Första anblicken lärde mig att valaffischer inte är en stor grej i Norge. Finns ytterst begränsat. Klokt. Vem röstar egentligen utifrån en affisch?
Men några finns.
Priapos skapare är tydlig
Foto: David Holmqvist/Arbetarbladet
På Arbetarbladets kultursidor i dag dominerar Kristian Ekenberg, en mycket skicklig skribent. En välskriven bokrecenssion (Lena Anderssons senaste) och så en viktig intervju med upphovspersonen till till utskällda konstverket ovan.
Ingo Vetter säger bland annat: – Det förvånar mig, att en politiker yttrar sig på sådant sätt idag. Det är ju inte Niclas Bornegrim som privatperson som ogillar ett konstverk, han tar fram det som ett vallöfte och sällar sig därmed till en politisk linje som instrumentaliserar konsten för sina syften. Denna historielöshet i politisk tänkande och ignorans mot demokratiskt legitimerade kommunala beslutsprocesser är främmande för mig.
och
– Konsthistorikern Walter Grasskamp hävdade å andra sidan att snögubben skulle vara den enda möjliga skulptur för det offentliga rummet – den är billig, allmänt accepterad och försvinner under våren. Om vi vill ha någonting annat, får vi även ta debatten.
En skön syn
Att vakna och möta blomster i köket är en rejäl fröjd. Jag har många växter i lägenheten, men mest av grön karaktär. Färgklickar som de här är något extra.
Liljorna sprider dessutom gudomlig väldoft.
35 år
I dag har jag haft födelsedag! Jag gillar födelsedag. I dag var de allra närmaste här. Jag bjöd på mat och lite lagom med fika. Nu ska jag inte göra en pavlova på väldigt lång tid. Och ja, jag har tränat i dag.
Liz … Hon ba´:- Kan jag ta det som blev kvar?
Vad är väl en korv?
Visualisera en majskolv.
Tänk nu på saker som ser ungefär ut som den.
Kanske tänkte ni på gurka eller korv.
Det är helt rimligt eftersom de är formade på ungefär samma sätt.
Vad kom först, majsen eller korven?
Majsen naturligtvis eftersom korven så att säga är gjort av människohand.
Varför frågar jag? Därför att i diskussioner om mat stöter jag ofta (oftare än du kanske tror) på folk som tror att mat med kött har patentform på till exempel den avlånga ”korvformen”.
Klassiker: -Men varför gör man vegetarisk mat så att det ska se ut som ”vanlig mat”?
Det finns väldigt många skäl till det. Främst för att det är praktiskt. Tänk om inget i denna värld längre fick se ut som en (kött)korv eller en (ham)burgare eftersom den FORMEN skulle vara vigd för kött. Behöva göra specialbröd för att vegkorven måste vara formad som ett domustecken eftersom köttätarna inte tycker vegkorv kan se ut som deras korv.
Vad är det ens att fundera på? Varför haka upp sig på denna icke-fråga? Den som påpekar detta är inte sällan någon som aldrig skulle drömma om att sätta tänderna i ”nåt vegetariskt” (men som gärna äter potatisgratäng, pannkaka, rabarberkräm osv) och verkligen inte skulle behöva bry sig.
Och glöm inte, majskolven var först med korvformen. Eller kanske gurkan eller bananen. Men det var då inte köttkorven.
I morgon!
Ska hon hälsa på mig! Längtar!
Att ha en bil
I går pratade jag och Markus om det här med att äga en bil. Han har haft bil, och jag har typ haft tillgång till en bil (det var exkillens bil). Nu har vi ingen och det är medvetet från bådas sida.
Våra erfarenheter är att när man diskussionen kommer upp är det ofta så att bilägare tror att billösa egentligen skulle vilja ha en bil. Oklar anledning. Ett körkort betyder inte att man per automatik köper en bil och att detta bara kan hindras av naturkatastrofer.
Så som jag bor och lever i Gävle har jag aldrig behövt en bil. Fötter, cykel och buss tar mig fram 98 procent av gångerna. De övriga ber jag att få åka med en kompis eller hyr en bil. Privat eller i uppdraget.
