Texten nedan är en debattartikel jag hade publicerad förra veckan.

Mittmedia har under en period granskat fenomenet att vuxna begår sexuella övergrepp på barn och rättsprocesserna efter det. I lagen kallas det barnpornografibrott. Jag anser att det begreppet leder tanken fel. Det handlar om övergrepp på barn som filmas och fotas i olika situationer. Bevismaterial på barn som utsätts sexuellt. Det är inte alls som att barnen på något sätt har sex, vilket till och med tidningens mening; ”barn som har sex med vuxna, men även med djur” uttryckte. Lyckligtvis ändrades skrivningen sedan.

Att detta förekommer beror på att det finns en efterfrågan. Fanns det inga människor som ville begå sexuella övergrepp på barn skulle det inte vara ett problem. Efterfrågan används också av aktörer som producerar och tillhandahåller material mot betalning. Cynisk människohandel.

För mig är det viktigt att minnas att när bilder sprids över nätet så försvinner de inte. Övergreppet begås varje gång en ny person får tillgång till bilderna och det förstår förstås också de drabbade barnen som kommer att få leva hela sina liv med den vetskapen. Att drabbade identifieras och kan erbjudas hjälp är därför väldigt viktigt.

Mittmedias tidningsartiklar beskriver på ett bra sätt hur lagen med bland annat datalagringsdirektivets underkännande inte på bästa sätt kan bidra till att polisen får fast i de kriminella. Precis som justitieminister Morgan Johansson berättat om har regeringen snabbutrett datalagringslagen och kommer att lägga fram ett förslag som bland annat innebär att man lättare ska kunna spåra IP-adresser. Frågan om hur vi lagmässigt kan försvåra för och straffa de som utför dessa handlingar mot barn är ytterst prioriterad för oss socialdemokrater. Jag är också glad att se att det finns en bred samsyn hos alla riksdagens partier. Sedan regeringen tillträdde 2014 har mer resurser satsats på polisen, med bland annat utbyggt it-center och vi har upprättat en handlingsplan till skydd för barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp med 23 åtgärder för att förebygga, öka kompetens och stärka effektiviteten i arbetet mot övergrepp mot barn.

I de senaste årens debatt om behovet av en starkare polis är det ofta ”synliga poliser” som lyfts fram. Jag har också påtalat vikten av att det finns polisanställda som sitter vid skärmar och gör det arbete som leder fram till att utsatta barn kan få skydd, stöd och upprättelse då deras förövare åker fast. Det är viktigt att tänka på när vi diskuterar kriminalitet. Allt är inte synligt på de omtalade gatorna och torgen.

För dig som har barn är det viktigt att du för ett samtal med dem utifrån något bra material på området. Om rätten till sin egen kropp och att vara aktsam i sina kontakter med vuxna. På nätet förstås men också annars.

ECPAT, en barnrättsorganisation som arbetar mot sexuell exploatering av barn, driver ECPAT Hotline sedan många år tillbaka, i samarbete med polisen. Dit kan du som vill tipsa om misstänkt barnsexhandel, övergreppsbilder på barn, grooming, barnsexturism eller människohandel/köp av sexuell handling av barn vända dig. Du hittar dit på www.ecpathotline.se. Tveka aldrig att anmäla det du ser eller vet.

ECPAT var också först i Europa med att förra året ingå samarbete med Canadian Centre for Child Protection och Project Arachnid – webcrawlern som går igenom nätet för att hitta och ta bort övergreppsmaterial på barn. Arachnid är en webcrawler som söker upp och kontrollerar bilder på nätet. Omkring 80 000 bilder/filmer i månaden identifieras och de som ansvarar för servrarna där materialet finns underrättas.

I detta nu sitter många vuxna och i realtid får barn och unga att begå övergrepp på sig själva. Jag är glad att Mittmedia hjälper till med att lyfta den här oerhört viktiga frågan. Jag hoppas att alla vill bidra på det sätt de kan i arbetet mot övergrepp på barn.

