Och något grattiskort ligger i den där högen. Älskar alla gamla snygga frimärken. Det är den där härliga känslan när jag postar saker jag själv tycker är roliga. Som knark känns det. Kanske. Jag vet inte. Har inte knarkat.
Författararkiv: Elin
Det taffliga men roliga
När det inte är någon mängd kvällsmöten att tala om och umgänget precis som för andra är begränsat så är det ju något som ska göras. Även om det alltid finns obegränsat med böcker att läsa. Jag är tämligen värdelös på att rita/måla. Ord är mer min grej. Så jag bestämde mig för att ändå lära mig göra absolut enkla kaktusar. Med hjälp av Youtube-filmer och bilder. Jag tycker de är rätt gulliga, men inser att det är så mycket mer för mig att lära. Har införskaffat fler gröna pennor efter de här första försöken.
Hoppas ni också gillar kaktusar. De är härliga. Med det menar jag den äkta varan. Inte mina mellanstadieritade kaktusar.
En ny
Håkansson: Kvinnliga politiker får allt mer hot och hat
För något nummer sedan intervjuade Aktuellt i politiken Sandra Håkansson. Jag är en av de politiker som hon har intervjuat i sin forskning. Känner igen så mycket av det hon berättar här. Nu finns inte artikeln på nätet, i alla fall inte så jag hittar den, men hittade en annan om det hon gör.
Det enkla syns dock i rubriken.
Lunchträning
De av er som jobbar hemma? Håller ni igång?
Jag har hittills mest kört promenader. Ganska långa. Ibland med ett möte i lurarna, oftast med poddar.
En dag gav jag mig ut med gamla diskhandskar och en massa kassar som jag proppfyllde fyra stycken med skräp plockade i närområdet där jag bor. Det blir man svettigare än och klösigare (bland taggbuskarna) än man kan tro. Efter en timme har antalet benböj vida överstigit de jag gör på gymmet annars. Och andra moves för att komma åt och nå. Det är liksom nytta med nytta på ett mycket bra sätt. Att städa ute är tillfredsställande för det är instant resultat.
Nu har jag införskaffat en sk gripklo för att nå skräp längre in i buskagen utan att bli full av klös.
I dag på lunchen har jag sprungit intervaller och på varje gåbit lagt in lagoma styrkeövningar. Det kändes bra.
Det är för folkhälsan detta.
Lill-Anton
Fy fan för hur vi beter oss
Jag tror inte någon som äter djur vill att de under sitt liv ska ha behandlats illa.
Efter att ha läst Lina Gustafssons bok där hon skildrar sitt arbete på ett slakteri under ett par månader (hon orkade inte mer) kunde jag inte vara gladare för att jag beslutade att sluta äta mina vänner djuren för över 20 år sedan.
Men alla vill inte göra så, och det väljer man själv. Men så här kan djuren inte ha det. Det är lätt att tro att ”ingen” vill det, men det finns ett system som fortgår. Dygnet runt. Där få orkar larma. Där blickar från arga män vill hålla kritiker på plats (klassiker). Lina Gustafsson skildrar främst ett grisslakteri. Hur hårt djuren drivs, hur sjuka och skadade de är, hur löjligt ”djurskyddet” är och också skakande kring den koldioxidbedövning som vi håller på med.
Så här blir det där djur (tänkande, kännande varelser) reduceras till produkter.
Det var väl aldrig meningen att grisar, kycklingar eller några andra djur skulle hållas och hanteras så här.
Ni som äter kött: Välj inte industrikött.
Det där om att ”Sverige har världens bästa djurskydd” handlar möjligen mest om att det är ännu kassare på andra ställen.
Vad gäller koldioxidbedövningen ställde jag en fråga om det till ansvarig minister tidigare i år. Vi verkar vara långt ifrån att få ett slut på det här plågeriet.
En historisk dag för Brynäs S-förening
I dag har föreningen kört sitt första möte för medlemmarna med digitalt mötesverktyg. Ämnet var byggen på Brynäs och föredragande var Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Daniel Olsson. Vilket han som vanligt gjorde föredömligt. Det är många spännande och viktiga bostadsprojekt på gång.
Nedan är jag med cola/mynta och telefonen jag roddade mötet från. Visar just där en av bilderna från Daniels bildspel.
Vi var tio deltagare och allt funkade över förväntan.
More to come …