Etikettarkiv: Arbetarbladet

Det är skillnad på jobb och förtroendeuppdrag

jobb

I går följde Arbetarbladet Anders och Patrik på deras första ”riktiga” dag i riksdagen. Det är jättebra på alla sätt och vis.

Blir dock väldigt besviken när tidningen väljer att kalla uppdraget för jobb både på framsidan och på uppslaget.

Att vara riksdagsledamot (eller för den delen politiker på någon nivå, men mycket eller lite arvode) är ett förtroendeuppdrag.

Förstår att det är semantiskt och att rubriker ska sättas och så vidare. Men rätt ofta måste jag förklara hur ett förtroendeuppdrag skiljer sig från t ex en anställning. Vilket är på väldigt många olika sätt.

Jag förstår att tidningen vill väl, men här spär den med ordval på flera missuppfattningar.

Till exempel att den som väljs till riksdagsledamot (och bor utanför Stockholm) skulle flytta till huvudstaden. Antyds skarpt via den här (lite konstiga) meningen ”Vikten av varamycket på hemmaplan delar de. Därför har de kvar sina bostadsrätter i Sandviken respektive Gävle och de vill ägna så mycket fritid där som möjligt.”

Därför har de kvar sina bostadsrätter … När man väljd till ledamot representerar man sin valkrets. I vårt fall Gävleborg. För någon annan kan det vara Norrbotten eller Värmland. Där har man sitt liv, sin familj, sina vänner, hela sin tillvaro.

Jag känner, inte helt konstigt, många riksdagsledamöter och i princip alla älskar att få åka hem. Dagarna i Stockholm är viktiga för uppdraget men det är ute i landet vi gör nytta. Det är där vi hämtar in allt som vi sedan gör det bästa vi kan för att omsätta i politik.

Det är ju inte så att man ”sökt och fått jobb i Stockholm” som man kan tro av den här artikeln. Hemmet räknas som varje riksdagsledamots arbetsplats. Och så har man ett kontor i och ett övernattningsboende i Stockholm.

Men ibland händer det ju att någon träffar en partner i Stockholm, som kanske jobbar där och så blir det så att man spenderar mesta tiden utanför riksdagsdagarna (tisdag-torsdag) där. Det är dock lång ifrån vanligt. Från Gävleborg verkar det vara Tobé (M) som förlägger sitt liv utanför länet.

Om kurvorna tillåter det dvs.

Arbetarbladet skriver om hur Sandvik marknadsför sig med kvinnor klädda i kroppsstrumpor, dvs mkt tighta kläder. Detta på en mässa utanför Johannesburg där företaget vill sälja maskiner.

Att uppmärksamma en produkt med kvinnor har fått begreppet ”sälj grej med tjej” och det är ju som bekant inget ovanligt alls, men inte så modernt.

I sak skulle vi kunna lägga mer utrymme på att diskutera det. Men den externa kommunikationschefen säger: – Jag tycker inte att bilden framställer Sandvik bra i förhållande till vår uppförandekod. Men det här med jämställdheten vet jag inte. Jag vet inte om det även fanns manliga värdar i kroppsstrumpor där? Det är svårt att resonera utan att ha hela bilden.

Så är det naturligtvis, vem av oss har hela bilden? Jag är beredd att satsa lite på pengar på att inga män i motsvarande kläder fanns på plats …

Det intressanta kommer sen.

Ni minns för någon vecka sedan var det en nyhet om att GIF gillat en lättklädd bild. Åh vad det var stönigt att haka upp sig på tyckte machomännen.

Vad säger kommertarsfältet nu? En och annan klok finns annars är män som inte vill förstå igång hårt:

Tja, enda chansen att som tjej få vara med på nåt är naturligtvis som fägring. En annan förstår inte problemet med att objektifitera kvinnor.

Givetvis borde fler kvinnor klä sig så här. Men! Bara om de är snygga nog! Fula fruntimmer gillar ju ingen väl?

Temat om att kvinnors roll är att se snygga ut är genomgående, alla fattar att män inte klarar det. Eller nåt. Jag antar att det är därför män måste vara chefer och så. För att de inte har de rätta kurvorna. Och så feministmaffian. Att uppmärksamma ojämställdhet är ju verkligen maffiametorder.Relevant jämförelse. Vad är ni rädda för egentligen?

Arbetarbladet kollar vad Sandvikschefens Facebookbekanta tyckte om bilden med säljgrejtjejerna:

” Vilka schyssta former!! Sandvik loggan verkligen framhäver kurvorna.. Den där skulle jag vilja kliva på!!!!! Ja hojen alltså!!”

”Tre schyssta Sandviksförpackningar.”

”Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det”.

