Att inte vilja ha barn

Det här är ett knepigt kapitel.

Eftersom normen i samhället är att kvinnor är gjorda för barnuppgiften och ska 1) drömma om de egna barnen 2) generellt vara omhändertagande och tycka om små barn oavsett vad, är det lite trixigt att ha hamnat utanför den kategorin.

Det har uppmärksammats mycket de senaste veckorna. Det har kommit en ny bok, Ingens mamma. Trodde att jag hade kunnat köpa den på stan i dag, kunde jag inte. Får beställa. Så här presenteras den: ”Litteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. I Ingens mamma skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan 30-årsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annan än att själv bli mamma. Som tycker att klimakteriet är befriande, att vårt förhållande till barn liknar en religiös kult och att det är dags att uppvärdera andra relationer än dem mellan barn och föräldrar.”

DN kör en fantastisk reportageserie om människor som mer eller mindre medvetet valt bort egna barn.

Stina och Jonas till exempel. ”Jonas berättar hur han hamnat i situationer där någon håller upp sin bebis framför honom och frågar: ”Nu blir du väl ändå sugen?” – Säger man nej i ett sådant läge tolkas det som om man kritiserar deras livsval, till och med deras barn, säger Jonas. Det enda som accepteras är att man säger: ”Jo, snart rasslar det nog till.” Alla vill ha bekräftelse på att de har gjort rätt val själva: ”Titta vilka fina barn jag har, och vilket bra val jag har gjort.”

Johan som valt att sterilisera sig för att ingen ska ha en förväntning på honom att vilja bli far till barn han inte är sugen på.

”Johan menar att barn medför att man på något sätt måste ge upp en del av sitt vuxenliv för att anpassa sig efter barnets behov. När han berättar det brukar han få höra att han är ”egoistisk”. Men han menar att många val som vuxna gör är för deras eget bästa. – Vilka val man än gör i livet, gör man dem väl med utgångspunkt i vilket liv man vill leva. Jag kan inte se att det är något särskilt egoistiskt med det här valet.”

Gabriella som tar upp problematiken när den ena vill men inte den andra och att trycket på att få barn i dag också är väldigt stort hos på samkönade par. ”– Jag har alltid varit öppen med att jag inte vill ha barn. Precis som jag alltid varit öppen med att jag är lesbisk. Men man har all rätt i världen att inte svara på varför. Och ibland vill jag verkligen slippa svara. Det är inte alltid den som avviker från normen som ska behöva förklara sig.”

Av det som snurrat på slutet har jag med stor fröjd och tillfredsställelse läst Lena Anderssons text Barnalstring är frivillig. Det är svårt att lyfta delar ur den eftersom helheten är grejen och det står så mycket som jag själv nu slipper både formulera för mig själv och uttrycka.

För det är så, när omgivningen nu i ganska många år, beroende på hur mina relationer sett ut, frågat och tryckt på och undrat och sagt att jag skulle bli en sån himla bra mamma osv osv, så har jag bara känt en blandning av dovt illamående och stark panikkänsla. Allt som har att göra med egen graviditet, förlossningar och konceptet att vara förälder känns inte alls bra för mig. Jag kan inte se mig i den rollen, det finns inget som lockar. Jag får adrenalinpåslag av stress vid blotta tanken på att det skulle hända mig. När jag hör om andra i liknande situation, eller läser de här texterna, förstår jag att vi alla utsätts för ungefär samma sak. Snack om egoism eller att vi ska vänta så kommer suget. Eller som i texten ovan, att om man ser ett litet barn ska man vilja ha ett eget, det ska så att säga suga i någon livmoder. Händer aldrig mig. Den knyter sig.

Vad händer med mig när jag träffar ett litet barn? Så litet att det inte kan gå och prata. Om det är avlägset bekant hejar jag och spanar lite på det, och hoppas att det inte ska skrika för det kan jag inte hantera. Jag hoppas också att en frejdig förälder inte ska ge mig det i och tro att jag ska tycka det är kul att hålla. Det tycker jag inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med barnet. Eller ungen, som vi säger i Hälsingland. Det har hänt att folk i god tro släng över en unge innan jag hunnit protestera och att jag blir stel är det minsta man kan säga.

