Kategoriarkiv: Politik

Huvudpunkter denna torsdag

Träffade tillsammans med ett av våra S-kommunalråd några av Gävles elever från Afghanistan. De hade bet att få träffa oss för att tala om sin situation. En kille kom till Sverige för 2 år sedan, och har fortfarande inte fått besked efter sin intervju. Frågan: ”Vad har vi gjort för synd för att drabbas av den här situationen?” tog riktigt illa … Mycket befogad fråga dock. Vi kan och bör låta de unga stanna.

Därefter cyklade jag genom regnet till högskolan där jag lyssnade på det första samtalet i en serie om demokrati. Det jag tänkte en del på vad det Makonde Linde talade om, nämligen alla de som inte verkar vilja tänka själva. Att vi skulle ha olika konstruerade hjärnor där bara tio procent har en hjärna som gillar att hitta på saker. Sa han. Jag vet inte. Men tänk om.

Har ringt runt till medlemmar i arbetarekommunen och påmint dom om kyrkovalet.

Var bjuden till föreningen Unga S, för att tala om mitt engagemang i Afghanistanfrågan. Vi pratade en timme ungefär och en deltagare sa ungefär ”vilket slag i ansiktet det här är”. Och då är det inte ens oss det drabbar, men mötet var helt överens om att dagens ordning är orimlig och att vårt parti borde inta en annan hållning.

Förutom det har jag glatts åt den satsning som föreslagits på Ostkustbanan. Man vill ju alltid ha mer förstås, men varje steg framåt är viktigt.

Det har jag förresten tänkt mycket på på slutet. När satsningar aviseras på olika saker fylls kommentarsfält snabbt av att det är för lite eller för sent eller att andra grupper borde få nåt annat osv osv. Det kan man ju tycka förstås, och det kan till och med vara rätt, men för den sakens skull måste man också kunna glädjas åt framsteg. Märkligt tex hur många äldre som var negativt inställda till att studenter ska få 300 kr i studiebidrag, eftersom de aldrig skulle få det …

Själva blir jag jätteglad över satsningar på sjukvård, till exempel BB/förlossning, även om jag helt säkert aldrig kommer att använda just det. Så enkelt kan det också vara.

 

”Rättssäkerheten” i asylprocessen för ensamkommande

Många människor engagerade i de ensamkommande unga upplever frustration när ansvarig minister hävdar att det som sker på Migrationsverket är rättssäkra prövningar och att en rättssäker hantering sker av de unga som kommit ensamma till vårt land. De ser något helt annat.

De av oss som grottat ner oss i ärenden och lyssnat runt på historierna har inga problem med att säga att processernas innehåll inte känns ett dugg rättssäkra, även om ramarna ser bra ut.

Att ministern uttrycker ett sådant stort förtroende är märkligt. Särskilt med tanke på att Migrationsverkets egen rapport visade stora brister i hanteringen under förra året.

”Bara i hälften av besluten som granskades var utredningarna kompletta.
I många av besluten har man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning. Det handlar till exempel om att man inte i tillräcklig utsträckning utrett vad en person har för skyddsskäl och vad man riskerar att råka ut för om man återvänder till sitt hemland.

Ett annat problem som lyfts fram i rapporten är att 40 procent av besluten inte är tillräckligt begripliga. För dem som bedöms enligt den tillfälliga lagen som begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd har det stor betydelse om man får status som flykting eller skyddsbehövande, bland annat eftersom enbart de som betraktas som flyktingar har rätt att återförenas med sin familj.

Migrationsverket konstaterar i rapporten att kvalitén på dessa status bedömningarna ofta brister. 27 procent av statusbedömningarna kan vara felaktiga vilket alltså kan få stora konsekvenser för den enskilda. Enligt rapporten är 2 procent av samtliga beslut som gåtts igenom fel och ytterligare 13 procent av besluten diskutabla.”

Jag önskar att Migrationsministern ser och erkänner problemen. Dessutom måste de som drabbats givetvis få en ny bedömning. Detta måste ske nu.

Här är tre personer som valt att dela historier med mig. Läs dem. Fundera över om du känner att Migrationsverkets handläggning känns klockren. Texterna är formulerade av dem själva.

