Kategoriarkiv: Politik

Det är fult att ljuga!

Jag har inte gett tillräckligt med uppmärksamhet åt Wennbergs text om Alliansens förehavanden.

Tycker det är mycket klargörande för hur de hanterar politiken i Gävle.

”Riktigt så ser allianspartiernas representanter dock inte på det hela. Möjligen har man varit lite kantig i formuleringarna (att det pågående arbetet kring Centrumplanen genast avslutas). Möjligen formulerade man sig lite hårt (att det pågående arbetet kring Centrumplanen genast avslutas). Möjligen handlar det hela om ett syftningsfel (att det pågående arbetet kring Centrumplanen genast avslutas). ”

Här kan ni läsa en artikel om det.

Bilder från partimöten

Det här inlägget gäller politiskt engagerade från samtliga partier, som ibland delar bilder på sociala medier från politiska sammankomster av olika slag.

Det är skrivet med kärlek och omtanke och även jag gör tokigt ibland, så ni behöver inte fundera på det perspektivet.

Jag har många politiker, från olika partier, i mina flöden på sociala medier.

Alldeles för ofta lägger vi upp bilder från olika möten som förmodligen både kan döda intresset hos någon som eventuellt var intresserad av att börja engagera sig, samt lockar fram ett skratt (med i bästa fall, åt i sämsta) hos andra.

Det är helt enkelt för vanligt med bilder som är tagna på alldeles för långt håll, som visar mer av vägg eller golv än huvudmotivet, som visar partiföreträdare med märklig min, som är skakiga, som visar partivänner i diskussioner där alla ser ledsna ut (fast de egentligen är allvarliga och engagerade).

Ett konkret exempel är riksdagsgruppens tisdagsmöten då kanske Stefan Löfven, Magdalena Andersson eller någon annan av våra duktiga företrädare talar.

Då fylls mitt flöde (eftersom jag förspänt nog känner många riksdagsledamöter) av gula bilder (ljuset är osmickrande i andrakammarsalen), med en figur långt borta som ibland blundar på bilden. Gärna med en stor vit rektangel (ljuset från Power Point-visningen) som upptar en väsentlig del av bilden.

Inte ens våra politiska fiender skulle kunna ta en sämre bild av vår statsminister även om de försökte.

Vi gör det  av omtanke, vi ser vår statsminister på bilden och vet att stämningen var bra. Men det syns inte på bilden. Tyvärr.

Jag ser bilder från vårt regionfullmäktige, från AK-medlemsmöten och från andra partiers möten där vi förmedlar våra företrädare från sin sämsta sida i en till synes skittråkig verksamhet. Ingen är vinnare på det.

Mina tips:

– En bild på en talare längre bort blir sällan bra om du inte har möjlighet att gå nära. Be att få ta en bild innan eller efteråt så hinner du arrangera den lite snyggt.

-Fota inte ett möte bakifrån. Det ser extra trist ut. Ta bilden framifrån om du nödvändigt vill ha med många.

– Det blir ofta en mer entusiastisk bild om man fotar 3-4 personer istället för att försöka fånga många.

– Lägg inte upp en bild på en partivän om han eller hon har en konstig min/blundar/är skakig. Alla ska få vara sitt bästa jag.

– Nästan alla telefoner har ett bildredigeringsprogram. Använd det. Skär bort sådant som stör bilden. Starkt lysande lampor, en massa golv eller väggar eller annat. Ljusa upp eller skärp färgerna vid behov.

– Skriv intressanta upplysningar till bilden. ”Vi är på ett intressant möte” är lika klassiskt som intetsägande. ”Socialdemokratiska gruppen i utbildningsnämnden går igenom ärenden inför nästa nämndsmöte. Störst diskussion blir det nog om nedläggningen av Solskolan. Vi är emot en nedläggning då skolan har goda resultat och håller sig inom sina ekonomiska ramar.”

-Fråga fotade personer från mindre möten om det är okej att använda bilderna på sociala medier.

Vilka tips har du för att få bra bilder från politiska sammanhang? Skriv gärna i kommentarerna så vi tillsammans kan bli bättre.

Uppdaterat:

Sofia har tipsat om att hitta nya vinklar när du fotar. Från oväntade håll så blir bilden inte lika förutsägbar.

Alliansen tog inte makten, bara posterna

Minns ni det här? När Inger Källgren Sawela berättar vad Moderaterna ska ta itu med efter att ha chansen till ledande politiska poster i Gävle kommun efter 96 år i opposition?

