Författararkiv: Elin

Hermans levande historia

Hermans historia heter spalten Herman Lindqvist skriver i Aftonbladet. Att han älskar och dessutom är erkänd för sina historiska kunskaper med böcker osv vet vi. Vad jag hittills inte riktigt greppat är att han inte vill att historia ska vara just historia.

Men okej, han gick bananer över namnet Estelle. På riktigt. Han tyckte att det lät som namnet på en nattklubbsdrottning och därmed var dåligt. Nattklubbar är väl något för pöbeln helt enkelt.

Dagens text visar att han verkligen på riktigt anser att det finns olika slags människor och att han ÄLSKAR klassamhället. Det där i kombination är riktigt ofräsch.

Rubriken är ”Bröllopet försvagar monarkin” och anspelar självklart på Madeleine och Chris. Ett bröllop som ”på sikt kommer att sänka monarkin” och om prinsen gifter sig med Sofia nästa sommar ”påskyndas monarkins undergång”.

”De kungliga blir allt mer vanliga. De gifter sig med vanliga människor och får vanliga barn som går i vanliga skolor och väljer vanliga yrken”.

Jag riktigt känner hur äcklad han är av detta med ”vanliga” människor.

Hans problem är inte detta i sig utan att fler kommer att ställa sig frågan ”Varför ska vi stå och buga för den här priviligerade familjen med allt mindre kungligt blod i ådrorna?”

Nu är det väl så enkelt att det inte finns blått blod. Det är rött överallt och vi är alla jävligt vanliga. Däremot har han väldigt rätt i att familjen är priviligierad.

Det är kärnan i det som vi som inte är så förtjust i monarkin tar avstånd ifrån. Det handlar inte om huruvida Estelle är gullig eller om Vickan är trevlig. Det har inte alls med personerna eller deras blod, blått eller rött, att göra.

Det har att göra med precis den mening som Herman Lindqvist är livrädd över att ”för många” ska tänka: ”Är det inte dags att vi själva, i demokratiska val, får bestämma vem som ska vara vår statschef?”.

Jo, det är dags. Och det har ingenting att göra med att kungligheterna i dag har fått den stora förmånen att gifta sig av kärlek. Det har med demokratiska värderingar att göra. För oss som vill leva i framtiden.

(Nattklubbsdrottningen på bilden kommer för övrigt att behöva be statsministern om lov att få gifta sig. Det måste få ett slut. Befria Estelle och så vidare.)

Prideparad i Söderhamn

Två uppvuxna i Söderhamn som återvänder för den här dagen, jag och Sergio. Han har fotat översta och understa bilden.

Så fort jag kom till Köpmangatan blev jag glad. Många människor på stan och glad stämning med sång och annan underhållning.

Och så tåget. Gick med Socialdemokraterna och SSU i tåget, efter Skytteklubben. Fullt med människor längs vägen som applåderade och såg glada ut.

Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att Söderhamn levererade detta. Om det betyder så mycket för mig och min känsla för stan, kan jag gissa vad det betyder var andra. Minns att många som kikar på fortfarande inte tagit steget att alltid våga visa alla sidor av sig själva. Det måste vi inte heller göra, men om vi vill ska vi veta att vi är välkomna att göra det.

Ryktet säger att det var uppemot 2000 i tåget. Hur var det prästen sade på Madde-bröllopet. Störst är kärleken. Det gäller också i Söderhamn.

Fredagskväll med Liz

Vi hängde lite. Jag grävde med fingrarna i hennes mjuka päls och hon bet mig med sina vassa tänder. Och så tittade vi på grannens får. Den här hunden.

Jag var ute och promenerade i Norraladalen fram till midnatt ungefär. Spanade in alla blomster som är på gång. Syrén, prästkragar, midsommarblomster, ängsklockor, lejongap, lupiner och så vidare. Det är en vacker tid.

Bröllopsyra

Jag kom hem nyss. Slog på TVn. Hörde vackra ord från kyrkans man till Madeleine och Chris. Stor, stor fest. Det finns mycket att säga, men jag kan vara monarkikritisk en annan dag och göra det viktigaste, önska paret all lycka.

Ett annat lika vackert par vigde jag på nationaldagen. En liten vigsel på en segelbåt. Paret lyste av kärlek och lycka och ungefär precis allt var perfekt. Från pioner i hinkar till väder och musikval. Det är härligt för mig att få dela de här stunderna med de som jag får viga. Det ger så mycket hopp!

Påminner om detsamma som nyss sades till Madde och Chris, nämligen att kärleken är störst.

Mitt gulliga brudpar gav mig en fin gåva, ost, kex och alkoholfritt bubbel. Så glad. Åt med min syster Sara på en balkong i Söderhamn!

