Kategoriarkiv: Störande

Bra om barnfrihet

Apropå rätten att välja sitt liv utan att andra ska synpunkta om valen. I går publicerades på ETC en finfin text om barnfrihet. Jag väljer att inte skriva så ofta om det, men ibland kommer guldkornen strösslade.
”Vi kan leva ganska precis som vi behagar, men ibland är det som att vi alla antas instämma i att barn är det ultimata.”
Läste en universitetsuppsats om ämnet nyligen. Den slog fast det jag och andra likasinnade märkt: Kvinnor som inte vill ha barn bemöts som om de vore monster, män kommer undan (kul för dem). Icke-valet och viljan accepteras inte av omgivningen som ständigt vill korrigera, argumentera och berätta varför det är så oerhört viktigt att ha egna barn. Utan att jag någonsin hört ett hållbart skäl, bara samma tugg om ålderns höst.
Som om man är helt omyndigförklarad att fatta vettiga beslut om sin egen vilja att bli förälder eller inte.
En sak vet jag med säkerhet, jag kommer aldrig att behöva bli en av alla vuxna som jublar över sk egentid och att få göra nåt så fräckt som att gå på bio. Det känns fantastiskt. För det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill inte ständigt oroa mig och jag vill knappt laga mat till mig själv.
Jag vill göra mina saker.
Låt mig. Låt oss.
Att gå sin egen väg måste alltid vara ett reellt val.
Och nej, man har ingen skyldighet att förse sina föräldrar med barnbarn.

Sverigedemokraten: ”Du är en patetisk liten människa”

För oss som hamnar i dispyter med den så kallade SD-svansen på sociala medier har det blivit en vana att bli kallad både det ena och det andra. Men SD:s förtroendevalda är som bekant inte heller alltid så mycket bättre. Det här är en post om det.

En som jag inte haft särskilt många meningsutbyten med är Marcus Andersson som sitter i Gävles kommunfullmäktige sedan valet 2014.

Efter förra mötet kom vi i diskussion på Twitter, bland annat eftersom jag uppmärksammat att ingen av de kvinnor som sitter för SD i fullmäktige på snart två år har varit uppe i talarstolen ännu.

Diskussionen rullade sedan vidare och min bekant David hade lite synpunkter till Marcus.

 

marc1

Här kan vi då se att Marcus inte på något sätt gillar att jag uppskattade Davids skämt i frågan om favoritkommun. Marcus verkar tro att jag tror att jag ÄGER en plats som riksdagsledamot. Det tror jag inte. Jag kanske skulle kunna skoja om att det faktiskt är en gåta för mig också eftersom att vara politiker på heltid knappast ingick i min livsplan. Men i grunden handlar det om förtroende från mitt parti och väljarna som gör att jag är riksdagsledamot. Inget gåtfullt över det.

Jag kan givetvis ta att Marcus uttrycker sig så här till mig, en politisk motståndare. Det är inget konstigt eller anmärkningsvärt. Det är däremot hans sätt att ”diskutera” med David på.

Att som folkvald välja de här orden i kommunikation med medborgare gör man bara inte.

Om en socialdemokrat i fullmäktige gjort samma sak hade det varit på tidningarnas framsidor. När en sverigedemokrat gör det går det spårlöst förbi. Ett av alla tecken på att vi inte förväntar oss mer av Sverigedemokraterna. Det här är småpotatis  i ett parti som utesluter medlemmar och hela ungdomsförbund på löpande band.

marc2 marc3

Så här tycker Marcus  det är rimligt att uttrycka sig till David.

”Sluta tramsa din fjant!”

”Du är en patetisk liten människa”

”Jag accepterar dig ändå men snälla skaffa hjälp för din åkomma”.

