.

Elin Lundgren. Ordförande, Brynäs S-förening. Riksdagsledamot

Magnus Manhammar. Ordförande, S-föreningen Avanti i Karskrona. Riksdagsledamot

Thomas Hammarberg; Styrelseledamot, Tro och solidaritet. Riksdagsledamot

 

Senaste anförandet i riksdagens talarstol

 

Det var debatten om familjerätt som jag var ner till Stockholm och hade för någon vecka sedan.

Här har vi gjort en kort film som fångar lite essensen i den.

Vad gäller frågor om barn så ligger de till stor del på socialutskottet, vissa delar som tex frågor om adoption och vårdnad ligger hos civilutskottet.

Ny ordförande för Socialdemokraterna i Gävle

89530542_10158263212038474_4384936458440409088_n

I går hade vi årsmöte med Gävle arbetarekommun. Det gick bra på alla sätt. Här lägger jag den text jag hade som underlag när jag öppnade mötet. Jag lägger den här för jag vill att alla ska veta hur duktiga personer som finns i organisationen. Som min efterträdare valde medlemmarna Ahmed Amin. Bra val!

 

Egentligen är det här ett helt vanligt årsmöte, med sedvanliga årsmötesförhandlingar som man säger.

Men för mig känns det lite extra speciellt. Nästan lika speciellt som för åtta år sedan när jag valdes till ordförande i den här arbetarekommunen. Det här är det sista årsmötet där jag har varit ansvarig för att leda kamraterna i styrelsen framåt och på årsmötet redovisa vår verksamhet.

Jag vet inte hur länge jag suttit i styrelsen innan det, men totalt är det kanske 15 år nu, och om det går enligt valberedningens förslag är det inte mitt sista år men kanske på en annan också mycket viktig post.

Att sitta i styrelsen för arbetarekommunen i Gävle tycker jag har varit genuint roligt. Jag har varit med när Ulrica Messing varit ordförande och när Peter Bergström ledde styrelsen innan mig. Skulle man räkna ihop alla kamrater som varit i styrelsen samtidigt blir det väldigt många under de här åren.

Alla personer med olika bakgrund och erfarenheter men som delat ambitionen att vilja stärka socialdemokratin lokalt tillsammans med andra.

 Varje möte jag har gått till för att träffa er har känts riktigt roligt. Jag hoppas och tror att ni har märkt olika förändringar vi har gjort under de senaste åren.

 Vi har jobbat med stopptid ganska ofta för att möten inte ska dra ut på tiden hur länge som helst, vi har kommunicerat tydligt att barn är välkomna och jag är alltid glad när de är det och vi har försökt tänka på saker som att vara tydliga med namn och titlar för att alla, också nya ska kunna hänga med.

 Visste ni att det sätt som vi välkomnade Stefan Löfven som ny partiledare på 2012 nu är det arbetssätt som han arbetar på när han reser i landet. Det vill säga, istället för att skicka runt en mick på öppna möten där människor som är bekväm med mickar och tar för sig och en del kanske pratar ganska länge får ta en stor del av utrymmet, så började vi med skriftliga frågor där alla kan ställa en fråga och har lika stor chans att få den besvarad och dessutom hinner man med fler. Det ska vi vara stolta över.

 Vi ska också vara stolta över att vi lånat en idé från Sundsvalls socialdemokrater där vi samlokaliserar många S-föreningsmöten till samma dag ”årsmötesdagen”. Det spar mycket av mångas värdefulla tid och vi får viktigheterna gjorda.

Vi har en kommunikation över Facebook i dag som jag tycker har hittat formen väl, med både information om vår verksamhet och om vår politik. En stor eloge till de som arbetar med det.

 Vi har gjort flera valrörelser på slutet där vi med råge har uppfyllt de samtalsmål vi haft. Helt enkelt, nått ut till fler Gävlebor än kanske någonsin tidigare i valrörelser. Många av er har gått från dörr till dörr och ätit er kexchoklad mellan varven. Det har också varit ett bra sätt för oss att lära känna varandra när vi fått en ny knackkompis mellan varven.

Den stora trumfen för oss den senaste tiden är förstås att vi som en av elva arbetarekommuner ökade väljarstödet i valet senast. Vi gjorde det för att vi hade politiska förslag för olika delar av Gävle, för att vi hade ett sätt att prata som inte handlade om hårdare tag för att nå trygghet utan genomtänkta politiska satsningar som många kunde begripa och gilla. Vi gjorde det för att vi var många tillsammans som ställde upp och arbetade tillsammans för det vi trodde på.

