Etikettarkiv: Kristina Sandberg

En dålig magkänsla

Nyss skrev Arbetarbladets kultursidor om Kristina Sandbergs böcker om Maj. Kallade dem ”Ett fullbordat hemmafruepos”.

kristina

Jag läste första boken ”Att föda ett barn” i november när jag var på studieprogram i FN, New York. Satt på motionscykel sena kvällar och förträngde det med boken i händerna.  Nu har jag precis avrundat den andra. ”Sörja för de sina”.

Maj är ung när hon träffar den äldre Tomas, blir med barn och upplever sig inte ha annat val än att bli en familj med honom.

Jag anade att Maj från fattiga förhållanden i Östersund kunde vara en kul tjej, öppen för skoj med kompisar, hade en gammal kärlek i bagaget osv. Men hon blir Tomas hemmafru i Örnsköldsvik. Tomas familj har gjort sig pengar på att tillverka skor. Inte hur mycket pengar som helst men tillräckligt för att leva lite bättre och dra till sig folks beundran. Och just det, folks beundran, fasaden är genomgående i deras liv.

När jag läste Juggas text efter att tredje boken kommit ut gick jag raka spået och köpte bok två. Nu är det blir dags att söka upp bok tre.

För nu är jag i läget där jag är riktigt jävla irriterad på Maj. Min spontana tanke är att hon är en trist, mesig kvinna som låter sig kuvas och inordnas och hon kräks ju på sitt liv. Sin karl, och ibland också sina barn. Hon känns helt genomtråkig.

Jag associerar till Kristina som tvingades till Amerika av sin Karl-Oskar. I Mobergs framstår hon ungefär likadan. Negativ, tråkig, funderar på vad alla andra ska tycka som viktigare än hur hon själv vill ha det. Allmänt ängslig. Skillnaden mellan de här paren, förutom tid och plats, ligger i att kärleken mellan Karl-Oskar och Kristina är sann och varm. Ett tema mellan Tomas och Maj är att den inte finns där, och det präglar hela deras tillvaro.

Tomas har alkoholproblem, även om han tämjer dem under många år. Maj och de två (blev det) barnen lever med oron det innebär att vara rädd för att karln halkar dit igen. För en kvinna där fasaden är allt, gör hon allt hon kan för att döja de problem som finns.

Kristina Sandberg förmår att måla upp precis den bild jag fördomsfullt har om hemmafruidealet från förr. Jag frågade min mormor, de är väl typ jämnåriga hon och Maj, en gång om det här med att vara hemmafru. Hon sade att det faktiskt bara var för de som hade råd med sånt. Andra jobbade. Obekväma arbetstider, hårt. För att gå pengar till mat och boende. Ungarna kunde passas av människor i kretsen, så att det ordnade sig på något sätt. Mormor som för övrigt inte ens var tjugo när hon stod ensam med två små barn då mannen dött i TBC. Men det är en annan historia.

Jag blir arg när jag läser boken. På strukturerna och sättet att se på kvinnor och familjen som präglar tiden och därmed också Maj. Men jag blir också arg på Maj för att hon låter sig inordnas. För att man råkar födas till kvinna måste man inte följa andras förväntingar på en. Vill man inte leva med en karl man inte gillar måste man inte. Vill man inte ha barn måste man inte. Vill man inte slita händerna av sig med städning måste man inte. Vill man inte lägga massor av tid på matlagning måste man inte.

Hela hon blir bara en produkt av andras förväntningar. Hon tänker, önskar men det blir inget. Inte bok två i alla fall. Hon lever sitt liv för man och barn. Alltså är det inte hennes liv. Vilket slöseri med den enda stunden på jorden.

Och jag veeeet, det är lätt för mig att säga det. 60 år senare. Men!  Att jag kan förfasas beror ju på att andra kvinnor (någon man kanske) både före och efter Majs familjebildartid har verkat för att kvinnor ska vara mer än tillbehör, få finnas för sin egen skull. Maj hade kunnat vara en av dom. Men hon tycker till och med det är pinsamt att gå på gymnastik eller att dottern får glasögon, så att hon skulle vara med och skapa nåt är för mycket begärt.

Ja, Maj är ett offer. Men hon är också en mes. En mes som vi alla måste lära oss av, att det är självklart att få mer, att vilja mer.

Bara grejen att hon ber sin man om pengar när hon behöver något. För några egna har hon ju inte. Det här scenariot är inte främmande i dag. Finns många familjer där kvinnan är i samma sits. Mannen sitter på pengarna, hon sitter med ansvar för hem och barn. Får be om pengar till barnkläder eller vad det kan vara. Obegripligt att både män och kvinnor rättar in sig i något så ålderdomligt.

Död åt ojämställdheten! Maj är det levande beviset för att något inom en dör av det. Men liksom Maj skulle de kvinnor som är i sitsen i dag aldrig erkänna det. För de är så nöjda så med det. Ja, vad fan ska dom säga. De ler väl bara, som Maj gjorde. Gråter sen när man och ungar sover. Undrar hur det kunde bli så här.

Så kanske det är .