Larsson

Margareta Larsson, invald för Sverigedemokraterna i riksdagen, (som bott i Gävle) uppmärksammas just nu för att hon som rikdagsledamot inte gör någonting i uppdraget men ändå väljer att behålla sin riksdagsplats och därmed också får ut sitt arvode som är 62 400 före skatt. Förmodligen är alla ense om att det är förkastligt. Det är ett hån mot alla på något sätt. Hon slingrar sig dock inte utan medger att det hon gör inte är bra men hon gör det för att hon kan göra det.
Det är helt omöjligt att försvara ett sådant beteende.
Ett politiskt förtroendeuppdrag är inte ett jobb att jämföra en en anställning. Därför är tex vokabulären annorlunda, det är ingen lön kopplad till utan ett arvode.
Mina erfarenheter är att politiker som är arvoderade på heltid är igång långt mer än en vanlig ”heltid” på 40 timmar i veckan. Det är dagar, helger och kvällar och ett slags ständig jour. Detsamma gäller andra som är arvoderade på tex 50 procent. Det är i praktiken inte en tidsangivelse, utan en mkt grav uppskattning för hur stora uppdragen är i förhållande till varandra (olika nämndsordförandeuppdrag exempelvis) snarare än vilken tid man behöver lägga ner. Det finns egentligen inget som heter ”ledig” för en heltidsarvoderad, man är alltid så att säga i tjänst.
Som riksdagsledamot, eller fullmäktigeledamot för den delen, är man vald som person. Absolut under partiflagg men platsen är din personliga och ingen kan tvinga dig att lämna den. Däremot, om ditt parti skulle be dig av något skäl, gör de flesta personer det i någon slags överenskommelse. Men det finns inget som kan jämföras med avsked, sådär som vid en anställning.
Egentligen har en förtroendevald riksdagsledamot ingen chef. Jag kan ju skoja om att Stefan är min, men det är jag som är min egen chef.
Visst kanske man kan villkora saker på andra sätt, men att börja spalta upp vad en förtroendevald exakt ska göra och exakt hur lång tid och när blir en klurig historia. Och vem ska bedöma i slutänden annat än den sanna uppdragsgivaren som är medborgarna?
För den som aldrig varit i den förtroendevalda världen förstår jag att man vill dra paralleller till anställningsförhållanden, men ett förtroendeuppdrag är något annat. Och med det sagt är det ju tydligt att Larsson har förbrukat sitt förtroende, men hon har getts det på fyra år och hon verkar nu ska utnyttja det. Med det sagt; välj företrädare med omsorg.
Jag vill återigen betona att av alla de politiskt förtroendevalda och arvoderade som jag känner på olika politiska nivåer jobbar alla långt över den procent de är arvoderade på. Sådant uppmärksammas nästan aldrig i media.
Margareta Larsson är ett undantag som bekräftar regeln om hårt arbetande heltidsarvoderade politiker.

Andefattigt eller ett varv för mycket

I dag läste jag inredningstidningar (en variant från en av kvällstidningar) som fanns i en hög hos en bekant Bläddrar sådär slött eftersom det mest är samma och samma, vilket jag också skrivit om tidigare i år.

Ramlade över detta:

inred2

 

Tyckte Anna fångat det mesta av det jag dör en smula av inombords.

inred1

Vill skrika ”vad var det jag sa.”

Det här är ett exempel på hur jag uppfattar mycket som ”intet nytt under solen”, och då är jag ändå bara 37. Har tidigare varit förundrad över hur ”äldre” inte liksom kickat igång på saker, men jag börjar förstå nu. Det mesta har man hört förr.

När jag är 67 kanske jag varje morgon tänker ”överraska mig”, och blir besviken varje dag.

Det är i allmänna termer. Men i specifika inredningstermer vore det fint om tidningarna gjorde reportage hos folk som inte har stil som yrke, de verkar nämligen alla ha snarlika stil med få undantag. Istället för en stylist eller art director vill jag se hur det ser ut hos en snickare i Sveg och en förskollärare i Marma.

Jag tror det skulle vara ”personligt” på ett helt annat sätt än hos ”Anna” som lämnade samma tips som alla andra i exemplet ovan.

