(Naglarna är skitiga pga avlägsnat maskrosor och det har absolut inget med MP att göra.)

Jag köpte den här boken i torsdags. Läste ut den på två kvällar. Återkommer till den i tankarna eftersom jag också ser andra på sociala medier som delar att de läst den och ser hur andra kommenterar.

Bara av de kommentarerna är det lätt att förstå att ”folk” egentligen inte är så intresserade av vad som är ”sanningen” om Mona Sahlin. Det finns de som helt enkelt går igång på att snacka ner henne. Att ”folk” inte är varsamma ens med fakta eller tror sig se konspirationer där det inte finns några är alltid fascinerande. Det kanske är slött, de kanske menar illa, de kanske inte förstår bättre?

Bara i dag har jag sett en person som hånfullt kommenterade att Mona säkert hade en spökskrivare till boken. Om man tittat på boken står det klart och tydligt ”I samarbete med Henrik Johnsson” på framsidan.

Eller personen som undrade varför hon skrev det här omtalade löneintyget själv när hon var minister. Intyget är en sak, men minister hade hon inte varit på tio år då. Spelar det roll? Ja, eftersom det bärande argumentet handlade om vad ministrar skulle göra eller inte.

Det sista är intressant, eftersom vi som tycker politik är viktigt och är någorlunda insatta också har koll på personer och poster och vad den posten innebär. Andra inte alls, men tror att de har koll? Jag sätter frågetecknet för jag vet inte. De agerar ofta så i alla fall. Bombsäkert.

”Presskonferensen gick fort. Jag sa vad jag ville ha sagt och sedan bubblade Baylan lite om att ”Sahlin har gjort väldigt mycket gott för partiet …” och sådant där lite töntigt som måste sägas där och då.”

Den meningen har jag skickat runt till lite vänner. För hur många gånger säger politiska företrädare i olika typer av situationer fullt av klyschor? Opersonliga grejer. Förväntade grejer. Förutsägbara grejer. Eller som Mona säger då, töntiga grejer. Det är jättetöntigt. Stora delar av det där lull-lullet är så töntigt.

Jag ska säga vad jag tycker är supertöntigt i sammanhang där jag befinner mig. En minister talar. Ofta utmärkt. Ibland inte. Oavsett så ska samtliga femton som sedan begär ordet för andra viktiga grejer också nogsamt inleda med att omständligt tacka för en fin dragning. Jag vet inte varför? Det har gått timmar av mitt liv som aldrig kommit tillbaka, på det jag uppfattar är i sammanhanget helt onödigt. Särskilt när dragningen inte var särskilt varken fyllig, tydlig eller pedagogisk. Likförbannat är det en sån bra dragning. Tack för den.

Ni kanske undrar vad det har med boken att göra? Vad tar jag mig för friheter här. Jag associerar, som det kallas. Lev med det.

För den som lyssnat på Monas sommarprogram så skulle jag säga att det är en sammanfattning av boken. Delar är lika. Är man ingen läsande person men ändå är nyfiken på essensen av innehållet, så går det lika bra att lyssna på sommarpratet.

Hon skriver i boken både om formen på partiet (samarbeten, arbetssätt mm) och om olika politiska frågor. Ibland sammanfaller det.

Väldigt mycket håller jag med om, annat inte. Det hon betonade om flyktingpolitiken i sommarpratet återkommer och att något gått förlorat i det humanistiska där jag förväntat mig mer av retorik och handling är ingen nyhet. För min del var jag inte ens särskilt engagerad i flyktingfrågor innan 2015. Sedan har S blivit sämre där, tycker jag. Andra tycker bättre. Grattis till er. Men jag är inte förloraren, det är människor på flykt som är det.

Samtidigt så talas om integrationen, att vi har misslyckats. Jag vet aldrig riktigt precis vad som avses, men jag är helt för att alla som kan jobba ska jobba. Det är självklart för mig. Man ska göra rätt för sig. Man ska erbjudas olika chanser att göra det och man ska ta dom. Skolan behöver mer och rätt resurser för att fånga upp varenda liten elev, så att de klarar skolan och där ett leverne som inte bidrar i samhällsbygget (kriminalitet tänker jag alltså på då) är ointressant, eftersom andra val är reella att göra för alla. Vi skulle ha byggt fler bostäder, måste bygga fler bostäder så att alla kan bo okej. Enkla grejer. Vi har inte levererat. Det är inte flyktingarnas fel. Och problemen som uppstår när det inte finns bostäder, god skola till alla och bra bostäder ger alla problem, inte bara flyktingarna. Också alldeles infödda urvikingar.

