Kärleken till organisationen

Det finns kärlek som aldrig dör. I mitt fall, och många andras, är det kärleken till organisationen. Organisationen i det här fallet är Ungdomens Nykterhetsförbund. Jag har varit medlem sedan 1992.  Det är sjukt länge. Somliga ledamöter i dagens förbundsstyrelse får ögon som ploppar ut när jag kan berätta saker från kongressen i Växjö 1993. Den med potatissallad till varje mål.

Egentligen är det inte länge men allt är relativt. Jag har inte fått en silvernål eller ett diplom eller något som man får för långt medlemsskap. Men jag har en silverplakett. Jag vet inte ens vad man gör med plaketter. Från vilken tid härstammar sådana liksom?

Jag rotade fram den ut lådan. ”för gagnande gärning”. Om jag kunde skulle jag vilja ge UNF det finaste pris som fanns i hela världen. Jag har UNF att tacka för det mesta. Tror jag. Jag har många, många gånger funderat på vem jag varit utan organisationen. Allt som känns viktigt har jag lärt mig där. Argumentera, söka fakta, tala inför folk, improvisera, slipa och måla, socialisera (alltså, jag är väl inte riktigt i hamn, men tänk hur det skulle vara utan all övning), ta ansvar, hantera surgubbar, skriva texter, tro på min egen förmåga, inte ta skit, ta kontakt med folk, uppdatera episerver, läsa ekonomiska handlingar, trösta ledsna trettonåringar och så vidare.

När jag gick lärarurbildningen hade jag ett stort försprång när det gällde massor av saker. Minns att jag häpnade när folk tyckte det var en stor bedrift att dra ihop en picnic inklusive matbeställningar… Skött av en som då var 35 år … Något jag och mina kompisar sysslat med hela tiden. Vi har lärt oss att inget sitter fast och vi kan fixa det mesta själva.

Jag är ganska säger på att mitt politiska arbetete inte hade känts lika enkelt utan de här erfarenheterna.

Jag tror att idrottsföreningar kan göra lite samma för alla de engagerar. Lite. Men inte allt. Idrotten drivs inte av en övertygelse. Idrotten har ingen idé. Riktiga folkrörelser har ideér. Jag avskyr när ordet folkrörelse missbrukas i samband med sådant som upprop för billigare bensinpris. Saker som främst handlar om egoism.

Min rörelse drivs av övertygelsen om en bättre värld. Våra grundsatser smeker hoppet om framtiden.  Vår rörelse organiserar människor med en gemensam bild av hur framtiden byggs, och vi gör det tillsammans. Jag har jobbat och slitit och inte alltid har det varit kul. Men jag har aldrig frågat vad organisationen kan göra för mig, organisationen har varit mitt redskap för att förverkliga mina idéer tillsammans med likasinnade.

I dag har jag den egentligen helt galna förmånen att arbeta åt UNF. Efter något års paus tänker jag nu på UNF jämt. Mina egna tankar om nykterhet har mognat. Jag har alltid stått stabilt, inte svajat en enda gång. Jag skulle säga att jag är radikalare i dag. Förr kunde jag rycka på axlarna åt somligt. I dag har jag sett mer. Jag  vet hur stor strid vi har framför oss. Jag vet hur många människor som lider av sin egen och andras alkoholkonsumtion. Jag är aldrig beredd att köpa alkohol som en kul grej. Kinderägg är roliga grejer.

Mina fotoalbum är fyllda av foton från roliga grejer jag gjort, alla städer jag sovit i sovsäck i, alla människor som har en särskild plats i mitt hjärta (och är vänner på facebook, tack teknik)…

Jag kan inte se något annat som skulle ha kunnat påverka mitt liv i sådan positiv riktning som UNF har gjort. Inte en enskild person, inte pengar, resor eller utbildning.

För varje medlem som UNF värvar blir jag glad. Det betyder att den här inviden får tillgång till det jag och tusentals andra har fått.

UNF är den kärlek som varat längst i mitt liv, och jag ser ingen ände.

En reaktion på “Kärleken till organisationen

  1. Pingback: Varför relativ barnfattigdom spelar roll | Elin Lundgren

Kommentarer inaktiverade.