 

Moderaterna tycker inte att väljarna ska bry sig om vilken politik de står för

I går var det kommunfullmäktige i Gävle.

Jag tänkte uppehålla mig vid rapporten om lagda motioner. Någon gång per år, jag tror två, rapporteras hur det ligger till med behandlingen av inlämnade motioner/medborgarförslag. Hur långt de kommit i systemet.

Sedan årsskiftet styr ju miniminoriteten Alliansen i Gävle.

I rapporten får vi veta att ungefär hälften av de lagda moderatmotionerna dras tillbaka.

Detta hade vi lite frågor omkring. Motiveringen var att nu, och med att de har de styrande posterna,  har de andra vägar att driva sina frågor. Gott så, det kan jag köpa. Om det inte vore så att de ju inte tagit tillbaka alla motioner. De tog tillbaka den om att sänka skatten men inte dem om att ordna uppställningsplats för husbilar. För att ta två exempel. Varför går inte den senare liksom den första att driva på annat sätt än i motionsform då?

Vi frågade då om de fortfarande står för den politik som fanns i motionerna. Det har ju väljarna rätt att få veta. Eller ar de möjligen gjort fler av det som tidningarna populärt kallar ”kovändningar” när de beskriver Alliansens politik i Gävle? Det övergripande svaret var att de står för detta, men vi fick inga svar på om det nu alltså kommer att bli sänkt skatt eller om kommunen ska bryta avtalen med Unga Örnar som driver fritidsgårdar.

Och Liberalerna, de har inte valt att dra tillbaka några motioner, utan rullar på som innan. Ännu mer befogat att fråga då, varför Alliansen som helhet bara plockar tillbaka valda motioner om motiveringen är att det finns andra sätt att driva.

Som bonusinformation fick vi veta at Centerpartiet i förra årets budget hade velat sänka skatten men inte fått igenom det i Allianssamarbetet.

Det hela var mycket märkligt. Kanske gick vi på lite hårt, men syftet var att få klara svar. När till och med Lili André (alltid trevligt vänlig) lät arg i talarstolen så vet man att det skakar lite.

Moderaten Daniel Kvarnlöf, en i övrigt vänlig och stabil själ som är en av de få som jag inte tror dras till ett samarbete med SD, tydliggjorde på Twitter att vi tramsade som frågade om att vi inte hade nåt att göra med varför de drar tillbaka hälften av motionerna.

Slutsats: Moderaterna tycker inte att väljarna ska bry sig om vilken politik de står för.

motioner

 

 

Det där med vegetarian

Jag har skrivit tidigare om min förvåning över hur lite många som jobbar med matservering kan om sk specialkost.

Kort anekdot från restaurang i Gävle nyligen där maten var förbeställd till större sällskap:

Elin: Jo, jag vill vara kolla så att det gått fram att jag äter vegetariskt.

Svar: Jag vet inte, men äter du fisk?

Elin: Nej, jag är alltså vegetarian.

Svar: Jo, men man kan äta fisk och kyckling fast man är vegetarian.

Elin: Jag tror inte vi tar den diskussionen nu, men jag är riktig vegetarian och äter inte fisk eller kyckling.

Jag vet mycket väl att det finns människor som kallar sig vegetarianer men ändå vill äta fisk och plågad kyckling. Att den felaktiga bild de sprider fått fäste hos förväntade matproffs känns inte alls bra.

Det var det.

Att orka eller inte orka politiska uppdrag

Min kamrat Kerstin har meddelat att hon lämnar sina politiska uppdrag och varför. Det kan läsas om i Arbetarbladet.

Vi är många med förtroendeuppdrag som känner igen allt det här med gliringar från ”vänner”, påståenden om att vi inte lever i den så kallade verkligheten, vi ställs till svars för sådant vi inte har något med att göra (Kommunals förehavanden till exempel), får veta olika hur ”politiker” är, familjemedlemmar kan få frågor om alla pengar jag tjänar nu för tiden, hot, trakasserier, hånfulla frågor om varför jag är politiker när jag säger mig uppskatta läraryrket så mycket, få ”jävla sossepamp” kastat efter mig en enkel middag på restaurang i Gävle.

