Författararkiv: Elin

SD-kvinnan Thuring anti-briljerar

SD-kvinnor bjuder in till föreläsning ”om det som ingen vågar prata om”. De menar problematiken kring hedersvåld. En SD-kvinna kommer till det egna arrangemanget enligt uppgift från SD-kvinnan.

Hon tycker inte det är konstigt att SD-kvinnor inte har något intresse av att prata om de egna förslagen till lösningar ”för de har diskuterat åtgärdsprogrammet på andra platser”.

Hon vill dessutom inte svara på några frågor utan hänvisar till en info-adress hos SD-kvinnor. Den politiska styrkan i detta!!

Vem var det nu igen som inte ville prata? Vårt Resonemang finns HÄR. Jag förutsätter att min fråga om grundläggande svenska värderingar var en alldeles för ingående fråga för Christina.

Det här är Mats

I går twittrade jag att jag önskade att alla visste vilka rasister som krälar i Sverige. Detta på förekommen anledning, dvs olika män som skrivit rent vidriga saker till mig (och andra). Några (män) blir då mycket provocerande.

Den här mannen nedan freakade på förmiddagen och skickade bland annat följande till mig.

Nu är det här så uppenbart urspårat, men det här är hans sätt att argumentera och förhålla sig till andra. En svensk, mysig man som troligen tycker han är ett föredöme. Han är den första mannen någonsin som kallat mig ”svennehora”, och vid sidan av att kritisera andra mäns kvinnosyn har han inga problem med att kalla mig ”luder”. Han driver tillsammans med sin fru en blogg där han uppmanar de som kommenterar på följande vis: Skriv inget anonymt till oss som du inte skulle våga säga IRL. Rena dumheter och oförskämdheter som du skriver anonymt läggs inte ut som en kommentar i bloggen.

Han tycker inte att oförskämdheter bör förekomma och jag antar därför att han inte anser sig praktisera sådana själv? Var hans gräns börjar för oförskämdheter är oklart.

Mats Carlsson driver förutom en blogg också kenneln ”Nordbornas kennel” och är 51 år i år.

Varför relativ barnfattigdom spelar roll

På bilden är jag på ridläger och är tio elva år. Hästen heter Bravo. Vi kom trea i den avslutande hopptävlingen och jag vann en nyckelring som jag tror jag har kvar.  Jag hade barnvaktat min syster hela vintern när mamma var ute och mjölkade på eftermiddagarna. De pengar jag fick för det använde jag för att betala min ridskolekurs och de två ridläger jag var på när jag var liten.

När jag var barn växte jag inte upp under fattiga förhållanden som jag uppelvde det. Däremot kände jag aldrig att något var självklart och var VÄLDIGT glad för det jag faktiskt fick (det är jag fortfarande). Det var inget konstigt, det var bara så det var. Jag minns när jag fick en cykel i present, den var inte ny men jag älskade den. Jag minns när jag och min syster fick nya stereos men de hade inte CD-spelare trots att det inte ens var ett nytt fenomen, jag hade alltid kläder men väldigt många ärvda. Vi åkte ALDRIG på utlandssemester men hade en sommarstuga på bilavstånd.

Vad har det här gjort med mig? Förmodligen att jag aldrig tar något för givet och att jag alltid blir förvånad när jag ”får något” eller ”lyckas” med något. Det har fått mig att tänka att jag är bra, men inte jättebra. Att jag kan mycket men inte allt. Eftersom jag upplevde och upplever att många andra har mer erfarenheter och är mer försigkomna än vad jag är. För att de har rest, för att de har föräldrar som pratat samhällsfrågor med mig från det att de var små och för att de alltid har en bunt resurser i bakfickan.

Det är inte det att min mamma inte har pratat massor med mig. Det har hon! Mycket om hästar och att man ska vara snäll och att jag är bra, men jag har inte fått en naturlig säkerhet om att jag kan ta vilken plats jag vill i hela världen. Det är ingens fel.