Jag har begåvats med syskonbarn. Först kom tvillingar. De går nu i förskoleklass, och jag minns mycket klart hur jag oroade mig över hur jag skulle hålla och fixa. Det gick rätt okej ändå (Gjorde det inte Jessica?) för jag tycker självklart om dem och (varför behöver jag ens säga det?) vill bygga en relation för framtiden. Vi ska ju känna varandra länge. För ett år sedan kom nästa. Vi snackar en del när vi ses, men gångerna jag har hållit i honom är lätträknade. Jag connectar gärna när han sitter i annans knä och viftar med en nyckelknippa eller vad de nu går igång på. Snart kommer ytterligare ett, det blir väl ungefär samma.

När de sedan börjar kommunicera med tal, då är det roligt. Jag är galen i treåriga tjejer med tofsar och glasögon som pratar vitt och brett om knasiga (helt rimliga) saker. Eller killar som lägger pussel med stor inlevelse. Eller fuskar i sällskapsspel.

Men! Jag vill verkligen inte ta eget ansvar för något av de här små barnen. Jag är helt enkelt inte utrustad med ådran. Det finns inget sug. Det är skitkul att träffa syskonbarnen, och också lite, lite skönt att veta att de inte kommer att trängas med mig i sängen på natten. Jag skulle göra mycket för dem om det behövdes, men det behövs liksom inte just nu eftersom de har en underbar mamma.

Så här skriver Lena Andersson och precis så här känner jag: För mig har det aldrig känts som en självklar och ”naturlig” del av mitt tänkande om mig själv och livet att jag en dag skulle bli förälder. Att jag skulle vara mamma är så konstigt att det till och med känns besynnerligt att vara ”ingens” mamma. Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd.

I texterna jag länkar till ovan finns så mycket klokheter. Det här med att man skulle vara emot barn. Nej, inte alls. Jag har till och med valt ett yrke där jag jobbar med stora barn, ett yrke som jag trivs mycket bra med. Unga människor är riktigt roliga. Jag har alltid känt ett stort engagemang för mina elever.

Att man skulle ifrågasätta andras val. Nej, hur skulle det påverka mig hur andra gör? Inte det minsta. Vill de ha ett barn eller sju. Varsågod! Däremot ser jag ju också, i mitt yrke till exempel, hur föräldrar efter att ha valt barn (oavsett antal) sedan inte engagerar sig särskilt mycket, vilket för mig är helt obegripligt. Om det nu stämmer, detta med att barn är meningen med livet, så lägger rätt många föräldrar ganska lite tid och energi på den meningen. Men det är en annan historia som har med många faktorer att göra.

Mitt val skulle vara ett hån mot de som inte kan få barn. Precis som andra utan barn har jag fått höra det. Helt obegripligt resonemang. Ska jag behöva göra nåt jag inte vill, trots att det på minsta vis hjälper andra? Märkligt. Men inte ovanligt alls att det kommer fram. Den ofrivilliga barnlösheten är något helt annat. Något helt annat! Bör inte ens talas om i samma resonemang.

Sociala medier ger mig ytterligare en dimension på det här. När jag ser nyblivna föräldrar som tidigare sysslade med blandade saker, byta ut sin profilbild till en med sitt barn på och fokusera allting på det nya barnet. Allt allt allt verkar nu handla om det. Inget mer ryms. Då förstår jag att det finns personer som är mer lämpliga för föräldraskapet, som gillar att helt gå upp i det och bli ”MAMMAN”, det är då jag förstår att jag är en annan sort. Det är de som kommer att i första hand kalla sig ”trebarnsmamma” i olika sammanhang som om det gav dem automatiskt mer status än andra utifrån föräldraskapet. Jag vill inte behöva motivera min existens utifrån vad jag avlat.

Är du inte rädd för att bli ensam när du blir gammal? Detta är lite en kärna. Att en skulle skaffa barn för att ha dem som någon slags redskap för sig själv. DET OM NÅT ÄR VÄL EGO! En gång sade en fembarnsförälder till mig att barnen var hans pensionsförsäkring. Härligt, behöva vara pappas arbetare tills han dör. Jag ser på invidiver som fria. Föräldrar förvaltar dem en stund, och gör de det på ett bra sätt kommer barnen att vilja förvalta den relationen och troligen ge tillbaka. Annars inte. Och med tanke på hur många ensamma äldre det finns i Sverige, så verkar ju inte avynglig vara en garanti för sällskap. Nej, jag är inte rädd för att bli ensam. Inte det minsta. För jag vill umgås med folk som vill umgås med mig, inte de som gör det för att de känner ett blodsbandstvång.

