Jag skriver tillsammans med Carina Blank, ordförande i S-kvinnor i Gävle. Debattsidorna kommer att vara proppade den 8 mars så vi tänkte förekomma det.
HÄR kan du läsa. Inser att bilden som är skärmdump från Arbetarbladet inte är så skarp.
Etikettarkiv: Jämställdhet
En dålig magkänsla
Nyss skrev Arbetarbladets kultursidor om Kristina Sandbergs böcker om Maj. Kallade dem ”Ett fullbordat hemmafruepos”.
Jag läste första boken ”Att föda ett barn” i november när jag var på studieprogram i FN, New York. Satt på motionscykel sena kvällar och förträngde det med boken i händerna. Nu har jag precis avrundat den andra. ”Sörja för de sina”.
Maj är ung när hon träffar den äldre Tomas, blir med barn och upplever sig inte ha annat val än att bli en familj med honom.
Jag anade att Maj från fattiga förhållanden i Östersund kunde vara en kul tjej, öppen för skoj med kompisar, hade en gammal kärlek i bagaget osv. Men hon blir Tomas hemmafru i Örnsköldsvik. Tomas familj har gjort sig pengar på att tillverka skor. Inte hur mycket pengar som helst men tillräckligt för att leva lite bättre och dra till sig folks beundran. Och just det, folks beundran, fasaden är genomgående i deras liv.
När jag läste Juggas text efter att tredje boken kommit ut gick jag raka spået och köpte bok två. Nu är det blir dags att söka upp bok tre.
För nu är jag i läget där jag är riktigt jävla irriterad på Maj. Min spontana tanke är att hon är en trist, mesig kvinna som låter sig kuvas och inordnas och hon kräks ju på sitt liv. Sin karl, och ibland också sina barn. Hon känns helt genomtråkig.
Jag associerar till Kristina som tvingades till Amerika av sin Karl-Oskar. I Mobergs framstår hon ungefär likadan. Negativ, tråkig, funderar på vad alla andra ska tycka som viktigare än hur hon själv vill ha det. Allmänt ängslig. Skillnaden mellan de här paren, förutom tid och plats, ligger i att kärleken mellan Karl-Oskar och Kristina är sann och varm. Ett tema mellan Tomas och Maj är att den inte finns där, och det präglar hela deras tillvaro.
Tomas har alkoholproblem, även om han tämjer dem under många år. Maj och de två (blev det) barnen lever med oron det innebär att vara rädd för att karln halkar dit igen. För en kvinna där fasaden är allt, gör hon allt hon kan för att döja de problem som finns.
Kristina Sandberg förmår att måla upp precis den bild jag fördomsfullt har om hemmafruidealet från förr. Jag frågade min mormor, de är väl typ jämnåriga hon och Maj, en gång om det här med att vara hemmafru. Hon sade att det faktiskt bara var för de som hade råd med sånt. Andra jobbade. Obekväma arbetstider, hårt. För att gå pengar till mat och boende. Ungarna kunde passas av människor i kretsen, så att det ordnade sig på något sätt. Mormor som för övrigt inte ens var tjugo när hon stod ensam med två små barn då mannen dött i TBC. Men det är en annan historia.
Jag blir arg när jag läser boken. På strukturerna och sättet att se på kvinnor och familjen som präglar tiden och därmed också Maj. Men jag blir också arg på Maj för att hon låter sig inordnas. För att man råkar födas till kvinna måste man inte följa andras förväntingar på en. Vill man inte leva med en karl man inte gillar måste man inte. Vill man inte ha barn måste man inte. Vill man inte slita händerna av sig med städning måste man inte. Vill man inte lägga massor av tid på matlagning måste man inte.
Hela hon blir bara en produkt av andras förväntningar. Hon tänker, önskar men det blir inget. Inte bok två i alla fall. Hon lever sitt liv för man och barn. Alltså är det inte hennes liv. Vilket slöseri med den enda stunden på jorden.