Elin Lundgren

Riksdagsledamot (S) och ledamot i ECPAT Sveriges styrelse

I förmiddags innan jag skulle vidare till Stockholm träffade jag en journalist på en av lokaltidningarna.

Han hade mejlat mig och en moderat riksdagsledamot en artikel om en klimatforskare. ”X har ett reportage med den mycket välmeriterade klimatforskaren Lennart Bengtsson. Han ger en ganska alternativ bild till hur allvarlig situationen är just nu, angående vårt klimat, samt hur Sveriges påverkan ser ut.

Jag skulle vilja att ni läser artikeln här under och så kan jag sedan ringa er och ställa frågor på hur ni dels ser på vad han säger och hur er bild är av situationen kring klimatet.”.

Och jag läste artikeln. Resonerade om den med en vän. Konstaterade översiktligt att den absolut gick emot den absolut största andelen forskare som annars pratar om klimatfrågorna, och att den går på tvärs med en del av de vanliga rubrikerna och till och med internationella överenskommelser.

Googlade sedan Bengtsson. Läste äldre och nyare texter av och om honom. Konstaterade att han är välmeriterad absolut. Konstaterar också att han kallar andra forskare för ”forskare”. För mig är det att ställa sig lite ovan andra, men det kanske inte hör till saken. Såg också att han ifrågasatte varför vi ska vara så duktiga i Sverige när frågan inte uppfattas som så stor i andra länder som han tyckte. Funderade lite på det och satte det i relation till Resumés artikel om Löwengrip och flyg.

”– Den här diskussionen kring miljöfrågan och flyg är en väldigt svensk fråga, den är inte speciellt global, så de bolag vi träffar behöver verkligen få kommunicera och hitta sin nya generation som flyger, säger Isabella Löwengrip till Breakit.”

Hur som helst hade jag skrivit till journalisten att jag inte riktigt förstod nyhetsvärdet men att det fick ju han bedöma. Visste alltså helt enkelt inte riktigt vad som är poängen med den här intervjun och det återstår väl att se om/när det blir en artikel.

Jag började klent, när han helt enkelt ville att jag skulle säga vad i artikeln jag särskilt vände mig emot. Tog hans papper och missade att artikeln började efter hans planerade frågor, och när jag snabbskummade pekade jag på hans kommande fråga om det där med att andra länder inte verkar bry sig, och drog sambandet ovan med Löwengrip. Stackars journalisten som fick påpeka ”det där är mina frågor”. Så kan det gå. Det var mest en rolig bisak. Även om jag kände mig som en korkskalle där och då, men så går det när jag hade läst innan och rört ihop i huvudet olika som var samma så att säga.

Därefter fann jag mig alltså i en situation jag inte riktigt tänk att jag skulle vara i. Upplevde att jag förväntades kunna bemöta de exakta påståendena Bengtsson har och försvara världens rätt samlade forskarkår. Jag kan inte de exakta siffrorna och procenttalen, då jag inte jobbar med frågan dagligen. Så det blev något svamligt om smältande isar och sjunkande Söderhavsöar. Vilka öar då? Kunde jag inte namnet på, men mejlade artikel efteråt som beskrev detta. Fick svaret att det handlade om naturlig havshöjning. Vilket inte var vad de som uttalat sig i frågan trodde.

Jag höll i alla fall linjen om att ingen kan se in i framtiden, att det är sant att många i Sverige kanske inte känner av att man drabbas av detta dagligen, att det rullar på, så det är svårt att veta både exakt vilka konsekvenserna blir och precis när de ska hända. Jag kunde inte svara på varför sådant man förutspått på 70- eller 90-talet ännu inte hade hänt. Jag kände helt enkelt att jag som politiker fick stå till svars för sådant som inte är mitt område att svara på. Jag kunde inte heller exakt redogöra för HUR vi skulle genomföra omställningen. För jag vet inte heller det. Men jag pekade på transporterna och vad vi äter som stora och viktiga delar. Jag fick frågan om det inte kommer att kosta, jo.

