Hanna Hellquist på Gävle Teater

Det är alltför sällan jag prioriterar att göra det som är påfyllnad. Det är dumt. När det visade sig att Hanna Hellquist skulle till Gävle och ha författarsamtal samtidigt som jag hade bokat in ett VU-möte med arbetarekommunen blev jag trött. Sedan tänkte jag på alla killar som till och med skiter i att gå på sedan länge planerade möten för att det är en match av något slag. Jag sket inte i mötet, sånt gör inte jag. Istället satte jag en stopptid 100 minuter efter start.

Jag och Maria var på Gävle Teater och lyssnade på när Hanna läste och pratade. Det var fint. Hon hade sin tax med, också stor underhållningsfaktor pga söt. Samtalet rörde sig kring jämställdhet, tjejgrejer och så vidare. Jag tänker att det vi verkar ha gemensamt är det där att vara arg. Mindre nu än förr. Jag var jämt arg för. Nu kanske bara 80 procent av tiden. Det finns helt enkelt alldeles för mycket att vara arg på. Men ilskan är ju också en styrka, om man använder sig av den.

Signering. Bröt nästan ihop (på insidan, syntes inte på utsidan pga spelade cool) när Hanna spände ögonen i mig och frågade om vi inte setts förr.

Sedan skrev hon i min bok, sade att det råkade bli snuskigt och stängde den. Kollade när jag kom hem. Roligt.hanna

 

Det där med Bocken

Det här var i går. Stor, fin, gul och 50. Massor av människor på invigningen. Massor av människor som planerat för att åka och titta på bocken innan jul.

Men jag hann inte ens somna i går innan beskedet om att han brunnit ner kom. Sedan kunde jag inte sova, pga måste läsa på och smsa vänner och vara förbannad. Så många som är så ledsna.

Till det alla på sociala medier som brölar om att det är klart den ska brinna, ”det är ju det som gjort den känd”. Det stämmer, det fattar alla, Gävlebor också. Det betyder inte att vi vill att den ska brinna. Vi vill att han ska stå där, vår julkompis. Brinner den efter jul, okej, inte hela världen.

Vi vet ju ingenting så klart om vem som gjort det här. Om det är ett grabbigt vad eller någon annan mandomsrit. Men kul är det inte.

Och alla ni som har glada idéer om att bocken borde göras av plast eller betong eller glas eller så. Kreativt. Men en julbock görs i våra trakter av halm.

Det är heller inte ”kommunen” (många använder svepande ”kommunen” för att de tror att det är kommunen som betalar, men det är till största delen stadens handlare) som gör fel som bygger en halmbock. Det är alltid den som tänder på som gör fel.

bokcen

Tvätt-lördag plus hästar

I dag passar jag på att tvätta. Jag gissar att det är näst sista gången innan jul. Mellan omgångarna följde jag min plan att uträtta ärenden så som att lämna kassar med saker på Kupan eller köpa hamstersand. Jag rundade av stort med att putsa bort höstens fågelskit från vardagsrumsfönstret och piffa med en adventsljusstake. Lyckan när lamporna lyser när man slår på.

I torsdags besökte jag och andra riksdagsledamöter på inbjudan av LRF Stockholm International Horse show. Vi pratade en hel del om hästnäringen. Vi tror att det bor 360 000 hästar i Sverige, men just nu är vi på sluttampen i den senaste hästräkningen. 500 000 människor rider regelbundet, lika många har regelbunden kontakt med hästar. Beräkningarna säger att 46 miljarder är hästnäringens bidrag till den samhällsekonomiska omsättningen.

Jag tittade på Stjärnhoppningen som vanns av en av mina favoriter, dvs Maxida. jag gick i stallarna och träffade både två vänner och hästar jag följer på sociala medier. Borde verkligen planera in ett längre besök nästa år.

