Min kamrat Kerstin har meddelat att hon lämnar sina politiska uppdrag och varför. Det kan läsas om i Arbetarbladet.
Vi är många med förtroendeuppdrag som känner igen allt det här med gliringar från ”vänner”, påståenden om att vi inte lever i den så kallade verkligheten, vi ställs till svars för sådant vi inte har något med att göra (Kommunals förehavanden till exempel), får veta olika hur ”politiker” är, familjemedlemmar kan få frågor om alla pengar jag tjänar nu för tiden, hot, trakasserier, hånfulla frågor om varför jag är politiker när jag säger mig uppskatta läraryrket så mycket, få ”jävla sossepamp” kastat efter mig en enkel middag på restaurang i Gävle.
Det här får människor att som Kerstin lämna sina uppdrag, andra vågar inte ens försöka.
Vad blir konsekvensen i förlängningen? Ingen som vill ta uppdrag i vår demokratiska apparat? Alternativt bara kalla personer som orkar härda ut. Fundera en stund över vilka krafter som tjänar på det? Inte så skönt svar på den frågan.
Fundera också en gång till nästa gång innan du ska skoja lite med din förtroendevalda ”vän”. Vi som har uppdragen hör det där ”som bara är skoj” flera gånger om dagen ibland. Tro mig, humorn bleknar då. Två exempel på skämt från Facebook. Ett ”skämt” till Kerstin och ett ”skämt” som rullade i mitt flöde igår.
Några relaterade exempel på hur diskussionsklimatet är från i dag. I en grupp på Facebook diskuterar vi livstidsstraffet. Om det tycker vi olika. Jag bemöter direkta felaktigheter i påståenden som görs för att stärka en tes. Det blir jobbigt för den som inte ville ta ansvar för att hen faktiskt skrev faktafel. Fortsätter argumentationen kring sakfrågan? Nej, nej … jag får slängt på mig att det är typiskt politiker att vara så jävla noga.
I en annan tråd blir det diskussion om Kommunal som jag ju inte har något med att göra. Det skrivs saker som jag undrar vad det finns för belägg för gällande Kommunals fastighetsförvaltning. Upprepade gånger frågar jag. Men det som då först påstods var inte så viktigt längre då belägg inte verkar finnas utan istället kokar det ändå ner i vad jag som socialdemokrat skulle ha gjort och allmänt skit om socialdemokratin.
Två exempel av många där det är svårt (omöjligt?) att föra resonemang med folk på en vettig nivå. Och då var det här inte av värsta slaget, utan så som det blir mest varje dag. Är det verkligen så att man ska få leverera felaktigheter eller tveksamma påståenden och sedan inte behöva belägga det? Och när det ändå visas tydligt att det påstådda är felaktigt, ska det inte brys om så mycket? Ovarsam argumentation har blivit normen.
Enligt den gnälliga principen ”-Men ändå”, när någon är överbevisad. Fakta ses som irrelevant. Och logiken verkar också vara att om en person med politiska förtroendeuppdrag har rätt har den ändå fel eftersom den är politiker. ”Alla människor är kapabla att tänka själva” var en bärande tanke i upplysningen. Det är också sant. Men använd då den förmågan.
Det är så många gånger jag bara vill höja mina ögonbryn, himla med ögonen och gå därifrån (om det är IRL) när folk beter sig riktigt, riktigt illa. Men vet ni, då går inte det, för politiker får inte bete sig ”så arrogant”. Vi ska ta skiten. Lyssna när folk häver ur sig in allmänna ilska, sina bisarra konspirationsteorier eller ytterst ohederlig och osaklig argumentation. Helst ska vi inte svara heller. Jag tänker börja vägra det.
På temat ”inte svara” så hade vi besök i riksdagen för ett tag sedan av representanter för en näringslivsorganisation i länet som ville prata. När de gick lät en meddela att vi inte skulle ha fört resonemang med dom och ifrågasatt där vi inte var överens, utan vara lyssnat. Man ba: -Men skicka ett skriftlig PM för den envägskommunikationen.
Som Kerstin säger i artikeln, kvinnor är också mer drabbade. Manliga politiker absolut också, men det är på ett annat sätt. Inte lika förekommande med hot om att de ska straffknullas om jag sammanfattar det så. Ledarskribent Wennberg och kamrat Eriksson talade om det nyss.
Jag lever i passiv skräck för att ha redovisat en reseräkning i riksdagen fel eller för sent och att jag därmed av media ska hängas ut som en slarvig person (trots att jag är en av de mest oslarviga som finns) med det som enda mätare. Jag är ofta orolig för att en kamrat i arbetarekommunen ska göra något dumt eftersom det faller på mig att hantera det, och mitt namn kommer att få stå vid de svarta rubrikerna fastän jag varit helt oskyldig. Jag är hela tiden orolig för att min ibland lite för snabba humor ska ställa till det för mig och jag därmed skulle skriva nåt olämpligt på sociala medier (igen) och därmed sabba lite för mitt parti.
Det är så vansinnigt många rädslor och jobbigheter förenade med de uppdrag jag har. Och nu tänker någon ”men du har ju valt det själv”. Ja, det har jag. För att jag vill bidra till ett bättre samhälle. Det är också väldigt roligt och givande många gånger. Jag får vara med om spännande möten och känna att det går framåt. Men tro inte för en jävla sekund att det är glidaruppdrag. Sprid inte/gå inte på myten om att det är uteslutande glassigt att vara politiker.
Tack till alla mina närmaste för att ni (till synes) står ut med att det är svårt att bestämma saker med mig, att jag nästan aldrig kan göra något spontant, att planer kan ändras i sista stund, att jag missar era födelsedagar och att jag ibland är så trött att jag inte är riktigt närvarande när vi ses. Att jag är rätt tråkig helt enkelt. Men det är vad politiken kostar just nu och jag vet att ni vet.
(Vad gjorde ni igår söndag? Jag har på arbetsdag med fullmäktigegruppen 10-15:30 och sedan på SSU:s årsmöte som mötesordförande två timmar på kvällen. Slapp söndag!)
