På en sida på facebook som också lite handlat om detta med hedersvåldsföreläsningen uppmanar sverigedemokraten Kenneth Thuring till att ta debatten på andra ställen, helt rätt. Jag påpekar då att det är svårt att debattera när man inte får några svar. Hans svar på det är nästan för roligt .. ”Ställ riktiga frågor”. Obs! Frågor om värderingar är inte riktiga frågor!
SD-kvinnor bjuder in till föreläsning ”om det som ingen vågar prata om”. De menar problematiken kring hedersvåld. En SD-kvinna kommer till det egna arrangemanget enligt uppgift från SD-kvinnan.
Hon tycker inte det är konstigt att SD-kvinnor inte har något intresse av att prata om de egna förslagen till lösningar ”för de har diskuterat åtgärdsprogrammet på andra platser”.
Hon vill dessutom inte svara på några frågor utan hänvisar till en info-adress hos SD-kvinnor. Den politiska styrkan i detta!!
Vem var det nu igen som inte ville prata? Vårt Resonemang finns HÄR. Jag förutsätter att min fråga om grundläggande svenska värderingar var en alldeles för ingående fråga för Christina.
I går twittrade jag att jag önskade att alla visste vilka rasister som krälar i Sverige. Detta på förekommen anledning, dvs olika män som skrivit rent vidriga saker till mig (och andra). Några (män) blir då mycket provocerande.
Den här mannen nedan freakade på förmiddagen och skickade bland annat följande till mig.
Nu är det här så uppenbart urspårat, men det här är hans sätt att argumentera och förhålla sig till andra. En svensk, mysig man som troligen tycker han är ett föredöme. Han är den första mannen någonsin som kallat mig ”svennehora”, och vid sidan av att kritisera andra mäns kvinnosyn har han inga problem med att kalla mig ”luder”. Han driver tillsammans med sin fru en blogg där han uppmanar de som kommenterar på följande vis: Skriv inget anonymt till oss som du inte skulle våga säga IRL. Rena dumheter och oförskämdheter som du skriver anonymt läggs inte ut som en kommentar i bloggen.
Han tycker inte att oförskämdheter bör förekomma och jag antar därför att han inte anser sig praktisera sådana själv? Var hans gräns börjar för oförskämdheter är oklart.
Mats Carlsson driver förutom en blogg också kenneln ”Nordbornas kennel” och är 51 år i år.
På bilden är jag på ridläger och är tio elva år. Hästen heter Bravo. Vi kom trea i den avslutande hopptävlingen och jag vann en nyckelring som jag tror jag har kvar. Jag hade barnvaktat min syster hela vintern när mamma var ute och mjölkade på eftermiddagarna. De pengar jag fick för det använde jag för att betala min ridskolekurs och de två ridläger jag var på när jag var liten.
När jag var barn växte jag inte upp under fattiga förhållanden som jag uppelvde det. Däremot kände jag aldrig att något var självklart och var VÄLDIGT glad för det jag faktiskt fick (det är jag fortfarande). Det var inget konstigt, det var bara så det var. Jag minns när jag fick en cykel i present, den var inte ny men jag älskade den. Jag minns när jag och min syster fick nya stereos men de hade inte CD-spelare trots att det inte ens var ett nytt fenomen, jag hade alltid kläder men väldigt många ärvda. Vi åkte ALDRIG på utlandssemester men hade en sommarstuga på bilavstånd.
Vad har det här gjort med mig? Förmodligen att jag aldrig tar något för givet och att jag alltid blir förvånad när jag ”får något” eller ”lyckas” med något. Det har fått mig att tänka att jag är bra, men inte jättebra. Att jag kan mycket men inte allt. Eftersom jag upplevde och upplever att många andra har mer erfarenheter och är mer försigkomna än vad jag är. För att de har rest, för att de har föräldrar som pratat samhällsfrågor med mig från det att de var små och för att de alltid har en bunt resurser i bakfickan.
Det är inte det att min mamma inte har pratat massor med mig. Det har hon! Mycket om hästar och att man ska vara snäll och att jag är bra, men jag har inte fått en naturlig säkerhet om att jag kan ta vilken plats jag vill i hela världen. Det är ingens fel.
Har det med pengar att göra? Ja. Absolut. När jag började högstadiet och kläder tydligen blev en viktig sak (även om jag inte var så intresserad då heller) så hade inte jag (och många andra heller) resurser att köpa de märkeskläder som gällde. Jag hade heller inte TV-spel (eller jo, gammelversionen av något Atari med vita sträck på svart botten, alltid tredjen bästa liksom) eller några speciellt spännande grejer att berätta om.