Har det med pengar att göra? Ja. Absolut. När jag började högstadiet och kläder tydligen blev en viktig sak (även om jag inte var så intresserad då heller) så hade inte jag (och många andra heller) resurser att köpa de märkeskläder som gällde. Jag hade heller inte TV-spel (eller jo, gammelversionen av något Atari med vita sträck på svart botten, alltid tredjen bästa liksom) eller några speciellt spännande grejer att berätta om.

Det här är den gamla men städnigt aktuella historien om klasstillhörighet. Min släkt är ett gäng hårt arbetande arbetare. Ingen (som jag känner till) har stuckit ut särskilt och somliga har varit lite oroliga när någon försökt. Inte av avundsjuka, utan kanske lite rädsla för det okända. Jag vet inte. Men ni vet, människor som jobbat på. Det är ingen snyfthistoria om att jag inte hade någon i min släkt före mig som hade pluggat på högskola (som jag känner). Däremot ser jag andra som gjort det efter mig och precis som jag är väldigt stolta över det. Med rätta. Uppväxta under liknande förhållanden men vågat ta steget, vågat prova, vågat vilja. Precis som det ska vara.

Därför har UNF betytt så mycket för mig. För andra har andra organisationer eller fritidsgårdar betytt samma sak. Jag skriver om det HÄR.

Jag har en poäng. I diskussionen om barnfattigdom dissar borgarna det relativa barnfattigdomsbegreppet. Pratar istället om en hög lägstanivå. Att jag hade det mer än helt okej under min uppväxt, men samtidigt såg andra som hade helt andra möjligheter som jag upplevde det gjorde något med mig. Det lever jag med fortfarande och kommer alltid att göra. Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog. För jag har inte den där självsäkerhet som stora resurser och vana för de stora sammanhangen som det för med sig.

Utan UNF, som jag ser som lyckligt kompensatoriskt för mig hade jag aldrig haft min lärarutbildning eller 400 hp. Jag hade inte suttit i riksdagen Det är inte något som alla vill. Men jag tror att alla vill känna att de kan bli det de helst av allt vill, utan att ge upp innan eftersom man inte känner att det är någon idé.

Så länge vi accepterar stora klyftor i samhället, vilket Alliansen gör, så kommer det här att fortsätta. Istället för att ta striden för minskade klyftor, bättre fördelade resurser och undvika att några växer upp med känslan att vara lite mindre än andra ägnar sig i det här fallet Centerpartiet åt att hoppa på UNICEF/Rädda Barnen om begreppshanteringen.

Hjärta Island

I dag åker många jag känner till Island med eurpieiska nykterhetsorganisationen Active. För 15 år sedan hette den EGTYF och då åkte jag till Island med dom första gången. Kom på att spana in de få bilder jag tog med ”riktiga” kameran på Island.

Mamma bredvid typisk isländsk ånga.

Utsikten från vårt hotellrum.

Hästar. Fick alla rätt i genlotteriet.

Så här snygga var vi i motvind under valskådningen.

There is no planet B

När vi red på Islands fantastiska havsstrand med svart sand och gröna växter, bröts det vackra alltför ofta av människoskärp som blåst in från havet. Främst  Coca-cola-flaskor i plast men också diverse fiskeredskap i samma material.

Det förfular naturen, helt uppenbart. Det är ett fattigdomsbevis gällande människans beteende.

6,5 miljon ton plast dumpas i haven årligen. Ser att en partikamrat precis lämnat in en skriftlig fråga om detta.

Du slänger väl aldrig skärp annat än på anvisad plats hoppas jag?!

Nasrin biter ifrån (!?)

Hon har facebookuppdaterat med:

 ”Läste ett surt blogginlägg från en lokalpolitiker som är missnöjd med att jag nöjde mig med att dela med mig av min livshistoria på gårdagens föreläsningskväll, dit jag var inbjuden för att just dela med mig av min livshistoria. Något som också framgick av annonseringen. Uppenbarligen förväntades jag ha ett färdigt politiskt program att presentera. Tänk, och jag som trodde att det var hennes uppgift att ta fram sådant som varandes politiker?”

