Jag har knappt hämtat mig än.

95 procent av all supergod kolasmet jag täckte en pecanpaj med rann ut pga usel springform. Den springformen ska nu dö. Smeten hade kunnat orsaka djup ugnskatastrof om jag inte använt det gamla tricket med att alltid ha folie i boten av ugnen. Alltid. Alltid är det nåt som smiter ut ur formar.

Men här pratar vi ändå en halvliter klibb som allt landade på folien. Så jag är både arg och lycklig.

Det är rubriken på en krönika av Marika Lindgren Åsbrink. Läs den HÄR.

På kornet fångat. Hur ”folk” uttrycker sig gentemot politiker och orimligheten i argumentationer. För att ens kunna ha några politiker att klaga på måste någon orka ta de uppdragen. Uppdraget att göra skitsvåra prioriteringar. Vad återstår den dagen alla skiter i att axla ansvaret (pga massor av olika skäl) och istället enbart väljer att organisera sig i enfrågerörelser eller klagokörer (ingen jämförelse däremellan)? Om ens det.

Varmt välkommen till partipolitiken alla som tror sig kunna göra det bättre än de som det klagas på. Jag menar det, långt fler behövs. Det kommer knapra hårt på din fritid, du kommer få bra sittfläsk osv men du kommer också att lära dig massor, träffa massor av fantastiska människor (medborgarna tänker jag främst på) och så kan du stilla din inre oro över utveckligen över att du faktiskt gör allt du kan för att bidra (så tänker iaf jag). 

Märkligt också hur ”folk” så svepande kan uttrycka sig om ”hur politiker är”, som om gruppen är homogen på något sätt. Bemöt mig i sak, men jag har ingen lust att höra att min familj borde dö, jag borde våldtas eller att jag inte vet något om någonting på grund har aldrig varit i något som kallas för verklighet. Eller ens svepande beskrivningar av hur jag är. Om du börjar kalla mig saker, fatta att lusten att diskutera dör. Ingen vinner.

… kan jag inte låta bli att påminna om den här roliga artikeln som GD publicerade förra året.

När journalisten inte vet Socialdemokraternas egentliga namn, och därför tror att det handlar om två partier.

Och som av någon anledning lyckas tro att att SSU-talaren är en representant för ”Hela Sverige ska leva”.

Tur att de flesta som skriver har bättre koll. Och att de rättade artikeln vid påpekande. Men det är fortfarande så kul.

Under 2016 utkristalliserade det sig så tydligt. Några särskilt skarpa exempel jag tänker särskilt på förutom det vanliga flödet.

Män som ”tipsar” mig om hur jag borde vara/göra/tycka. Detta inträffar efter att de berättar något för mig och om det är sådant som är av resonemangstyp tar jag mig tid att svara (ibland sena helgkvällar), och jag kanske tycker annorlunda och argumenterar då för det. För mig framstår det som vad jag borde göra, lyfta mina perspektiv. Men det är inte populärt, bara att säga emot eller vrida på saker verkar vara något som jag inte ska ägna mig åt. Istället för att fortsätta diskutera sakfrågan, börjar det istället handla om mig och vad jag borde göra och hur jag borde hantera min roll och att jag måste vara ÖDMJUK. För det är tydligen det som en utan kuk och har ett politiskt uppdrag främst ska vara, ÖDMJUK.

Jag bestämde mig därför för att aldrig acceptera det igen.

Nu har det gått snart en vecka på det nya året. Några inlägg jag skrivit på Facebook har handlat om fyrverkerier och blivit rätt spridna, och därmed kommenterade av människor jag inte känner och som inte känner mig.

Det vore på sin plats att någon gjorde en genusanalys.

Den senaste statusen är full av män (jag inte känner) som vill vara med och diskutera fyrverkerier. Det är bra. Men tonen är raljerande, hård, man kallar folk för elakheter och ibland skriver de korkat och insinuant för att göra en poäng. Jag orkar inte med det, varför jag tagit bort en hel del (CENSUR!) men också svarat obstruerande och lite i samma anda.

