Jag håller sannerligen med den här listskrivaren i Gävle:
Hej då trotjänare!
Det här paret köpte jag i samband med att jag skulle påbörja min anställning på Älgeredskollektivet i Hälsingland. Mycket friluftsliv där så jag fick bland annat underställ i julklapp i samband med det.
Riktiga skor var viktigt. Tror de här kostade 1200 kronor då. Mycket pengar också nu. Eventuellt det dyraste jag då någonsin köpt. Då var jag student, så det kändes som en enorm ekonomisk satsning vilket det också var.
Så här i efterhand vet jag att det var välinvesterade pengar. En hundring per användningsår. Jag har använt dem hur mycket som helst. Inte så mycket på kollektivet då, eftersom jag snabbt insåg att jag kände mig för ung och oerfaren för att hantera ungdomar som mådde så dåligt.
Jag har känt mig mäktig som kunnat gå rakt fram genom alla pölar. Sköna och varma i en lysande kombo. Genant att medge att jag de första åren skämdes lite för att de inte är ”snygga”. Men klokheten vinner i längden och i dag kunde jag inte bry mig mindre, med vetskapen om allt de tagit mig igenom.
Nu är det tack och hej. De håller mig inte längre torrskodd vilket syns på den liggande skon.
Det är bara ett par skor. Prylar. Döda ting. Ändå känns det lite sorgligt.
Goda ting
I går var en riktigt bra kväll!
Jag fick övernattningsbesök av en av de allra bästa jag vet. Jag var precis så här glad medan jag väntade på henne. Roligt att vakna i morse också när hon var i mitt lilla rum.
Jag har lyckats träna två gånger av två kvällar. Det här fotade Roza igår när hon tyckte jag var duktig. Det var jag!. Sanningen är som jag upprepat att den som tränar trots att den inte gillar det är hjälten. Jag är hjälten!
Vid lunchtid tipsade Markus om en låt. Jag ogillar verkligen länkar som går till ljud eller rörlig bild. Jag vill bara läsa saker. Tur att jag gör undantag ibland!
Kitok med en mycket catchy sånt! Hiphop as its best. Hiphop plus Norrland är lika med sant.
Här kan du lyssna på Paradise Jokkmokk. Då blir du glad. Jessica: Den kan du lyssna på innan du sover eller ihop med Lee och dansa!
Förresten vad den här kvällen också bra. Vi hade träff med Helgas och snackade kläder och mat.
Nu ska jag gå igenom se senast inkomna mejlen innan jag ska läsa bok. Det är ju en dag i morgon också!
Första partiledardebatten 2015
I morse klockan 09.00 satt vi bänkade. Då rullade partiledardebatten igång.
Jag är ju partisk så ni får avgöra själv vad ni tyckte. Jag blev förvånad över Anna Kinberg Batras fokus, reformtakt. Jag tror inte att väljarna sitter och funderar på reformtakten precis. Och om de gör det, så vet nog de likväl som AKB hur den här hösten har varit.
SD aviserade misstroendeförklaring. Efter att Karlsson på ett obegripligt sätt fört ett resonemang om att Stefan Löfven säkert är en bra person. Ni kan kolla lite på DN om det här.
Om detta röstar vi på tisdag klockan 13.
Riksdagen drar igång
I dag börjar verksamheten i riksdagshuset så smått rulla igång. Jag är redo. En knapp halvtimme tills det första gruppmötet. Ser fram emot att höra vad Löfven har att säga. Plötsligt hände det en massa saker under juluppehållet. Vi gick i ett läge, kom tillbaka till ett annat. Kul! Det är aldrig tråkigt här!
På skrivbordet hade jag lämnat kvar ett förordnande som kom i december. Jag får representera Socialdemokraterna i Polismyndighetens nya insynsråd. Stor ära.
Ny ordförande i SSU Gävle: Vinda
I går eftermiddag hade SSU Gävle sitt årsmöte. Ett mycket välbesökt sådant där inte ens inburna extrastolar räckta till alla som ville vara med! Verkligen kul.
De tog en bra verksamhetsplan med smarta prioriteringar.
Till ny ordförande valdes Vinda Shallal (mitten) efter Anna Nilsson (höger) som gjort en fantastisk insats under valåret. Styrelsen i övrigt innehåller en hel hoper hungriga och duktiga personer. Framtiden ser ljus ut!