 Det är en ren fröjd att se hur skickligt våra förtroendevalda arbetar i de politiska församlingar där de representerar socialdemokratin. Hur ni sprider våra budskap på sociala medier, hur ni förklarar hur saker fungerar och hur man skulle kunna göra delar ännu bättre.

 Under de här åren har jag uppskattat oerhört alla som velat prata med mig om idéer på hur Socialdemokraterna i Gävle kan bli ännu bättre. Inte på sättet att vara negativ och klaga och hitta syndabockar då det gått fel, utan precis på det sätt som arbetet vi påbörjade för ett tiotal år sedan., arbetet med Framtidspartiet, att sätta en ny andra och kultur, säger.

 Man är själv beredd att ta ansvar för att vara en del av förändringen snarare än peka på andra som varandes problem.

 Det hoppas jag att vi i Socialdemokraterna Gävle verkligen kommer att fortsätta med. Att se att vi alla är varandras kamrater, att vi alltid talar respektfullt med varandra, att argumenten är det viktiga, att vi skiljer på sak och person och att var och en känner att man har ett ansvar för förbättringar. Precis som det ska vara i en modern folkrörelse.

 Jag hoppas framöver att ännu fler kommer anamma det som vår studieledare Tomas Eneroth och partiledningen önskar, att alla som har uppdrag åt oss och andra också, ska genomgå de medlemsutbildningar och de ledarskapsutbildningar som erbjuds. Där pratas ideologi, kläcks idéer och byggs nätverk. Hela den här helgen har jag tillsammans med Daniel Olsson som är studieledare i partidistriktet lett medlemsutbildning del två, och gick därifrån med en enorm nöjdhet över vilka människor vi samlar och vad de kan göra tillsammans.

Mitt mål är att alla som har uppdrag för Socialdemokraterna i Gävle ska vara under utbildning. Kunskap är makt som bekant.

Sammanfattningsvis, det finns så många medlemmar som i olika roller varje dag för stora insatser för Socialdemokratin. Jag är så stolt över att ha fått företräda er och lägga mycket av min tid och tankekraft för att samordna det på bästa sätt, och att vi alltså lyckades med att åter få sitta i ledningen för Gävle kommun. Precis vad den här fina kommunen förtjänar förstås.

Det här är det längsta introt jag hållit på ett årsmöte men jag tyckte det kändes mycket bättre att börja med att påminna oss om framsteg och hur bra vi är tillsammans, än att avsluta med ett möjligt pretentiöst tal på slutet när jag avgår.

Med det öppnar jag mötet.

Måndag förmiddag, radio i Andersberg

89551603_10158262250353474_4457694123557650432_n

Under några dagar har P4 Gävleborg sänt från Andersberg i Gävle. I dag var det en diskussion om rikspolitiken.
En stor del handlade med rätta om bostadspolitiken. Jag talade om hur viktigt det är att bygga fler bostäder och hur vi arbetar med det. Bostadsbyggandet har lyckligtvis ökat med vår regering.
Det finns också en stor samsyn mellan partierna att god skola, utbildning och därmed möjligheten att få jobb och en egen försörjning är av största vikt för att ge människor goda chanser i livet.
En rolig 90-minuters diskussion där vi nästan kunde tala till punkt. Det är inte så vanligt annars i de här forumen. Bra arrangerat och bra ton i diskussionerna.

Bildning är allt

IMG_4397 (002)

IMG_4375 (002)

Den här helgen har vi medlemsutbildning steg 2 för Socialdemokraterna i Gävleborg.

På övre bilden syns det lilla bokbord av mina grejer som jag har i anslutning till mitt pass om opinionsbildning som jag kör i eftermiddag.

På undre bilden syns en deltagaren Damian och min kursledarkompis Daniel. De fixade fruktskålen så snyggt igår.

Det är två dagar vi har kursen och den innehåller en massa om socialdemokratin förstås. Jag hör ordet reform nämnas många gånger inifrån rummet i detta nu.

Fler borde gå. Här är mycket prat om ideologi och nya kamratskapsband som knyts. Ovärderligt när vi bygger rörelsen stark.