Bilden är missvisande. NTO har inte funnits på snart 50 år och jag har inte druckit kaffe. Men jag har i kväll varit på en IOGT-NTO-lokal, där en gammal NTO-servis med landskapsblomma finns. Så fint att jag vill torka en glädjetår!
Författararkiv: Elin
Hur ensamkommande unga har hanterats och hanteras i asylprocessen
I går under riksdagens öppnande satt jag bredvid en av talmannens inbjudna gäster i Storkyrkan. Hon drev ett stort och välkänt företag i Stockholmstrakten. Vi pratade lite om allt möjligt. Så frågade hon mig om jag visste nåt om frågan om ensamkommande barn. Jag sade att den engagerade mig och att jag visste en del. Då berättade hon hur upprörd hon var över en persons öde som hon kände till, och hur hon inte kunde förstå hur myndighetssverige kan göra på det sättet. Och avslutade med ”vi inte kan hjälpa alla, men de här unga människorna är redan här blir orättvist behandlade nu.”
Det kan verka som en fabricerad historia, men det är det inte. Jag väljer därför att använda dem som en anekdotisk bevisföring om hur många i samhället som i dag ser det här och undrar hur det kan få fortgå. Det är naturligtvis den utdragna process med orättssäkert innehåll som drabbat de här unga. Återigen, jag tror att många politiker inte satt sig in i hur många den här frågan engagerar. Det är ingen pluttfråga som kommer att försvinna. Den kommer att växa ännu mer än vad den gjort på några månader. Med rätta.
Vad gäller just rättssäkerheten släppte nätverket #vistårinteut en rapport för två dagar sedan. De har samlat in dokumentation av hur ensamkommande unga har hanterats och hanteras i asylprocessen. Jag vill uppmärksamma den här för att det är viktigt att sprida hur den ”säkra” myndighetsutövningen ser ut. Jag tvivlar inte på att det stämmer. Jag har hört så många berättelser de senaste månaderna. Sett och hört en del med de egna kroppsdelarna för ändamålet.
HÄR kan du hitta rapporten. Läs allt. Fundera på om du känner dig lugn och trygg med processen. Liv och död.
”A gör sin ålder sannolik med kopior på skolbetyg, skollegitimation, intyg från god man med mera. Ändå skrivs A godtyckligt upp i ålder av handläggare på Migrationsverket i samband med avslag och flyttas till vuxenboende där A känner sig otrygg och inte vågar bo. Bostadslös och suicidal idag.”
”A har med sig en taskira som anger ålder 16 vid ankomst till Sverige. Under asylprocessen finner Migrationsverket ett annat dokument med likvärdigt bevisvärde som A aldrig sett. Intyg finns från ett tiotal erfarna gymnasielärare samt från familjehem med barn i samma ålder där det hävdas att A med största sannolikhet och utifrån fysisk, psykisk och social mognad är att bedöma som vanlig gymnasieungdom. Migrationsverket tillmäter det nyfunna och för A okända dokumentet allt värde och skriver upp A med sju år samt ger avslag.”
”Personal på boende ser en bild på A på Facebook. A har satt sig i en ”flott” bil, något som ligger långt utanför A:s levnadsstandard – ett oemotståndligt fototillfälle. Personal meddelar Migrationsverket att A inte kan vara under arton då han setts sitta i en bil. Migrationsverket skriver upp A i ålder och A får avslag.”
”Vid muntlig förhandling vid förvaltningsrätten är tolken nonchalant och slarvig. Hen kallar bäck för hav, att träden väser och översätter att A läste engelska i en blandad klass då A själv säger att hen gått en privat engelskkurs med både pojkar och flickor. Migrationsverket menar då att A ljuger eftersom det inte finns blandade klasser i afghanska skolor. A:s asylansökan avslås då historien inte bedöms som trovärdig.”
”A är 14 år och asylintervjun hålls via länk. A konstaterar att hen inte förstår tolken. Tolken blir mycket upprörd, hävdar att hen var godkänd tolk på både farsi och dari. Tolken byts så småningom ut.”
”A lämnar in ett hotbrev från talibaner för att stärka sin asylberättelse. Migrationsverket anser att brevet saknar bevisvärde. A får kontakt med en afghansk minister som erbjuder sig att verifiera handlingen. Då vägrar handläggare att lämna tillbaka den och motarbetar därigenom A:s försök att bevisa sina asylskäl.”
”När A och god man kommer till Migrationsverket för att delges beslut säger handläggaren: ”du kan ju överklaga men det brukar inte vara någon idé”. Och tillägger att ”du ska sättas i förvar så det är lika bra du vänjer dig vid tanken”. God man vänder sig till handläggarens chef och kräver att få byta handläggare.”