Jag fick också frågor om bensinuppror och ungefär om det är rättvist att folk på landet ska behöva betala för en omställning fast vi bor i ett land med växtlighet som också knyter upp väldigt mycket koldioxid så att v liksom på totalen gör vårt.

Jag vidhöll att frågan är global, att Sverige ska göra så mycket vi kan och att jag, i likhet med vad många ledarskribenter skrivit bra om, tänker att bensinupproret handlar om många saker som boende på landsbygden är upprörda över. Men jag kommer ju från landsbygden, jag vet väl hur det kan vara att bo där. Att man behöver och vill ha bil. Precis som många i stan. Kände mig som värsta miljöpartisten när jag fick förklara att bilen inte är problemet, utan drivmedel. Och att omställning kan subventioneras om man vill det.

Jag pratade också om att klimatförändringar gör att arter kan försvinna och att ekosystem kan rubbas, men helt oöverblickbara konsekvenser för oss.

Jag fick också frågan om hur jag egentligen skaffar kunskap om den här frågan. Kanske borde frågan ha kommit till mig som politiker innan, men ingen har frågat det innan. Jag svarade att jag i grunden har en lärarurbildning inom detta område, att jag går på seminarium och läser. Och naturligtvis på specifik fråga läser mycket media.

Jag skriver inte det här för att jag tycker att journalisten ställde konstiga frågor, det vill jag betona. Men jag hade nog bara inte -korkat möjligen- tänkt att jag så ingående skulle sitta där och ensamt ha lösningarna på klimatkrisen rätts å detaljerat helst och att jag skulle göra det i kontexten av en forskare som tycker att vi kan chilla lite i de här frågorna. Även om han själv 2009 (tack google) sade att det inte fanns någon anledning att vänta med att ställa om samhället. Han verkar vara av en något annan åsikt nu.

Jag var också väldigt tydlig med att jag inte vet hur andra länder förhåller sig till frågan jämfört med Sverige. Om det är så att vi överdriver här. Ingen aning faktiskt.

Och jag tycker heller inte det är märkligt att ett barn är den som driver frågan hårdast i världen. Det är väl snarast ett underbetyg till vuxenvärlden om det är något.

Det kändes NÄSTAN som om jag skulle få berätta varför det inte är sant detta med chemtrails. På den nivån.

Nu vet jag ju inte vad vinklingen kommer att bli, men jag ville skriva det här för att säga att det kändes så oerhört märkligt i mig att plötsligt finna mig i en situation där jag förväntades bemöta och komma med en massa lösningar, vilket jag inte uppfattat från början. Då hade jag lagt natten på inläsning, eftersom jag jobbat med frågor om rättsväsendet och nu med bostads- och familjepolitik närmast …

Jag var till och med så tagen (sinne för drama hos mig genom att säga så) att jag kontaktade min forskare (som jag var i utbyte med) och som nu är boss på Kew Gardens och undrade vad han ansåg om detta och delgav min känsla.

Gällande det internationella engagemanget:  ”Vad gäller varför inte andra länder bryr sig så mycket som Sverige är det nonsens. Här i UK pratas bara om det t.ex.”

När jag gick från intervjun var jag lite sådär ”men tänk om allt är en överdrift-känsla”. Blev sedan arg för att jag hamnade där. Min forskare (jag gillar att kalla honom så): ”Problemet är det som ibland beskrivs som ’långsamt våld’ – något som händer gradvist och det är svårt att peka ut en enda konkret händelse av betydelse. Till skillnad från t.ex. ’11e september’-attentatet. Klimatförändringar (och förlusten av biologisk mångfald) sker gradvist. Hans argument håller dock inte. Det är en stor mängd forskare och forskningsresultat som stödjer Greta Thunbergs krav på omedelbara förändringar. Jag håller med dem och det är inte ett politiskt budskap som han skyller på (i t.ex. hans wikipedia-sida) utan ett evidensbaserat resultat.”