Men hur läste hon inlägget egentligen? Min blogg säger inget om att jag är lokalpolitiker, vilket jag inte är. Och i den grupp där jag sitter i riksdagen har vi tagit fram förslag vilket var länkade i inlägget. Missade hon?

De mest anmärkningsvärda sakerna är två. Främst att SD-kvinnorna inte ville säga någonting alls på sitt eget arrangemang om hur de ser på problemet. Modiga nog dock att kommentera mitt inlägg här med de 32 punkterna jag redan läst och hade trott vi skulle få prata om. Den andra naturligtvis att Nasrin brinner för ett område men inte är varken uppdaterad eller lösningsinriktad.

SD-kvinnors arrangemang om hedersvåld

Min rapport om den här grejen arrangerad av SD-kvinnor i Söderhamn. Uppskattningsvis sju stycken SD-sympatisörer och tolv icke-sympatisörer. En journalist och så föredragshållaren.

Nasrin Sjögren berättade sin historia om att leva med hedersförtryck. Om hur hennes far när han kom till Sverige tyckte att svenskar inte värnade om sin heder och visade för mycket naket (tycker SD lagom till varje Pride) och om hur hon inte längre kan sitt modersmål persiska (vad tycker SD om modersmålsundervisningen?).

Som livsöde betraktat mycket intressant. Men sedan, vi var ju där för att vi ville diskutera problematiken! Nasrin uttryckte sig mycket diffust kring att ”ingen” vill prata om problemet. Jag sade att jag inte delade bilden och frågade om hon kunde ge exempel på vilka sm inte villa prata om det. Hon svarade ordagrant ”Jag har inte de väldigt konkreta exemplen”.

Jag frågade också exakt vilka verktyg det är hon önskar att Socialtjänsten ska ha som de inte har i dag. Först fick jag svar på dåliga metoder. Påpekande om att det inte var frågan. Därefter separera från familjen, ge trygg fristad. Jag trodde det var så Socialtjänsten jobbade?

Å ena sidan refererade hon till sådant hon läst (-Minns inte exakt vad och vem, jag har läst så mycket …), å andra sidan sade hon –Jag vet inte precis hur det är nu, jag vet hur det var när jag var ung (mitten av niottiotalet avsåg hon då). Att vara djupt engagerad i problematiken och inte veta mer än så om nuläget kändes lite oväntat.

SD-kvinnor var alltså arrangörer. På plats var fler SD-män än kvinnor. Bara det var småkul. Efter Nasrin pratat och vi ställt frågor förväntade jag mig att SD skulle berätta varför de tagit dit henne, vad de tycker och vilka deras förslag är. Nej, nej. Då var det tack och hej.

SD arrangerar en föreläsning men säger INGET. Nu förstår jag att det var sig själv de menade när de påstod att ingen vill prata om problemet.

En äkta sur, rasistgubbe hade lockats dit också. Som berättade att innan ”mångkulturen” slogs ingen i Sverige. Vid påpekande om att det gjorde det väl visst det skyllde han på finnarna. Fräscht!

Också den här kvällen en upplevelse.

24 maj i år levererade Socialdemokraterna om hedervåld. Fastän ingen vågar prata om det …

 

Nordfront berättar om jämställdhet

I den här artikeln skriver Paulina Forslund om nationalsocialism och jämställdhet.

”När vi nationalsocialister talar om jämställdhet könen emellan är lika fördelning av till exempel diskning en ickefråga. Vi ser istället till de båda könens verkliga färdigheter och anser det vara en självklarhet att var och en tar sitt ansvar för ett harmoniskt samspel.”

”Sanningen är den att någon måste organisera hemmet och ta hand om barn och äldre. Naturen har sett till att det i 99% av fallen är kvinnor som lämpar sig bäst för dessa uppgifter.”

”Men vad ska männen göra då? Ja, ungefär det nordiska män av idag inte gör. Försvara sitt folk, uppfostra sina söner till män av heder och ära och se till att familjen/ätten har det den behöver för att leva ett tryggt och fullgott liv.”