”A får avslag efter att enligt Migrationsverket inte ha gjort sin hemvist sannolik. Detta sker efter en undermålig intervju, en felaktig rapport från analysföretaget Sprakab och en handläggare som avfärdar korrekta uppgifter som felaktiga. Företaget Sprakab har senare medgivit att de begick ett allvarligt fel i detta ärende. Handläggaren har medgivit att hen ”gick på” den felaktiga informationen. Migrationsdomstolen fastslår Migrationsverkets bedömning utan att göra någonegen bedömning av dessa uppgifter.”
Det var den helgen
I vanlig ordning minns jag knappt vad jag gjorde igår, eftersom morgondagen alltid är intressantare.
Men jag har sovit mycket. Jag har fixat med mina krukväxter. Packat i ordning det här pysslet/korten jag beställde på superrea från USA (se bild), jag har tränat tre dagar i rad, jag har ätit ute med vänner, jag har lekt med hamstern, jag har delat ut flygblad och ringt medlemmar angående kyrkovalet. Och läst.
Här är jag på väg till söndagskvällens valarbete. Det regnade lite på mig.
Här syns delar av pyssel och kort från kreatören som är min favorit. och en del blommor jag fick på min födelsedag.
Regeringsbesök i Gävleborg
I torsdags höll regeringen sammanträde på Gävle slott. En fin gest förstås att göra saker på andra ställen än i Stockholm. Och det är det Löfven också trycker på, hela Sverige.
Därför åkte han också till Söderhamn, en kommun som inte haft statsministern på besök på 30 år sades det. Extra roligt tycker jag förstås som är därifrån. Innan kvällen med öppet möte började var vi ett gäng från LO-facken och politiken som käkade med statsministern. Han smet då iväg och pratade lite med en liten gäst som var på plats i god tid. Det är fint sånt, särskilt som det med Stefan inte känns konstlat.
I en stilla stund berättade jag för statsministern vad jag tyckte om vårt partis hållning gällande de ensamkommande. Det känns bra att ha gjort det öga mot öga. Att han vet att jag inte är nöjd.
Hörsalen på CFL blev full och statsministern fick onekligen feeling och pratade längre än planerat. Jag hade en nära på plats som inte vanligen är på politiska möten, och hon sade att det var så bra att få höra ett sammanhängande prat på det här sättet, inte bara snabba klipp. Det säger en del om hur partierna själva inte känns relevanta att lyssna på någon längre stund på avstånd (hur många ser Almedalstalen tex eller partiledardebatterna på TV där det ändå finns rätt bra tid?), och det man bjuds i populär-TV ofta är just snabbt och avbrutet.
Han var väldigt bra Stefan. Jag och Kristoffer fick äran att hålla i den korta frågestunden som också hanns med innan kvällen var över. Annika Söderhäll var också med och fick möjlighet att utveckla lite om sjukvården.
Den bästa nyhet som Löfven och regeringen hade med sig var den nya myndigheten som ska syssla med arbetslivsforskning, dvs hur undviker vi att människor blir sjuka på jobbet. En sådan inrättning fanns tidigare, Arbetslivsinstitutet, men lades ner av Alliansen. Att det nu kommer att bli mer fokus på den viktiga delen i människors liv, ett tryggt arbetsliv känns mycket bra. Att den också ska ligga i Gävle är skitbra men underordnat i sammanhanget.
Jag är på det 39e nu
Någonstans efter 32 tappade jag greppet om hur gammal jag blivit. Jag tänker att jag är 32. Det var där jag stannade. Jag har i intervjuer uppgivit felaktig ålder helt omedvetet och i god tro, som jag senare fått ringt och korrigera. Så det där med att age is just a number är verkligen helt sant.
Födelsedagen är ändå ett tillfälle till kalas och igår hade jag ett tjugotal vänner i mitt vardagsrum, vilket jag uppskattade mycket. På bilden ses blåbärsgrottorna jag bakade (bland annat) innan gräddning. Annars var smörbullarna en succé. Det är de alltid! Inte så svårt att baka som man kan tro heller.
Tack för umgänge, grattisar och presenter. Känner mig stolt över att jag identifierade en krukväxt bättre än givaren. Min första fiolfikus!
Skräp, sopor och ordning. Och satsning!
Jag gillar ordning. Jag gillar när det är snyggt. Jag gillar redig sophantering.
Jag ogillar rörigt och fult. Jag ogillar nedskräpning. Jag blir rasande på folk som sprider sitt skärp runt omkring sig.
Det är för mig helt obegripligt vad som händer i en människas hjärna när den bestämmer sig för att slänga sitt ciggpaket på marken, krossa en glasflaska mot en husvägg eller slänga ut resterna efter snabbmaten genom bilfönstret. Är det lättja? Jag vägrar tro att en person i dag inte fattar att nedskräpning ställer till problem. Kanske hatar den liv.