Och jag veeeet, det är lätt för mig att säga det. 60 år senare. Men! Att jag kan förfasas beror ju på att andra kvinnor (någon man kanske) både före och efter Majs familjebildartid har verkat för att kvinnor ska vara mer än tillbehör, få finnas för sin egen skull. Maj hade kunnat vara en av dom. Men hon tycker till och med det är pinsamt att gå på gymnastik eller att dottern får glasögon, så att hon skulle vara med och skapa nåt är för mycket begärt.
Ja, Maj är ett offer. Men hon är också en mes. En mes som vi alla måste lära oss av, att det är självklart att få mer, att vilja mer.
Bara grejen att hon ber sin man om pengar när hon behöver något. För några egna har hon ju inte. Det här scenariot är inte främmande i dag. Finns många familjer där kvinnan är i samma sits. Mannen sitter på pengarna, hon sitter med ansvar för hem och barn. Får be om pengar till barnkläder eller vad det kan vara. Obegripligt att både män och kvinnor rättar in sig i något så ålderdomligt.
Död åt ojämställdheten! Maj är det levande beviset för att något inom en dör av det. Men liksom Maj skulle de kvinnor som är i sitsen i dag aldrig erkänna det. För de är så nöjda så med det. Ja, vad fan ska dom säga. De ler väl bara, som Maj gjorde. Gråter sen när man och ungar sover. Undrar hur det kunde bli så här.
Så kanske det är .
Den där ojämställdheten
Daniel Swedin skriver om det ojämställda föräldraskapet i dag.
Utdrag:
”Nu visar det sig att kvinnor i snitt är lediga drygt 13 månader fram till att barnet fyller två år men bara tar ut ersättning för 9,5 månader.
Det får konsekvenser. Rollfördelningen i familjen cementeras och kvinnor halkar efter både när det gäller inkomst och pension. Det är efter barnafödandet löneskillnaderna mellan män och kvinnor på allvar drar i väg.”
”Den enda situation där män och kvinnor tar lika stort ansvar för städning, matlagning och disk är innan de fått barn.”
”En uppskattning är att cirka 90 000 medelålders kvinnor gått i pension, sänkt sin arbetstid eller sagt upp sig för att de måste vårda en äldre anhörig. 114 000 kvinnor uppger att deras inkomster minskat av samma skäl. En illustration så god som någon till att äldreomsorgen behöver mer pengar.”
”En individualiserad föräldraförsäkring rättar inte till allt. Men det är ett stort steg på vägen. Det ger kvinnor större frihet på arbetsmarknaden och i hemmet.”
Zelda i Aftonbladet i dag
Spot on av Lina Niederstam
Jämställdheten på arbetsmarknaden
Som förmiddagsläsning rekommenderar jag min debattartikel om jämställdhet. HÄR.
”Under ett arbetsliv tjänar en man i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mer i lön än en kvinna. 3,6 miljoner kronor som ger en stor skillnad gällande trygghet och möjligheter.”
Är du sedan än mer sugen på läsning så tipsar jag om Mikael Dambergs artikel om prioriteringar i politiken. HÄR
”Regeringen har konsekvent valt bort skolan. Först valde Fredrik Reinfeldt krogmomsen framför en satsning på kvaliteten i skolan. Nästa gång var det bolagsskatten som var regeringens viktigaste prioritering. Den här gången är det lägre skatt till höginkomststagare som ska gå före investeringar i skolan.”
Full av intryck
Nu har vi avrundat fjärde dagen på studieprogrammet i New York.
Vi har förmånen att träffa så många imponerande duktiga personer som gärna delar med sig av sin kunskap.
I dag talade vi till exempel med Paul Ladd på DESA Post 2015. En av hans budskap gällande offentligt/privat som vill göra världen till ett bättre ställe att bo på är att det bästa företag kan göra är att anställa folk med schysta löner och arbetsvillkor och sedan betala skatt på ett ordentligt sätt till staterna, så att pengarna omvandlas till bra grejer som alla får ta del av.
Inte det som många företag i dag gör, dunkar upp en skola någonstans för att kunna sätta sin skylt på den och peka på att man gör något för världen.