Men din mamma vill väl ha barnbarn? Jaha? Jag är som sagt ingens redskap. Min mamma är dessutom en sån klok människa som uppmuntrat mig att göra det jag själv vill och aldrig en sekund undrat om jag inte ”vill ha smått”. I situation där partner pressat har hon stöttat mig. Fint! Det finns de som klarar av att agera utanför normen nämligen, även äldre damer som förväntas inte vilja annat i världen än att få ta del av (världens fånigaste uttryck) livets efterrätt. Förlåt mamma för att jag kallade dig en äldre dam, 52 är ingen ålder!

Du kommer att ändra dig Elin! Jaha. Ja, kanske. Det är ingen princip det här, det är en känsla. Den kan ändas. Men inget tyder på det. OCH VAD HAR DU MED DET ATT GÖRA?

Det är också helt irrelevant. Jag är bara så trött på att i dag ses som udda för att jag inte vill byta bajsblöjor. Det känns fint att fler talar ut om det.

 

46 reaktion på “Att inte vilja ha barn

  1. Laila Lundgren

    Hej vännen. Visst förlåter jag dig för ordet äldre, Såg det knappt för jag blev så till mig för ordet dam. Hur många gånger har jag hört det. Håller helt med det löjliga i \\\”livets efterrätt\\\”. Visst skulle jag peta i mig det också, men jag känner att jag kan stå mig på 3 varmrätter!

    1. Elin Inläggsförfattare

      Tänk om alla fått en lika rolig mamma som jag fick. Som dessutom saknar behov att skryta om barnbarn pga har så många egna upptåg att underhålla med!

  2. Elise

    Tack för att du skrev detta. Du formulerar alla de tankar jag länge försökt formulera. Blev stärkt i detta. Återigen, tack.

  3. Pingback: Helgens läsning | Elin Lundgren

  4. Emma

    Jag är 19 år och snubblade in här när jag sökte på ”vill inte ha barn”. Jag har nyligen insett att jag har noll sug efter barn. Visst jag är inte jätte gammal men jag kan verkligen inte se mig själv med barn. O jag är så trött på alla som tar för givet att man vill ha barn. Så skönt att vwta att man inte är ensam.

    1. Elin Inläggsförfattare

      Hej Emma! Faktum är att varje dag är det fyra-fem andra som gör samma sökning som du och hamnar på det här inlägget. Jag håller med, det är skönt att veta att jag inte är ensam. Tack för att du kommenterade.

  5. Jenny

    Känner mig oerhört lättad över att jag inte är den enda som känner såhär.

    1. Elin Inläggsförfattare

      Jag noterar att dagligen landar människor på det här inlägget. Jag konstaterar alltså att det finns ganska många som oss. Vi måste helt enkelt tala mer om att det finns andra alternativ än ”det vanliga”. Kram!

  6. Rebecka

    Så bra skrivet!
    Jag är 29 år, lyckligt gift, vi har båda fast jobb med bra ekonomi och bor i stor villa i barnvänligt kvarter. Alltså enligt andra helt perfekta föräldrar, men vi vill inte, är totalt ointresserade.

  7. Simon

    Vi är snart på väg upp till 9b invånare ur vilket kommer ta rätt så mycket stryk på moder natur. Varför då ha denna starka norm om att man måste ha barn? speciellt om dessa barn kommer bli tvingade att växa upp i en värld ur vilket kommer ha sämre miljö än tidigare generationer.

    1. Elin Inläggsförfattare

      Det är en aspekt naturligtvis. Det är dock inte skälet för mig att inte vilja ha egna barn, men jag förstår om andra tänker så.

  8. Marie

    Hej Elin! Bra skrivet och bra länkar.
    Själv har jag aldrig velat ha barn och inte riktigt förstått varför. ”Alla andra” vill ju. Nu är jag 37 år och har verkligen försökt känna känslan – luktat på kompisars nyfödda, försökt locka fram ett begär, men icket. Det är tomt, vill inte ha ett eget barn.
    Passagen om känslan kring graviditet, förlossning etc känner jag väl igen. Jag (och detta låter hemskt, jag vet) äcklas av själva grejen och även av att se höggravida kvinnor vagga fram, djuriskt fokuserade på fortplantningen.
    När jag sedan ser vad barnalstring gör med vännernas parrelationer tackar jag min lyckliga stjärna att jag och min man båda aktivt valt bort barn.
    Precis som du skriver är barn ingen garanti för att undvika ensamhet som äldre, att odla relationer är ju nåt vi alla borde bli bättre på och hellre umgås jag med dem som vill vara med mig än de som ”måste”. Nämnas bör kanske att jag har en bra relation med mina föräldrar och verkligen vill umgås med dem.
    Ja ja, detta blev långt. Åter igen tack för en bra och viktig text!

