Nu är de här skolaffischerna uppe! Det känns bra. Hästar och kor -glädjen är stor!
Sakerna på byrån är just nu bara ditslängda efter ommöbleringen.
Inferno i kommentarsfälten
Socialdemokraterna annonserar ut tjänster. Diverse olika och gör det bland annat med en länk på sin hemsida. Den länken läggs givetvis på Facebook.
Kommentarerna där är som ett nöjesfält kan man säga. Någon som skriver att den sökt tjänsterna men inte fått något svar ännu (okej?), flera som undrar vad det är för tjänster (klicka på länken kanske?), borgare som ändå vill ge av sin tid genom att skriva ”Nej tack, men gärna för moderaterna!”.
Någon som skriver: ”Bara en stilla undran – tänker Socialdemokraterna bekämpa arbetslösheten genom att anställa arbetslösa i sina olika kanslier? Jaja – det är ju också ett sätt att använda partibidraget.” Vad tror du annars att partistöd är till för? Fika upp? Driva verksamheten så klart.
Många som skriver att de tycker att de skulle passa med att ”jobba i regeringen” med lustiga kommentarer om att de kan svetsa. Meningen att vara roligt kanske, men när det i samma tråd kommer samma skämt flera gånger? Alla som jobbar med Socialdemokraterna på något sätt, sitter inte precis i regeringen. Ministerposter tillsätts sällan via annons.
En hoper av de SD-anhängande språkmisshandlarna: ”Nu är DET VÄL SNART TID ATT STÄNGA GRÄNSEN. Men ni vågar inte se problemet som snart hela sverige ser. Inte konsigt att sd går framåt…”
Allmänna spontankommentarer angående förd politik, alltid välgrundade och välargumenterade: ”Ni kör samma som i valet. Ingen tydlighet och oförberedda.” ”Med alla dessa lögner och svek i valdebatten och efterkommande pajkastning av s, inkompetent skock får utan stöd eller utbildning för att bilda en regering !!”
Jag följer inga andra partier på Facebook men jag gissar att de får leva med ungefär samma. Vad ens tid ska användas till bestämmer man själv. Jag använder min natt till att kika på andras kommentarer och lite håna dom. Andra lägger tid på att skriva dom.
Konstaterar bara att jag som allmänt politiskt intresserad skulle finna obefintligt nöje i att kommentar på en länk där Moderaterna söker folk. Något riktigt finurligt som ”Tror ni jag vill jobba hor er ELLER!!!!!” Konstruktivt och vettigt …
Barnfriheten och friheten att välja
Özz Nujen i kväll i ”Stjärnorna på slottet” var bra på många sätt. Omöjligt att hålla sig neutral inför hans berättelse om flykt och otrygghet. Gläds åt det jag inte kunnat styra, att jag föddes i Sverige. En fantastiskt slump.
Men jag tänkte skriva om en annan grej. Helena Bergströms beskäftiga reaktion när Özz sade att han inte vill ha egna barn. ’Bara han blir tillräckligt kär’. Hon både ifrågasatte honom, och sedan sade i intervjun där han inte var med att han visst skulle komma att skaffa barn.
Det är alltid någon tror sig veta bättre än den som ger uttryck för att vilja vara barnfri. Denne någon är nästan alltid en kvinna. Hon gör ofta precis som Bergström gjorde, förminskar den som uttrycker att den gör ett annat val än barn, och säger att den kommer att ändra sig. Påpekar att ”den skulle bli en såååå bra förälder”. Det är mycket man skulle bli bra på om man provade, men som argument är det ohållbart.
Jag sker om det här på bloggen hösten 2013. Jag ser i statistiken att inlägget fortfarande har många läsare som kommer efter att ha sökt på ”vill inte ha barn” eller liknande. De kommenterar eller hör av sig med uppskattning. Efter det där har jag också skrivit om det på Facebook några gånger. Kvinnor jag känner, mer eller mindre bra, har sökt upp mig specifikt för att berätta hur glad de är över att jag är tydlig i frågan. Att de tidigare kanske känt sig ensamma eller funderat om det är något konstigt att aldrig känna längtan efter egna barn.
Jag har samtalat med likasinnade på ett forum, vilket har gett mig mycket. Det enda vi har gemensamt är att inte vilja ha egna barn. I övrigt är vi precis lika olika som alla som väljer egna barn. Men vi har alla ungefär samma erfarenheter av andras dömande och ifrågasättande.
Jag skulle kunna berätta om barnmorskans kommentar när jag nyligen skulle förnya preventivmedel, ”man ska aldrig säga aldrig”. Vad är det för sak att säga till någon som just sagt att den inte vill ha barn? I en professionell yrkesroll?
