I dag debatterade jag två ärenden i kammaren. ”Förbud mot erkännande av utländska månggiften” och ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister”. Båda sådant som jag hoppas och tror ska göra det bättre för kvinnor och barn.
Så här såg mina manus ut. Det blev inte prick så men det är inte det viktiga.
Anförande Månggifte
När regeringens proposition i den här frågan om månggifte landade hos oss för en tid sedan blev det en hel del uppmärksamhet i media. Min bild var att oppositionen tog tillfället i akt att använda en lite laddad fråga för att skaka igång debatten. På ett lite oärligt sätt.
I ett samhälle där många enbart läser en rubrik så går det förstås hem. Det vet de debattörer som gav sig ut i den här frågan.
Det var lätt att få intrycket av att regeringen egentligen inte alls är emot månggiften, utan gör allt de kan för att öppna upp för olika ventiler och undantag.
Det är helt fel.
Regeringen har alltså efter att ha utrett frågan månggiften i Sverige lagt propositionen ”Förbud mot erkännande av utländska månggiften”.
För det är så den heter och det är det regeringen vill göra.
Tidigare har månggiften där någon part haft en koppling till Sverige inte accepterats här. Med den här lagstiftningen så utökas det till att omfatta personer som saknar koppling till Sverige.
Lyssnar man på somliga debattörer kan man få intrycket att det här är ett jätteproblem i Sverige och för Sverige.
Men för oss handlar det här om de kvinnor som lever i månggiftessituationer där det finns stor risk för ojämställdhet. Det finns tydliga internationella riktlinjer om att månggifte ska bekämpas, eftersom det befäster ojämställda strukturer.
I Sverige och i princip över hela världen handlar det om att män har rätten att ha flera fruar. Nästan aldrig det omvända. Minns jag rätt från utredningen kunde det förekomma i Tibet att kvinnor kunde vara gift med två män som var bröder, efter att den ene mannen förlorat sin fru.
Annars, bara män med flera fruar. Så ser strukturerna ut.
Men för att ha proportionerna klara för sig: Det finns ungefär 150 män som är registrerade som att de är gifta med flera kvinnor i Sverige. Av dem är det ungefär 40 som faktiskt har fler än en fru här.
Så i antal handlar det inte om många, men för den som drabbas spelar det ju ingen roll hur många fler det finns.
Därför är jag väldigt glad över att vi i dag är framme vid att besluta om det här.
Enkelt säger förslaget att inga äktenskap som är månggiften kommer att erkännas i Sverige.
Den lösningen har valts framför att först erkänna dom för att sedan upplösa dom, av olika kloka skäl som framgår i propositionen.
Det gör också att lagen på det sättet fungerar på samma sätt som annan äktenskapslagstiftning gällande äktenskap vi inte erkänner, som till exempel äktenskap med barn.
Det som det då föreligger en oenighet om är egentligen ”HUR ska vi reglera att det inte uppkommer situationer där den svagare parten drabbas orimligt hårt av att äktenskapet inte erkänns”.
Det finns inga konkreta exempel man kan lyfta och det är själva poängen, att sådana situationer kan vara mycket svåra att förutse, och det är därför den möjligheten måste finnas.
Regeringen har också där valt att reglera det här på samma sätt som man gjort i motsvarande lagstiftningar. Med att ha en så kallad ventil med undantag från erkännandeförbudet vid synnerliga skäl.
Andra partier vill felaktigt få det till det jag nämnde inledningsvis. Att regeringen egentligen inte vill förbjuda det här. Det är trams och det är vilseledande.
Att ge ett tidigare äktenskap följdverkningar för att skydda en svagare part, kan bara göras i den eventuellt uppkomna situationen och följdverkningarna. De kommer inte att räknas som gifta.
Även andra partier vill att det ska vara möjligt att i vissa förmodligen väldigt sällsynta fall behöva reglera kanske ekonomiska efterverkningar. Men dom vill se en annan teknisk lösning för det i lagstiftningen.
Och det kan man vilja, men som jag ser det vill vi samma sak, men har olika lösningar på vägen dit.
Jag gissar att det kommer att utkristallisera sig i kommande anföranden.
En viktig sak att påpeka är att detta inte på något sätt kommer att påverka hur barn har tillgång till sina föräldrar. Att fastställa faderskap med eller utan äktenskap är ingen svårighet i dag. Räknades man som far till ett barn i ett annat land kommer man också att göra det i Sverige.
Tack
Anförande vårdnad
I dag debatterar vi ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister.”
Den här är viktig för många och gör ont för många. Vi ser att antalet vårdnadstvister ökar och vi vet att det är förenat med mycket smärta för alla inblandade. Det har jag en stor respekt för. Att lyssna till människor som berättar om hur det är att vara i tvister om sina barn lämnar ingen oberörd. Att lyssna till barn som berättar om hur föräldrar bråkar är ännu värre.
Det här är bland det svåraste i politiken. Att stifta lagar om det rent mellanmänskliga, det som går så djupt i oss.
Förslagen baserar sig på utredningen ”Se barnet!” som hade i uppgift att utvärdera 2006 års vårdnadsreform men också lägga fram förslag på förbättringar och det med fokus på barnets rätt.