Det här är den gamla men städnigt aktuella historien om klasstillhörighet. Min släkt är ett gäng hårt arbetande arbetare. Ingen (som jag känner till) har stuckit ut särskilt och somliga har varit lite oroliga när någon försökt. Inte av avundsjuka, utan kanske lite rädsla för det okända. Jag vet inte. Men ni vet, människor som jobbat på. Det är ingen snyfthistoria om att jag inte hade någon i min släkt före mig som hade pluggat på högskola (som jag känner). Däremot ser jag andra som gjort det efter mig och precis som jag är väldigt stolta över det. Med rätta. Uppväxta under liknande förhållanden men vågat ta steget, vågat prova, vågat vilja. Precis som det ska vara.
Därför har UNF betytt så mycket för mig. För andra har andra organisationer eller fritidsgårdar betytt samma sak. Jag skriver om det HÄR.
Jag har en poäng. I diskussionen om barnfattigdom dissar borgarna det relativa barnfattigdomsbegreppet. Pratar istället om en hög lägstanivå. Att jag hade det mer än helt okej under min uppväxt, men samtidigt såg andra som hade helt andra möjligheter som jag upplevde det gjorde något med mig. Det lever jag med fortfarande och kommer alltid att göra. Rädslan att inte räcka till, att inte vara bra nog. För jag har inte den där självsäkerhet som stora resurser och vana för de stora sammanhangen som det för med sig.
Utan UNF, som jag ser som lyckligt kompensatoriskt för mig hade jag aldrig haft min lärarutbildning eller 400 hp. Jag hade inte suttit i riksdagen Det är inte något som alla vill. Men jag tror att alla vill känna att de kan bli det de helst av allt vill, utan att ge upp innan eftersom man inte känner att det är någon idé.
Så länge vi accepterar stora klyftor i samhället, vilket Alliansen gör, så kommer det här att fortsätta. Istället för att ta striden för minskade klyftor, bättre fördelade resurser och undvika att några växer upp med känslan att vara lite mindre än andra ägnar sig i det här fallet Centerpartiet åt att hoppa på UNICEF/Rädda Barnen om begreppshanteringen.
Min rapport om den här grejen arrangerad av SD-kvinnor i Söderhamn. Uppskattningsvis sju stycken SD-sympatisörer och tolv icke-sympatisörer. En journalist och så föredragshållaren.
Nasrin Sjögren berättade sin historia om att leva med hedersförtryck. Om hur hennes far när han kom till Sverige tyckte att svenskar inte värnade om sin heder och visade för mycket naket (tycker SD lagom till varje Pride) och om hur hon inte längre kan sitt modersmål persiska (vad tycker SD om modersmålsundervisningen?).
Som livsöde betraktat mycket intressant. Men sedan, vi var ju där för att vi ville diskutera problematiken! Nasrin uttryckte sig mycket diffust kring att ”ingen” vill prata om problemet. Jag sade att jag inte delade bilden och frågade om hon kunde ge exempel på vilka sm inte villa prata om det. Hon svarade ordagrant ”Jag har inte de väldigt konkreta exemplen”.
Jag frågade också exakt vilka verktyg det är hon önskar att Socialtjänsten ska ha som de inte har i dag. Först fick jag svar på dåliga metoder. Påpekande om att det inte var frågan. Därefter separera från familjen, ge trygg fristad. Jag trodde det var så Socialtjänsten jobbade?
Å ena sidan refererade hon till sådant hon läst (-Minns inte exakt vad och vem, jag har läst så mycket …), å andra sidan sade hon –Jag vet inte precis hur det är nu, jag vet hur det var när jag var ung (mitten av niottiotalet avsåg hon då). Att vara djupt engagerad i problematiken och inte veta mer än så om nuläget kändes lite oväntat.
SD-kvinnor var alltså arrangörer. På plats var fler SD-män än kvinnor. Bara det var småkul. Efter Nasrin pratat och vi ställt frågor förväntade jag mig att SD skulle berätta varför de tagit dit henne, vad de tycker och vilka deras förslag är. Nej, nej. Då var det tack och hej.
SD arrangerar en föreläsning men säger INGET. Nu förstår jag att det var sig själv de menade när de påstod att ingen vill prata om problemet.
En äkta sur, rasistgubbe hade lockats dit också. Som berättade att innan ”mångkulturen” slogs ingen i Sverige. Vid påpekande om att det gjorde det väl visst det skyllde han på finnarna. Fräscht!
Också den här kvällen en upplevelse.
