Varför relativ barnfattigdom spelar roll

På bilden är jag på ridläger och är tio elva år. Hästen heter Bravo. Vi kom trea i den avslutande hopptävlingen och jag vann en nyckelring som jag tror jag har kvar.  Jag hade barnvaktat min syster hela vintern när mamma var ute och mjölkade på eftermiddagarna. De pengar jag fick för det använde jag för att betala min ridskolekurs och de två ridläger jag var på när jag var liten.

När jag var barn växte jag inte upp under fattiga förhållanden som jag uppelvde det. Däremot kände jag aldrig att något var självklart och var VÄLDIGT glad för det jag faktiskt fick (det är jag fortfarande). Det var inget konstigt, det var bara så det var. Jag minns när jag fick en cykel i present, den var inte ny men jag älskade den. Jag minns när jag och min syster fick nya stereos men de hade inte CD-spelare trots att det inte ens var ett nytt fenomen, jag hade alltid kläder men väldigt många ärvda. Vi åkte ALDRIG på utlandssemester men hade en sommarstuga på bilavstånd.

Vad har det här gjort med mig? Förmodligen att jag aldrig tar något för givet och att jag alltid blir förvånad när jag ”får något” eller ”lyckas” med något. Det har fått mig att tänka att jag är bra, men inte jättebra. Att jag kan mycket men inte allt. Eftersom jag upplevde och upplever att många andra har mer erfarenheter och är mer försigkomna än vad jag är. För att de har rest, för att de har föräldrar som pratat samhällsfrågor med mig från det att de var små och för att de alltid har en bunt resurser i bakfickan.

Det är inte det att min mamma inte har pratat massor med mig. Det har hon! Mycket om hästar och att man ska vara snäll och att jag är bra, men jag har inte fått en naturlig säkerhet om att jag kan ta vilken plats jag vill i hela världen. Det är ingens fel.

Har det med pengar att göra? Ja. Absolut. När jag började högstadiet och kläder tydligen blev en viktig sak (även om jag inte var så intresserad då heller) så hade inte jag (och många andra heller) resurser att köpa de märkeskläder som gällde. Jag hade heller inte TV-spel (eller jo, gammelversionen av något Atari med vita sträck på svart botten, alltid tredjen bästa liksom) eller några speciellt spännande grejer att berätta om.

Det här är den gamla men städnigt aktuella historien om klasstillhörighet. Min släkt är ett gäng hårt arbetande arbetare. Ingen (som jag känner till) har stuckit ut särskilt och somliga har varit lite oroliga när någon försökt. Inte av avundsjuka, utan kanske lite rädsla för det okända. Jag vet inte. Men ni vet, människor som jobbat på. Det är ingen snyfthistoria om att jag inte hade någon i min släkt före mig som hade pluggat på högskola (som jag känner). Däremot ser jag andra som gjort det efter mig och precis som jag är väldigt stolta över det. Med rätta. Uppväxta under liknande förhållanden men vågat ta steget, vågat prova, vågat vilja. Precis som det ska vara.

Därför har UNF betytt så mycket för mig. För andra har andra organisationer eller fritidsgårdar betytt samma sak. Jag skriver om det HÄR.

Jag har en poäng. I diskussionen om barnfattigdom dissar borgarna det relativa barnfattigdomsbegreppet. Pratar istället om en hög lägstanivå. Att jag hade det mer än helt okej under min uppväxt, men samtidigt såg andra som hade helt andra möjligheter som jag upplevde det gjorde något med mig. Det lever jag med fortfarande och kommer alltid att göra. Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog. För jag har inte den där självsäkerhet som stora resurser och vana för de stora sammanhangen som det för med sig.

Utan UNF, som jag ser som lyckligt kompensatoriskt för mig hade jag aldrig haft min lärarutbildning eller 400 hp. Jag hade inte suttit i riksdagen Det är inte något som alla vill. Men jag tror att alla vill känna att de kan bli det de helst av allt vill, utan att ge upp innan eftersom man inte känner att det är någon idé.

Så länge vi accepterar stora klyftor i samhället, vilket Alliansen gör, så kommer det här att fortsätta. Istället för att ta striden för minskade klyftor, bättre fördelade resurser och undvika att några växer upp med känslan att vara lite mindre än andra ägnar sig i det här fallet Centerpartiet åt att hoppa på UNICEF/Rädda Barnen om begreppshanteringen.