Han delade också ett citat han fått höra i dag: ”Extinction is forever. Endangered means we still have time”.”

Det blev en lång och bitvis rörig text som jag halv ett på natten inte har ork att korra eller pilla med.

Bara konstaterar: Jag fick i dag göra något jag aldrig hade trott att jag skulle behöva göra, få gå i försvar för att vidta åtgärder för att försöka hejda klimatförändringar utifrån den ökande växthuseffekten. Vad lustigt.

I dag den 24 maj är det hundra år sedan riksdagen klubbade allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.

Vi vet att de som gick före oss och tog striden för detta fick kämpa riktigt hårt. Jag letade i gamla artiklar och fann bland annat de här argumenten i Nya Dagligt Allehanda 28/5 1913.

”Kvinnornas impulsivitet och benägenhet att följa med strömmen –lägg märke till deras slafviska lydnad under klädedräktsmoderna!- medför faran, att de under inflytande av en tillfällig stark tidsinriktning kunna kasta en öfverväldigande röststyrka åt en sida, hvarigenom statslifvets jämnvikt och dess lugna utveckling äventyras.”

”Flera kvinnor kommer ständigt att sätta sina känslor af personlig tillgivenhet öfver hänsyn till den opersonliga staten och den abstrakta tanken på det allmänna bästa. Gällde det t. ex. valet mellan ett krig, som skulle sätta deras käras lif i fara, och en fred, som skulle sätta förödmjukelse för nationen och måhända rent af dess fria tillvara illusorisk, så är det anledning att frukta, att flertalet röstberättigade skulle rösta för freden”.

När man läser ovan citat kanske man lite förhastat drar på mungipan och tänker att tankegångarna hör till det förflutna. Det gör det inte. Jag ser hur det fortfarande lever kvar. Kvinnors utseende bedöms och kritiseras hårdare än mäns. Kvinnor förlöjligas för att de antingen bryr sig om sitt utseende – eller för att de inte gör det. Klassisk dubbelbestraffning.

Kvinnor anklagas också i dag för att vara för känslosamma. Det blev tydligt i flyktingströmmen 2015 då vi fick höra att kvinnor som engagerade sig för flyktingarna gjorde ”lite för mycket” och var blödiga. Hur det nu någonsin kan vara något fel i att vilja hjälpa andra människor, men liksom 1913 är hårdhet att föredra framför mjukhet. Krig framför fred.

För två år sedan sa den högerkonservativa politikern Janusz Korwin-Mikke i parlamentet

– Kvinnor måste tjäna mindre än män. De är svagare, mindre och inte lika intelligenta

Korwin-Mikke har i parlamentet också förolämpat flyktingar och gjort en nazisthälsning.

Jag lyfter det som ett exempel för att visa att de som tror att vi alla har förflyttat oss till ett mer modernt förhållningssätt har fel.

Rättigheter som vi vunnit och därefter tagit för självklara ifrågasätts allt oftare när högerextrema partier nu mobiliserar i Europa: rätten till våra kroppar, till inflytande, till fri media och att som kvinna vara aktiv på den politiska arenan.

Att begränsa kvinnors rättigheter är inte den politik de högerkonservativa partierna predikar i valrörelser, men det är den politik som de driver.

Det gör mig förbannad att vi kvinnor än i dag behöver utkämpa samma strider som vi sedan länge borde ha vunnit. Det gör mig ännu mer förbannad att det finns de som motarbetar det redan vunna.

Kvinnors rättigheter ska stärkas, inte inskränkas. Använd din röst till en röst för allas rättigheter. På söndag och alltid.

Elin Lundgren, Ordförande, Socialdemokraterna i Gävle