”Jag tror att jag jobbar inom fel avdelning inom Sandvik, vi har inte sådant här på våra utställningar.”

”Haha..inte ett dugg förvånad!

”Det här är vad jag pratat om. Har du ett jobb åt mig på denna avdelning i Sandvik?”

”Fantastiskt.”

”Du jobbar hårt som vanligt.”

”Grattis!”

Journalisten visar på det jag brukar kalla äcklig machoattityd genom att publicera kommentarerna. Det är bra. Ur kommentarsfältet på den artikeln:

Att vi kvinnor aldrig bara kan vara nöjda. Vi har ju fått rösträtt. Vi får arbete, inte för lika mycket pengar men …

Machoattityd förstör män som anammat den. Ni som skrivit de här kommentarerna, jag förutsätter att ni inte lever med en kvinna, att ni inte har systrar och att ni inte har döttrar. För ni skiter på dem.

Bra Arbetarbladet att ni skildrar.

 

Media och makten

I går hade vi årsmöte med Socialdemokraterna i Gävle. Ev. intresserad media var inbjuden i vanlig ordning. Båda lokaltidningarna dök upp.

GD frågade om vi skulle prata om förskingringen. Det skulle vi inte. Fick följdfrågor som lät påskina att detta var mycket märkligt. Det är det inte, eftersom det är ett årsmöte med sedvanliga årsmötesförhandlingar utifrån motioner, verksamhetsberättelse och –plan osv.

Med Arbetarbladet däremot upplevde jag att vi hade ett bra samtal utifrån reporterns inledande fråga om medlemsstatistiken. Den gick om jag minns rätt, fyra år tillbaka i tiden, och förutom 2010 så har medlemsantalet i de siffrorna tappat lite varje år.

Jag och Ahmed, som är stolta folkrörelsemänniskor, målade den stora bilden. Människor vill inte i samma utsträckning som förr vara medlemmar i föreningar och kanske än mindre engagera sig ideellt. På totalen sett. En stor utmaning för hembygdsrörelsen, för nykterhetsrörelsen, för politiska partier, för idrottsrörelsen.

Hade statistiken reportern tog del av sträckt sig ännu längre hade det framgått tydligt att med undantag för valåren så tappar Socialdemokraterna i Gävle medlemmar och har så gjort väldigt länge. I likhet med de flesta föreningar och organisationer. Vi påtalade också att ändringen av detta är något som vi måste jobba mera med, men som de som satt i styrelsen för säg 20 år sedan borde ha arbetat med att förebygga. Att de inte gjorde det ser vi och oroas över och det har hamnat i vårt knä. Vår medelålder är en bra bit över 60 och många som lämnar partiet för det för att de så att säga inte har något val.

Trots det finns inget av det resonemanget i artikeln utan såväl  rubrik som text är skrivna så att det är något unikt att färre vill vara medlemmar i just Socialdemokraterna i Gävle. Det är det inte, men lika sorgligt för det.

Att saker sägs på ett sätt men i tidningen skrivs på ett helt annat blir väldigt påtagligt när Ahmed säger att det i dag är svårare för ungdomsförbund att få komma ut på skolorna och prata politik med ungdomar och väcka deras engagemang. Det i sig är ett problem. Det heter i Arbetarbladet ” Elin Lundgren och Ahmed Amin hoppas kunna synas ute mer på skolorna för att locka fler. Ett oskyldig ”felskrivning”, men ett klart bevis för att det inte är så noga hur det vi sägs hanteras.

Ahmed och jag hade också ett resonemang där vi kopplade ihop politikers utsatthet med den samhälleliga diskussionen om nät-/kvinnohat. Jag konstaterade att det så gott som dagligen hör av sig äldre män på olika sätt för att berätta vad jag borde göra. Ofta är det goda tips med en uppriktig vilja att vara med och förbättra och på dem lyssnar jag. Skrämmande många är däremot inte alls av den typen, utan har en helt annan agenda. Jag redogjorde tydligt för den skillnaden. Ändå framgår det i artikeln som att om äldre hör av sig med tips så kommer jag aldrig någonsin att lyssna. Första mejlet från äldre man som är sur över detta har redan kommit.

Vi sade vid tre tillfällen att vi verkligen rekommenderar människor som vill ta aktiv del i samhällsförändringen att bli medlemmar i vårt parti. Att vi själva sitter där vi sitter i dag (ordförande och vice ordförande i arbetarekommunen) är ett bevis för att den som vill engagera sig får ett utrymme att göra det. Vi är båda relativt nya medlemmar och har släppts fram av de som varit medlemmar mycket, mycket längre. Det är mycket positivt av en arbetarekommun. Av detta nämns inget.

När jag och Ahmed läser artikeln känner vi inte igen särskilt mycket av den helhet som vi lyfte fram.