OP Assistans

I fredags träffade jag Pernilla och Ola Hålén på OP Assistans. De är VD respektive vice VD.

OP Assistans anställer personliga assistenter på uppdrag av människor med funktionsnedsättningar. Företaget startades 1998 av Pernilla och har sedan vuxit. Deras vision är ”Vi vill genom vårt arbete skapa goda förutsättningar för människor med funktionsnedsättningar att leva självständiga liv. För oss handlar det om att erbjuda en personlig assistans grundad på Respekt, Kompetens och Helhetssyn.”

Det Pernilla såg när hon var klar med sin utbildning var att de privata kooperativen var bra på det personliga bemötandet men inte lika bra på det administrativa. Kommuner var bra på administrationen men såg inte individerna och Pernilla ville gärna kombinera det bra. Ett rimligt sätt att tänka, och framgångsrikt.

Vi pratade om många olika saker, om utmaningen att få människor att vilja jobba inom vårdsektorn (de säger att en anställd hos dem som jobbar skift kan tjäna 25 000) till exempel. Ola som har lång erfarenhet av branschen säger sig ha sett att vården tidigare haft hög status men inte längre har det.

OP Assistans har enligt undersökning mkt bra personalnöjdhet. Jag tror definitivt att flera kommuner och landsting har en hel del att lära.

Kunskapslyftet, skitbra grej!!

De lyfte problemet med samverkan. Samverkan är ett ord som kommer upp i nästan vilken verksamhet som helst. Varför är vi överlag så dåliga på samverkan? Åt alla håll? Inte bara i den här branschen utan i alla alltså. Att vi inte kan hitta formerna för det är ju märkligt. Och jag tror vi förlorar så mycket på det.

Tack Pernilla och Ola!

Media och makten

I går hade vi årsmöte med Socialdemokraterna i Gävle. Ev. intresserad media var inbjuden i vanlig ordning. Båda lokaltidningarna dök upp.

GD frågade om vi skulle prata om förskingringen. Det skulle vi inte. Fick följdfrågor som lät påskina att detta var mycket märkligt. Det är det inte, eftersom det är ett årsmöte med sedvanliga årsmötesförhandlingar utifrån motioner, verksamhetsberättelse och –plan osv.

Med Arbetarbladet däremot upplevde jag att vi hade ett bra samtal utifrån reporterns inledande fråga om medlemsstatistiken. Den gick om jag minns rätt, fyra år tillbaka i tiden, och förutom 2010 så har medlemsantalet i de siffrorna tappat lite varje år.

Jag och Ahmed, som är stolta folkrörelsemänniskor, målade den stora bilden. Människor vill inte i samma utsträckning som förr vara medlemmar i föreningar och kanske än mindre engagera sig ideellt. På totalen sett. En stor utmaning för hembygdsrörelsen, för nykterhetsrörelsen, för politiska partier, för idrottsrörelsen.

Hade statistiken reportern tog del av sträckt sig ännu längre hade det framgått tydligt att med undantag för valåren så tappar Socialdemokraterna i Gävle medlemmar och har så gjort väldigt länge. I likhet med de flesta föreningar och organisationer. Vi påtalade också att ändringen av detta är något som vi måste jobba mera med, men som de som satt i styrelsen för säg 20 år sedan borde ha arbetat med att förebygga. Att de inte gjorde det ser vi och oroas över och det har hamnat i vårt knä. Vår medelålder är en bra bit över 60 och många som lämnar partiet för det för att de så att säga inte har något val.

Trots det finns inget av det resonemanget i artikeln utan såväl  rubrik som text är skrivna så att det är något unikt att färre vill vara medlemmar i just Socialdemokraterna i Gävle. Det är det inte, men lika sorgligt för det.

Att saker sägs på ett sätt men i tidningen skrivs på ett helt annat blir väldigt påtagligt när Ahmed säger att det i dag är svårare för ungdomsförbund att få komma ut på skolorna och prata politik med ungdomar och väcka deras engagemang. Det i sig är ett problem. Det heter i Arbetarbladet ” Elin Lundgren och Ahmed Amin hoppas kunna synas ute mer på skolorna för att locka fler. Ett oskyldig ”felskrivning”, men ett klart bevis för att det inte är så noga hur det vi sägs hanteras.

