Tidigare i dag publicerade jag en text utifrån att samtalen om det parlamentariska läget i Gävle nådde vägs ände.
Det är svårt att inte vilja skriva en mer om det. För den som inte är politiskt intresserad förstår jag att det kan vara klurigt att förstå vad det är som händer.
Det finns helt enkelt inga ”regler” för vad som händer utifrån ett valresultat. I tider då ett parti nått egen majoritet, dvs över 50 procent, har styret varit givet. Så är det inte längre, på gott och ont.
Istället kan man göra överenskommelser för att nå en åtråvärd majoritet. Det kan man göra innan ett val, och gå till val på det, som Alliansen i Sverige framgångrikt gjorde inför 2006. Man kan också vänta till valet är över och titta på resultatet och jobba med det. Det är egentligen ”normalläget” innan blockpolitiken växte sig stor.
Många har frågat om det inte är det parti som blir störst som vinner? Nej. Det är ingen fotbollsmatch på det sättet, även om det känns logiskt. Det beror på att man behöver så många mandat så att förslagen kan gå igenom, dvs mer än hälften. Annars blir hela upplägget i politiken svajigt och oförutsägbart när man inte kan förutse vilka beslut som blir. Det mår ingen kommun bra av, eftersom det inte blir någon långsiktlighet.
Tänk ett exempel med fyra partier. Det största partiet får 40 procent. De andra tre får tillsammans 60 procent. Om de tre går ihop och hjälper varandra, enas om en politik som de tillsammans ska stötta, så kommer de ju att ha majoriteten av rösterna. Detta trots att de alla är långt mindre än det största partiet.
I Gävle har mandatfördelningen utfallit så att av 65 kommunfullmäktigemandat har S 20, M 17, SD 8, V 6, FP 5, MP 4, C 3 och KD 2.
De som ska samarbeta kommande fyra år skulle önska minst 33 mandat. Under ett antal mandatperioder har ett rödgrönt block med S, V och MP samarbetat. Vi har aldrig gått till val tillsammans utan efter valresultatet suttit ner och skrivit en gemensam regeringsförklaring där vi förhandlat oss fram till vilket politik vi ska driva under mandatperioden.
Det är ett givande och ett tagande i de bitar man inte är helt överens. Det betyder enkelt sett att alla partier i ett samarbete inte kan få igenom all sin politik, men så pass att samarbetet känns helt okej. Och alternativet är ju att inte ingå i majoritetssamarbetet och då kanske inte få något alls. Sedan finns det ju alltid en diskussion om man sålt sin själ för billigt eller så och det är ju alltid upp till respektive parti att besluta.
Inför det här valet i Gävle så har S, V och MP i vanlig ordning gått till val som enskilda partier. Så också SD. Allianspartierna har gått till val på ett gemensamt valmanifest.
Så kommer då valresultatet. Knepigt läge. S, V och MP har 30 mandat. Det är tre för lite. Alliansen har 27. Det är ännu mer för lite för majoritet.
Då är Alliansens bärande argumentation, som jag uppfattat det, att de gått till val som Allians och därför kan de inte släppa varandras händer eftersom de hade ett vallöfte att samarbete. Det vore att svika väljarna.
Eftersom vi inte hade ett sådant samarbetslöfte det är det alltså vår skyldighet att hjälpa Alliansen att hålla ihop. Detta har Stenvard förklarat för mig på Twitter i kväll. Han ser tre alternativ. Allians + S, Allians + MP eller Allians + V.
Alla rödgröna partier har också därför suttit i samtal med Alliansen. Nu var de inte så smidiga utan gjorde ett galet mediautspel innan den överenskomna svarstiden. Ett skäl till det skulle tydligen vara att ”starta den interna diskussionen inom Alliansen”. Fan trot. Reslutatet blev ju att inget parti var särskilt sugen på att samarbeta med en Allians som beter sig så.
Vad jag förstår fick V veta att Alliansen skulle gå med på ”vilken politik som helst bara vi knäcker Socialdemokraternas makt i Gävle tillsammans”. När diskussionerna sedan i större grupp dök upp om politikens innehåll, det mest relevanta, var det sååååå svårt för Alliansen att göra några eftergifter alls. Då undrade V naturligtvis varför det plötsligt varit så svårt när de i ett läge varit beredda på att gå med på ”vad som helst”. Tror aldrig svar levererades.