Till Gefle Dagblad sade hon:

“Det som kommer att märkas nu är vår satsning på ett tryggt och snyggt i Gävle. Papperskorgar, måla, göra tydligt. Sådana enkla saker som man inte behöver göra så väldigt komplicerat.”

Träffade en tidigare mycket aktiv folkpartist (de hette så förut) som sade: -De verkar ju bara köra vidare på ert, de har väl insett att det är bäst för kommunen!

Nu har vi förstått att ett gäng motioner Alliansen lade i opposition inte längre är aktuella att driva fram. De ska be kommunfullmäktige att få återta dem. Insikt om att den egna politiken brister?

Och tänk igen, har vi egentligen fått veta något mer än diffusa saker om ”bättre företagsklimat” (som om någon vill ha dåligt)?  I övrigt har det hittills varit noll. Mest verkar de försöka vrida sig själva ut och in för att komma ifrån de beslut kring budgeten som togs i november som de inte längre vill verkställa.

Inte ens Bornegrims fagra löfte om att flytta den mycket provocerande, rosa bilkonsten till högskolan där de håller på med HBT och sånt (googla denna sjuka sägning) har det hänt något med. Och det som bara skulle ta en lunchrast!

Inte har jag sett någon uppsnyggad papperskorg heller!

Är det så här det ska vara, att de ska segla vidare på den rödgröna politiken som styrt Gävle under de senaste åren och inte våga ta i någonting som de egentligen vill göra?

Borde jag egentligen vara glad över att vi hittills inte ser mycket av blå politik? Kanske.

Men vad skulle de då med makten till? Den rödgröna politiken i Gävle drivs  bäst av de rödgröna, som också förstår vad de håller på med.

Det är tydligt att Alliansen i Gävle inte alls tagit makten, bara uppdragen. Var är makten? Hos SD?

 

 

I dag i media

Jag och Ellinor Eriksson säger vad vi tycker om regeringens politik gällande Västsahara. För oss är det enkelt, vi vill att ockupationen ska upphöra. HÄR kan du läsa.

P4 bad mig komma och kommentera lite grann om de beräkningar som gjorts på antalet nya svenskar som kommer till Gävleborg. Ett ihopklipp finns HÄR.

Annars är det roligaste som hänt på sociala medier att min mamma har spammat instagram med två bilder på samma dag! En på hunden som fyller tre och en på ett par tvillingkalvar som kommit.

Att orka eller inte orka politiska uppdrag

Min kamrat Kerstin har meddelat att hon lämnar sina politiska uppdrag och varför. Det kan läsas om i Arbetarbladet.

Vi är många med förtroendeuppdrag som känner igen allt det här med gliringar från ”vänner”, påståenden om att vi inte lever i den så kallade verkligheten, vi ställs till svars för sådant vi inte har något med att göra (Kommunals förehavanden till exempel), får veta olika hur ”politiker” är, familjemedlemmar kan få frågor om alla pengar jag tjänar nu för tiden, hot, trakasserier, hånfulla frågor om varför jag är politiker när jag säger mig uppskatta läraryrket så mycket, få ”jävla sossepamp” kastat efter mig en enkel middag på restaurang i Gävle.

Det här får människor att som Kerstin lämna sina uppdrag, andra vågar inte ens försöka.
Vad blir konsekvensen i förlängningen? Ingen som vill ta uppdrag i vår demokratiska apparat? Alternativt bara kalla personer som orkar härda ut. Fundera en stund över vilka krafter som tjänar på det? Inte så skönt svar på den frågan.

Fundera också en gång till nästa gång innan du ska skoja lite med din förtroendevalda ”vän”. Vi som har uppdragen hör det där ”som bara är skoj” flera gånger om dagen ibland. Tro mig, humorn bleknar då.  Två exempel på skämt från Facebook. Ett ”skämt” till Kerstin och ett ”skämt” som rullade i mitt flöde igår.

sosse1sosse2

Några relaterade exempel på hur diskussionsklimatet är från i dag. I en grupp på Facebook diskuterar vi livstidsstraffet. Om det tycker vi olika. Jag bemöter direkta felaktigheter i påståenden som görs för att stärka en tes. Det blir jobbigt för den som inte ville ta ansvar för att hen faktiskt skrev faktafel. Fortsätter argumentationen kring sakfrågan? Nej, nej … jag får slängt på mig att det är typiskt politiker att vara så jävla noga.

