Författararkiv: Elin

Föräldrar och klimatet

Föräldrar som säger sig inte vilja nåt annat än att ge ALLT till sina barn, varför ägnar så många mer tid åt att klaga på egentligen inte alls problematisk skolmat istället för att rädda miljön och klimatet. Varför köper de miljarder små plastleksaker och åker på resor till solen istället för att lära barnen om den svenska mångfalden i naturen. Eller annan jämförelse. Fokuserar på själva grunden för att deras avkomma ska ha ett bra liv?

Jag fattar inte. Kanske kommer jag förstå det här nya året?

Greta Thunberg ifrågasatte vuxnas agerande när hon talade i FN. Hanna Hellquist lyfter frågan i sitt suveräna vinterprat. Lyssna på det.

 

Vad man inte trodde

Vad jag tror få 20-åringar tänker är ett maxat liv när de är 40:

Spela klassisk musik högt samtidigt som man glatt frostar av frysen och varvar det med att riva ner en ost som man kommit över billigt i påsar.

Det är kul!

2018

När jag ska börja skriva det här läser jag om 2017. Det var inte så lattjo för mig, som framgår av den texten.

Det här året har präglats av det. Mitt fortsatta engagemang i hur Sverige har bemött ensamkommande unga har inte bara engagerat mig politiskt utan också privat. Under det här året hände det att vi fick till en gymnasielag som nyss gav en av killarna jag har nära ett tillfälligt uppehållstillstånd. Så fantastisk stund när det brevet kom. Tidigare har alla brev från Migrationsverket som jag haft att göra med varit av negativ karaktär.

Innan sommaren valde han som kommit att bli en av mina närmaste att lämna Sverige då den eventuellt kommande lagen ändå inte skulle omfatta honom. På grund av dagar. Precis som många andra. Varje dag oroas jag för hans liv. Självaste livet.

Tackar tekniken för att vi kan prata och se varandra varje dag. Det minskar min oro. Jag har besök honom två gånger det dryga halvår han varit i ett annat land. Har en ny resa inplanerad. Trösten, att jag är jäkligt priviligierad och enkelt kan åka till honom. Hjälpa honom.

Det finns mycket att skriva om den här frågan, och det ska jag göra en dag. Finns en mapp märkt med ”mejl angående ensamkommandefrågan”. Den ligger till sig.

Vi hade ett val. Blev fotad av GD i början av kvällen på valvakan och fick framsidan dagen efter som en mycket deppig varelse. Sena natta var det annorlunda. När det stod klart att mitt parti brutit en trend, och ökat, i Gävle. Då blev det verkligen livat. Ber om ursäkt till de vi träffade på krogen efteråt. Jag är så stolt över mina partivänner och det vi gjort tillsammans. I valrörelsen jobbade så många arslet av sig. För att de tror på ett bättre samhälle.

Kort om valresultatet. Partiet kan inte luta sig tillbaka med sägningen ”VI gjorde en bra valrörelse”. Förenklat kanske, för ingen lutar sig tillbaka. Men det är ofta svaret när vi vill diskutera framtiden. Eftersom valresultatet inte speglar allt engagemang som finns så … Jag har hela tiden varit kritisk till den nationella valstrategin. Den lockade inte nya, men fick oss att tappa gamla sympatisörer på riksplanet. Så enkelt. Det dagsaktuella politiska läget i övrigt, unikt förstås. Jag vet inte mer än någon annan, men det ska bli fint att säga till syskonbarnbarnen att jag gjorde allt jag kunde för att hålla bruna krafter utanför. I framtiden finns det en del som kommer att ha annat att svara för.

Jag fyllde 40 mitt i valrörelsen. Det var den bästa av födelsedagar. Jag hade ett kalas några dagar senare. Det var roligt att samla ett hundratal som jag tycker om från olika sammanhang. Fortfarande tacksam över all hjälp från vänner med fixandet. Måste tyvärr meddela att alla krukväxter jag fick har inte överlevt tills nu men många!

Jag hade lite noja för det där med att bli 40. Konstigt, för det matchar inte min personlighet alls. För jag är 32 och kommer alltid att vara. Nu har det gått över, och jag kan fortsätta exakt som innan.

Fast jag gör inte det riktigt. Utan att gå in på detaljer har min nya relation, som året bjöd på, utmanat mig på många områden. Det är utmattande. Svårt. Men troligen också nyttigt. Jag är så glad över att jag träffat honom. Han är fantastiskt. Det piffar till hela året! Som körsbäret på toppen så att säga.