Berättelse ett

Jag har haft fördelen att få lära känna flera unga människor från olika delar av världen. När argument såsom rättssäkerhet används för att rättfärdiga utvisningar till Afghanistan, ett av världens farligaste länder, ser jag alla dessa unga människors ansikten framför mig och kan verkligen inte förstå hur man kan kalla deras asylutredningar rättssäkra.

En ung kille kommer ensam från Afghanistan under juli 2015, då den gamla utlänningslagen gäller. Han väntar i ett år på sin asylutredning. Den genomförs under sommaren 2016 av en ung sommarvikarierande handläggare, utan erfarenheter av arbetet som handläggare där landkännedom är ett grundkrav.

Intervjun varar i drygt 1 1/2 timme och på den tiden lyckas handläggaren inte genomföra en intervju där asylskälen framkommer. Det är, när man läser protokollet, mycket tydligt att den asylsökande snarare utsätts för ett ifrågasättande förhör av en oinsatt, nonchalant handläggare som stressar och pressar den skyddssökande. Inte heller kallas den sökande till ett andra intervjutillfälle för att reda ut de frågetecken som uppstått. Detta trots att det är en möjlighet som finns att ta till när det visar sig att det finns luckor i utredningen.

Under sommaren 2016 röstas så en ny tillfällig asyllag igenom och alla asylsökande över 18 ska, oavsett ankomstdatum, nu utredas utefter den nya tillfälliga lagen.

Eftersom inga ID-handlingar finns gör handläggaren bedömningen att den asylsökande är över 18. Okulärt och utan bevis. Och vips! Den nya, mer restriktiva, lagen kan tillämpas. Liknande åldersuppskrivningar skedde förresten regelmässigt och på löpande band under hösten 2016 då Migrationsverket hade i uppdrag att fatta så många beslut som möjligt. Kvantitet före kvalitet. Konsekvenserna för de skyddssökande blir tydlig under hösten -16. Migrationsverkets egen kvalitetsutredvisar det också.

När avslaget kommer står det att möjligheten att genomgå medicinsk undersökning har funnits, men att den asylsökande inte medverkat. Detta stämmer inte, då det offentliga biträdet och god man aldrig tagit upp ämnet och motiverar detta med att Advokatsamfundet avråder till medverkan. Värt att tillägga här är att Migrationsverket senare, i februari 2017, beslutar om ett moratorium för åldersuppskrivningar och för alla beslut i ärenden där medicinsk åldersbedömning anses behövas. I väntan på Rättsmedicinalverkets nya metod frös man alla beslut. Tyvärr gällde det ju inte alla de som redan skrivits upp. De fick inte möjligheten.

Ett överklagande lämnas in under senhösten 2016, utan medicinskt utlåtande, men nu med bifogade utlåtanden från både pedagoger och andra yrkesverksamma med lång och gedigen erfarenhet av arbete med ungdomar. Dessutom kompletteras överklagandet med handlingar och intyg från Afghanistan där skyddsbehoven finns beskrivna och identiteten likaså.

Migrationsdomstolen tar större hänsyn till Migrationsverkets oerfarne handläggare än erfarna yrkesverksamma. Dokumenten som inhämtats från Afghanistan översätts inte ens. Ett andra avslag är därmed ett faktum och när Migrationsöverdomstolen inte beviljar prövningstillstånd står en ung människa där med tre avslag, fattade i så kallad ”rättssäker” process.

Jag kan inte se var rättssäkerheten finns i det här. Jag ser en utsatt ung människa med skyddsbehov, misshandlad av ett asylsystem som förändrats under ”spelets gång”. Jag ser en ung människa som blivit en bricka i ett politiskt spel.

Berättelse två

Här kommer ett vittnesmål som belyser att de ungdomar som kom hit till Sverige under och efter 2015 inte har behandlats rättssäkert genom asylprocessen.

16-årig kille från Somalia kommer till Sverige hösten 2014, Hans farbror blir dödad av Al Shabaab framför hans ögon. Pappan försvinner och han sätts i fängelse i över ett år för att han inte vill gå med i Al Shabaab. Torterad i stort sett varje dag och har ärr från fotbojor, bajonett, piskor mm. Han lyckas fly och med hjälp av sin mamma tar smugglare honom till Etiopien i ett par månader och sedan vidare till Sverige. Han har ingen aning om vart smugglaren ska föra honom och han blir slagen i stort sett varje dag även av smugglaren. Flykten tar tre månader.