I en annan tråd blir det diskussion om Kommunal som jag ju inte har något med att göra. Det skrivs saker som jag undrar vad det finns för belägg för gällande Kommunals fastighetsförvaltning. Upprepade gånger frågar jag. Men det som då först påstods var inte så viktigt längre då belägg  inte verkar finnas utan istället kokar det ändå ner i vad jag som socialdemokrat skulle ha gjort och allmänt skit om socialdemokratin.

Två exempel av många där det är svårt (omöjligt?) att föra resonemang med folk på en vettig nivå. Och då var det här inte av värsta slaget, utan så som det blir mest varje dag. Är det verkligen så att man ska få leverera felaktigheter eller tveksamma påståenden och sedan inte behöva belägga det? Och när det ändå visas tydligt att det påstådda är felaktigt, ska det inte brys om så mycket? Ovarsam argumentation har blivit normen.

Enligt den gnälliga principen ”-Men ändå”, när någon är överbevisad. Fakta ses som irrelevant.  Och  logiken verkar också  vara att om en person med politiska förtroendeuppdrag har rätt har den ändå fel eftersom den är politiker. ”Alla människor är kapabla att tänka själva” var en bärande tanke i upplysningen. Det är också sant. Men använd då den förmågan.

Det är så många gånger jag bara vill höja mina ögonbryn, himla med ögonen och gå därifrån (om det är IRL) när folk beter sig riktigt, riktigt illa. Men vet ni, då går inte det, för politiker får inte bete sig ”så arrogant”. Vi ska ta skiten. Lyssna när folk häver ur sig in allmänna ilska, sina bisarra konspirationsteorier eller ytterst ohederlig och osaklig argumentation. Helst ska vi inte svara heller.  Jag tänker börja vägra det.

På temat ”inte svara” så hade vi besök i riksdagen för ett tag sedan av representanter för en näringslivsorganisation i länet som ville prata. När de gick lät en meddela att vi inte skulle ha fört resonemang med dom och ifrågasatt där vi inte var överens, utan vara lyssnat. Man ba: -Men skicka ett skriftlig PM för den envägskommunikationen.

Som Kerstin säger i artikeln, kvinnor är också mer drabbade. Manliga politiker absolut också, men det är på ett annat sätt. Inte lika förekommande med hot om att de ska straffknullas om jag sammanfattar det så. Ledarskribent Wennberg och kamrat Eriksson talade om det nyss.

Jag lever i passiv skräck för att ha redovisat en reseräkning i riksdagen fel eller för sent och att jag därmed av media ska hängas ut som en slarvig person (trots att jag är en av de mest oslarviga som finns) med det som enda mätare. Jag är ofta orolig för att en kamrat i arbetarekommunen ska göra något dumt eftersom det faller på mig att hantera det, och mitt namn kommer att få stå vid de svarta rubrikerna fastän jag varit helt oskyldig. Jag är hela tiden orolig för att min ibland lite för snabba humor ska ställa till det för mig och jag därmed skulle skriva nåt olämpligt på sociala medier (igen) och därmed sabba lite för mitt parti.

Det är så vansinnigt många rädslor och jobbigheter förenade med de uppdrag jag har. Och nu tänker någon ”men du har ju valt det själv”. Ja, det har jag. För att jag vill bidra till ett bättre samhälle. Det är också väldigt roligt och givande många gånger. Jag får vara med om spännande möten och känna att det går framåt. Men tro inte för en jävla sekund att det är glidaruppdrag. Sprid inte/gå inte på myten om att det är uteslutande glassigt att vara politiker.

Tack till alla mina närmaste för att ni (till synes) står ut med att det är svårt att bestämma saker med mig, att jag nästan aldrig kan göra något spontant, att planer kan ändras i sista stund, att jag missar era födelsedagar och att jag ibland är så trött att jag inte är riktigt närvarande när vi ses. Att jag är rätt tråkig helt enkelt. Men det är vad politiken kostar just nu och jag vet att ni vet.

(Vad gjorde ni igår söndag? Jag har på  arbetsdag med fullmäktigegruppen 10-15:30 och sedan på SSU:s årsmöte som mötesordförande två timmar på kvällen. Slapp söndag!)

 

Förmiddagens partiledardebatt

Klockan nio stod jag och många andra ledamöter givakt i kammaren i väntan på Talmannens ankomst och starten av partiledardebatten.