Låt mig inte börja gå på om folks förmåga att sortera i återvinningen. Glas är så vansinnigt svårt att skilja från kartong …
Ett skärp som slängs på marken genererar en mycket större samhällskostnad än ett skräp i skräpkorgen. För när människor inte kan ta rätt på sin egen skit måste ju någon annan göra det. Kostnaderna för detta i alla kommuner årligen, över tio år, över tjugo år … Orkar inte tänka på det.
Med jämna mellanrum blir jag så trött på hur det ser ut längs den sträcka jag går ofta nära mitt hem, så jag tar en påse eller två och plockar upp skiten. Känner mig alltid nöjd med hur fint det blir, men önskar att behovet inte fanns.
Jag oroas, liksom många andra, över läget i haven. Naturskyddsföreningen tipsar om saker du kan göra.
Därför blev jag så väldigt glad över den satsning som regeringen föreslår i budgeten: ”Det krävs kraftfulla insatser för att komma tillrätta med övergödning, miljögifter, nedskräpning och andra hot mot Sveriges sjöar, hav och kuster. Regeringen vill redan nästa år satsa ytterligare 600 miljoner kronor på åtgärder för rent hav. Med de nya pengarna vill regeringen sanera miljöfarliga vrak, finansiera projekt mot övergödning och stärka skyddet av marina områden.”
Men minns det tråkiga, det bästa skräpet är det som aldrig uppstår.
Lördag med lyskväll
I går hölls Gävles lyskväll. Spanade på vackerheten på väg och hem från bion. Vi var några som kollade på Baby Driver. Det var tempo och action, och det var vad som suktades efter.
Lördagen var annars sovmorgon, träning, middagsvila och pizza.
Fredagsfint besök
I fredags hälsade hela min familj plus några bonusar på mig.
Liz var förstås med och vi tog en sväng i parken där jag bor. Hon gillar stan lite, men tycker det är en hel del underliga saker som sker här. Som att bajs plockas upp.
Så glad över att ha familjen här. Fick bland annat en ny springform och en tvättkorg som jag önskat mig. I vuxen ålder önskar man så lattjiga saker.
Av en syster fick jag också en hel del nyplanterade skott. Gör ett nytt försök med den förtjusande elefantörat.
Den okuvliga friheten
I år skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år. Då ges en av hans tidiga, tidigare outgivna, skrifter ut Den okuvliga friheten.
Högst upp på baksidan står det ”En totalitär stormakt. En grym ledare och ett litet land under ockupation”.
Handlar om sena 30-talets strömningar.
Några av mina iOGT-NTO-vänner från runt om i landet och ag förbereder nu en studiecirkel på distans om boken. Jag har bollat in synpunkter på upplägget. Snart ska vi börja.
Jag köpte själva boken igår. Snygg. Tror på innehållet också. Ser fram emot diskussionerna.
Huvudpunkter denna torsdag
Träffade tillsammans med ett av våra S-kommunalråd några av Gävles elever från Afghanistan. De hade bet att få träffa oss för att tala om sin situation. En kille kom till Sverige för 2 år sedan, och har fortfarande inte fått besked efter sin intervju. Frågan: ”Vad har vi gjort för synd för att drabbas av den här situationen?” tog riktigt illa … Mycket befogad fråga dock. Vi kan och bör låta de unga stanna.
Därefter cyklade jag genom regnet till högskolan där jag lyssnade på det första samtalet i en serie om demokrati. Det jag tänkte en del på vad det Makonde Linde talade om, nämligen alla de som inte verkar vilja tänka själva. Att vi skulle ha olika konstruerade hjärnor där bara tio procent har en hjärna som gillar att hitta på saker. Sa han. Jag vet inte. Men tänk om.
Har ringt runt till medlemmar i arbetarekommunen och påmint dom om kyrkovalet.
Var bjuden till föreningen Unga S, för att tala om mitt engagemang i Afghanistanfrågan. Vi pratade en timme ungefär och en deltagare sa ungefär ”vilket slag i ansiktet det här är”. Och då är det inte ens oss det drabbar, men mötet var helt överens om att dagens ordning är orimlig och att vårt parti borde inta en annan hållning.
Förutom det har jag glatts åt den satsning som föreslagits på Ostkustbanan. Man vill ju alltid ha mer förstås, men varje steg framåt är viktigt.
Det har jag förresten tänkt mycket på på slutet. När satsningar aviseras på olika saker fylls kommentarsfält snabbt av att det är för lite eller för sent eller att andra grupper borde få nåt annat osv osv. Det kan man ju tycka förstås, och det kan till och med vara rätt, men för den sakens skull måste man också kunna glädjas åt framsteg. Märkligt tex hur många äldre som var negativt inställda till att studenter ska få 300 kr i studiebidrag, eftersom de aldrig skulle få det …
Själva blir jag jätteglad över satsningar på sjukvård, till exempel BB/förlossning, även om jag helt säkert aldrig kommer att använda just det. Så enkelt kan det också vara.