Det här får människor att som Kerstin lämna sina uppdrag, andra vågar inte ens försöka.
Vad blir konsekvensen i förlängningen? Ingen som vill ta uppdrag i vår demokratiska apparat? Alternativt bara kalla personer som orkar härda ut. Fundera en stund över vilka krafter som tjänar på det? Inte så skönt svar på den frågan.

Fundera också en gång till nästa gång innan du ska skoja lite med din förtroendevalda ”vän”. Vi som har uppdragen hör det där ”som bara är skoj” flera gånger om dagen ibland. Tro mig, humorn bleknar då.  Två exempel på skämt från Facebook. Ett ”skämt” till Kerstin och ett ”skämt” som rullade i mitt flöde igår.

sosse1sosse2

Några relaterade exempel på hur diskussionsklimatet är från i dag. I en grupp på Facebook diskuterar vi livstidsstraffet. Om det tycker vi olika. Jag bemöter direkta felaktigheter i påståenden som görs för att stärka en tes. Det blir jobbigt för den som inte ville ta ansvar för att hen faktiskt skrev faktafel. Fortsätter argumentationen kring sakfrågan? Nej, nej … jag får slängt på mig att det är typiskt politiker att vara så jävla noga.

I en annan tråd blir det diskussion om Kommunal som jag ju inte har något med att göra. Det skrivs saker som jag undrar vad det finns för belägg för gällande Kommunals fastighetsförvaltning. Upprepade gånger frågar jag. Men det som då först påstods var inte så viktigt längre då belägg  inte verkar finnas utan istället kokar det ändå ner i vad jag som socialdemokrat skulle ha gjort och allmänt skit om socialdemokratin.

Två exempel av många där det är svårt (omöjligt?) att föra resonemang med folk på en vettig nivå. Och då var det här inte av värsta slaget, utan så som det blir mest varje dag. Är det verkligen så att man ska få leverera felaktigheter eller tveksamma påståenden och sedan inte behöva belägga det? Och när det ändå visas tydligt att det påstådda är felaktigt, ska det inte brys om så mycket? Ovarsam argumentation har blivit normen.

Enligt den gnälliga principen ”-Men ändå”, när någon är överbevisad. Fakta ses som irrelevant.  Och  logiken verkar också  vara att om en person med politiska förtroendeuppdrag har rätt har den ändå fel eftersom den är politiker. ”Alla människor är kapabla att tänka själva” var en bärande tanke i upplysningen. Det är också sant. Men använd då den förmågan.

Det är så många gånger jag bara vill höja mina ögonbryn, himla med ögonen och gå därifrån (om det är IRL) när folk beter sig riktigt, riktigt illa. Men vet ni, då går inte det, för politiker får inte bete sig ”så arrogant”. Vi ska ta skiten. Lyssna när folk häver ur sig in allmänna ilska, sina bisarra konspirationsteorier eller ytterst ohederlig och osaklig argumentation. Helst ska vi inte svara heller.  Jag tänker börja vägra det.

På temat ”inte svara” så hade vi besök i riksdagen för ett tag sedan av representanter för en näringslivsorganisation i länet som ville prata. När de gick lät en meddela att vi inte skulle ha fört resonemang med dom och ifrågasatt där vi inte var överens, utan vara lyssnat. Man ba: -Men skicka ett skriftlig PM för den envägskommunikationen.

Som Kerstin säger i artikeln, kvinnor är också mer drabbade. Manliga politiker absolut också, men det är på ett annat sätt. Inte lika förekommande med hot om att de ska straffknullas om jag sammanfattar det så. Ledarskribent Wennberg och kamrat Eriksson talade om det nyss.