Jag stannade första timmen för att se stadsministerns anförande, replikerna samt Kinberg Batras anförande. Du kan se HÄR på webb-TV.

Förutom att Löfven inledningsvis talade om mäns övergrepp mot kvinnor, så var fokus på bostadsbyggande. En mycket angelägen fråga. Det kan du läsa mer om HÄR.

 

Gävle som Moderaternas testballong

Dagens Industri var i Gävle strax innan jul. De träffade politiker av olika färger i Gävle för att skildra politiska läget inför maktskiftet 1 januari.

I går publicerades deras artikel och också andra har skrivit om det. Arbetarbladet. Expressen. Svenska Dagbladet.

GD:s reporter hade sökt mig i Stockholm och sen via mejl i förmiddags (stabilt, som om redaktionen inte har mitt telefonnummer) och det blev DET HÄR.

Ser att bland många så satte sig missuppfattningen genast (eftersom folk läser lite glist) och de verkar tro att Alliansen har ett formaliserat samarbete med Sverigedemokraterna i Gävle.

Så är det inte. Den som läser och har insikt förstår att Alliansen i Gävle (jag tror främst Moderaterna) har företrädare som tycker om att gulla med SD på olika sätt och utifrån artiklarna står det klart att Moderaterna centralt vill testa i Gävle för att se hur pass pålitliga SD blir som högerparti och eventuell partner i ett sådant här läge.

Jag tror inte alls att man har gjort upp med Sverigedemokraterna men jag vet att det finns de Moderater som skulle önska att så gjordes mer formellt och jag vet att det finns interna konflikter i partiet om det. Hur de tre andra borgerliga partierna i Gävle ställer sig vet jag mindre om. Det är ett år  sedan dåvarande moderaten Jäderberg lämnade Moderaterna i Gävle. I artikeln står det: ”Även lokalt i Gävle tycker Ewa Stenberg Jäderberg att alliansoppositionen hade kunnat göra mer för att få igenom sin budget. Hon hade exempelvis gärna sett att partierna fört samtal med SD, något som det enligt henne fanns olika uppfattningar om inom M.”

Jag skrev tidigare på Facebook: ”Allt stöd till de alliansare i Gävle som mår dåligt över den SD-vänliga utvecklingen i de egna leden. Jag vet att ni finns och att ni kämpar.”

Nu behöver vi lita till att de goda moderaterna i Gävle orkar hålla stånd mot vansinnet och att vi får ett annat politiskt läge 2018 där människor i Gävle väljer att rösta för solidaritet och utveckling.

Jag har tidigare uttryckt förvåning över att så många lokala företrädare har så svårt att göra en politisk analys av läget lokalt och den förundran kvarstår när jag ser vad Åkerlind (L) säger i artikeln som GD skrev:

”Den första januari blir Helene Åkerlind, L, vice ordförande i den tillträdande kommunstyrelsen. Hon är kritisk mot DI:s artikel och menar att det är de rödgröna, inte SD, som möjliggör maktskiftet. – För mig är det fortfarande ett mysterium varför de valde den här vägen. I och med att de avgår låter de SD spela huvudrollen i den här farsen som det blir nu. När de avgår har vi naturligtvis tackat ja till att vi är intresserade, annars vore det väl tokigt, säger hon.”

Med det politiska läget vi har, med den mandatfördelning som finns, med en lokal Allians som vägrar släppa varandras händer för att hitta en anständig blocköverskridande och stabil majoritetslösning, ett läge där borgerliga företrädare inte tar samtalsinviter från oss seriöst, när en ofinansierad borgerlig budget går igenom med stöd från SD, när det inte finns förutsättningar för långsiktlighet … Då tycker Åkerlind det är ett MYSTERIUM att rödgröna inte kan fortsätta ta ansvar för styret.

För mig är Åkerlind utifrån det uttalandet ett mysterium.

Förresten tycker hon att det är så svårt att förstå allt detta så hon har fikat med det jag gissar är det hon tycker är sina kontakter i Socialdemokraterna för att kunna ställa frågan varför vi EGENTLIGEN gjorde så här. Som om det skulle finnas någon slags hemlig agenda. Det gör det inte. Skälen står ungefär en decimeter upp. Hur kan det vara svårt att greppa?

Jag tycker det känns bra att riksmedia gör ett nedslag och kan skriva och bekräfta det vi är många som sett och det lokal media inte lyckats fånga hittills. Tack för det DI.