Resultatet. Fler män blir arga. Då vill de berätta för mig hur jag ska vara. Berth, som inte stavar mitt mycket svåra efternamn rätt, skriver: ”Som den politiker du är motsvarar du min mindre goda förväntan. Så gott som alla inlägg avslutas med en ”von oben” attityd. En klapp på huvudet ”jag vet bäst”. Bra att du värnar om hästar och kor, men Malmöborna vill nog ha lite förståelse.”

Jag har svarat Berth: ”Jag förstår absolut övrigt problematik, men det har inte varit min huvudingång från början. Svårt att ändra på det nu. Jag svarar ibland på samma sätt som jag upplever att andra uttrycker sig. Kanske dumt, men jag tänker inte ta skit från män som gärna vill berätta både vad jag ska tycka och hur jag ska vara.”

Självklart ska politiker lyssna. Och resonera. Lyssna på alla argument. Men också givetvis säga om och varför man inte håller med. Men när det gäller just kvinnor är det tydligen mindre accepterat. Jag har varit med tillräckligt länge nu för att se hur jag bemöts annorlunda än mina manliga kollegor, trots att de är bra mycket råare än vad jag någonsin är. Ändå är det jag som ska vara detta ödmjuk … Jag tänker inte ta det mer.

Framtiden är lång. Det gäller att bestämma sig.

Ärenden på stan i dag. Vid slottet finns en anslagstavla.

På den har någon satt upp en mindre handskriven lapp med den ungefärliga texten ”Detta måste vara urtypen för en ”hen” och så en bild på Gefle Dagblads ledarskribent Karin Bergkvist, och så en urklippt ledare som hon skrivit. Jag läste inte men jag såg att ordet homosexualitet förekom i den.

Den här lappen, var skriven med bläckpenna som pressats hårt mot papperet. Precis så som haveristbreven jag brukar få är. De elakaste ser ut sådana.

Vad är det för jävla människa som gör en sån här sak? Som klipper och pysslar och fixar på kammaren för att sätta på en anslagstavla? Någon sjuk jävel.

Så jävla typiskt också att det är en kvinnlig ledarskribent som ska häcklas i offentligheten.

1. Varför fattar folk inte att ”hen” är ett okönat promomen? Inget annat.
2. De allra flesta av oss uppfattar inte hen som ett skällsord, eftersom 1.
3. När en kvinna ska sättas på plats tycker många män det är lämpligt att ta ifrån henne det enda som de ser är hennes värde, nämligen kvinnligheten. I det här fallet genom att kalla henne hen, eftersom de inte förstått 1.
4. De flesta vuxna kvinnor jag känner, och jag tror det gäller Bergkvist utan att känna henne, skiter helt i vad en okänd person som ägnar sig åt anslagstavlepyssel tycker om vårt könsuttryck.
5. Däremot blir vi så in i helvete förbannade av allt kvinnohat. Det här är ett mycket handafast exempel.

Varför har jag ingen bild på det här? För att jag, hör och häpna, hade mobilen hemma.

Det här var i går. Stor, fin, gul och 50. Massor av människor på invigningen. Massor av människor som planerat för att åka och titta på bocken innan jul.

Men jag hann inte ens somna i går innan beskedet om att han brunnit ner kom. Sedan kunde jag inte sova, pga måste läsa på och smsa vänner och vara förbannad. Så många som är så ledsna.

Till det alla på sociala medier som brölar om att det är klart den ska brinna, ”det är ju det som gjort den känd”. Det stämmer, det fattar alla, Gävlebor också. Det betyder inte att vi vill att den ska brinna. Vi vill att han ska stå där, vår julkompis. Brinner den efter jul, okej, inte hela världen.

Vi vet ju ingenting så klart om vem som gjort det här. Om det är ett grabbigt vad eller någon annan mandomsrit. Men kul är det inte.

Och alla ni som har glada idéer om att bocken borde göras av plast eller betong eller glas eller så. Kreativt. Men en julbock görs i våra trakter av halm.

Det är heller inte ”kommunen” (många använder svepande ”kommunen” för att de tror att det är kommunen som betalar, men det är till största delen stadens handlare) som gör fel som bygger en halmbock. Det är alltid den som tänder på som gör fel.