24 maj i år levererade Socialdemokraterna om hedervåld. Fastän ingen vågar prata om det …
Vad är Nordfront? En del av den svenska motståndsrörelsen, och som kallar sig typ nordiska krigare. Inte många har bra koll på Nordfront (både bra och dåligt). Inte jag heller, så jag tänkte dela lite.
Här är en artikel om hur man lever som nationalsocialist. Här är utdrag:
”Man bör åtminstone försöka undvika saker som teve, Hollywoodfilmer och till viss mån även modern populärmusik.”
”Undvik därför att bära s.k. märkeskläder och stoltsera med deras logotyper, detta anstår inte en nationalsocialistisk kämpe.”
”Man bör sträva efter att äta naturligt. Det borde vara självklart att man som nationalsocialist inte ska hjälpa judekapitalisterna att förgifta en! I grund och botten finns det heller inga hållbara ursäkter för att äta på främlingsägda pizzerior, på amerikanska hamburgerkedjor eller dricka drycker som CocaCola”
”Idag försöker många unga män ”bota” sin kroppsliga svaghet genom de metoder som judesystemet erbjuder. En sådan metod är den s.k. Bodybuildingen, med tillhörande subkultur, onaturliga kosttillskott och andra undermedel.”
”Man måste som aktivist förstå att det blir svårt att kombinera ett normalt ”borgerligt” liv med kampen. Det ena exkluderar i själva verket det andra. Man kan helt enkelt inte vara framgångsrik inom ett system som man bekämpar och tvärtom. Det bör tydliggöras: Man kan inte leva ett liv som en integrerad del av detta samhälle och samtidigt verka effektivt som nationalsocialistisk kämpe. Karriär utanför kampen är därför otänkbart och om individen hänger fast vid vanföreställningen om att det ändå är möjligt är det bara ett bevis för en splittrad personlighet som inte kan bestämma sig för vilket ben han skall stå på.”
Artikeln har en lysande kommentar och den delar: ”Men ärligt talat, hur många svenska nazister är ens i närheten av att leva upp till den här idealbilden som målas upp ovan? Jag har ändå träffat en hel del nazister, och de flesta jag har träffat lever snarare efter det dräggiga gamla bonehead-idealet. Sitta hemma och få socialbidrag under veckorna, och supa skallen av sig på helgerna. Inte så himla ädelt och renrasigt. Och även om vissa har jobb så är det få som orkar bry sig om de här levnadsreglerna.”
Vet de inte att F är sämsta betyget? Eller är det här deras sätt att be om ursäkt för allt. Affischen har suttit länge i deras skyltfönster i Gävle.
I går började jag läsa Greiders bok om Palme som länge legat framme. För länge sedan började jag också läsa Henrik Beggrens ”bibel” om Palme men har bara betat mig igenom en tredjedel. I höstas också Thage Gs bok om Palme. Förra natten läste jag Sahlins bok som hon skrev efter att hon tvingades lämna in första gången. Till skillnad från andra böcker tar det här lite tid. Böcker om den viktiga politiken kan inte forceras, de kräver eftertanke av mig och det kräver tid. Det måste vara ett lugn runt mig, i mig när jag läser. Ont om det senaste tiden. (emo)
Greider har precis som jag aldrig träffat Palme. Däremot var han 26 år när Palme mördades. Jag hade inte fyllt åtta år. Greider var då mycket insatt i politiken (men mer till vänster som han själv skriver). Jag kände till Palmes utseende. Tveksamt om jag greppat något av det politiska systemet alls. Jag minns fotona där roshögarna på mordplatsen växte allt högre dag för dag. Min familj har knappast varit med mest politiska. Ofta tampas jag med problematiken av att ha en ganska klen politisk historik.
Kan inte citera gamla politiker oavsett färg, är osäker på vilket parti tidigare, kända politiska namn representerar. På en fest i höstas tittade rikdsdagsgruppens mycket duktiga politiska sekreterare skeptiskt på mig när jag 1) inte kände igen en före detta minister som anlände till festen 2) Inte kunde räkna upp särskilt många tidigare partisekreterare. Det är som det är, det är därför jag försöker hämta igen en del genom att då och då läsa politiska biografier. Lättast är de nutida så klart, som Bodströms och Nuders där jag i alla fall minns somliga av stämningarna, känner till namnen de refererar till och förstår ”hur ett möte med riksdagsgrupen går till”.
Historier om Palme och socialdemokratins utveckling berör någonting fundamentalt. Vår syn på varandra och på samhället. Allt från det övergripande solidaritetsbegreppet kring vad det nedbrutet betyder i form av politiska prioriteringar.
