Tågen har inte varit på min sida den här hösten

Nu är det en av de situationerna igen.

Jag valde att lämna en spännande föreläsning med Camilla Thulin för att inte komma så fasligt sent hem ikväll.

Nu sitter vi alldeles stilla eftersom tåget körde på en älg. De har noga poängterat att det var en mycket stor älg.

Givetvis svårt att förebygga och sorligt för älgen inte minst.

Men det är bara inte så kul. Försöker intala mig att det inte är så farligt att komma hem jättesent (om jag nu kommer hem alls) och att om jag INTE upparbetar en ilska och besvikelse kommer allt att gå bra.

Men det är lite svårt för jag är lite hungrig för givetvis hade en anmäld vegetarian glömts bort till kvällen käk. Kombinationen av dessa både är olycklig.

 

Allt annat än sött

Alla vet att enbart män kan nåt om desserter! Fram tills jag i kväll såg den här affischen i ett regnigt Gävle såg jag fram emot det här programmet. Nu, not so much.

 

Bara ett vanligt inlägg om vad jag gjort i dag

Inledde klockan åtta med att träffa deltagare på en fackligpolitisk kurs ihop med kommunalrådet Carina Blank för att prata om politiska frågor de hade med sig från sina arbetsplatser. Jättekul! Det höll i sig hela förmiddagen.

Någon timme med mejlkorg och motionsskrivande innan träff på Länsstyrelsen med bossar för myndigheter och verk i länet under ledning av Barbro Holmberg. Fick (tyvärr) gå tidigare för sedan länge planerat VU med arbetarekommunen. Det är spännande att höra hur de ser på hur Alliansens budget påverkar deras verksamhet. Rektorn för högskolan var minst sagt INTE nöjd. De skriverier som varit att de skulle vara vinnare är helt missvisande.

Klockan 20 landade jag på gymmet för ett lagomt kvällspass. Nu inväntar jag kärleken som enligt uppgift ska vara på väg hit.

Fläskmage och lagårdsdörr

Stig kommenderade på inlägget om Sandvik i eftermiddags.

stig stig_k@hotmail.com 94.234.186.39

Ja med din fläskmage och röv som är större än  en lagårdsdörr så passar iallafall inte du i en kroppsstrumpa.

Stig! Mina föräldrar är mjölkbönder och har alltså en ladugård som har en dörr. Den har jag passerat jättemånga gånger utan att behöva gå på tvären eller liknande.

Jag har googlat kroppsstrumpa och hamnat på sidor jag aldrig förut bevistat. Utifrån det kan jag konstatera att det finns storlekar som jag absolut kan ha.

Så jag är ledsen, men du har helt fel här.

Extramöte med RPS styrelse maa register

Jag är kallad till ett extrainsatt möte med Rikspolisstyrelsens styrelse ”med anledning av uppgifterna i media om polisens register.” På onsdag.

Så här skriver Stefan Löfven i dag:

DN avslöjar att polisen kartlagt och registrerat människor i Sverige – enbart på grund av deras romska identitet. Detta är fullständigt oacceptabelt. För familjen Håkansson i reportaget, för alla andra vars namn finns på listan och för den svenska demokratins skull gäller följande: Registreringen måste genast upphöra, ansvariga ska ställas till svars och de politiska partierna måste hjälpas åt för att det aldrig sker igen. Sverige ska vara ett land där alla behandlas rättssäkert och jämlikt.

 

Helgboken blev Alltings början

Jag har spenderat tid med den här i nävarna i helgen. Ramqvists Alltings början.

Stockholm, 90-tal, ungdom, relationer, tidsmarkörer.

Den här ska du nog ha läst. Nedan ett stycke exempel på varför.

 

Om kurvorna tillåter det dvs.

Arbetarbladet skriver om hur Sandvik marknadsför sig med kvinnor klädda i kroppsstrumpor, dvs mkt tighta kläder. Detta på en mässa utanför Johannesburg där företaget vill sälja maskiner.

Att uppmärksamma en produkt med kvinnor har fått begreppet ”sälj grej med tjej” och det är ju som bekant inget ovanligt alls, men inte så modernt.

I sak skulle vi kunna lägga mer utrymme på att diskutera det. Men den externa kommunikationschefen säger: – Jag tycker inte att bilden framställer Sandvik bra i förhållande till vår uppförandekod. Men det här med jämställdheten vet jag inte. Jag vet inte om det även fanns manliga värdar i kroppsstrumpor där? Det är svårt att resonera utan att ha hela bilden.

Så är det naturligtvis, vem av oss har hela bilden? Jag är beredd att satsa lite på pengar på att inga män i motsvarande kläder fanns på plats …

Det intressanta kommer sen.

Ni minns för någon vecka sedan var det en nyhet om att GIF gillat en lättklädd bild. Åh vad det var stönigt att haka upp sig på tyckte machomännen.

Vad säger kommertarsfältet nu? En och annan klok finns annars är män som inte vill förstå igång hårt:

Tja, enda chansen att som tjej få vara med på nåt är naturligtvis som fägring. En annan förstår inte problemet med att objektifitera kvinnor.

Givetvis borde fler kvinnor klä sig så här. Men! Bara om de är snygga nog! Fula fruntimmer gillar ju ingen väl?

Temat om att kvinnors roll är att se snygga ut är genomgående, alla fattar att män inte klarar det. Eller nåt. Jag antar att det är därför män måste vara chefer och så. För att de inte har de rätta kurvorna. Och så feministmaffian. Att uppmärksamma ojämställdhet är ju verkligen maffiametorder.Relevant jämförelse. Vad är ni rädda för egentligen?