Svårt traumatiserad kommer han till Sverige och smugglaren lämnar honom bara och åker tillbaka. På något sätt kommer han till Migrationsverket (han kommer inte ihåg hur och med vem). Efter inskrivningssamtalet får han vänta några månader på första samtalet. Får då en tolk som inte han förstår och ber att få en ny. Kallelse till nytt möte tar ett år. Efter detta har han tre olika kompletteringsmöten med tre olika handläggare. Alla under 30 år utan erfarenhet eller kunskap om trauma eller att utreda barn. Efter detta går det ytterligare nästan ett år och få blir han kallad igen till kompletterande möte med ännu en ny handläggare, denna gången ännu yngre under 25 år. Avslaget kommer 3 dagar innan hans 18 årsdag och då har han väntat nästan 2 år.

Hans identitet, ålder eller vilken del av Somalia han kommer ifrån ifrågasätts inte men däremot får han avslag med motivering detaljfattig berättelse och icke trovärdig. Jag har nu känt den här killen i snart ett år och han har blivit storebror åt våra tre barn. Jag har läst hans berättelse i de fem möten han hade på två år hos MV och det är väldigt mycket detaljer med namn, platser, tidpunkter som hade gått att kontrollera. Han lämnade sin mammas telefonnummer direkt. Men ingen ringde henne under dessa två år.

Han överklagade och fick beviljad muntlig förhandling och tackade nej till tolk då hans svenska var bättre än de flesta somaliska tolkarna. Han berättade exakt samma historia igen. Det hade då gått 2,5 år och han berättade att om sin svenska familj och att han ville läsa på Chalmers och bli ingenjör som sin svenska pappa. Han berättade om tortyren och tiden i fängelset fast han nästa inte kunde andas och ångesten kom när han skulle ta upp det. Det blev skiljedom men domaren trodde inte på honom när han sa att Al Shabaab kommer döda mig direkt om jag åker tillbaka.

Migrationsverkets processledare framhöll att en vuxen person som är så duktig kan klara sig och bo i Mogadishu där inte Al Shabaab har kontrollen. Killen försökte förklarar att Al Shabaab finns i Mogadishu och även om de inte kontrollerar staden letar de upp honom där och dödar honom direkt. Han har ett uttalat dödshot på sig. Han försökte också förklara i domstolen att efterspm han kommer från en liten by där Al Shabaab har makten går det inte att få bostad i Mogadishu då regeringen tror att de unga männen från de områdena tillhör Al Shabaab och då blir man fängslad av regeringsstyrkorna. Men ingen la någon notis om detta och processledaren från MV sa att han uppträdde nonchalant när han berättade om tortyren och att det därför inte var trovärdigt. Om man har någon kunskap om trauma hos barn vet man att förträngning av smärtsamma känslor och minnen är det allra vanligaste.

Han fick avslag om resning i migrationsöverdomstolen också och vi har nu gjort en mycket dyr och väldigt tung tortyrutredning för att kunna skriva VUT. Vi har ansökt om uppehållstillstånd för gymnasiestudier men där är chanserna små.

Han planerar nu hur han ska avsluta sitt liv som sista utväg för åka tillbaka gör han inte. Tortyren är värre än döden säger han men allra värst är att inte bli trodd på.

Han fick vänta över 22 månader för avslag i första instans, är det ok enligt Eus asyldirektiv? Är detta en rättsäker asylprocess som Morgan och Helene hävdar att Migrationsverket har.

Berättelse tre

”Jag har en vän som varken vet ut eller in när det gäller sin asylprocess. Det jag berättar här är bara en bråkdel av allt som verkar fel i bara detta specifika fall. Snabb bakgrundsfakta: Sedan han blev (godtyckligt) uppskriven i ålder har han, kort sagt, helt förlorat det lilla sociala skyddsnät han hade från början. Han har inte klarat av att ta tag i saker, har mått väldigt dåligt, varit destruktiv, inte vetat vad han ska ta sig till, vem han kan vända sig till. Han har så vitt han själv vetat inte haft något juridiskt ombud. Så, here we go:

Han har nyligen fått ett tredje och sista avvisningsbeslut utan att riktigt få reda på det själv. Han fick reda på det ganska långt efter att beslutet tagits genom att han gick till Migrationsverket för att fråga om en helt annan sak som han hade anledning att undra över – som då visade sig bero på att han alltså egentligen förväntades vara i färd med att lämna landet.