Jag lever i passiv skräck för att ha redovisat en reseräkning i riksdagen fel eller för sent och att jag därmed av media ska hängas ut som en slarvig person (trots att jag är en av de mest oslarviga som finns) med det som enda mätare. Jag är ofta orolig för att en kamrat i arbetarekommunen ska göra något dumt eftersom det faller på mig att hantera det, och mitt namn kommer att få stå vid de svarta rubrikerna fastän jag varit helt oskyldig. Jag är hela tiden orolig för att min ibland lite för snabba humor ska ställa till det för mig och jag därmed skulle skriva nåt olämpligt på sociala medier (igen) och därmed sabba lite för mitt parti.

Det är så vansinnigt många rädslor och jobbigheter förenade med de uppdrag jag har. Och nu tänker någon ”men du har ju valt det själv”. Ja, det har jag. För att jag vill bidra till ett bättre samhälle. Det är också väldigt roligt och givande många gånger. Jag får vara med om spännande möten och känna att det går framåt. Men tro inte för en jävla sekund att det är glidaruppdrag. Sprid inte/gå inte på myten om att det är uteslutande glassigt att vara politiker.

Tack till alla mina närmaste för att ni (till synes) står ut med att det är svårt att bestämma saker med mig, att jag nästan aldrig kan göra något spontant, att planer kan ändras i sista stund, att jag missar era födelsedagar och att jag ibland är så trött att jag inte är riktigt närvarande när vi ses. Att jag är rätt tråkig helt enkelt. Men det är vad politiken kostar just nu och jag vet att ni vet.

(Vad gjorde ni igår söndag? Jag har på  arbetsdag med fullmäktigegruppen 10-15:30 och sedan på SSU:s årsmöte som mötesordförande två timmar på kvällen. Slapp söndag!)

 

Horribel debattartikel

debattartikelnBläddrade igenom senaste numret av Land Lantbruk.

Landsbygdspartiet oberoende Södermanland gör bort sig rejält och visar enorma kunskapsluckor kring en del saker, främst vad veganer äter.

Att använda argumentet om mjölk som att det är livets krydda kan inte gärna ses som objektivt heller.

Replik i Expressen till Hovatta

exprel

När jag ändå bemödade mig med att skriva det där ilskna blogginlägget till den dåligt orienterade, konservativa kvinnan redigerade jag det lite snabbt vid midnatt och skickade in en replik till Expressen. Språket är därför inte fantastiskt men ändå. HÄR

Provocerad av Outi Hovatta

I dag är Outi Hovatta, professor i kvinnosjukdomar och förlossningar, Karolinska institutet publicerad på expressen.se. Hela artikeln finns HÄR.

Vi kan börja med ingressen. Den ser ut så här:

länge

För det första utgår hon från sin egen värdering om att det alltid finns en glädje som familjen ger. Det kan det göra. Men det är också så att det finns massor av trasiga, dysfunktionella familjer där ingen är glad åt konstellationen. Att därför bara smälla till med att det är ett faktum att en familj är glädje måste vara ett utslag av naivitet.

För det andra är det väl inte så konstigt att en 22-årig tjej inte känner sig väldigt lockad av att låsa upp sig i sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid.

Nu kanske ni tänker att Hovatta vill göra en folkbildningsinsats genom att upplysa eventuellt ovetande om att den kvinnliga fertiliteten avtar med åldern samt att chansen till enklare graviditeter och förlossningar för både mor och barn minskar med åldern. Det vill hon nog. För det faktumet är sant.

Men det är så mycket som skaver i hennes text.

Hovatta skriver att säkra preventivmedel kom för 60-70 år sedan. Nåja. Så här skriver RFSU: ”Under 70-talet släptes alla restriktioner och det blev fritt att sälja, använda och upplysa om kondomer” P-pillret har just firat 50 år.