 

 

 

Jag säger som Anders Jansson: Men man kan aldrig vara säker

Jag var säker på att Allianspartierna nu skulle vara handlinskraftiga. Men jag säger som Anders Jansson. ”Men man kan aldrig vara säker”. (se nedan).

Sossarna styrde stan aslänge. Sedan försvann röster och de senaste åren har vi styrt ihop med V och MP. Det har varit kul och gått bra. Förra året stod det klart att våra mandat ihop inte räcker för majoritet. Fine. Men vi ställde upp med ordförandekandidater. Liksom Alliansen som tillsammans har färre mandat än oss. SD deklarerade att alla var lika dåliga och lade ner sina röster.

Således vann S, V och MP ordförandeposterna.

Detta föregicks av massor av samtal/förhandlingar. Massor. Under den hösten bloggade jag en del om det. HÄR. HÄR. HÄR.

Den tredje texten var en rätt tydlig beskrivning av dåvarande läge och den innehöll också citat från Jörgen Edsviks Facebook som kan vara värt att repetera:

Det finns 12 politiska uppdrag i Gävle som kallas (felaktigt) för tunga. Dvs har ett arvode motsvarande 50 %. Av dessa erbjöds alliansen fem ordf trots att de skulle fortsätta vara opposition. Av alla övriga uppdrag var fördelningen ungefär 50-50. Detta valde alliansen att förkasta … Varför?  Jo därför att omvårdnadsnämnden och utbildningsnämnden inte var med i förslaget. I båda dessa nämnder vill alliansen genomföra stora privatiseringar … Det är något vi rödgröna då inte kan gå med på.

Med i förhandlingen fanns också en sk borgfred med frågor som båda blocken skulle avstå från att driva. Ex. skulle rödgröna avstå från begränsningar av trafiken i staden och alliansen avstå från entreprenadsättning…inte heller detta kunde vi enas om.

Timtal av resonemang fördes med företrädare för Allians Gävle. Men fick de inte exakt som de ville (vilket man ju sällan får i en förhandling) så var inget annat intressant. Ett problem var givetvis att de tyckte att vi rödgröna skulle avsluta vårt samarbete lite hur som helst, men de hade inga alternativ till att inte hålla ihop sina fyra partier. Det skulle ha genererat en märklig maktobalans och att kräva något sådant känns orimligt. Lätt att förstå för de flesta.

Vi tyckte läget kändes hopplöst då. Men resonerade som så att ”okej, då kör vi”. Vi fick posterna och har utifrån det politiska läget på bästa sätt försökt rodda kommunen, få igenom den rödgröna politiken men ändå givetvis försökt föra samtal med Alliansen för att enas där det finns en öppning.

Internt har vi ända sedan start den här mandatperioden värderat om det är värt det, nogsamt följt arbetet i nämnder och fullmäktige, erbjudit samtal med Alliansen gällande årets budget. Som Inger Källgren först sade till media att hon inte kände till. Sedan kände hon till det och hade till och med pratat med sina Allianskollegor. Men de hade inte hört något.

VI har varit förberedda varje dag på ”att gå i morgon”. Processat det i fullmäktigegruppen, arbetarekommunens styrelse och i särskilda samtal med våra främsta företrädare. Vi har talat om problematiken på våra medlemsmöten. Givetvis samtalat med V och MP.

Tänk att det går att ha en sån olika bild av hur något är. Men visst, eftersom Alliansen verkar helt oförberedda på det här är de väl inte förmögna att heller förstå att vi har varit det. Jag ser i dag att Moderaternas Inger Källgren Sawela sagt till Dagens Samhälle att vi är ”ledsna och bittra”. Mycket oklart vad hon baserar det på.

Vi hade så klart kunnat agera annorlunda, till exempel valt att minoritetsregera vidare på en ofinansierad budget som inte är vår, men av vilket skäl skulle vi ha gjort det?

Att få höra från deras företrädare varje kommunfullmäktige 2016 att ”det är ju egentligen vi som styrt politiken med vår budget”. Tror inte det. Mycket bättre att de får ta ansvaret för sin egen budget i det här läget.

Detta sammantaget borde få alla med viss politisk insikt att förstå det jobbiga läget.

Så jag trodde absolut att det skulle vara självklart att de skulle agera snabbt och berätta att och hur de nu vill ställa upp sin ledning efter nyår.