Ahmed och jag hade också ett resonemang där vi kopplade ihop politikers utsatthet med den samhälleliga diskussionen om nät-/kvinnohat. Jag konstaterade att det så gott som dagligen hör av sig äldre män på olika sätt för att berätta vad jag borde göra. Ofta är det goda tips med en uppriktig vilja att vara med och förbättra och på dem lyssnar jag. Skrämmande många är däremot inte alls av den typen, utan har en helt annan agenda. Jag redogjorde tydligt för den skillnaden. Ändå framgår det i artikeln som att om äldre hör av sig med tips så kommer jag aldrig någonsin att lyssna. Första mejlet från äldre man som är sur över detta har redan kommit.

Vi sade vid tre tillfällen att vi verkligen rekommenderar människor som vill ta aktiv del i samhällsförändringen att bli medlemmar i vårt parti. Att vi själva sitter där vi sitter i dag (ordförande och vice ordförande i arbetarekommunen) är ett bevis för att den som vill engagera sig får ett utrymme att göra det. Vi är båda relativt nya medlemmar och har släppts fram av de som varit medlemmar mycket, mycket längre. Det är mycket positivt av en arbetarekommun. Av detta nämns inget.

När jag och Ahmed läser artikeln känner vi inte igen särskilt mycket av den helhet som vi lyfte fram.

Söndag fm – rätt najs

Fredagen var sprängfylld av aktivitet. Företagsbesök, manifestera för kvinnors hälsa i tåg av barnvagnar med RFSU, sälja lotter på Coop Fjällbacken för Brynäs S-förening, träff med V och MP och så en stund på Konstcentrum på kvinnojuourens 8 mars-arrangemang.

Upp på lördag morgon för att bege mig till Transport avd. 11s årsmöte. Åkte dock till fel ställe först och kom med andan i halsen prick! Lite pinsamt, men jag var ändå inte den av gästerna som kom sist.

Därefter började den mycket, mycket efterlängtade helgledigheten. Jag gick igång hårt med det jag verkligen längtat efter, nämligen att få städa min lägenhet ordentligt. Lade tre timmar på det och det blev i princip glansigt överallt. Nöjdheten enorm! Krukväxterna som blev ompysslade också glada.

Så lite mello på det. Hade ingen favorit och är därför nöjd oavsett.

Nu är det söndag och jag har inlett dagen med att svara på mejl osv som måste göras innan måndagen. På det ska jag fortsätta vara ledig och kanske läsa lite. Jag ska också förbereda morgonens årsmöte med arbetarekommunen. Till exempel göra tackkort till de som lämnar uppdrag i styrelse och valberedningen och förebereda parentationen.

Det må så vara!

Tja, i sak hade hon inga invändningar vilket i sig är sensationellt, men den här skateboarden som ett Gävleföretag producerar och säljer, den upprör. Banne mig!

SKA DET VARA SÅ HÄR? POLITISK SATIR, SKA VI HA DET?

Jag vet inte vem du är Nina (mer än att du är moderat), men kul att du läser. Vad tycker du i sakfrågan?

 

Få oss att orka

Moderaterna vill få oss att jobba längre. Det vet vi. Och skälet är enkelt. Arbetsmarknaden kommer att behöva bemannas. Ett annat sätt skulle kunna vara att skapa ännu bättre förutsättningar för att få fler barn i landet, men där hör jag inget.

Istället är som vanligt skattesänkningar lösningen. Lägre skatt om du fortsätter jobba som äldre.

Men problemet är att så många inte orkar. I dag går folk i förtidspension på grund av att de är helt utslitna. Yrken med tunga lyft inom vården, monotona rörelser inom handel, jobbigt fysiskt inom städ. Om detta hör jag inget från Moderaterna. Bara mindre pengar till arbetsmiljöforskning.

Den som har ett jobb som handlar om böcker och papper och förvalta pengar kanske orkar. Och det är väl inte så att Moderaterna främst bryr sig om dom? Haha, skoja!

Illustrerar med en bild på min bräda. Made by Douche Skateboards i Gävle.

Var det så bra?

Förra veckan läste jag den här gamla godingen av Lena Andersson. Den är mycket välbeskriven HÄR. Förutom att det är modern arbetarlitteratur tycker jag om Anderssons språk. Det är enkelt, avskalat men innehåller ändå allt.

Jag kan inte skriva att jag känner igen mig i situationerna men mycket av det mänskliga.

Stor behållning.