Det är också en skillnad på länderna i FN som är jämförbar, att några villkorar sina pengar till vissa projekt för att de tydligare ska kunna visa vad just de gör. De som inte villkorar är de som blir möjliggörare för annat, arbete som inte passar att sätta sin skylt på men sådant som måste göras.
Vidare har jag inspirerats mycket av de träffar som har med kvinnors situation att göra. I går träffade vi Margot Wallströms efterträdare i arbetet mot sexuellt våld i väpnade konflikter. Ni vet hur Margot har berättat om allt som hon sett och fått ta del av. Arbetet mot detta måste gå vidare och Zainab Hawa Bangura från Sierra Leone driver det. Jag bespar er detaljer av det hon berättade.
I dag träffade vi Antoine de Jong på UNWOMEN. Vi pratade om situationen i världen gällande jämställdhet och han kunde inte nog betona att saker bara går framåt om vi tvingar fram utvecklingen. Han säger, vilket ju är helt rätt, att INGET löser sig av sig själv bara tiden får gå. Han stöter på det ibland hos företrädare för olika länder, att tiden ska ordna det men han ser att det bara är hårt arbete som gör skillnaden.
Han sade också att det är viktigt att kvinnor världen över, som lever i länder som Sverige där jämställdheten kommit relativt långt, inte får slappna av. Se till att alla kvinnor förstått vilken strid som legat bakom så de noga slår vakt om det som är vunnet, eftersom det inte är för evigt givet.
Å andra sidan också en positiv syn, tänk på hur mycket resultat hårt arbete faktiskt gett i många länder på bara de senaste åren. Just därför är det inspirerande att jobba vidare.
Om kurvorna tillåter det dvs.
Arbetarbladet skriver om hur Sandvik marknadsför sig med kvinnor klädda i kroppsstrumpor, dvs mkt tighta kläder. Detta på en mässa utanför Johannesburg där företaget vill sälja maskiner.
Att uppmärksamma en produkt med kvinnor har fått begreppet ”sälj grej med tjej” och det är ju som bekant inget ovanligt alls, men inte så modernt.
I sak skulle vi kunna lägga mer utrymme på att diskutera det. Men den externa kommunikationschefen säger: – Jag tycker inte att bilden framställer Sandvik bra i förhållande till vår uppförandekod. Men det här med jämställdheten vet jag inte. Jag vet inte om det även fanns manliga värdar i kroppsstrumpor där? Det är svårt att resonera utan att ha hela bilden.
Så är det naturligtvis, vem av oss har hela bilden? Jag är beredd att satsa lite på pengar på att inga män i motsvarande kläder fanns på plats …
Det intressanta kommer sen.
Ni minns för någon vecka sedan var det en nyhet om att GIF gillat en lättklädd bild. Åh vad det var stönigt att haka upp sig på tyckte machomännen.
Vad säger kommertarsfältet nu? En och annan klok finns annars är män som inte vill förstå igång hårt:
Tja, enda chansen att som tjej få vara med på nåt är naturligtvis som fägring. En annan förstår inte problemet med att objektifitera kvinnor.
Givetvis borde fler kvinnor klä sig så här. Men! Bara om de är snygga nog! Fula fruntimmer gillar ju ingen väl?
Temat om att kvinnors roll är att se snygga ut är genomgående, alla fattar att män inte klarar det. Eller nåt. Jag antar att det är därför män måste vara chefer och så. För att de inte har de rätta kurvorna. Och så feministmaffian. Att uppmärksamma ojämställdhet är ju verkligen maffiametorder.Relevant jämförelse. Vad är ni rädda för egentligen?
Arbetarbladet kollar vad Sandvikschefens Facebookbekanta tyckte om bilden med säljgrejtjejerna:
” Vilka schyssta former!! Sandvik loggan verkligen framhäver kurvorna.. Den där skulle jag vilja kliva på!!!!! Ja hojen alltså!!”
”Tre schyssta Sandviksförpackningar.”
”Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det”.