Väggprydnader
Nu är de här skolaffischerna uppe! Det känns bra. Hästar och kor -glädjen är stor!
Sakerna på byrån är just nu bara ditslängda efter ommöbleringen.
Inferno i kommentarsfälten
Socialdemokraterna annonserar ut tjänster. Diverse olika och gör det bland annat med en länk på sin hemsida. Den länken läggs givetvis på Facebook.
Kommentarerna där är som ett nöjesfält kan man säga. Någon som skriver att den sökt tjänsterna men inte fått något svar ännu (okej?), flera som undrar vad det är för tjänster (klicka på länken kanske?), borgare som ändå vill ge av sin tid genom att skriva ”Nej tack, men gärna för moderaterna!”.
Någon som skriver: ”Bara en stilla undran – tänker Socialdemokraterna bekämpa arbetslösheten genom att anställa arbetslösa i sina olika kanslier? Jaja – det är ju också ett sätt att använda partibidraget.” Vad tror du annars att partistöd är till för? Fika upp? Driva verksamheten så klart.
Många som skriver att de tycker att de skulle passa med att ”jobba i regeringen” med lustiga kommentarer om att de kan svetsa. Meningen att vara roligt kanske, men när det i samma tråd kommer samma skämt flera gånger? Alla som jobbar med Socialdemokraterna på något sätt, sitter inte precis i regeringen. Ministerposter tillsätts sällan via annons.
En hoper av de SD-anhängande språkmisshandlarna: ”Nu är DET VÄL SNART TID ATT STÄNGA GRÄNSEN. Men ni vågar inte se problemet som snart hela sverige ser. Inte konsigt att sd går framåt…”
Allmänna spontankommentarer angående förd politik, alltid välgrundade och välargumenterade: ”Ni kör samma som i valet. Ingen tydlighet och oförberedda.” ”Med alla dessa lögner och svek i valdebatten och efterkommande pajkastning av s, inkompetent skock får utan stöd eller utbildning för att bilda en regering !!”
Jag följer inga andra partier på Facebook men jag gissar att de får leva med ungefär samma. Vad ens tid ska användas till bestämmer man själv. Jag använder min natt till att kika på andras kommentarer och lite håna dom. Andra lägger tid på att skriva dom.
Konstaterar bara att jag som allmänt politiskt intresserad skulle finna obefintligt nöje i att kommentar på en länk där Moderaterna söker folk. Något riktigt finurligt som ”Tror ni jag vill jobba hor er ELLER!!!!!” Konstruktivt och vettigt …
Barnfriheten och friheten att välja
Özz Nujen i kväll i ”Stjärnorna på slottet” var bra på många sätt. Omöjligt att hålla sig neutral inför hans berättelse om flykt och otrygghet. Gläds åt det jag inte kunnat styra, att jag föddes i Sverige. En fantastiskt slump.
Men jag tänkte skriva om en annan grej. Helena Bergströms beskäftiga reaktion när Özz sade att han inte vill ha egna barn. ’Bara han blir tillräckligt kär’. Hon både ifrågasatte honom, och sedan sade i intervjun där han inte var med att han visst skulle komma att skaffa barn.
Det är alltid någon tror sig veta bättre än den som ger uttryck för att vilja vara barnfri. Denne någon är nästan alltid en kvinna. Hon gör ofta precis som Bergström gjorde, förminskar den som uttrycker att den gör ett annat val än barn, och säger att den kommer att ändra sig. Påpekar att ”den skulle bli en såååå bra förälder”. Det är mycket man skulle bli bra på om man provade, men som argument är det ohållbart.
Jag sker om det här på bloggen hösten 2013. Jag ser i statistiken att inlägget fortfarande har många läsare som kommer efter att ha sökt på ”vill inte ha barn” eller liknande. De kommenterar eller hör av sig med uppskattning. Efter det där har jag också skrivit om det på Facebook några gånger. Kvinnor jag känner, mer eller mindre bra, har sökt upp mig specifikt för att berätta hur glad de är över att jag är tydlig i frågan. Att de tidigare kanske känt sig ensamma eller funderat om det är något konstigt att aldrig känna längtan efter egna barn.