Han fick vid samma tillfälle reda på att inte nog med att han hade fått ett utvisningsbeslut utan att veta det själv – en advokat hade dessutom lämnat in ett verkställighetshinder åt honom, utan att vare sig fråga eller informera honom om det. Han visste inte ens att han hade en advokat – han säger att han inte haft någon sedan han blev uppskriven i ålder för ett halvår sedan. Han fick ett namn och nummer till personen som lämnat in verkställighetshindret, men han lyckades trots upprepade försök inte få tag i den.

Det visar sig också att verkställighetshindret i fråga är riktigt dåligt skrivet. Han inser det själv, det råder ingen tvekan, det verkligen stjälper snarare än hjälper hans fall. Han är stressad, lite panikslagen och osäker på om det finns en tidsgräns, går det att lämna ett till? Kan man få det ogjort? Hur gör man? Vem gör det?

När han frågar på Migrationsverket vad han kan göra får han svaret ”Inget! Allt är redan gjort, allt är kört, det finns inget mer du kan göra.” När han protesterar angående verkställighetshindret och den okände advokaten säger de ”Du ska väl vara tacksam att någon velat hjälpa dig”. När han blir upprörd och höjer rösten (vem hade inte gjort det i det här läget?) blir han utslängd av säkerhetsvakter och får ingen mer hjälp att förstå vad som hänt.

HUR kan vår migrationsminister stå och säga att vi har ett rättssäkert system när sådant här händer? Vem har koll på dessa advokater? Vem kontrollerar om migrationsverket faktiskt gör rätt – hur kan ministern vara så säker? Får dessa advokater betalt per fall? Det går ju helt klart snabbare att få någon utvisad än att lyckas få till ett uppehållstillstånd. Finns det ordentliga rutiner på Migrationsverket för hur man behandlar unga personer som mår väldigt psykiskt dåligt? För hur man behandlar unga personer som på ett väldigt plötsligt sätt har förlorat sitt sociala skyddsnät? Vem ser till att de faktiskt vet om vilka rättigheter de har?

Är det rimligt att det ska krävas att en frivillig amatör som jag engagerar sig innan någon reagerar på att något som gått fel till denna grad inte stämmer? Sättet min vän blev behandlad på under ovan beskrivna besök på Migrationsverket är för mig ett bevis på att detta är vardagsmat, småpytt, inget som man som anställd ens höjer på ögonbrynen över. Vad mer sker utan att någon ens får reda på det? Hur många fall är felaktigt skötta utan att den asylsökande ens förstår det själv?”

Är Socialdemokraterna i ett majoritetsmissförstånd om de ensamkommande?

afghbomb

Bilden är från New York Times i samband med den stora bomben i början av sommaren.

Vi är socialdemokratiska politiker som åker på studiebesök på fängelser, uppdaterar oss på budgetarbetet och håller koll på turerna inom Moderaterna.

Samtidigt går vi vi nästan sönder när det gäller det egna partiets agerande kring de ensamkommande från Afghanistan. ”Vi” är alltså de socialdemokrater satt oss in i frågan kring de ensamkommande unga och deras situation.

Vi är många från olika delar i partiet som har ställt frågor hela våren och fortsatt utan några svar. För de som mejlar till partiet (privatpersoner eller lokala S-föreningar till exempel) kommer ett mallsvar. Det innehåller en del av det jag nämner nedan.

Det är dåligt med svar på frågor om återvändandeprogrammet, hur det går med gymnasielagen, hur det ser ut med åldersbestämningarna nu, hur vi förhåller oss till att till och med Migrationsverket sagt att de gjorde fel i stor andel av utredningarna under förra året (nu med kanske?), eller hur det känns att vara socialdemokrat och inte ha något mer substatiniellt att säga än:

 ”Vi ska inte tillbaka till 2015”

”Vi kan inte ha fri invandring”

”85 procent av alla ensamkommande barn får stanna”.