”En annan mycket viktig del i detta är vår nordiska syn på kvinnan. Våra unga flickor ska inte vara veka, nådiga, små och hjälplösa. Nej, istället ska de likt sina bröder uppmuntras och fostras att vara starka och modiga.”

Utifrån de två tidigare citaten är det lätt att undra hur det går ihop? Varför är det män som ska uppfostra män? Och kvinnor kvinnor då antar jag? Mycket å ena sidan, å andra sidan. Det står ju tydligt att vi är ämnade för olika saker. Både ha kakan och äta den?

Det här med att vi är lämpade för olika saker. Sanningen är ju att vi uppfostras rätt hårt för olika roller. Hur det blir så förstås v texten. Vi förväntar oss olika saker av män och kvinnor. Kvinnor ska passa barn och äldre. Jag vet inte vilken vetenskap som säger att 99 procent av kvinnorna gör det bättre än männen, men konstaterar att jag tillhör den unika procent som inte är bäst på det. Känner ett antal män som är bättre lämpade.

Och ni nordiska män som inte försvarar ert folk eller er ÄTT? Skärp er … Ätter liksom. Vem talar om sin ätt? Är ätten Forslund stor och stark? Och varför är den viktigare än någon annan?

Nordfront berättar om nationalsocialism

Vad är Nordfront? En del av den svenska motståndsrörelsen, och som kallar sig typ nordiska krigare. Inte många har bra koll på Nordfront (både bra och dåligt). Inte jag heller, så jag tänkte dela lite.

Här är en artikel om hur man lever som nationalsocialist. Här är utdrag:

”Man bör åtminstone försöka undvika saker som teve, Hollywoodfilmer och till viss mån även modern populärmusik.”

”Undvik därför att bära s.k. märkeskläder och stoltsera med deras logotyper, detta anstår inte en nationalsocialistisk kämpe.”

”Man bör sträva efter att äta naturligt. Det borde vara självklart att man som nationalsocialist inte ska hjälpa judekapitalisterna att förgifta en! I grund och botten finns det heller inga hållbara ursäkter för att äta på främlingsägda pizzerior, på amerikanska hamburgerkedjor eller dricka drycker som CocaCola”

”Idag försöker många unga män ”bota” sin kroppsliga svaghet genom de metoder som judesystemet erbjuder. En sådan metod är den s.k. Bodybuildingen, med tillhörande subkultur, onaturliga kosttillskott och andra undermedel.”

”Man måste som aktivist förstå att det blir svårt att kombinera ett normalt ”borgerligt” liv med kampen. Det ena exkluderar i själva verket det andra. Man kan helt enkelt inte vara framgångsrik inom ett system som man bekämpar och tvärtom. Det bör tydliggöras: Man kan inte leva ett liv som en integrerad del av detta samhälle och samtidigt verka effektivt som nationalsocialistisk kämpe. Karriär utanför kampen är därför otänkbart och om individen hänger fast vid vanföreställningen om att det ändå är möjligt är det bara ett bevis för en splittrad personlighet som inte kan bestämma sig för vilket ben han skall stå på.”

Artikeln har en lysande kommentar och den delar: ”Men ärligt talat, hur många svenska nazister är ens i närheten av att leva upp till den här idealbilden som målas upp ovan? Jag har ändå träffat en hel del nazister, och de flesta jag har träffat lever snarare efter det dräggiga gamla bonehead-idealet. Sitta hemma och få socialbidrag under veckorna, och supa skallen av sig på helgerna. Inte så himla ädelt och renrasigt. Och även om vissa har jobb så är det få som orkar bry sig om de här levnadsreglerna.”

Ingen säger det som Soran

Soran Ismael sommarpratade i torsdags. Samma dag lyssnade jag på halva. Nu har jag lyssnat på hela.

Han pratar om hur det är att fly till Sverige, varför någon gör det och hur det kan vara. Om hur han alltid behandlas annorlunda för att han inte är blond, för att han inte heter Johan. Att han förstår varför, men att han inte tycker om det.

Men ni måste lyssna själva.