Jag har samtalat med likasinnade på ett forum, vilket har gett mig mycket. Det enda vi har gemensamt är att inte vilja ha egna barn. I övrigt är vi precis lika olika som alla som väljer egna barn. Men vi har alla ungefär samma erfarenheter av andras dömande och ifrågasättande.
Jag skulle kunna berätta om barnmorskans kommentar när jag nyligen skulle förnya preventivmedel, ”man ska aldrig säga aldrig”. Vad är det för sak att säga till någon som just sagt att den inte vill ha barn? I en professionell yrkesroll?
Pratade med yngsta systern om frågan förut. Hon berättade om hennes kamrater som kanske nyligen flyttat ihop med någon de gillar och som heeela tiden får frågor av kvinnor i omgivningen om när de ska skaffa barn. Det kanske de vill, men inte nu. Och de vill definitivt inte få frågor om det på familjemiddagar och av mammans väninnor. Eller hur vänner till mig som valt ett barn konfronteras med frågan om när det är dags för syskon. För bara ett barn är ju också för lite.
Det vore så lätt att skoja om det här. Min iakttagelse på Facebook är att det föräldrar verkar vara gladast åt är den så kallade ”egentiden”, det är mycket ojande om familjekräksjukor och sömnlösa nätter, om vabbande och slitningar i relationen med den andra föräldern när ungarna kommer. Bland annat sånt är vi glada att slippa. Ja! jag vet, egentligen är de allra flesta föräldrar mer fokuserade på kärleken till grynet och det är meningen med livet och allt det där, men onekligen verkar det ju finnas en hel del fördelar med att inte ha avkommor att bekymra sig för.
Men det handlar inte om huruvida det är kul eller inte, värt det eller inte. Det enda det handlar om är om man vill eller inte. Märk väl, för den som kan välja. Ofrivillig barnlöshet är något helt annat. Så länge äldre kvinnor (oftast det) tycker de har all rätt i världen att ställa närgångna och ofta ohövliga frågor om andras privatliv och barnalstrande är den här frågan levande. Inte för att trotsa de här damerna givetvis, utan det är i grunden en frihetsfråga.
Alla människors rätt att välja sitt liv utifrån sin fria vilja, inte utifrån andras förväntningar.
Någon kan väl upplysa Helena Bergström?
Olika små projekt lättar sinnet
När hjärnan får vila ett tag går den på högvarv igen. Då vill den fixa. Jag har därför tagit tag i en del småprojekt som legat i dvala, mer eller mindre omedvetet.
Den lilla ommöbleringen som inkluderade flytt av två förvaringsmöbler men berörde alla tre rum i förlängningen frigjorde utrymme. Tanken kom häromnatten när jag bläddrade i Elsa Billgrens inredningsbok.
Jag tröttnade på vetskapen om att det står kassvis med kläder på vinden och trycker. Gissar att många av er har något liknande. Lite ville jag använda igen, lite fick bli städtrasor med det allra mesta ska till tjejer på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Då känns det extra lätt att skiljas från sådant jag gillar men ändå inte kommer att använda.
Med jämna mellanrum går jag igenom skåp, trots det fylls det på med nya saker som kräver plats. Resultatet är att jag på väg till träningen i dag tänker lämna en påse till RIA med blandade grejer som kanske trivs bättre hos andra. Det blir en lättnadspåse för mig.
Jag har rätt mycket magasin. Sorterade ut från deras olika förvaringsställen och skickade vidare till andra som vill läsa. Mer tidningskärlek på det viset.
I går tog jag hjälp av Sara, som har bil, att åka till Återvinningen med småel som givit upp (Har ni haft en elljusstake där lamporna exploderat och sedan har den blivit stående i ett skåp ett år?) och inte betalar hyra i min lägenhet. Den lilla påsen missfärgade nagellacksflaskor och sura läppglans som ska till ”farligt avfall” passade på att åka med.
Kanske har det med känslan av att vilja helga ett nytt år att göra, att ta tag i grejer?! Eller så är det helt enkelt att det plötsligt finns tid för mig själv?
I dag kommer eventuellt en mkt större bur till Cindy levererad. Bör placeras och inredas väl.
Jag har lite idéer som hur jag kan förändra ännu lite mer (förutom att hänga upp de vackra skolaffischerna) på väggarna.
Det finns ett vindsförråd, det finns fler skåp och framförallt finns det ett helt pysselrum som skulle älska en make over. Det blir väl fler nyårstider.