 

I frågan om jämlikhet viker vi oss inte

Jag och SSU:s distriktsordförande Elin Pöllä har skrivit en debattartikel. Den handlar om vikten av ett starkt studiemedelssystem för de som ska studera högre studier.

Vi är så oerhört många som aldrig någonsin satt vår fot på en skola efter gymnasiet om vi inte hade haft dagens studiemedelssystem.

För landets tillväxt, för individers möjligheter är det så viktigt. Att man inte kan se det, förblindad av andra synsätt på människan och samhället, förstår jag inte.

elinelin

Huvudpunkter den här tisdagen:

Jobba med två debattartiklar

Förmöte inför utskottet.

Långt utskottsmöte med besök från Ekobrottsmyndigheten.

Snabb lunch med matlåda

Bänkmöte

Förbereda radiointervju

Tala i telefonen med researcher för TV-program

Radiogig om schimpansen Linda

Gruppmöte med riksdagsgruppen

Räknar med att lämna huset klockan 18 för middag.

lindaradio

Måndag

I dag var det kommunfullmäktigemåndag. Kan det vara så att debatten om debattklimat slog igenom i dag? Jag hoppas det. Det kändes bra ur det perspektivet.

Vi slutade redan runt klockan två, så jag passade på att ha möte med en arbetsgrupp och därefter intervjuades jag av en person som går en ledarutbildning.

Nu är jag hemma och har mejlat ikapp, och det börjar bli dags att röra lite på mig!

Schimpansen Linda, har hon ett eget värde?

linda2

Bilden är från GD och är tagen av Gun Wigh. Bilden illustrerar en mycket slapp mediehantering av Furuviksparken i frågan jag ska skriva om.

Världens schimpanser är hotade. Schimpanser lever i västra och centrala Afrika. WWF redogör för de fyra olika underarter som finns. Tro inte att dessa aldrig möts i naturen. Det gör de där det är möjligt. De olika arterna förökar sig med varandra varför någon slags strikt artåtskillnad egentligen är fånig för människan att upprätthålla, om inte aporna själva är intresserade av det.

I Europa finns schimpanser endast i fångenskap i djurparker. Jag vet inte om de också återfinns i några laboratorium i vår världsdel, andra apor gör.

Enkel bakgrund: i Furuviksparken bor en liten schimpansflock. Aporna har varit mycket goda ambassadörer för Furuvik, för Gävle och för sina hotade, vilda artfränder. Där bor Santino, hanen som planerade stenattacker på besökarna och det blir en nyhet att han är ”smart”. Men det är inte Santino jag tänker skriva om, utan om Linda.

Så här skriver Furuvik om Linda (i länken också om hennes flock):

”Född 1984 i Liberia. Linda är tyvärr vildfångad och hennes föräldrar är illegalt skjutna. Hon räddades av en svensk familj bosatt i Liberia vid ca 6 månaders ålder.,
Linda är en viktig hona i gruppen och hon har blivit både Mandas och lilla Selmas fostermor. Linda är lite listig och lurig, men även en mycket klok schimpans som genast tog sig an lilla Manda när hon kom till flocken.”

Linda är en av alla schimpanser som tvingats se sin familj dödas. Ett trauma för en apa, likväl som för en människa. Mer information HÄR. Linda har sedan transporterats över världen för att till slut komma till Furuvik.

En individ som haft ett ruffigt liv, som har tagit hand om andra små schimpanser och som nu borde få en lugn tillvaro, även om den innehåller att roa människor utifrån sitt boende på en djurpark, vara en så kallad ”attraktion”.

Furuvik hade som idé att Linda ska få egna barn och lät därför införliva en lämplig kärlekskandidat av samma underart. Eftersom vi människor fått för oss att den där ”renrasigheten” är så viktig också för djurparksdjur, i vad som kallas bevarandeprojekt. Därför kom Tjobbe till Furuvik.