”Jag tror att jag jobbar inom fel avdelning inom Sandvik, vi har inte sådant här på våra utställningar.”
”Haha..inte ett dugg förvånad!
”Det här är vad jag pratat om. Har du ett jobb åt mig på denna avdelning i Sandvik?”
”Fantastiskt.”
”Du jobbar hårt som vanligt.”
”Grattis!”
Journalisten visar på det jag brukar kalla äcklig machoattityd genom att publicera kommentarerna. Det är bra. Ur kommentarsfältet på den artikeln:
Att vi kvinnor aldrig bara kan vara nöjda. Vi har ju fått rösträtt. Vi får arbete, inte för lika mycket pengar men …
Machoattityd förstör män som anammat den. Ni som skrivit de här kommentarerna, jag förutsätter att ni inte lever med en kvinna, att ni inte har systrar och att ni inte har döttrar. För ni skiter på dem.
Bra Arbetarbladet att ni skildrar.
Ilskan och jag säger godnatt
Det är natt och min dygnsrytm är fortfarande under all kritik. Medan jag surfar runt lite efter att ha jobbat, ha kollat på Fråga kultureliten och skajpat med min syster snurrar tankarna främst kring jämställdhet.
Jag slog i lite brottsstatistik och ser hur män utsätter andra män och kvinnor för våld. Män slår andra män ute, dvs typ krogen och sen slår de ”sina” kvinnor hemma. Olika typer av våld men alltid främst utfört av män. Hur den machoroll vi tillåter leder till det.
Jag läste den här fantastiska krönikan av Daniel Swedin. Kanske är det mer okej när han som har en penis säger det än när jag antyder något i den riktningen. ”Att fortsätta låtsas som att övergreppskulturen inte existerar och inte är en manlig angelägenhet är vansinne.” De första kommentarerna på den ser ut så här:
I morse på morgon-TV talades det om hur feminismen har en backlash och det som var upparbetat senast på 90-talet liksom är som bortblåst. Så är det. Fittstim känns långt borta. Allt som skedde tidigare också. Grupp 8-namnet har tagits av ett gäng kvinnor som gillar vinst i välfärden. Hädelse.
Hatet mot kvinnor som också syns på nätet har varit hett debatterat. Jag går på möten där jag med min argaste blick får tillrättavisa män som tycker de kan börja tala mitt i min mening. I Gävle tycker en man att han äger en kvinna så han låser in henne när hon vill göra slut.
Jag får frågor som -Hur är det att vara ung tjej och riksdagsledamot? -Hur är det att vara tjej och ordförande för S i Gävle? Självklart av omtanke, men också för att ALLA FATTAR att det är lite speciellt. Även om jag vill påpeka att så ung är jag faktiskt inte. Men av moderata män kan jag nedlåtande kallas för den där ”tuffa ordföranden”. Tuff för vad? För att jag har en post? För att jag vågat säga att jag vill vara med? Får veta att jag är maktgalen för att jag poängterar att dåliga saker måste och kan göras bättre.
Resan till Japan väckte ilskan över en i princip obefintlig kvinnorepresentation. Program på TV nyss om hur fundamentalistiska yttringar av religioner alltid gör kvinnor till förlorare. Förstör deras liv och tar deras frihet i olka gudars namn. 2013.
Löneskillnaderna. Kvinnor tjänar på ett liv miljoner mindre än män. Att vi förväntar oss olika saker av killar och tjejer (alla drabbas så klart av ojämställdhet men på olika sätt). Att jag blivit nergjord i en (tidigare) relation med påståenden om att det vore bättre om jag var som alla andra tjejer, för att jag inte ville anamma det klassiska fixa om mannen och hemmet-idealet utan göra det jag tycker är kul och viktigt.
Jag ser kvinnor runt om mig dra jävligt tunga lass som dubbelarbetande, för att män anser sig klara när de kommer hem från lönearbetet. Kvinnor som planerar allt för familjen och männen jäser med.