Blotta tanken på att ”i onödan” ha en bil som ska tankas, hållas efter, tvättas, bytas däck på, oroas för, stopp på vägen osv osv känns ofantligt stressande.
Det är fint med hyrbil, man klämmer in allt man vill göra på en helg som kräver bil och betalar en dryg tusing för det. Många rynkar på näsan åt kostnaden, men vid närmare eftertanke inser alla att det går att hyra bil ganska många gånger på ett år för kostnaden att äga en.
Sedan förstår jag att det finns de som MÅSTE ha bil för jobbet eller för att familjen ska fungera beroende på var man bor. Jag förstår att några tycker om att ha en bil att pilla med och köra runt i. Jag förstår att det är praktiskt för många och att de väljer det.
Men jag förstår inte varför dessa personer tror att jag EGENTLIGEN skulle vilja ha en. Minns ett resonemang i våras runt ett matbord med styrelsekamrater. Någon berättar nåt om kamrem och problem och jag säger medlidande att det låter tråkigt och att jag är glad att inte behöva hålla på med det där. Ytterligare en person säger då: -Surt sa räven.
Jag fann mig inte.
Fel val och frustration
Jag gick upp i god tid före klockan sju i morse och hade den här dagen planerad, likt alla andra. Allt har falerat.
Var på stationen för att ta 8.14-tåget men hade förvarnats visa vän på tåget innan om att det här kan bli svårt, de hade letts om över Avesta-Krylbo.
Tåget kommer in 8.30 och avgår kl 09.00 och ska också omledas. Bestämmer mig för att istället vänta på 9.14 eftersom enligt diverse infokanaler var signalfelet löst.
Detta leder till att jag nu, kl 10.30 sitter på kvar på Gävle station, i tåget. Senaste utrop var 10.05 och då var beskedet att 10.20 skulle vi tulla och då ledas om också. Det är någon annan olycka med en bro som inträffat sedan.
Jag vet inte jag. Informationsskyltarma, utropen, SJs app, infon från Trafikverket … inget känns synkat och allt känns svårt.
Kl 11 skulle jag ha träffat andra unga S-riksdagsledamöter och lagt upp en plan för hösten. 12.30 börjar ett viktigt möte med riksdagsgruppen. En resa omledd tar drygt tre timmar. Om vi åker strax kan jag vara framme halv två …
Nu klockan 10.33 kommer nya uppgifter om att vi ska stå här tio minuter till och vi ska sedan inte ledas om. Ändå god info.
Kanske hinner till 12.30 då …
Veckorna rullar
Veckan som har gått innehöll en hel del och det här med att transportera sig från en plats till en annan som enda avbrott mellan möten är en realitet.
Det har varit arbetsdag med länsbänken, möte med styrelsen för Arbetarbladets intressenter, arbete med kyrkovalet, hållit en föreläsning på ABF, arbetsdag med utskottsgruppen i Stockholm, avstämningsmöte med samarbetspartierna i kommunen, planerat med ombudsmannen, varit på nyingivningen av återvinningscentralen i Gävle, besökt Hamrånge S-förening och talat om bärplockare, besökt Arizona Chemical i Söderhamn, gårdagens jubileumsfest och så en del datorjobb då.
Trots att tempot är uppskruvat är jag ändå glad att jag hunnit med mina ordinerade fem träningspass.
Kommande vecka? I morgon har vi träff med S-kommunalråden (ett oppositionråd) från länet, heldag med riksdagsgruppen i Stockholm, ett möte ang. polisorganisationen och så har jag förmånen att vara några dagar i Norge för att studera den norska valrörelsen tillsammans med SSU.
Känner att det blir en utmaning med träningen, men det måste gå!
Inväntar svaret på en skriftlig fråga jag ställt till ansvarig minister. Körskolorna i Hälsingland upplever långa, långa kötider till körkortsproven. Uppemot tio veckor. Så ska det inte vara!
Världen
Läget är oroligt.
Jag följer, jag skräms av spelet.
Jag skriver sällan så mycket om internationellt. Främst för att det är väldigt väldigt svårt. Men som sagt, jag följer.