Ilskan och jag säger godnatt

Det är natt och min dygnsrytm är fortfarande under all kritik. Medan jag surfar runt lite efter att ha jobbat, ha kollat på Fråga kultureliten och skajpat med min syster snurrar tankarna främst kring jämställdhet.

Jag slog i lite brottsstatistik och ser hur män utsätter andra män och kvinnor för våld. Män slår andra män ute, dvs typ krogen och sen slår de ”sina” kvinnor hemma. Olika typer av våld men alltid främst utfört av män. Hur den machoroll vi tillåter leder till det.

Jag läste den här fantastiska krönikan av Daniel Swedin. Kanske är det mer okej när han som har en penis säger det än när jag antyder något i den riktningen. ”Att fortsätta låtsas som att övergreppskulturen inte existerar och inte är en manlig angelägenhet är vansinne.” De första kommentarerna på den ser ut så här:

I morse på morgon-TV talades det om hur feminismen har en backlash och det som var upparbetat senast på 90-talet liksom är som bortblåst. Så är det. Fittstim känns långt borta. Allt som skedde tidigare också. Grupp 8-namnet har tagits av ett gäng kvinnor som gillar vinst i välfärden. Hädelse.

Hatet mot kvinnor som också syns på nätet har varit hett debatterat. Jag går på möten där jag med min argaste blick får tillrättavisa män som tycker de kan börja tala mitt i min mening. I Gävle tycker en man att han äger en kvinna så han låser in henne när hon vill göra slut.

Jag får frågor som -Hur är det att vara ung tjej och riksdagsledamot? -Hur är det att vara tjej och ordförande för S i Gävle? Självklart av omtanke, men också för att ALLA FATTAR att det är lite speciellt. Även om jag vill påpeka att så ung är jag faktiskt inte. Men av moderata män kan jag nedlåtande kallas för den där ”tuffa ordföranden”. Tuff för vad? För att jag har en post? För att jag vågat säga att jag vill vara med? Får veta att jag är maktgalen för att jag poängterar att dåliga saker måste och kan göras bättre.

Resan till Japan väckte ilskan över en i princip obefintlig kvinnorepresentation. Program på TV nyss om hur fundamentalistiska yttringar av religioner alltid gör kvinnor till förlorare. Förstör deras liv och tar deras frihet i olka gudars namn. 2013.

Löneskillnaderna. Kvinnor tjänar på ett liv miljoner mindre än män. Att vi förväntar oss olika saker av killar och tjejer (alla drabbas så klart av ojämställdhet men på olika sätt). Att jag blivit nergjord i en (tidigare) relation med påståenden om att det vore bättre om jag var som alla andra tjejer, för att jag inte ville anamma det klassiska fixa om mannen och hemmet-idealet utan göra det jag tycker är kul och viktigt.

Jag ser kvinnor runt om mig dra jävligt tunga lass som dubbelarbetande, för att män anser sig klara när de kommer hem från lönearbetet. Kvinnor som planerar allt för familjen och männen jäser med.

Jag inser att det här är en spya. Men jag blir blind av ilska. Över att Sabuni som tidigare jämställdhetsminister inte kallade sig feminist, över att hon lämnade posten och tyckte att hon inte hade mkt mer att göra. Varför såg inte hon allt det här?

Myten om att Sverige är världens mest jämställda land. Fastän den som orkar kolla vet att vi halkat ner några placeringar. Och även om man är i topp betyder det INTE att det är jämställd, bara inte fullt så illa som i många andra länder.

Och nej, DET KOMMER INTE ATT ORDNA SIG AV SIG SJÄLV. Inget av det vi har vunnit, som fri abort, barnomsorg, rösträtt, att få vara myndig och rå sig själv även om ogift, preventivmedel, möjlighet att ta alla yrken, att få studera … INGET av det har kommit utan ett hårt arbete och mycket spott och spe. Kvinnor har slagit sig blodiga för det här. De är mina idoler.

Ibland verkar det som att majoriteten av män inte har varken mammor, systrar eller döttar som de anser sig vilja skapa ett bättre samhälle för. Kvinnor får stå upp själva, tala för självklarheter och bli kallade både det ena och det andra. Får det inte er att bli förbannade?

Då kan jag bli lite, lite provocerad av när till och med tjejer säger ”har inte jämställdheten gått för långt?”. Eh, nej! Den har knappt börjat.

Det brukar vara samma tjejer som säger att de måste ta ut hela föräldraledigheten för att de tjänar mindre än pappan. Say no more.

Fan.