    1. Elin Inläggsförfattare

      Hej Marie! Vad glad jag blev över den här responsen (även om den kommer sent så jag varit lite i julkoma). Det blir mer och mer tydligt för mig, och kanske för andra, att många kvinnor känner så här. Och förmodligen alltid känt genom historien men det har varit et stort nono att tala om. Det är slut på det nu. All nyårslycka till dig och till din man!

  9. Pingback: Barnfriheten och friheten att välja | Elin Lundgren

  10. Emma

    Hej! Mycket bra skrivet. Jag själv är kluven. Är idag 26 år ung och för några år sedan längtade jag efter barn. Pga att jag studerar på en lång universitetsutbildning har jag och min partner bestämt att vänta med den saken tills jag är färdig (jan 2016)
    Jag älskar barn och är en riktig lektant…men suget efter egna är borta. Fick i höstas veta att jag skulle bli faster nu i maj..och oj vad många som frågat om inte jag är sugen eller när det är dags för mig och min sambo (vi har förövrigt varit tillsammans i 8 år) att skaffa…
    Men nej. Just nu vill jag inte. Hur kan ett sug som var så starkt för fem-fyra år sedan helt plötsligt försvinna? Just nu kan jag verkligen inte se mig själv med barn förrän om minst 5 år..

    1. Elin Inläggsförfattare

      Hej! Tack! Då kan man ju fråga sig hur mycket annat man skulle göra som man inte har lust med ”bara för att”. Inte särskilt mycket. Och då är det sällan saker lika stora som att bli förälder. Gå på känsla, inte på omgivning. Som alltid! 🙂

  11. Marie

    Klockrent inlägg! Elin, jag halkade in här av en ren händelse och är så tacksam för det du skriver. Det tog nyligen slut mellan mig och min kille pga barnfrågan. Jag har eg aldrig varit sugen på barn men han har däremot alltid varit det. Diskussionen kom på tal (igen) och jag var helt uppriktig med honom, att jag verkligen inte vill ha några barn och några dagar senare gjorde vi slut. I vårt fall en deal breaker, tråkigt men nödvändigt! Fortsätt att inspirera!

    1. Elin Inläggsförfattare

      Hej Marie! Tack för din kommentar. Ledsen att höra att din relation tog slut, men det där är ju en vägdelare som inte går att göra något åt. Det går så att säga inte att kompromissa kring. Hoppas du mår bra!

  12. Heidi

    Känner igen mig. Har alltid fått frågor om när ska du skaffa barn?….Nej vill inte ha barn , Ser inte mig själv att ha barn. Pälsklingarna är mina barn. Det räcker väl för mig 🙂

    1. Elin Inläggsförfattare

      Djur med päls är fantastiska!
      Folk som frågar menar säkert inget illa, men förstår heller inte hur tjatigt det blir.

  13. Maria

    Och hur gör man med det här att man inte är en familj förrän man har barn? Trots tillsammans länge, trots sambos och giftermål…vi har enligt de flesta inte blivit en familj än. Det gör så ont att höra dessa saker. \”Varför ska ni fira jul helt ensamma, det hade ju varit en sak om ni hade ett barn\”. Ett av många härliga uttryck man får höra….Kanske står det nåt vettigt om just det här bland DN\’s artiklar…det får bli helgens läsning..

    1. Elin Inläggsförfattare

      Jag tror tyvärr att det är ganska vanligt att många tänker så. Att inget är fulländat förrän det finns helst två knoddar. Det är klart att man blir ledsen när andra berättar att det liv man valt inte är bra nog. Och som vanligt, de som uttrycker det så är rätt oförskämda. Jag tror man får svara något i stil med: Tack för din åsikt.

  14. Lina

    Tack tack TACK för att skrivit detta! Jag är snart 32 år, varit sambo i snart 5 år och får konstant frågan när det är dags. Det är inte dags, det kommer aldrig bli dags. Men får alltid till svar ”du hinner ändra dig”, ”det växer fram”, ”du kommer aldrig känna att tidpunkten är optimal, bara att köra”, i Sthlm får man ju inte barn förrän 40 typ” (bor i en mindre stad). Och jag blir så ledsen att det inte är accepterat att säga att man inte vill. Jag önskar jag kände känslan att jag ville, för att slippa känna mig ”onormal”.