Oavsett vilket är typ alla preventivmedel, utom kondomen, något som kvinnan förväntas invadera sin kropp med vilket är sjukt eftersom en kvinnas kropp är något mer komplicerad än en mans. Men så vet ju också kvinnor sedan länge att ett eventuellt barn kommer att vara hennes uppgift, för männen kan enkelt glida undan och det är än i dag socialt accepterat. Förmodligen därför som kvinnor är rätt måna om att kunna ha kontrollen? Såg del två om Leif GW i dag och noterade att den hyllade mannen är en av de som lät en kvinna dra lasset med det första barn han avlade. Kanske orättvist att lyfta ett exempel när det finns tusentals.

Samma argument, ett eller flera barn blir mest troligt kvinnans ansvar, är ju det som gör att många inte känner sig riktigt sugna. Förstår Hovatta? Oh nej, hon tror att mäns ansvar mäts i  relativa termer och inte i absoluta eftersom hon påstår:  ”Här i Sverige tar fäder stort ansvar för sina barn. Nästan alla tar ut pappaledighet, vilket betyder att kvinnornas så kallade karriär inte drabbas så mycket.”

Kvinnor har inga karriärer att tänka på enligt Hovatta, bara ”så kallade” karriärer. Pinsamt! Är hon i övrigt blind för hur statistik kring föräldraförsäkring och tid för hemarbete ser ut? En fjärdedel av papporna tar inte ut en enda dag av föräldraförsäkringen. Ingen grupp jobbar så mycket som småbarnspappor. Senast i dag tog jag del av ett tragiskt kommentarsfält där svenska pappor argumenterar för att de inte behöver ta ut några föräldradagar (vill inte). Hovatta: ”Här i Sverige tar fäder stort ansvar för sina barn.” Har jag berättat om när jag var lärare och på den här kontaktlistan som fanns till föräldrar var det många som bara lämnade kontaktuppgifter till mamman alldeles oavsett om det fanns en pappa med i bilden eller inte? Så var det. Jag skickat ett brev med posten till en adress jag hoppas stämmer till en frånvarande förälder som låtit meddela att de har rätt att ta emot uppgifter om sitt barn angående skolgången om de så önskar.ag har bara skickat sådana till s.k. pappor, aldrig mammor. Jag hörde aldrig från dem. ”Här i Sverige tar fäder stort ansvar för sina barn.”

Hon avrundar biologilektionen med: ”Och alla vill inte ha barn. Jag tror dock att det är värt att diskutera detta mer, så att fler unga kvinnor vågar.”

Inleder helt rätt. Heder åt det, även om vi som inte vill ha barn berörs av när det inte hade varit aktuellt … ”Så att fler unga kvinnor vågar”. Om en kvinna vill ha barn är det väl ändå så att vi kan ha respekt för att hon vill känna att hon hittat rätt partner till exempel. Har Hovatta någon enda aning om hur svårt det kan vara? Har hon sett utbudet på Tinder? Har hon sett skilsmässostatistiken? Hon kanske vill ha en trygg ekonomisk grund för att inte bli beroende av andra. Har Hovatta en aning om hur arbetsmarknaden ser ut om man inte hunnit skaffa sig en utbildning? Hon kanske vill ha någonstans att bo som? Har Hovatta en aning om hur det ser ut på bostadsmarknaden på många ställen?

Jag fattar att Hovatta i grunden vill väl, att hon vill ge tjejer förutsättningar för att kunna få barn om man nu vill det och upplyser lite om menopauser och ägg. Gott så.

Tyvärr andas hela artikeln tydligt att hon inte har en aning om VARFÖR inte horder av 22-åringar kommer in på förlossningen. Inte med ett ord hon har några lösningar på de problem som är lätt att lyfta och som kanske skulle göra skillnad i sammanhanget. Istället tror hon på allvar att vi i någon slags jämställt paradis. Om det vore så väl …

För övrigt är tjejer mer än avelsmaterial. En hjärna till exempel. Det glömmer hon också bort. För vi kvinnor kan bara göra ”så kallade” karriärer.