Pratade med yngsta systern om frågan förut. Hon berättade om hennes kamrater som kanske nyligen flyttat ihop med någon de gillar och som heeela tiden får frågor av kvinnor i omgivningen om när de ska skaffa barn. Det kanske de vill, men inte nu. Och de vill definitivt inte få frågor om det på familjemiddagar och av mammans väninnor. Eller hur vänner till mig som valt ett barn konfronteras med frågan om när det är dags för syskon. För bara ett barn är ju också för lite.
Det vore så lätt att skoja om det här. Min iakttagelse på Facebook är att det föräldrar verkar vara gladast åt är den så kallade ”egentiden”, det är mycket ojande om familjekräksjukor och sömnlösa nätter, om vabbande och slitningar i relationen med den andra föräldern när ungarna kommer. Bland annat sånt är vi glada att slippa. Ja! jag vet, egentligen är de allra flesta föräldrar mer fokuserade på kärleken till grynet och det är meningen med livet och allt det där, men onekligen verkar det ju finnas en hel del fördelar med att inte ha avkommor att bekymra sig för.
Men det handlar inte om huruvida det är kul eller inte, värt det eller inte. Det enda det handlar om är om man vill eller inte. Märk väl, för den som kan välja. Ofrivillig barnlöshet är något helt annat. Så länge äldre kvinnor (oftast det) tycker de har all rätt i världen att ställa närgångna och ofta ohövliga frågor om andras privatliv och barnalstrande är den här frågan levande. Inte för att trotsa de här damerna givetvis, utan det är i grunden en frihetsfråga.
Alla människors rätt att välja sitt liv utifrån sin fria vilja, inte utifrån andras förväntningar.
Någon kan väl upplysa Helena Bergström?
Olika små projekt lättar sinnet
När hjärnan får vila ett tag går den på högvarv igen. Då vill den fixa. Jag har därför tagit tag i en del småprojekt som legat i dvala, mer eller mindre omedvetet.
Den lilla ommöbleringen som inkluderade flytt av två förvaringsmöbler men berörde alla tre rum i förlängningen frigjorde utrymme. Tanken kom häromnatten när jag bläddrade i Elsa Billgrens inredningsbok.
Jag tröttnade på vetskapen om att det står kassvis med kläder på vinden och trycker. Gissar att många av er har något liknande. Lite ville jag använda igen, lite fick bli städtrasor med det allra mesta ska till tjejer på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Då känns det extra lätt att skiljas från sådant jag gillar men ändå inte kommer att använda.
Med jämna mellanrum går jag igenom skåp, trots det fylls det på med nya saker som kräver plats. Resultatet är att jag på väg till träningen i dag tänker lämna en påse till RIA med blandade grejer som kanske trivs bättre hos andra. Det blir en lättnadspåse för mig.
Jag har rätt mycket magasin. Sorterade ut från deras olika förvaringsställen och skickade vidare till andra som vill läsa. Mer tidningskärlek på det viset.
I går tog jag hjälp av Sara, som har bil, att åka till Återvinningen med småel som givit upp (Har ni haft en elljusstake där lamporna exploderat och sedan har den blivit stående i ett skåp ett år?) och inte betalar hyra i min lägenhet. Den lilla påsen missfärgade nagellacksflaskor och sura läppglans som ska till ”farligt avfall” passade på att åka med.
Kanske har det med känslan av att vilja helga ett nytt år att göra, att ta tag i grejer?! Eller så är det helt enkelt att det plötsligt finns tid för mig själv?
I dag kommer eventuellt en mkt större bur till Cindy levererad. Bör placeras och inredas väl.
Jag har lite idéer som hur jag kan förändra ännu lite mer (förutom att hänga upp de vackra skolaffischerna) på väggarna.
Det finns ett vindsförråd, det finns fler skåp och framförallt finns det ett helt pysselrum som skulle älska en make over. Det blir väl fler nyårstider.
Systrarna
Jag vet inte om det är slump, tur eller skicklighet men jag har ändå begåvats med tre yngre,fantastiska systrar.
Över julen har jag hunnit spendera tid med dem alla.
I går hade jag och Sara heldag. Hon visade mig sina favoritshoppingställen och jag erbjöd henne hjälpa mig med viss ommöblering.
Resultatet är bland annat att jag nu äger 64 pyttesmå julglaskulor i 64 olika färger samt att två gamla skolaffischer föreställandes ”hästar” och ”kor” tronar på min vardagsrumsvägg.
Affischer som en annan syster hittade på nätet, tänkte på mig och hjälpte mig införskaffa.
Sara tvingade mig också att köpa följande:
Händerna i en deg
Inför julen blev det en hel del bakande. Jag tycker det är så väldigt, väldigt roligt. Det är en makt i att ens egna händer kan skapa magi. Jag behöver inte en butik för att få det jag vill ha.