    1. Elin Inläggsförfattare

      Jag förstår precis hur du menar! Det är alltid enklare att vara en i strömmen. Men så råkar man inte vara det och då ska man behöva bita i nån slags surt äpple och höra olika klämkäckheter från omgivningen. Det finns saker som är faktum. Det är dumt att röka till exempel. Men det är inte ett faktum att livet blir bättre med barn, särskilt inte när man inte önskar sig några. Men det är för många svårt att fatta. En sak som jag tänk lite på efter att de senaste åren pratat rätt mycket om det här nu, är att ingen ser sig själv som personen som någonsin skulle vara tjataren. Men vi vet att de finns där. Nästan överallt! God Jul Lina!

  15. Hannah

    Underbart att trilla in på den här bloggen med ett så viktigt inlägg. Jag känner en konstant oro och ångest över att inte känna den där barnlängtsn, eller suget efter ett barn. Det här inlägget med efterföljande kommentarer lättade något på den ångesten. Alltid skönt att veta att det finns fler som känner likadant.

  16. Angelica Eklund

    Intressant. Jag förstår båda sidor. Jag ville inte att ha barn och har aldrig gillat barn heller. Fick samma fråga om man var suger på att skaffa men jag hade mina djur som substitut. Det kom en vänd punkt i livet och jag kunde tänka mig, ingen överdriven längtan, utan bara kunde tänka mig. Vips blev jag gravid, snabbare än va ja kunde anat. Under graviditeten vacklade jag, ville ja verkligen detta? Men när hon kom så kom kärleken, från ingenstans. Jag kan nu som alla föräldrar säga att jag inte kantänka mig ett liv utan henne. Jag tycker inte alla ska ha barn om man inte vill men jag tycker heller inte man behöver känna att man låser sig bara för man tycker så idag, livet kan ändras och man kan ändra sig. Det viktiga är att det ska kännas bra.

    1. Elin Inläggsförfattare

      Ja. Det viktiga är att det ska kännas bra.
      För mig är det här inte en fråga om olika sidor, som på nåt sätt står i konflikt med varandra. Det handlar bara om att få göra exakt det man vill i frågan om att ha barn eller inte, och att ingen ska lägga sig i det valet. Särskilt som kvinna verkar man vara oerhört utsatt för andras åsikter om livsval.

  17. Paddmannen

    Varje gång någon frågar dig varför du inte vill ha barn kan du kontra genom att fråga personen varför man vill ha barn. De flesta kan inte ge något vettigt svar på den frågan vilket ställer dem i samma situation. Sedan fattar jag inte argumentet att barn är en slags pensionsförsäkring. Vi bor väl i en välfärdsstat med äldrevård?

    1. Elin Inläggsförfattare

      Du har helt rätt, många kör bara på normen utan att reflektera över om det är rätt för en själv.
      Vi får förvissa oss om att upprätthålla den välfärden!

  18. Liza

    Hej!
    Tack för att du skrev det här inlägget, känns skönt att veta att man inte är ensam därute när det gäller att inte skaffa barn.

    Hälsningar från en 28 årig tjej

    1. Elin Inläggsförfattare

      Oroa dig inte. Du är inte ensam. Min upplevelse efter att jag började prata om det här för några år sedan är att ”vi” är många fler än man kan tro, men vi har liksom inte orkat prata om det för att vi ifrågasätts hela tiden. Men världen är full av glada människor som är barnfria.

  19. Therése

    Hittade hit efter en googling som tydligen många andra också har gjort. Har precis blivit dumpad just för att jag inte kan säga att jag vill ha barn. Och det känns så extremt ensamt. De flesta vill ju. Skulle behöva fler i min närhet som aktivt valt bort barn och visat att det går. Börjar tvivla på mig själv och vad jag vill. Varför vill jag inte?

    1. Elin Inläggsförfattare

      Hej! Ledsen att höra det. Men, du kan heller inte göra våld på din egen vilja för att tillfredsställa någon annan. Jag vet ju inte, men lika lite som de som vill ha barn behöver motivera varför de vill det, behöver du motivera varför du inte vill. Finns ingen vilja finns inte. Hitta lugnet i det. Du är absolut inte ensam. Vi är många. Det är bara det att i normen av den lyckade människan ingår en familj. I reklamblad och i folks föreställningar generellt. Men vi finns där, även om vi mest intervjuas som avvikare.

  20. Pingback: Ny podd om barnfrihet | Elin Lundgren

Kommentarer inaktiverade.