Jag tycker Monas beskrivning av hur media arbetade och hur de skrev är en bra beskrivning för alla som inte själv varit föremål för medias frågor någon gång i sitt liv. För alla som tror att rubriker och bildsättning eller ens texten ger hela storyn. Som inte förstår att saker vrids på eller undanhålls eller kallas något för att öka uppmärksamhet, klick och intäkter.

Det är ledsamt att den typen av journalistik är så populär. Det finns så oerhört mycket bra journalistik som går under radarn, men som är så givande.

Lite ironiskt därför när jag precis har läst ut boken och sedan ser Expressen se ut så här i tidningsstället i helgen. Det fanns också värre på stor gul löpsedel. Det där med att saker aldrig tar slut. Ni som läst boken förstår också vad Expressen lite knasigt försöker göra här på framsidan. Det blir varv på varv på varv.

Kommer ni ihåg när Mona Sahlin berättade att hon fick en massa råd av partiet om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara när hon var i hetluften. Och hur hon tyckte att det inte riktigt funkade.

Jag vet inte, men jag tror det där har accelererat. Det finns något väldigt ängsligt över mitt parti många gånger. Vi riksdagsledamöter kan inte göra intervjuer i riksmedia hur vi vill. Det ska först godkännas och helst ska någon pressperson eller annan också berätta vad jag ska säga. De vill veta innan för att kunna hantera om jag säger något som blir galet. Ofta vill de inte att man ska prata alls. Överlåta till ministrar eller talespersoner. I lokal media är vi friare. På sätt och vis förstår jag att man vill ha lite kontroll, men det signalerar också att man egentligen inte har någon större tillit till riksdagsledamöter. Det finns mycket att säga men jag avstår eftersom … det är känsligt. Vissa har större utrymme än andra till sånt om jag säger så.

Jag känner inte Mona. Vi har förstås träffats flera gånger, under den kortare tid jag satt i riksdagen och i andra sammanhang. Senast var när hon talade i Gävle på 1 maj för fem år sedan. Vi var väldigt glada över att ha henne här. Jag tycker om hennes sällskap. Hon är stillsamt rolig. Jag tycker hon är tuff. Hon är väldigt vanlig, hon är just inte tillgjord.

Hon verkar aldrig ha låtit det bita, alla tips om hur man bör vara. Bra. För de där tipsen verkar ändå inte hjälpa. Representanter blir stelare och en sämre version av sig själva bara när någon strateg varit framme. Utslätat.

Mona är inte utslätad. Att hon skriver den här boken tyder väl på det.

Sedan kan man förstås fundera över det här med ordningssamhet generellt. Där kan vi enkelt konstatera en sak, folk är väldigt olika ordningssamma. Det gäller politiker också. Det finns de som aldrig vet var de ska vara och vilken tid. Som aldrig har förberett sig och lånar någon annans papper. Det betyder inte per automatik att de är dåliga politiker men skulle behöva en assistent. Ni förstår. Det finns en skala. Min bild, och ni får rätta mig om jag har fel, är att människor utan ordning på sig tror att det är ett normalläge. Att det inte finns något de kan göra för att förändra sig. För då hade de väl gjort det? Enligt mig gör det att de inte är mottagliga för feedback om detta. Kanske har det varit så för Mona? Att hon alltid tänkt att det löser sig på något sätt. För det brukar det ju också göra för icke ordningssamma personer. (Eftersom någon annan brukar lösa det åt som oftast. Ja, du läser in bitterhet här eftersom jag förstår är en av de som löser det.)

För mig var den här boken klart värd sin tid. Uppenbarligen, eftersom jag också lägger en massa tid på att skriva om den. Är man politiskt intresserad, och av socialdemokraterna i synnerhet så är det här väl måste-läsning ändå.

Vi kommer säkert för alltid att träta om innehållet. Andra har någon annan bild eller åsikt och så vidare. Det är helt okej.

Jag hoppas Mona Sahlin mår väldigt bra. Hon ska veta att vi är många som vet vad hon har gjort för så många och vi gillar det. I det är hon en stor föregångare och förebild. Hon är INTE slätstruken och anpassad och det skulle vi behöva mer av i dag.