Nu styr vi upp stan (Söderhamn)

För 1,5 år sedan tog två söderhamnare, av den unga sorten, itu med att starta attitydsförändringar i Söderhamn. Detta har jag följt noga eftersom det är där jag är born and raised.

Ingrid Bergström, iniviativtagare skriver i dag:

Vi fick hela tiden frågor som ”Vad har ni på agendan?” och ”Vad ska ni göra nu?”, och vårt enda svar på det var att vi ville åt en attitydförändring. Vi visste att det är ett långsiktigt arbete vi har att göra med. För att  (särskilt som ung vuxen) stolt säga högt att man gillar Söderhamn var något som i princip aldrig tidigare hade skett, och detta på grund av den ”man måste flytta härifrån”-attityd och negativa bild som kavlats ut från vuxna sedan flera generationer tillbaka. Och med den uppförsbacken som utgångspunkt kan det kännas riktigt kämpigt om man faktiskt vill styra upp någonting. Så därför var och är en attitydförändring målet.

Detta tangerar naturligtvis den diskussion som nyligen förts i Gävle. Där har det varit ett kommunalråd som tycker att vi många gånger hamnar i en tankevurpa och att det är svårt att få en anda av att vara problemlösande istället för klagande. Det Carina Blank möttes av var precis det som Ingrid möttes av i Söderhamn:

Många gånger har jag hört och läst att ”jamen det här med gulligullandet och peppandet tar inte itu med de verkliga problemen”. Men jag vill banne mig hävda att jo, långsiktigt gör det det. Det planterar frön hos såväl barn, unga, företagare och politiker, och det är väl ändå bättre med ett peppigt frö än ett deppigt frö som legat och grott alldeles för länge.

Slutsats: Stela hjärnor finns överallt men med lite arbete kan de mjukas upp. Ju fler som hjälps åt desto snabbare går det.

Här är en ”resedagbok” från en Söderhamnsbesökare som jag lånat bilden av. Fina bilder, trevlig text.

Vad jag talade med SSU om i lördags

Jag fick 50 minuter med styrelsefunktionärer från SSU Gävleborg att tala om styrelsearbete. Jag lyfte då några av de saker som jag tycker är superviktigt för att få en styrelse att fungera utifrån mina erfarenheter hittills.

Alla måste ta ansvar för att: ha koll på bestämda datum och tider, anmäla förhinder/sen ankomst/gå tidigare i god tid innan mötet, svara på mejl/SMS/telefonsamtal, inse att styrelsearbetet inte är främst att gå på möten utan det man gör däremellan, ta gemensamt ansvar för allt och inte förvänta sig att en liten klick sköter löpande och det som trillar in, vara beredd att faktiskt lägga tid på uppdraget, den som just nu inte har tid pga omständigheter måste meddela detta (ingen är tankeläsare), aldrig tacka ja till ett uppdrag där man inte kommer att göra sitt allra yttersta, komma på annan verksamhet än styrelsemöten som organisationen gör, uppdatera sig på vad som sades om man inte närvarade på mötet osv, osv.

De kände alla igen den klassiska klicksituationen. På något sätt blir det så att ett litet antal personer i en styrelse plötsligt är de som tar ansvar för det mesta. Klicken frågar och erbjuder andra att också ta ansvar men de är inte intresserade. Och så en dag säger någon: -Ni bara bestämmer och gör precis allt! Helt utan självinsikt. Trots att de upprepade gånger blivit erbjudna och inbjudna och har alla chanser i världen att påverka och delta, kanske tjatats på om det.

Jag planerar noga min kalender, skriver in möten för uppdrag jag åtagit mig och är de ute i god tid så prioriterar jag alltid detta om det är blankt innan. Jag anpassar min lilla fritid väldigt mycket utifrån uppdragen som nästan alltid går först. Då kan jag bli väldigt irriterad när någon samma dag som ett möte hör av sig och säger att den inte kommer för den har blivit erbjuden att följa med kompisar på teater/bio/whatever! SOM OM JAG ALDRIG SKULLE BLI ERBJUDEN SÅNT! Skillnaden är att jag tackar nej för jag har ju ett möte att gå på. Det blir lite som ett hån faktiskt. De gångerna blir jag ledsen på styrelsekamrater, som inte valt att gå in i uppgiften med lika stort engagemang.

En välsmord organisation är politiskt en förutsättning för att vinna val. Således, att svara på dina mejl så att andra kan planera är i förlängningen en valvinst.

Hur som helst, vilket är ditt bästa tips till någon som valt att ta plats i en styrelse?

 

Dagens SCB

Självklart blir en gladare åt ett positivt resultat än åt ett negativt. Men till valet återstår åtskilliga månader och hårt arbete.

Dagens presenterade siffror ger en skjuts åt Socialdemokraterna. Det känns kul.