”Vi har en rättssäker process”

Det är 2017. Situationen ser nu ut som den gör med en avgränsad grupp hårt pressade ensamkommande unga, utan nätverk i ett land där man knappt varit (för många) och där krig rasar och nu ska de utvisas. Trots att vi lagt så mycket resurser på dessa unga. Helt rätt förstås, men arbetet som socionomier och lärare har gjort går i stöpet för Sverige och det är många kulor som försvinner när vi inte tar vra på resurserna. Snart färdig arbetskraft med höga ambitioner. Således är det inget 2015 vi pratar om.

Att hitta en lösning för en grupp som redan är här, och som knutit an till Sverige, kan inte sägas vara fri invandring. Det gäller nämligen bara de som redan är här.

Den där siffran som olycksaligt dyker upp handlar alltså om den grupp MIgrationsverket räknas som under 18 år. Alla tusentals som Migrationsverket hipp som happ utan någon rättssäkerhet skrev upp i ålder tex förra hösten inkluderas inte i den (av dem får ytterst få stanna). Eller de som det är belagt fyllt 18 år. Det är en så kallad glädjesiffra som jag inte förstår vem som är seriös vill använda. Migrationsverket sade själva i somras att de nog måste se över hur det kan vara så, men har inte sett att de tagit tag i det.

Man skulle ju kunna hoppas att vi har en rättssäker process, och det är klart man vill tro det. Men de av oss som pratat runt mycket, läst och hört berättelserna vet att det inte är så. Jag repetererar. Migrationsverket själva säger, som sagt, att de gjorde fel i en stor del av utredningarna under 2016. Därmed är det inte ett giltigt argument.

Jag förstår utifrån de som jag har kontakt med från hela Sverige att det är väldigt svårt att få någon respons från de riksdagsledamöter som de mejlar till. Det är tystnad eller ett mallsvar. Jag förstår att de blir besvikna. Lärare, socionomer, kuratorer, idrottsledare och många andra som engagerat sig, upplåtit sina hem, följt med på Migrationsverkets möten och ser en sida av svenska staten som inte verkar fungera på ett bra sätt.

Då duger inte mallsvar. Då duger inte det som Socialdemokraterna hittills gjort för den här gruppen, dvs gymnasielagen och tillskjutna pengar till kommunerna för att de ska slippa kastas runt i landet.

Jag blir både ledsen och besviken när ansvarig minister säger ungefär att det finns inget som hon kan göra. Men det gör det, det har bollats upp flera exempel. Det är således fel. Mer mod och handlingskraft när det gäller människovärde måste socialdemokratin ha.

Förutom alla de unga och deras anhöriga som far oerhört illa i detta (har jag nämnt självmorden?), så är det en annan tanke som ständigt mal i mitt huvud.

Om Socialdemokraterna varit ett oppositionsparti 2017, hade vi då agerat annorlunda? Hade vi tittat på alla möjligheter som finns för att hitta winwin-lösningarna i denna mycket speciella situation? En kanske löjlig och absolut hypotetisk fråga, men jag är har svårt att tro att den relativt stora tystnad som råder nu inte hade varit vad vi sett då.

En sak är säker. På det här förlorar vi som parti massor i anseende hos stora grupper i samhället som hittills gillat oss. Men vi vinner inte ett skit hos några.

Jag fortsätter varje dag arbetet som jag som riksdagsledamot förväntas göra, enligt inledande mening. Men jag följer också denna fråga och säger vad jag tycker. Även om jag vet att det inte ses på med förtjusning. För svaren är inte på bordet och jag vet att vårt parti kan mer.

Jag tänker att det kan vara ett sådant där majoritetsmissförstånd. Ingen vill egentligen ha det så här, men ingen med tillräckligt med makt vågar ta det avgörande steget.

Ni kanske har läst om attentatet i Kabul i dag? Över 30 döda och nära 100 skadade.

Satsningen på polisen

Tidigare i veckan aviserade regeringen budgetsatsningen på polisen. Jag klistrar in hela texten om det här.

”Polisen behöver ökade resurser och polisens arbetsmiljö och karriärvägar måste förbättras. Därför kommer regeringen att föreslå att anslaget till polisen höjs med 2 miljarder kronor för 2018, 2,3 miljarder 2019 och 2,8 miljarder 2020. Samtidigt får Polismyndigheten i uppdrag att förbättra arbetsmiljön och skapa bättre karriärvägar för poliserna.