I sommar hade jag en längre politisk diskussion med en bekant. Hen undrade varför hen inte skulle få MER. Hen som ansträngde sig till max på sin arbetsplats, hen som jobbade och slet och hade framgångar. Jag förstår frågeställningen, har givetvis stött på den en miljon gånger.
Människor som laddats (via gener eller uppväxt, jag vet inte) med ett fenomenalt driv och kanske en skarp hjärna kommer ALLTID att klara sig bra. Alltid. De kommer inte att ha problem att få jobb eller att kunna utveckla sina idéer. Andra är inte lika laddade från start, kanske heller aldrig blir det. De kommer inte att ha det lika lätt, för de ger inte alltid ett briljant, socialt intryck på anställningsintervjuerna, kanske inte tror sig om så mycket. De kommer att göra sitt bästa, många gånger dock begränsade av reella eller upplevda gränser för vad de egentligen kan prestera.
Hens praktiska poäng var varför hen skulle behöva skatta (mycket) för att det skulle gå till ”de här människorna”. Mitt enkla svar är att hen ändå, alltid kommer att ha mer, få mer, kunna göra mer. Framgångarna kommer att kanta hens väg. Jag använde då ordet småaktig om ett förhållningssätt som inte stöttar omfördelning av resurser så att alla har möjlighet att känna grundtrygghet. Och jag tycker det, jag tycker det är småaktigt att inte vilja ställa upp på ett system som minskar klyftorna. Hur ser samhällen med stora klyftor ut? Ni vet och ni vill inte leva så.
Jag skulle säga att jag är en person med stort driv. Precis som den jag talade med. Vi är rätt lika. Varför tvivlar inte jag på att jämlikhet och solidaritet är kärnvärden, medan hen gjorde det? Jag vet inte.
Texterna om Palme känns som att det bara stärker min uppfattning. Jag tvivlar aldrig på socialdemokratin som idé. Det är inte det, men det är skönt att få det bekräftat att jag hamnat så rätt. För min egen skull.
Och jag vet att utan det socialdemokratiskt uppbyggda Sverige skulle jag aldrig ha kunnat bli varken lärare eller riksdagsledamot. Många andra som inte fötts av rika föräldrar skulle aldrig ha haft en chans att bli andra saker de velat bli.
Kolla vad många, fina märken jag har nu.
I dag uppmärksammas i Gävle att Kvinnojouren Blåklockan har väldigt mycket att göra. Sex nya kvinnor i veckan söker hjälp för att undkomma en man som borde vara största tryggheten i livet, men som istället misshandlar henne på olika sätt. Att siffrorna ser ut så här är ingen nyhet för de som har insikt. Tyvärr är dock inte problemet så poppis att prata om.
I dag skriver Arbetarbladet om det och ledarsidan klagar på att kommunen ger för lite pengar. Det är möjligt att det är så, men det mest relevanta hade varit att angripa en samhällsordning där män slåss. Män slår både män och kvinnor. Många män än tar sig rätt att behandla sin omgivning hur som helst.
Invändingen brukar ofta vara att inte alla män slåss. Det är sant, ingen har påstått något annat. Ingen tror något annat. Men hur hjälper det, att vilja berätta om alla män som inte slåss, när det vore befogat att prata om den grupp män som tycker sig under sin uppväxt ha fått med sig värderingar som säger att det är okej att slå andra, också den kvinna man lever med?!
I mina kontakter med Blåklockan har jag förstått att de önskar mycket enklare förfaringssätt och snabbare besked när det gäller de statliga pengarna. Och så önskar de precis som jag, att alla män slutar slåss.
I dag har Stefan varit på Priden och pratat om både det ena och det andra vad jag förstår av medierapporteringen. Det är bra. Socialdemokratin måste fortsätta bära fanan högt när det gäller hbtq-frågor. Som egentligen är frågor om alla människors lika värde och möjlighet att kunna leva sitt liv så att man blir lycklig.
Så enkelt.
Tyvärr är det inte så att det är självklart i dag. Även många av ”de goda” tror att situationen för människor som avviker från normen kring t ex sexuell läggning har det enkelt i dag. Så är det inte. Hur många homos i en random gymnasieklass vågar snacka öppet om vem de blir kära i? Inte så många, och det är omgivningens fel. Som utgår från normen och frågar en kille -Har du träffat någon tjej än då?
Dessutom lever synen kvar att någon blir lesbisk för att det är modernt eller för att den varit utsatt för något i ungdomen eller att det är något som kan/bör botas.
Så länge det är så fyller Priden är stor funktion. Då pratas det om frågorna och de fula nyllena i form av t ex KDU syns tydligt. Räcker som bevis på att existensberättigandet är stort.