Jag tror att alla förstår att den som tänker sig att bryta ett välfungerande samarbete för att hitta nya lösningar också vill se en uppoffring frå de andra som ska ingå.
Det blir en väldigt konstig situation för vilket som helst parti som skulel ansluta sig till en hel Allians. Konstig eftersom de kommer in i ett befintligt samarbete.
Utifrån det har jag full förståelse för att inget av Allianspartierna glatt släpper sina kamrater och växlar till den ”rödgröna” sidan.
Därför har vi bollat in en himla massa andra alternativ som är möjliga för att lösa den här knuten.
Enkelt, och smakfullt, hade till exempel varit om de två stora partierna, S och M, väljer varsit samarbetsparti och därmed htttat en fyrapartilösning att gå vidare med.
Självklart blir det ett tufft jobb att formulera en politik att vara tillfreds med i alla lägen när partierna ideologiskt står en bit ifrån varandra . Men som sagt, man ger och tar utifrån uppkommen situation. Det är aldrig en omöjlighet. För den med koll på kommunpolitiken vet ni också att en hel del är ”praktiskt” och inte så ideologiskt baserat.
Den som är skarp matematiker ser också att S + M får 37 mandat och alltså på två partier skulle kunna bilda en stadig majoritet under fyra års tid. Efter att ha brottats om politik och budget tror jag att det skulle vara görligt.
Inte det något av partierna allra helst önskar, men för oss socialdemokrater ett sätt att ta ansvar.
Det läge respektive parti önskar finns helst enkelt inte. Då gäller det att förhålla sig. Vara pragmatiskt. Gå framåt.
För kommunens utveckling måste det finnas spelregler som är tydliga framåt. För näringslivet är det jätteviktigt. Det vet jag att Alliansen också vet.
Som jag ser det finns det ingen som helst vettighet i den svaga argumenation som Patrik Stenvard och Alliansen för fram om omöjligheten i att hitta något annat än de tre lösningar han tycker är de enda alternativen.
Över 40 timmar har samtalen pågått. Fokus på politik. Hitta möjligheter och utveckla Gävle kommun. I detta sitter alltså Patrik Stenvard och tror att vi har ett annat syftel. Att splittra Alliansen. Vilket direktiv ”uppifrån” han pratar om vet inte jag.
Det vi socialdemokrater vill är att hitta en stabil majoritet med ett rimligt samarbete på rimliga villkor. Allt detta skulle gå att lösa. Men där står fyra allianspartier som inte går en meter utan varandra.
Det är inte okej att ett samarbete ska sluta upp om ett annat absolut inte till något pris ska göra detsamma. Att Alliansen lovade väljarna det innan valet var urbota dumt. Att Alliansen dessutom inte kan förhålla sig till uppkommen situation är ännu dummare.
Jag tror att Alliansens väljare i Gävle, liksom på andra ställen i landet (jättemånga faktiskt) skulle förstå alldeles utmärkt varför de inte längre kan hålla varandras händer.
Jag lägger också in en text som Jörgen Edsvik (S) skrivit på Facebook:
Efter sex veckors tuffa förhandlingar valde idag båda sidor att avbryta förhandlingarna om makten i kommunpolitiken i Gävle. Oerhört tråkigt för oss som lagt så mycket energi på att ro detta i land och öka stabiliteten i systemet. Eftersom det nu sprids en del osanna bilder i media så kan det vara bra att känna till följande fakta:
Det finns 12 politiska uppdrag i Gävle som kallas (felaktigt) för tunga. Dvs har ett arvode motsvarande 50 %. Av dessa erbjöds alliansen fem ordf trots att de skulle fortsätta vara opposition. Av alla övriga uppdrag var fördelningen ungefär 50-50. Detta valde alliansen att förkasta … Varför? Jo därför att omvårdnadsnämnden och utbildningsnämnden inte var med i förslaget. I båda dessa nämnder vill alliansen genomföra stora privatiseringar … Det är något vi rödgröna då inte kan gå med på.
Med i förhandlingen fanns också en sk borgfred med frågor som båda blocken skulle avstå från att driva. Ex. skulle rödgröna avstå från begränsningar av trafiken i staden och alliansen avstå från entreprenadsättning…inte heller detta kunde vi enas om.