Den nya satsningen överstiger väsentligen Polismyndighetens egen begäran och är den största som gjorts på polisen under 2000-talet. Sammantaget för perioden innebär det att regeringen satsar 7,1 miljarder kronor på polisen.

Tillskottet under 2018 motsvarar kostnaden för cirka 2 200 polisanställda och ger förutsättningar för ökad trygghet och fler uppklarade brott. Resurserna ger också myndigheten förutsättningar att förstärka arbetet på flera områden, som arbetet mot terrorism och den gränspolisiära verksamheten.

– Svenska poliser gör ett fantastiskt arbete varje dag för att bekämpa och förebygga brott. Nu gör regeringen en stor satsning för fler polisanställda, bättre arbetsmiljö och karriärvägar. Tryggheten ska öka och fler brott ska utredas och klaras upp. Jag vill att alla polisanställda ska känna samhällets stöd och uppskattning och få de förutsättningar de förtjänar, säger statsminister Stefan Löfven.

Regeringen ger också Polismyndigheten i uppdrag att tillsammans med de fackliga organisationerna hitta sätt för att förbättra arbetsmiljön och skapa fler karriärvägar för polisanställda.

– Vi måste utbilda fler poliser, men vi måste också se till att Polismyndigheten är en attraktiv arbetsgivare, så att vi kan behålla den personal som finns. De ökade resurserna och det nya regeringsuppdraget lägger en bra grund för det, säger justitie- och inrikesminister Morgan Johansson.

Polismyndigheten ska titta på den organisatoriska, fysiska och sociala arbetsmiljön liksom arbetsbelastningen och utsattheten för hot och våld. Dessutom ska Polismyndigheten ta fram en strategisk plan på kort och lång sikt för fler utvecklings- och karriärvägar inom myndigheten.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 november 2018.”

Att kommentera politik

annalena

Att kommentera politik är förstås ingen exakt vetenskap, med vetskapen om att allt kan hända. Trots det får politiska kommentatorer av olika sak ibland en aura kring sig av att sitta på någon slags sanning.

Texten vars rubrik jag skärmdumpade här ovan från Aftonbladet. Man kan säga att skribentens förbehåll, att förutsättningarna förändrades, slog in. KInberg Batra har just aviserat sin avgång. Så de misslyckades inte alls.

För den som är intresserad av politik är ju grejen att bli kommentator. Inget ansvarsutkrävande när man har fel!

I sak är det där förstår en grej för Moderaterna själva. Vi är dock många som tänker att det inte var partiledarens fel, utan partiets välvilliga (och därmed obegripliga) inställning till SD som gjorde att de dalat i opinionen.

I går skrev jag att jag hoppades att Anna var med vänner. Nu hoppas jag att hennes känsla av friheten att gå vidare är större än något annat! Att hon firar med en budapestbakelse.

Gävle Pride 2017

DSCF0646 DSCF1248

Ett par dagar av Gävle Pride är snart över. Jag, som var iväg på konferens i Gävle, har tagit del av fredagens Regnbågsnatt i Heliga Trefaldighet liksom av gårdagens parad genom stan.

Tusentals deltagare som vet att inget är gratis när det ´gäller friheten att få vara den man är, älska den man vill. Vi gick med vetskapen om att det finns många ställen där en parad är omöjlig. För dem gick vi

Vi var många Socialdemokrater som deltog, och nästa år hoppas jag på ännu fler.

Sittstrejk mot utvisningarna till Afghanistan

myntis

Sedan i söndags sittstrejkar ett stort antal unga personer mot utvisningarna till Afghanistan. Målet är att få träffa Migrationsverkets Ribbenvik för att prata om läget i landet.
Innan dagens gruppmöte träffade jag dom en timme för att höra deras historier om varför de inte kan leva i Afghanistan och varför de räds utvisningarna för sig själva och sina vänner till landet.
De undrade hur så många kan tro att Afghanistan, ens delar av det, är säkert. Samtidigt bad de mig hälsa alla jag känner att de väldigt gärna berättar. De välkomnar alla till Mynttorget i Stockholm. Så ni som vill veta hur de upplever läget, gå förbi och prata en stund.