Kollar jag det regionala där vår region räknas in är våra siffror där bättre än genomsnittet men har å andra sidan en negativ trend jämfört med för ett år sedan (no news dessvärre). För mig visar det på vikten av hårt arbete för att kommunicera politik.

Där vi bor stödjer varannan kvinna S, men bara 38 procent av männen. Könsskillnaden, vad kan den bero på?

 

Den där bokhyllan

I mitt vardagsrum har jag tre breda Billysar för mina böcker. Jag har genom åren köpt till extra hyllplan. Det är ingen trängsel så när jag stöter på en bok som är en ”keeper” är det inget problem

Senaste året har jag tänkt att det skulle behövas en rejäl rensning och omstrukturering av böckerna efter ett system som är logiskt för mig.

Hade äntligen tänkt göra det i går kväll, men det råkade bli en kompiskväll istället. Men så i dag hände det! Nu är det bra ordning på undomsböcker, samhällsböcker, böcker om hur man styr kommuner, feministisk litteratur, ponnyböcker, uppslagsverk, resehandböcker osv.

Av romaner spar jag väldigt få av de jag läser. Ger de flesta till mamma som läser och sedan skickar vidare. Några av de jag tänker att jag gillar extra eller kommer att läsa om när jag är 50 spar jag. Kan ändra mig över tid gällande vilka det är. Så boken kanske trott den stått säkert genom gallringar, men så … sju år senare ryker den.

Mest gillar jag mina böcker om olika pyssel samt alla mina böcker med bilder på apor. Den jobbrelaterade hyllan med böcker om naturvetenskap är också fin.

Jag har en ganska ny fotoapp som jag är glad över, gjord av Elise på A Beautiful mess.

Hårdrock

Jag är ju inget stort fan. Men kvällens kombo med Hille kyrkokör på Konserthuset i Gävle var ju rätt mycket av en upplevelse. Tack alla sångare!

Åkervall, Barbery, Larsson, Zweigbergk och Kallentoft

Jag brukar ju berätta om lite olika böcker jag har läst här ibland. Det blir lite slump vad jag lägger upp här. Inget särskilt urval, passar på när jag har tid och ork bara. Nu bjussar jag på några jag avslutat senaste veckan.

Den här läste jag precis ut på balkongen. ”Jag tjänar inte” av Jenny Åkervall. Åkvervall jag jobbat nära Göran Persson Mona Sahlin. Det är tydligt att hon har full insikt i de villor som toppolitikerna har, och det äckliga spelet som tyvärr verkar krävas. Runt det väver hon en historia där vi får följa olika personer vars vardagar vävs ihop. Väl avvägd samhällskritik ryms och ger behållning. Alla kan läsa det här. Underhållande och lättläst.

Den här betade jag snabbt av eftersom den var fascinerande och annorlunda, ”Igelkottens elegans”. Jag vet att jag för ett par år sen läste gott om den här, köpte den och därefter glömde den på ett tåg med bara några sidor läsa. Köpte den igen när det var någon megabokrea på stan och den har tryckt i fetinghögen av ”att läsa”. Vilken höjdare. Om människor, om konst och filosofiska tankar. Stort i det lilla. Klassamhället. Underbar bok om en portvakt och hennes bekanta. Välskriven, genomarbetad, genomtänkt … allt sånt. Och en annorlunda titel som sätter ribban för innehållet.

Så bjussar jag på deckarträsket.

Åsa Larssons ”Till offer åt Molok” är en pärla. Jag tycker om alla hennes böcker. Lite kärva karaktärer som är sina egna. Inte inställsamma eller streamade på något sätt. En elak översittargubbjävel som man kan störa sönder sig på. Norra Sverige (till skillnad från Gotland som jag iofs också älskar men är så ”gjort”) och snö.

”Hon bar skammen” tror jag att jag kan ha läst förut. Ni vet känslan när man läser och allt känns bekant men en minns ändå inte slutet så det är lika bra att läsa vidare. Om fängelseprästen Ingrid som jag skulle kalla 1) skittråkig 2) rättså dum. Hon har inte någon överlevnadsinstinkt när hon göra sina val av handlingar precis. Som story lite underhållande ändå. Helena  von Zweigbergk är en skicklig skildrare av relationer och det finns med också här, men verkligen inte i nivå med t ex hennes ”Ur vulkanens mun”. Det är iofs också en helt annan genre.

Mons Kallentofts ”Den femte årstiden”. Tycker den håller samma goda nivå som hans tidigare. Spänning och tuff Malin som huvudperson. En karaktär jag tycker mycket om. Det jag inte gillar med någon av Mons böcker, kanske för att det är för flummigt öfr mig är styckena där de redan döda samtalar med de som är i livet. Jag hoppar över dem för de ger mig inget. För mig som trist ateist så förstör de bar