Arbetarbladet kollar vad Sandvikschefens Facebookbekanta tyckte om bilden med säljgrejtjejerna:

” Vilka schyssta former!! Sandvik loggan verkligen framhäver kurvorna.. Den där skulle jag vilja kliva på!!!!! Ja hojen alltså!!”

”Tre schyssta Sandviksförpackningar.”

”Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det”.

”Jag tror att jag jobbar inom fel avdelning inom Sandvik, vi har inte sådant här på våra utställningar.”

”Haha..inte ett dugg förvånad!

”Det här är vad jag pratat om. Har du ett jobb åt mig på denna avdelning i Sandvik?”

”Fantastiskt.”

”Du jobbar hårt som vanligt.”

”Grattis!”

Journalisten visar på det jag brukar kalla äcklig machoattityd genom att publicera kommentarerna. Det är bra. Ur kommentarsfältet på den artikeln:

Att vi kvinnor aldrig bara kan vara nöjda. Vi har ju fått rösträtt. Vi får arbete, inte för lika mycket pengar men …

Machoattityd förstör män som anammat den. Ni som skrivit de här kommentarerna, jag förutsätter att ni inte lever med en kvinna, att ni inte har systrar och att ni inte har döttrar. För ni skiter på dem.

Bra Arbetarbladet att ni skildrar.

 

Nu blir allt rött

I dag var det Socialistiskt forum i Gävle. Cred till gruppen som drar i det. Så passande med löven som är som allra snyggast nu. Träden samlar kraft för att komma igen nästa år. Ungefär som vi. Nu laddar vi om efter ett bra kyrkoval inför allt som kommer 2014.

Förlåt för lite tafflig liknelse men jag är ju ingen poet, jag bara försöker vara svårt spännande.

Min allra största behållning var att lyssna på Expo, om SD och deras ursprung. Borde inte vara obekant för någon dock.

Markus och jag har långpromenerat genom staden, han har lagat god middag till oss och jag har läst en bra bit i Ramqvists ”Alltings början”. Mycket bra hittills.

 

Allt gott

Apeslinkrokant, praliner, romerska bågar, macaroner, budapestbakelse, rimi, geisha, morotskaka, kladdkaka, småkakor,

Tja, det är svårt det här med att gå in för att äta okej.

Jag tänker mest på det jag saknar. Allra mest tänker jag på det när det är extra stressigt. Då får jag istället äta kanske en morot.

En gång i veckan äter jag gottis. Det ska jag göra om en stund. Har längtat efter det i ungefär en vecka. Det är hårt, men det måste gå.

 

Vår vän Blues

För ett år sedan i övermorgon försvann Blues ifrån oss. Hon kom till oss i mellandagarna 1999 som en slags födelsedagspresent till mamma och firade milleniumskiftet i Närby. Den här bilden därifrån visar en liten plutt och en glad mamma.

En älskad, luden vän. Den första tiden fick vi hjälpas åt att se till att hon fick komma ut och kissa när mamma och Bertil var i ladugården och mjökade. Tre systrar fick masa sig upp vid halvsjusnåret för att vara med valpmonstret.

Hon var alltid i första hand mammas hund. Dunsen när hon lade sig mot toadörren om mamma var därinne.  Besvikelsen när hon blev ensam hemma med någon annan när mamma åkte. Den stora glädjen när mamma kom hem.

Allt allt allt ville hon vara med på. Och oftast fick hon också det, vänligheten själv. Mest schäfer, men också annat vilket gjorde att hon var liten. Länge tog folk henne för en mycket ung hund.

De spretande öron hon hade som valp rätade aldrig upp sig. Det ena fortsatte att spreta vilt och vackert.

 Här har hon lite vit färg på öronen för hon hade precis hjälpt till att måla stugan.

Det är bara julafton en gång om året men det räckte för att hon skulle lära sig att klappar under granen plus familjen i ring betydde paket också till henne, innehållande gottis. Vid julklappsutdelningen fick vi alltid börja med hennes paket annars kunde hon inte lugna ner sig.

För ett år sedan kom en SMS från mamma som berättade att Blues plötsligt blivit dålig, och inte längre hade balans osv. Veterinären sade att kanske var det en stroke.

SMSet kom just precis samtidigt som jag twittrat mkt olämpligt och därför behövde så att säga krishantera. Sårbarheten. Det ledde till ett mindre personligt sammanbrott, men också ett perspektiv på vad som faktiskt är viktigt. En minimediastorm eller en förlorad vän.

Min mamma brukar säga att man inte ska ha djur om man inte också förstår att de kommer att försvinna en dag. Det är tufft. Det allra bästa och det allra sämsta. Jag tror mamma fick intala sig själv mycket hårt att den regeln också gällde henne. Hon har haft hundar förut och genomlidit detta tidigare, men det gör inte att nästa avsked blir lättare.

De här bilderna (förutom valpbilden naturligtvis) tog jag helgen innan Blues dog. Vi satt ute och jag pratade. Hon verkade lyssna lite avmätt. I efterhand kändes det bra, för just den här gången pratade mycket om hur jag tycker om henne och vilken fin hund hon är. Ett sammanträffande sista gången jag hade fingrarna i hennes päls. Tur att jag inte visste det då.

Vi gick mot hagen.

Där satt vi och hängde med de andra djuren. En fin höstdag.

En älskad vän glöms aldrig bort, och lockar alltid fram ett leende.