Jag uppskattar alltid mina vänner. En del träffar jag ofta, en del mer sällan. Men jag har ganska många, och de är otroliga. Gör stordåd varje dag, om än på olika sätt. Inte alla har turen att ha så många och fina vänner och bekanta och jag ska tänka på det oftare. I somras åkte jag med två av dem till Kiruna för en riktigt bra semester. Där fångade jag också sommarens enda kyla, nere i gruvan. Tacksam för de få, svala timmarna. Och tiden med vännerna. Ridturen nedanför Kebnekajse med den naturen, de hästarna och det sällskapet var ren lycka.

Den varma sommaren var i-landshorribel för mig. Det fanns stunder då jag låg på soffan, bakom nedfällda persienner och grät! Då var jag inte ens direkt drabbad av bränderna. Ni som jobbade, ni är hjältar!

Det här året köpte jag fotokonst. Två fina verk med Gävlemotiv som jag gillar väldigt mycket. Det är bara andra gången i livet jag köper konst. Konstaterar att den gör mig gladare och håller längre än nästan vilka andra prylar som helst. Så det får bli mitt vardagstips: Har du möjlighet, köp konst! Gärna lokal.

Det finns så mycket att säga, men någonstans får man hejda sig. Avrundar med årets djurbilder från mitt instakonto @elinochdjuren. DJUR ÄR BÄST. ALLA ÅR!

djur4djur5djur7djur6

 

Tänk om de här varit borta för evigt

IMG_7345 IMG_5770

Allt jag har att säga till er: Se till att nä har en bra säkerhetskopieringslösning. Det hade inte jag. Det gjorde mig gråtfärdig. Sedan svingade någon sina magiska IT-fingrar och nu är de här och ett gäng tusen andra bilder räddade för eftervärlden. Det är viktigt. Det förstår man när man ser dom.

Söndagsslut

Nu är det söndag kväll. Gör det vanliga: Mejlar och stämmer av lite inför veckan.

Konstaterar att helgen i övrigt har innehållit: massor av bak, julfika med vänner, häng med de jag gillar bäst, träning, ett politiskt möte, en vigsel och julkortspyssel. Väldigt lite lugna stunder.

Strax stänger jag ner för helgen.

Natt mot lördag

Trots att jag nu varit vaken i 19 timmar är jag vid gott mod!

Jag har fredagskväll hemma, efter en rolig kväll med två hjärtan.

Har gjort godis och kakor. Har fixat med försändelser som ska till folk som gjort bra saker. Har skurat kaklet i köket. Gjort rent bakom spisen. Låtit x antal avsnitt av GIft vid första ögonkastet (Norge) rulla i bakgrunden.

Druckit en Pepsi Max och ätit chokladen bakom lucka 14 i kalendern. Förberett inför morgondagens julpyssel. Skrivit manus för morgondagens bröllop.

Det rullar på kan man säga. Som det bör inför jul. Jag ligger i skaplig fas. Skaplig fas.

Fredagens statsministeromröstning

rösta

Att berätta att jag tryckte grön knapp på fredagsmorgonen för Löfven chockar ingen. Utgången var inte heller oväntad.

Flera gånger förvånades jag över hur anföranden inför knapptryckningen användes. Som vanligt kanske mest av SD. Att fortfarande tro att folk ska gå på det där snacket om systemkollaps. Alla som levt och har span på världen vet att vi lever i ett tryggt och privilegierat land.

Med tanke på DNs avslöjade igår, att ytterligare en av SDs ledamöter haft ett konto som spridit det vidrigaste synsättet på kvinnor … För mig står det helt klart vilka krafter som ska hållas borta från allt inflytande. SD har inget att erbjuda mer än hat och splittring.

Spännande resa till Stockholm i morse. Tog extra tidigt tåg får att ha marginal att ta mig fram. Vi körde på en älg. Stackars älg. Heroisk personal som i mörker och varselvästar strax utanför Uppsala tar med yxor ut för att som de sa i högtalaren ”hugga bort älgen från fronten”. Livet och döden.

OBS! Inget djur har dött för att smycka min jacka.

Det är inte synd om människor som väljer bort barn

I dag kom det här blogginlägget av Lady Dahmer svävande. Har processat det i bakhuvudet några timmar.

Hon skrev det med anledning av ett mycket bättre blogginlägg.

Tänkte bemöta det i sin helhet. Hennes text är blå. Min är svart

Är det synd om människor som väljer bort barn?

