Redig tisdag

Jag började med ett möte i Stockholm. Det var trevlig att se de här människorna igen efter sommaruppehållet och planeringen av höstens seminarium med alkoholforskare osv är nu i full gång.

På vägen hem greppade jag den här boken, men det blev inte så mycket läst på tåget för jag hade dokument jag behövde skriva och så var en kollega på tåget så jag valde skriva plus prata!

Ett sent pass med PTn. Ni vet hur Musse såg ut när han kräktes efter det långt loppet. Ungefär så kändes det efteråt. Tog tio minuter längre tid att gå hem än dit. I dag är benen rätt vidriga om jag säger så.

Avrundade hos vänner som bjöd på fika och prat! Mycket roligt. Jag gav dem den här ampelliljan jag själv har drivit upp från litet skott. Större lär den bli.

Det är kul när det händer grejer!

I söndags träffade jag politiker från Sydafrika och guidade dem runt i riksdagen och berättade hur vi arbetar. Om hur det fungerar i kammaren, med utskotten, med hemmaplansarbete och så vidare. Jättekul. Vi pratade en del jämställdhet, och tänka sig … vi ser samma problem!

I går måndag var det en sån rejäl mötesdag igen där mötena avlöste varandra och träningspasset allra sist kändes välbehövligt men skitjobbigt. Alltid jobbigt att träna.

Nu sitter jag på tåget till Stockholm för ett möte, och jobbar undan mejlande och annat som måste göras med datorn under tiden. Konstaterar en sak: om alla svarade på mejl inom säg åtminstone en vecka skulle många andras liv flyta lättare.

Jag borde ha sagt vad jag tycker om Reinfeldts sommartal, om jobbskatteavdrag och Bornegrims utvecklade kultursyn, om att fler moderater i Gävleborg än Beckman vill sätta tiggare i fängelse (Stenvard) och en massa annat. Fast det är väl egentligen så uppenbart hur jag står i förhållande till det.

Att få vara den man är

Ni vet säkert att det, inte helt sällan, föds små barn där man inte säkert kan säga om det är en pojke eller en flicka.

I dag kan man lite säga att föräldrarna tvingas välja. Det kan bli ”rätt” och det kan bli ”fel”. Något driver oss till detta absurda istället för att vänta och se hur den här personen själv vill ha det.

Tyskland visar nu vägen genom att inte kräva ett kryss i en ruta av två, utan ger andra möjligheter. Artikel i DN.

En liten administrativ förändring. Efter verkligheten.

Jag och en balkong

Det här är första sommaren på några år som jag varit skapligt ledig och det relativt sammanhängande. Det har inte blivit helt de fem veckor jag tänkte mig, eftersom saker i mina uppdrag kommer emellan. Det är dock helt okej eftersom en del av uppdragen är ideella.

Det har varit fina tider helt enkelt. Ridläger med fina hästar, en hel del i Norrala med djur och människor, Sundsvallskusten, fix i lägenheten de varma dagar när jag faktiskt inte vill röra mig utomhus (jag gillar ju att t ex städa ett kylskåp så det är okej), små utflykter och en bra nedbetning av läshögen. Upptrappning av träningen. Tid med Markus.

Bilden är rätt illustrativ för hur mina sommarkvällar i Gävle varit. Jag plus balkong plus bok.

Och nu då? Ja, nu är det nästan en månads arbete mer på hemmaplan innan riksdagens öppnande i mitten av september. Det är möten internt och externt. Det är ett kyrkoval som ska vinnas. Det är motioner som ska skrivas. Det är dokument som ska läsas. Det är politik som ska kluras på. Det kommer att finnas att göra hur mycket som helst. I morgon åker jag till huvudstaden och visar vänner från Gävles sydafrikanska vänort runt i riksdagen.

De sista sommarböckerna

Här kan man prata om människoöden. Särskilt fokus på huvudpersonen Little Bee naturligtvis, men också de människor som finns och fanns runt henne. Hur en historia kan te sig kring en människa som flytt från allt, och varför. Den här gången handlar det om Nigeria till England. Berörs du inte har du ett stenhjärta, och det kanske skulle vara skönt ibland. Inte bara storyn bär, utan också finurligheten i hur den är skriven.