Men nu får jag för mig att Alliansen i Gävle inte vill styra ändå.

Vi har sagt att vi avgår.

Vi har sagt att vi kommer att släppa fram deras kandidater.

Vi har sagt att vi kan samtala med dom om de vill.

Vi har ringt en av deras företrädare och frågat om de kommer att ha ett färdigt förslag till den 14e december då nästa fullmäktige är. På det sista har vi inte fått ett svar. De hade inget. Kanske skulle det finnas ett på fredag. Så i morgon frågar vi igen. Eftersom deras handlingskraft är sisådär får väl vi ringa dom i morgon för att förvissa oss om att de faktiskt vill ha ledningsposterna.

Inte något av det här borde vara oklart på något sätt för Allianspartierna. Det är cirka hur tydligt som helst. Eller är det här också nåt som Inger Källgren Sawela inte kan ta seriöst för att det är mycket nu? (förlåt raljerandet)

Vad säger de nu till Arbetarbladet i DEN HÄR artikeln?

”– Vi vet inte hur vi går vidare nu, först måste vi ha en formell avsägelse, det är nummer ett, säger Lili André (KD).

Men de har ju sagt att de inte ska göra något för att hindra er?

– Ja, jag har läst det i tidningen, men inte hört det från dem själva. För mig är ingenting satt förrän det ligger handlingar på bordet.”

”Också Anders Jansson, ordförande i Moderaterna, intar en avvaktande position.

– Vi får se vad som händer nu. Kommer majoriteten att avgå? I så fall har vi en budget att genomföra.

De kommer inte att ställa sig i vägen för er har de sagt.

– Det är deras val. I politiken är ingenting klart förrän det är klart.

Kommer ni att kunna ha namn på kandidater till ordförandeposter klara till nästa kommunfullmäktige 14 december?

– Det tror jag. Det skulle förvåna mig om vi inte hade det. Men man kan aldrig vara säker.”

En av våra företrädare har alltså kontaktat en av deras och också förvissat sig om att det räckte som kommunikation med hela Alliansen och fått det bekräftat. Men återigen har de inte hört något. Det känns lite hopplöst.

Allvarligt talat. Hur kan man antyda att ett parti i den här situationen som meddelar klart och tydligt till media och därmed de andra partierna och medborgarna att nu är de beredda att lämna över styret, plötsligt bara inte skulle göra det?

Vi skulle naturligtvis aldrig äventyra vår trovärdighet i den frågan. Kommunledningskontoret önskar få in avsägelserna nästa vecka och det ska vi givetvis leverera. Den enda lilla haken är att vi vill att de ska bekräfta att de kommer att ha ordförandekandidater klara till mötet.

Våra nämndsordföranden lämnar in sina avsägelser nästa vecka, men vi vill veta att vi inte riskerar ställa Gävle utan styre. Så gör man inte.

Det trodde jag att varje politiker kunde förstå och att då få ett besked av Alliansen när vi frågat efter ett vore knappast för mycket begärt.

Vi har sopat banan för att Alliansen ska kunna styra och hantera sin budget. Men de agerar som om vi bara skojar. Och framförallt verkar de inte det minsta angelägna. Det känns ledsamt. Gävle förtjänar drivna politiker.

Det är totalt lögn. Sade lögnaren.

GD har gjort en bra film om det de kallar ”maktsåpan” i Gävle. Jag förstår att de kallar det så av dramaturgiska skäl, men för oss som befinner oss i ett läge där vi vill det bästa för Gävle känns det onödigt förminskande av något som är allra högsta allvar, att jämföra med en såpa.

Å andra sidan … kanske man måste ge dem lite rätt. Vi är naturligtvis många som tycker oss ha insikter i vad som händer, även om vi har olika bilder av den populära sanningen.

Det som är sanning är att en moderat till mig igår sade att vårt besked om att kliva tillbaka efter nyår när vi inte längre har någon budget att regera på var ”som en kalldusch”. En partivän fick höra av annan moderat ”ni kan inte göra så här” när det gick upp för hen att nu ska de få ta ansvar för sin politik.

Det är ett problem för oss att det hittills varit svårt att få gehör för vår bild av processer som varit efter valet 2014. GD:s ledarsida skriver gärna ”sanningar” som kanske inte riktigt är förankrade annat än hos somliga med ett särskilt egenintresse. Vi upplever att det som sagt låter annorlunda när det kommit från Alliansföreträdare till media än de samtal som våra företrädare haft med varandra.