Så här skriver Furuvik om Tjobbe:

”Tjobbe tillhör den hotade arten västlig schimpans och artkoordinatorerna vill därför att han matchas mot honor av samma art. Genom att ta emot Tjobbe finns det goda förutsättningar för att öka reproduktionen och på så vis tar också Furuviksparken ett stort ansvar inom den Europeiska djurparksorganisationen EAZA´s bevarandeprogram. Den bästa miljöberikningen för en grupp schimpanser i en djurpark är att få en egen avkomma och därför fyller Tjobbes flytt flera viktiga funktioner.”

Men det har inte fungerat. Det har inte blivit några nya schimpansbarn. Linda verkar inte kompatibel med Tjobbe. Ni vet hur det kan vara när någon ska para ihop en med en kille man inte gillar. Det går åt pipan.

Kanske kan Linda inte ens få barn. Av ålder eller av andra skäl. Det kan man inte så noga veta och det finns nog inget bra sätt att ta reda på det heller.

Därför vill nu Furuvik skicka iväg Linda (och kanske ytterligare en apa) till en annan djurpark, samtidigt som nya apor ska komma till Furuvik i stället. Allt för att få igång bättre avel i parken, som en del i det stora artbevarandearbetet i Europa.

Summerat: Schimpansen Linda har haft ett tufft liv. Hon jobbar i dag i en park där hon har dragit in en del pengar, samtidigt som hon fostrat yngre apor. Hon får inga egna barn. Parken får inga schimpansungar och tror att det är det folket vill ha för att betala inträde till parken. Förmodligen inte taget ur luften, vi älskar att se djurungar. För att få större lönsamhet ska Linda bytas ut mot andra apor. Ingen hänsyn tas till att det helt enkelt är riktigt taskigt att flytta en apa med Lindas bakgrund.

Jag vill att det ska finnas schimpanser i vår värld. Jag vill att de ska leva fritt. Jag vill att schimpanser ska finnas där de ska vara, i Afrika. Det artbevarandearbete som sysslas med i Europa spelar mindre roll för de viltlevande aporna. Ingen roll kan man säga. Det förekommer, så vitt jag kunnat ta reda på, aldrig att schimpanser från Europa återförs till Afrika. Motbevisa mig gärna.

I Afrika finns många apor som bor omhändertagna och hjälpta utifrån att de till exempel varit med om samma trauma som Linda, föräldrarna dödats. De aporna står i kö för att komma ut i det fria på ett bra sätt. Låt oss lösa tjuvjakten, låt oss få ut de aporna igen. Lösningen för schimpanserna som art är inte europeiska artbevarandeprogram där en apa som Linda ska få sitt enskilda liv ställt på ända gång på gång.

Ett enskilt djur, en enskild individ som Linda, betyder ingenting när de kommersiella krafterna pratar. Jag blir illa berörd när det kamoufleras i prat om artbevarande.

Djurparker är omodernt. Ja, det är fascinerande att se djuren. Ja, de fyller en funktion i att berätta om vilka fantastiska varelser som finns i världen. Men vi människor måste lära oss att djuren har sin plats i världen, utan att vi måste ha sett dem matas på zoo först. Vi får åka till djuren eller helt enkelt se dem på film. De finns för sin egen skull, inte för vår att underhållas av. Nog betyder det något att Santino ville kasta sten på besökarna i parken …

Det gäller också Linda. Hon är värd att få leva sitt liv där hon nu har hittat trygghet. Det är i Furuvik med sina vänner. Allt annat är cyniskt, vilka argument som än framförs.

 

 

Gävle i Östersund

östersund

Torsdag till fredag träffades vi i vårt samarbete med större arbetarekommuner i norr. Platsen var den här gången Östersund och det var riktigt bra. Vi talade en hel del om kommunikation och kampanjarbete. Lika svårt som viktigt.

Jag hade med mig Maria som är politisk sekreterare och Carina som är ombudsman. Det snöade!