Så här är alltså fokuset på just barnen, barnens rättigheter och hur de ska kunna må bra.
Jag har mött flera olika organisationer och andra instanser som jobbar med perspektiv på den här frågan och företräder lite olika intressen. Jag har också träffat familjerätter i flera kommuner. Alla vi politiker har lyssnat på olika forskare på området.
Väldigt summariskt är bilden jag fått: Det är mycket sannolikt att i dom fall det pågår en stark konflikt mellan föräldrar som aldrig tenderar att ta slut -finns också andra problem. Psykisk ohälsa, med missbruk, ekonomiska problem, våld, en historik att själv ha föräldrar som bråkat om samma sak. Det försvårar hela situationen.
Flera som jobbar på familjerätterna påpekar att många av dom här föräldrarna har en livssituation som skulle behöva ett helhetsgrepp men att det sättet att arbeta inte riktigt finns i dag.
Det förvånar inte. Så ser det ut på många områden där människor far illa. Det beror sällan på en enda orsak som är lätt att åtgärda. Problem är ofta komplexa och vi saknar redskap för helheten. Där har vi politiker en stor läxa att göra när det gäller vårt arbete.
Men här handlar det främst om barn. Vad ska vi göra för att stärka barnets rätt att få en bra tillvaro. Inte hur vi bemöter föräldrarnas önskemål, för de är i sammanhanget sekundära.
Jag hör att det finns en stor klyfta i åsikterna om i vilken mån barn ska få säga sin mening. Jag har i arbetet med det här stött på personer som på fullt allvar inte tycker att barn kan ha någon uppfattning om hur deras tillvaro ska se ut, för att de är för unga för att förstå sitt eget bästa och det har exemplifierats med så stora barn som tolvåringar. Det har gjort mig mycket konfunderad över hur de personerna ser på barn.
Det finns gott om sammanhang när barn behöver vägledas. Tänder ska borstas och vantar är bra när man fryser. Godis är en kass frukost.
Men att tro att barn inte vet hur de mår och vad och vilka som får dem att må bra när det handlar om frågor om umgänge med vuxna är att se barn mer som en sak än som en individ.
Barn har rätt till båda sina föräldrar säger vi. Det stämmer. Om barnet vill det. Men det finns barn som på goda grunder inte är ett dugg sugna att umgås med den ena föräldern för att de känner att de inte mår bra av det.
Det finns föräldrar som verkligen gör allt de kan för att peppa till häng med den andra föräldern inför dennes vecka eller helg. Men ser att barnet är gråtigt och skakigt när det närmar sig. Kanske låser in sig. Jobbigt läge.
Barn ska få chansen att berätta om vad de vill. OM de vill. Vill de inte, så behöver de inte.
Barnen ska också få prata om det UTAN vårdnadshavares samtycke och UTAN att den är närvarande. De har också rätt att få information om vad som händer.
Ibland kommer det upp i debatten att föräldrar skulle påverka sina barn åt ett eller annat håll. Så är det förmodligen i olika grad eftersom alla vuxna runt ett barn påverkar barnet. Att då låta barnet få tala fritt utan att ha vårdnadshavare nära blir grundläggande.
Nu heter det att ”förmågan att samarbeta”, när det kommer till föräldrarna.
Det vi nu föreslår är att domstolen istället ska fästa avseende särskilt vid ”föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar.” Det är en viktig förskjutning som också är tänkt att vara mindre konfliktdrivande.
För att föräldrar ska få gå till domstol måste de först ha deltagit i ett sk ”informationssamtal”. Det är nämligen så att det har visat sig att många saknar kunskap om de här processerna, vilka möjligheter som finns och konsekvenser för barn när föräldrarna träter i domstol. Det är därför mycket troligt att fler föräldrar än idag kan hitta lösningar för barnet utan att gå till domstol om de får det klart för sig.
En viktig sak, eftersom tid går långsammare i barns liv, är att det införs en lagstadgad tidsgräns på fyra månader för utredningarna.
Det införs också nya kompetenskrav för medlare och ett stärkt sekretesskydd för uppgifter som lämnas till en medlare för att skapa förutsättningar för fler lyckade medlingsuppdrag. På så sätt kan fler samförståndslösningar nås, och det är förstås det vi eftersträvar.
Jag vill också säga något om barn som far illa. Forskning visar att i starka konflikter om barn förekommer ofta våld. Det är känt. I min kommun Gävle gjordes en sådan kartläggning för kanske 15 år sedan och den visade att i pågående vårdnadskonflikt var det vanligare att det förekommit våld än att det inte gjort det.
Regeringen säger i propositionen att det finns mer att göra för dem som utsätts för våld i nära relationer och särskilt för barn som utsätts för eller bevittnar våldet.
Ett barn har rätt att inte bli utsatt för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling.
En utredare får i uppdrag att jobba fram ändringar som säkerställer att ett barn som har utsatts för våld av en förälder inte mot sin vilja måste träffa den föräldern.
Och så kommer det alltid att vara med de här frågorna. Det kommer alltid att behöva vridas ytterligare i systemet när vi får mer kunskap eller när samhällets syn på frågorna ändrar sig.
NU tar vi det här steget. Att ytterligare sätta barnets behov i centrum.
Det är jag stolt över.
Tack