De senaste dagarna har jag införskaffat en hel bunt bakböcker, mest är det gottis men också en del matigt. I eftermiddag har jag jäst ett matbröd.
Nöjdheten i att känna ”det här har JAG gjort” är oslagbar. Som med allt annat.
Tyvärr tillåter inte min vardag att jag gör sånt här så ofta. Kanske just därför jag tycker det är så kul när chansen finns.
Förresten var det rätt många av mina riksdagskollegor som efter valrörelsen och valet i september använde rätt mkt tid åt att knåda degar. Det är handfast. Omedelbart resultat.
Det här är jag
Avmålad i akryl av en yngre släkting. Ja, jag hade svarta byxor och blå tröja den dagen. Det mesta är likt tycker jag.
Pennan. Och allt den står för.
I dag är Expressens framsida tecknad. Om detta står lite HÄR. Detta för att hedra offren i Frankrike i gårdagens terrordåd.
Vad jag uppfattat av gårdagens nyhetssändningar och det digitala flödet sattes på prov tidigare i dag när jag friserade mig och hon som gjorde det inte kollat nyheter sista dygnet. Vi pratade om satir, om IS, om hat, om terrorism.
När de här otäcka sakerna händer, det finns exempel i det lilla och det stora, är det så många som vill visa sin avsky (bra!) och ett vanligt sätt i dag är att lägga upp en bild, kanske producera en egen text att sprida eller så. Jag tycker det ibland känns lite futtigt. Jag följer, jag tänker, jag ser att många skriver alldeles lysande texter som jag aldrig kan toppa i ämnet.
I det här inlägget kan jag kan inte mer än stämma in i kören av alla de som vill säga ifrån. Som tar avstånd från extremism och terrorhandlingar. Som en av de som förstår att en religion inte kan anklagas för galningar som hänvisar till den. Som en av de som inte tror att hat löser något alls.
Och viktigast av allt, som en av de som vet att kunskap är makt. Det pennan symboliserar är det vi sluter upp bakom.
På Twitter kom den här bilden. Journalisten Niklas Orrenius lade upp den med texten: ”På Place de la République finns ett fredsmärke gjort av pennor – förbipasserande lägger dit nya pennor hela tiden”
Julen är nästan borta
På den röda dagen som var en tisdag tog jag mig samman och plockade bort så gott som allt pynt. Den här julmusen till exempel. Just här tjänstgjorde den som bordsdekoration, men annars har den busat i ett hörn i köket.
Kvar finns en mindre stjärna i köket, den röda vaxduken på bordet samt en 40 cm hög gran i kruka, nu utan dekorationer. Frågar mig stillsamt, utan framgång, vad jag ska göra med den granen nu. Och, mår den bättre på en kall balkong?
Poängen med det här inlägget är inte att jag är förmögen att plocka saker i och ur skåp. Det är att jag tycker det är tråkigt att julen gick över så fort. Jag gillar julen. Fint och fult pynt, lampor, fina färger, gottis att äta och annat finfint.
Men jag förstår det där som en klok person säger, att det inte vore kul om det vore jämt. Så jag vilar i att julen återkommer.
Året med kungafamiljen
Bild: Kungahuset.se
Alldeles nyss rundades årets upplaga av SVT:s ”Året med kungafamiljen” av.
Jag tittar alltid. Alltid. Vad väljer SVT att spegla? Hur tillrättalagt får något bli?
I år var det bästa när Carl-Philip intervjuades med en stor tjur i bakgrunden. Specifikt delen där en farbror diskret i bakgrunden står redo med en käpp som viftas med en aning för att hålla djuret borta från prinsen.
Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel verkar vara fantastiska människor som sannerligen lyfter hela den svenska monarkin. De är varma, naturliga och verkar alltid pålästa. Kungen fick frågan om huruvida han skulle lämna över tronen. I vanlig ordning ett flummigt svar som jag tror mynnade ut i ett nej. Jag tänker mig att Victoria är glad över det.
Jag gick med i Republikanska föreningen tidigare i år. Det är det gamla vanliga som gäller för mig. Tycker inte att man ska ärva ett ämbete. Tycker vi ska välja sånt.
Det är otroligt märkligt, på ett dåligt sätt, att några barn som föds i Sverige inte ska vara fria att välja sin religion, inte ska få gifta sig utan att be statsministern om lov, inte ska få rösta i val på det de tror på. Att kunna välja yrke. Jag menar, det blir rubriker när ett kungabarn deklarerar inkomst. Om småsessorna vill bli sjuksköterska, djurvårdare eller lärare. Det verkar ju omöjligt. Så mycket för friheten.
Republik är framtiden. För individernas skull.