Min sista ”sommarbok” avrundade jag alldeles nyss i balkongens dunkel. En av mina favoritförfattare, Fogelström. Han som aldrig kan prisas nog för stad-serien. Den här boken beskriver han själv lite som ett utkast till den. Vi följer Arne som växer upp i en mindre lägenhet i Stockholm med sin mamma, mostrarna, kusinerna och mormor. Därav titeln.

Utspelar sig på 30- och 40-talet. Så här var det ju, kärnfamiljerna som det så gärna pratas om och gullas med från vissa håll, har varit en liten del av samhället/historien och har fått orimligt stor betydelse som ”det rätta”. Här skildras ofriheten i den tidens Sverige. Systern som får offra sig för att ta hand om mamman, ser livet passera förbi. Bröderna som inte bor där utan är fria att leva sina liv, unga kvinnor som har krossats av män som gjort dem med barn och sedan lämnat. De barnen som växer upp och hårdbevakas av mamma för att inte drabbas av samma öde, men inte riktigt uppskattar omsorgen. Den ensamstående förälderns slit och oro.

Somligt är passerat till historien, men det som berör just frihet, relationer och strävan efter ett gott liv (vad det nu är) kommer nog alltid att vara bestående. Tidlös bok helst enkelt.

Fint omslag av Slas också.

Böcker av skiftande slag

Några fler av de utlästa sommarböckerna.

Här är två riktigt läsvärda böcker. Den vänstra fick jag med på köpet när jag handlade på bokmässan för två år sedan. Anade inte vilken pärla som gömde sig i Maria Gustavsdotters Dottern. Ordvits där eftersom serien heter Fem pärlor till Jungfruns krona. Sverige, 1500-tal. Jag är förtjust i just den här sortens böcker, romaner om Sverige från förr (kärleken tog fatt med Wernströms Trälarna-serie). I centrum är Gertraud vars barndom börjar bra (få barn förunnat på den tiden) men blir värre när modern dör i barnsäng. Jag skulle gärna vilja ha en historiker som satt bredvid mig och viftade rött eller grönt beroende på vad som var precis sant om hur man levde på den tiden så jag inte bara inbillar mig att skönlitteraturen ger en sann historisk spegling. Nu har jag inte det, men tror mig ju veta även från andra håll att vårt ”stolta” land också tvingat mycket unga flickor till äktenskap … Det skildras i boken, det gäller inte Gertraud själv men hennes vän. Och Gertrauds far. Nu ska jag försöka få fatt i boken som följer i serien.

Av svärmor fick jag Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. eftersom jag just läst min första Vallgren greppade jag den här snabbt. Det är en skildring av ett lite speciellare människoöde. En mycket vanskapt pojke föds på ett horhus i Berlin och om hans vänskap med flickan som föds samma natt. Hans särskilda, jag skulle kalla den övernaturliga, gåva används när han möter vänner och fiender. Det är en spännande story, jag vill veta hur det går! Men det bästa är ändå Vallgrens språk. Han verkar älska att leta forumerlingar som är på pricken, som äcklar, som förklarar som är det lilla extra. Och samtidigt får det mig ibland att skumläsa sidor för att jag just då inte orkar alla ord ord ord.

Och så de här böckerna. Lite enklare, lite snabbare glömda.

Dawn French En liten smula underbar fick jag av min moster, hon hade haft den som flygplansläsning. Skildring av en tonårsfamilj, ska vara så där dråplig. Det är den väl också även om den är för mycket med exempelvis typecastning av typiskt blond brud. Däremot gillade jag karaktären lillebrorsan som bara ville låtsa sig kallas för Oscar (Wilde) och hade lite tankar om livet. Det absolut bästa med den här boken var att den fick mig att baka mitt livs första banoffe-paj som jag bjussade middagsgäster på förra veckan och det var inte fy skam.