Jag inser att det här är en spya. Men jag blir blind av ilska. Över att Sabuni som tidigare jämställdhetsminister inte kallade sig feminist, över att hon lämnade posten och tyckte att hon inte hade mkt mer att göra. Varför såg inte hon allt det här?
Myten om att Sverige är världens mest jämställda land. Fastän den som orkar kolla vet att vi halkat ner några placeringar. Och även om man är i topp betyder det INTE att det är jämställd, bara inte fullt så illa som i många andra länder.
Och nej, DET KOMMER INTE ATT ORDNA SIG AV SIG SJÄLV. Inget av det vi har vunnit, som fri abort, barnomsorg, rösträtt, att få vara myndig och rå sig själv även om ogift, preventivmedel, möjlighet att ta alla yrken, att få studera … INGET av det har kommit utan ett hårt arbete och mycket spott och spe. Kvinnor har slagit sig blodiga för det här. De är mina idoler.
Ibland verkar det som att majoriteten av män inte har varken mammor, systrar eller döttar som de anser sig vilja skapa ett bättre samhälle för. Kvinnor får stå upp själva, tala för självklarheter och bli kallade både det ena och det andra. Får det inte er att bli förbannade?
Då kan jag bli lite, lite provocerad av när till och med tjejer säger ”har inte jämställdheten gått för långt?”. Eh, nej! Den har knappt börjat.
Det brukar vara samma tjejer som säger att de måste ta ut hela föräldraledigheten för att de tjänar mindre än pappan. Say no more.
Fan.
Oknullad Ful Korkad
Det är rubriken på Jenny Wennbergs ledare i dag i Arbetarbladet.
Jenny skrev en text i veckan med ett jämställdhetsfokus. Det tåls inte av många män. Män som därefter känner sig manade att inte bemöta det Jenny skriver utan beskriva henne som i rubriken.
Inte någon av oss kvinnor som befinner sig på en position som är tämligen utsatt och offentlig är förvånad alls. Sånt här möts vi av ständigt. Ständigt.
Runt om oss måste ju de här männen promenera på stan. De som läxar upp en kvinna genom att berätta att hon nog inte knullat tillräckligt. Hade det hänt hade hon nog bara varit lugn och sansad. Foglig. Aldrig nämnt något om jämställdhet. Aldrig PROVOCERAT män så hårt. Så hårt att de måste skriva mejl om att kvinnan är ful.
En av kommentarerna på artikeln säger att det här inte har något med jämställdhet att göra. Att det är idioter som skriver och att det inte har nåt med könet att göra. Så oerhört märkligt då, att alla elaka, vansinniga och uppläxande mejl jag någonsin får kommer från en ”manlig” adressat. Vilken slutsats kan vi dra av det?
Att tro att det är en ”slump” och inte ett patriarkalt system där män tar sig makten över kvinnorna är naivt.
En enda gång har en kvinna sagt om mig att jag nog knullat för lite. Det var min brors exflickvän som inte gillade att jag ifrågasatte varför hon inte kunde köpa skor hon önskade sig själv utan ville att min bror skulle handla åt henne. Hon var inne i en gammaldags syn där mannen ska ta ansvar för kvinnan, precis som alla de här männen som tycker sig ansvara för oss mindre vetande kvinnor. Då blir det så, att de undrar om vi knullat för lite som inte fogar oss i systemet.
Kanske blir det 2013 nästa år, kanske fortsätter 1960-talet ett tag till.
Pappor ”hjälper till”
Dagen börjar inte så bra för mig när hela mitt system börjar blinka i röt när jag läser morgontidningen.
Det är så otroligt uppenbart varför. Det är vansinne att vi talar om fäder på det här sättet. Att män inte har en naturligt ansvar precis som kvinnan (detta är nu heteronormativt). Vad händer när den här pappan känner att han inte kan hjälpa till mer?
Det är dags att dela föräldraförsäkringen rakt av.
Oavsett vad som finns att göra är det upp till mamman att lösa?! Vill också rekommendera UnderbaraClara på samma tema efter intervjun med GW i Skavlan i fredags.