Såg att Bloggkommentatorerna skrev om liv utan barn. För mig är ju barnen meningen med livet. Familj och relationer är meningen med livet typ och barn ger ytterligare en dimension som jag inte tror går att få på annat sätt.
Här är nyckeln precis det hon skriver. ”För mig”. Då kanske hon inte är rätt person att svara på den fråga som hon satte som rubrik på inlägget.
Vill man prata om dimensioner så är det väl så enkelt att ens eget liv inte kan jämföras med andras, för är det något man som vuxen måste lära sig är att andra inte tänker eller känner som en själv. Jättesvårt, jag vet.
Jag ser också att människor med barn har andra dimensioner i sitt liv än vad jag har. En ofrihet att lägga upp sin tid, vårdnadstvister, vabbande, tråkiga utgifter, hantera barnets jobbiga skolsituation med kanske mobbing eller annat, skrikande barn, utebliven sömn, sliten graviditetskropp, rörigt hem, tråkiga uppgifter. Men det är ju min syn. De har medvetet, hoppas jag, riskerat allt detta och mer därtill när de bestämde sig för att bli föräldrar.
Jag kan bara säga att för mig är det ”ytterligare en dimension” man absolut inte får utan barn. Och en dimension jag gärna slipper.
Det är så nedlåtande att antyda att man själv sett ljuset men andra inte har gjort det.
Vänner i all ära men barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de relationer man skapar med dem är nåt helt annat. (Obs nu utgår jag från sunda relationer, inte skadade. Jag vet ju att alla inte har bra kontakt med sina föräldrar men dessa föräldrar har förmodligen inga sunda relationer med andra människor heller) 
Just det. Nu utgår hon från det hon kallar för sunda relationer. Men det där vet man ju aldrig innan. Väldigt många människor tycker att de är bra föräldrar. Jag har jobbat med unga människor, som lärare. Tror många föräldrar skulle förvånas över vad deras barn berättat i förtroende för mig. För det kan absolut vara föräldrar som ur nästan alla andras ögon verkar som väldigt ”normala” men där deras barn inte upplever läget som okej. Apropå sunda relationer med andra.
Om man skrapar lite på ytan och ser sig omkring är det faktiskt rätt många som har jobbiga relationer till sina både barn och föräldrar. Av olika skäl. Missbruk, olika syn på hur livet ska levas, besvikelser på olika saker, förväntningar som inte infrias, upplevd orättvis behandling eller vilka konflikter som helst.
Det finns gott om människor som har många väldigt goda relationer i sitt liv, trots att de brutit relationen med en dotter eller en bror eller någon annan nära familjemedlem av olika skäl. Att framställa det som att den som inte har goda relationer med sina barn är generellt skadad på något sätt känns skevt.
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn, SÅKLART, annars vore det ju djupt tragiskt även om man faktiskt också skaffar barn. Livet måste ju innehålla annat än föräldraskap liksom.
Hon tror. Jag kan därför inte tolka det på något annat sätt än att hon själv då inte har det. Kanske för att hon bara har fokus på sina barn. Det får man ju välja själv. Jag vill därför bara upplysa om att jag har ett gäng djupa och givande relationer med människor runt mig. Som inte är mina barn.
Men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv och inte en endaste tanke på barn eller annat, utan tvärtom känt sig kvävda av tanken, men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt. Eller nån. Just barn. Och barnbarn.
Detta är alltså det sista stycket i inlägget med frågan om huruvida det är synd om människor som valt bort barn. Konstaterar att i inlägget finns inte något särskilt svar. Bara ett avslut med en fråga om hur det blir när man blir äldre.
En av de vanligaste och i ärlighetens namn rätt patetiska frågor som föräldrar ofta ställer till barnfria. Det är så vi bör kallas vi som valt bort barn, fria från barn på eget önskemål.
Jag tänker att svaret finns på boenden där äldre finns. Så vitt jag har förstått svämmar dessa boenden inte över av anhöriga till de gamla. Det är inte flockvis av barn och barnbarn och barnbarnsbarn som vill förgylla gamla farmors dagar.
Då undrar jag vem som är mest ledsen. Den som gjorde ett aktivt val och visste att det skulle kunna bli lite ensamt när inte barnbarn kommer. Eller den som ständigt väntar på barnbarn som inte kommer. Om man nu vill bekymra sig.
Kanske kommer några barnfria att ångra sig. Kanske ångrar sig också den förälder vars liv inte alls blev som den tänkte sig på grund av någon grej med ens barn. Man vet inte.
Men tyck inte synd om mig och andra barnfria. Vi är rätt genomtänkta. Förmodligen långt mer genomtänkta än alla de som väljer att bli föräldrar.
Och cut the crap om att barn är meningen med livet sådär generellt. Vem som än känner för att säga det. Det är en skymf mot alla barn som har en eller fler biologiska föräldrar som faktiskt väljer bort dem (främst fäder som vi vet).