En deckare. Åsa Nilsonnes Kyskhetsbältet. Känd, äldre skådespelerska mördas. Och så lite olika storys runt den. Det vanliga. Varken mer eller mindre. Gillar att det är många hundar med men så mäts inte en bok på skalan.

 

Vattenmassor i Vågbro

Fick ett SMS från en vän i förrgår som rapporterade att äntligen var Norrala headline på DN. Föga smickrande, då det handlade om ett stopp i Norralatunneln för tåg, som orsakade stora föreseningar. Orsak: Vatten

Ser den här bilden (av Kristen Bjerknes) på Helahälsingland i går på min gamla högstadieskola. Det verkar lite jobbigt hemmavid.

Är det förspilld kvinnokraft?

Det där uttrycket, förspilld kvinnokraft, kan en fundera över. Ofta använts nedlåtande när kvinnor genom tiderna gjort vackra ting, som kanske broderier. Ingen praktisk funktion annat än fina. Vi använder aldrig uttrycket förspilld manskraft på något, för män väljer kanske alltid att göra rätt saker?

Jag har som bekant en passion för papperspyssel. En stor passion. Ibland för stor. Det är då jag undrar om det ändå är förspillt? Jag sysslar med det av lust, inte av något annat skäl. Jag blir glad och nöjd av vackra papper, små askar, roliga stämplar, att färglägga klippa och klistra. När uppdraget tar all kraft kan det då och då erbjuda mental tillfredsställelse att göra en scrapbookingsida, av flera aspekter. Dels för att det är kul, dels också för att när jag scrappar om en hund jag tycker om är det bara jag. Inte sfären där jag hela tiden bedöms.

Ibland gör jag stort, seriöst pyssel. Temaalbum kanske. Ibland enkelt och banalt. I helgen gjorde jag en hel bunt med bokmärken. Jag brukar spara de små, hårda bitar av papp som ofta sitter fästa på nya kläder och när jag har en tjock bunt förvandlar jag dem.

Jag har jobbat med gamla, utländska frimärken som är en rest av mångårigt brevväxlande, med färgprovslappar, snygga förpackningar och lite annat.

Ett har jag gjort till min mamma. Nu blir det ingen överraskning men.

Treterminssystem

Jag fick kämpa för att få igång streamingen från SSUs kongress. Liksom alla andra gånger jag försökte under kongressen gick det dåligt. Då känns det bra att kunna luta sig mot Aftonbladets direktsändning av Löfvens tal (ana ironin).

Stefan Löfven fokuserade på utbildningspolitik är min bedömning. Skojade lite om att han tycker att kepsen ska vara av osv. Landade i att S i höst kommer att budgetera för fler relevanta högskole- och universitetskurser på sommaren. Att detta ska vara ett steg mot ett treterminsterssystem. Läs mer på S hemsida.

Jag ser det här ut mitt perspektiv från att vara student. Jag läste en lärarutbildning på 4,5 år. Mer än två månader per år rullade inte studierna. När man jobbar har man fem veckors semester. Jag vet att det finns en tanke om att även studenter ska kunna jobba på sommaren för välbehövligt tillskott osv. Jag vet också att det inte alltid är lätt att få arbete.

Någon sommar valde jag att läsa de sommarkurser som på sätt och vis var relevanta för min utbildning (en om flora och fauna och en om Östersjön) men inte kunde kompenseras i tid på programmet.

Jag hade varit superlycklig om chansen hade funnits, de somrar jag så önskade, att plugga in programmet snabbare och också ha försörjningen tryggad. De somrar jag ville. Ville jag välja att t ex chilla hela eller halva och hade förutsättningar för det, så okej. Det är en valfrihet när den är fin!

Jag förstår de inspel som gjorts till mig, med en rädsla att någon då kanske kommer på tanken att yngre elever inte behöver ha sommarlov/vila, att yrkesarbetande inte behöver ha semester osv … Det är en sluttande planet-diskussion som vi alla får hjälpas åt med.

Fördelarna med de här förslaget och de problem som det skulle lösa ur olika aspekter är alltför viktigt för att avstå. Istället får vi, som vanligt, träna på att hålla många bollar i luften.