Ständigt har vi fått dragits med de gamla påklistrade epiteten av maktfullkomlighet, inte vill lyssna, inte vill prata. Att anklagas för sådant och säga ”fast det där stämmer inte” är ju svårt utifrån medial logik. Ett parti som styrt Gävle i nästan hundra år utifrån valresultat men ändå under flera år anklagats för att ha ”tagit” makten, inte fått den utifrån valresultat.

Vi har anklagats för att inte ha förstått att vi tappat väljarstöd. Tro oss, detta har vi förstått. Vi är några som kan siffror skapligt bra. Just därför satt vi också i två månader i samtal med Alliansen i höstas. Fyra partier där tre låter ett föra deras talan, apropå egen styrka …

I kväll publicerar Arbetarbladet en artikel som äntligen känns som lite upprättelse, om jag får använda det ordet. Här är texten från den:

”Edsvik anklagades ha ljugit om budgetinvit – här avslöjar Källgren Sawela sanningen

– De fick frågan, sade Jörgen Edsvik (S).
– Det är total lögn, sade Alliansen.

Erbjöd de rödgröna ett gemensamt budgetsamarbete, eller inte?

Nu avslöjar Inger Källgren Sawela (M) hur det egentligen låg till.

Under de rödgrönas presskonferens på måndagen, berättade Jörgen Edsvik att Alliansen blivit inbjudna till uppförandet av en gemensam budget.

När Alliansen senare på dagen kallade till presskonferens, frågade Arbetarbladet huruvida de blivit tillfrågade av de rödgröna angående intresset av en gemensam budget.

– Det känner vi faktiskt inte till, sade Inger Källgren Sawela (M)

– Tyvärr, det har vi inte blivit, konstaterade Helene Åkerlind (L)

– Förvånande att vi får höra dem säga det. Total lögn, menade Lili André (KD)

– Jag har inte fått frågan iallafall, avslutade Ann–Helen Persson (C).

Ord stod mot ord.

Det visade sig att det var Edsviks ord som stod stadigast.

– Han frågade om vi skulle göra en budget tillsammans, berättar nu Inger Källman Sawela.

Varför sade ni i går att han inte ställt frågan?

– Han slängde ur sig frågan när han och jag hade ett möte i september. Jag kände inte att det var en seriös fråga, säger Inger Källgren Sawela.

Hon menar att den dagen då frågan ställdes, var påfrestande på flera olika sätt. Efter en näringslivsfrukost, där de övriga i alliansen stängts ute, hade hon och Jörgen Edsvik ett möte, bland annat för att diskutera alliansvännernas utestängning.

– Det blev rätt tuffa diskussioner mellan oss och det är i det sammanhanget han frågar om vi ska göra en budget tillsammans, nästan som i förbigående, säger Källgren Sawela.

Förmedlade du hans fråga till dina alliansvänner?

– Ja, det gjorde jag. Jag har Sveriges starkaste Allians bakom mig och även om jag uppfattat frågan som seriös hade vi aldrig tackat ja till det.”

Den här artikeln är en av de mest klargörande gällande hur svårt det är att föra kommunikation med Alliansen i Gävle. Våra direktiv var alltså i höstas att allt ska gå genom Moderaterna. Så har vi i stort därför jobbat. Inger Källgren Sawela låtsades i går som att hon inte fått frågan. I dag säger hon att hon fick det, men inte tog det seriöst (helt oklart varför det inte skulle vara seriöst) och trots att hon inte tog det seriöst har hon ändå förmedlat frågan till de andra borgerliga kommunalråden. Som i sin tur också alla de säger att de inget hört om detta.

Apropå seriöst.

Dessutom. De har uttryckt (när de låtsas som att de inte fått frågan) att de gärna skulle ha fått den för då hade de minsann kunnat vara konstruktiva. Eller? Vad säger egentligen Källgren Sawela om det? ”Vi hade aldrig tackat ja till det”. Det börjar bli lätt att se hur hopplöst det hittills varit att föra samtal med Alliansen i Gävle.

Så ni som trott att det är de rödgröna som på något sätt skulle varit ”maktfullkomligt omöjliga” har nu äntligen fått veta att det inte ligger mycket sanning i det.

Det hedar dock Inger Källgren Sawela att hon nu är ärlig om det här. Jag hoppas att det kommer att finnas förutsättningar att föra samtal av ett annat slag nu. För Gävles bästa.