Läs lite här. Men håll i minnet att siffrorna verkar mer positiva än hur det är. Räknas man som under 18 är sannolikheten att man får stanna större. Men många, många räknades upp i ålder ett, två eller tre år under förra året. Baserat på godtycke. Och då blir siffrorna annorlunda. Då försvinner synen på att de behöver skydd.

Nu på kvällen har demonstrationen attackerats. Det verkar handla om killar från motståndsrörelsen som tycker det är fräckt att med våld ge sig på en utsatt grupp. Det gör mig så ont, och gör mig så förbannad. Hotet mot säkerhet kommer bland annat därifrån. Rakt ur det de själva vill tro är det ursvenska. Kräk.

”Jag har aldrig gjort något så svårt”.

”Jag har aldrig gjort något så svårt”. Det är vad jag fick säga till den asylsökande kille som förra veckan ville prata med mig inför sin intervju på Migrationsverket. Han har varit här sedan november 2015 och skulle nu göra den ”riktiga intervjun” där han, precis som många andra, skulle berätta om hoten från talibanerna som gjorde att hans familj valde att köpa smuggelplats till Europa. För att rädda hans liv. Han undrade om jag hade tips, vad han skulle göra för att bli trodd. Sällan har jag känt mig så liten. Så maktlös. Vad har jag, en priviligierad svensk som fått alla möjligheter bara genom att födas i Sverige av en snäll mamma, att komma med? Noll. Zero.

Jag har genom mina nya vänner i samma situation som honom, men som varit på intervjuerna tidigare, förstått vilken typ av frågor som skulle komma. Lyckligtvis är han en av de som fått ett bra juridiskt ombud som träffat honom innan och inte bara dyker upp till intervjun som en gubbe i lådan. Så han var preppad på vilken typ av frågor som kommer.

Han förstår, precis som alla andra som flytt från helvetet, att det är svårt att med enbart ord kunna styrka sin berättelse. Att det många gånger inte betyder något. Trots att orden och berättelsen är det enda de har. Hur ska man bevisa hot från talibaner? Skriftligt i två kopior? Tror inte det. Det säger så mycket om hur lite en del som ställer frågorna verkar förstå av afghansk kultur.

För de afghaner som flytt direkt från Afghanistan och inte bott många år i t ex Iran, är det inte ovanligt att det har hänt något. Kanske är familjen på något sätt hotad av talibanerna (någon har dödats efter talibanmotstånd eller talibanerna kräver att männen och pojkarna i familjen ska gå med dom och om inte …). Då bestämmer sig en eller två föräldrar, beroende på vilka som lever, att göra det de kan för att rädda sina barn. Av skäl ni vet blir det ofta söner i tonåren. De köper plats hos en smugglare. I Afghanistan förs inga samtal med föräldrarna om vad som är bäst. Säger de vad som ska göras så gör man det som barn, så ser kulturen ut som jag förstått det. Migrationsverket verkar dock se det annorlunda och frågar många gånger vad den unge själv tyckte om detta, som om de hade något val.

Jag kan inte föreställa mig smärtan hos den förälder som fattar beslutet, men jag förstår att smärtan över och rädslan för alternativet är större.

Så rädda, ensamma och icke sim-kunniga killar (och några tjejer också) får minst sagt sitt livs resa helt utan positiva inslag och hamnar i Europa. Kanske Sverige. Icke-simkunniga är relevant eftersom delar av färden kan vara en skräckresa över vatten.

Just nu är situationen i Sverige att tusentals av de här unga människorna väntar på besked eller har fått utvisningsbesked. Av anledning som jag inte kan förstå verkar ansvariga bedöma skyddsskälen som rätt icke-befintliga hos de som ”fyllt” 18 år. Jag skriver ”fyllt” eftersom en hel del har räknats upp i ålder till över 18 år. Därmed verkar plötsligt behov av skydd försvinna i ett kick. Nästan magiskt. Ursäkta ironin.

”De som har skyddsskäl får stanna”. Det stämmer inte. De som blir trodda på får stanna. Det betyder att människor som absolut har skyddsskäl, men inte blir trodda, utvisas. Den skillnaden är viktig att komma ihåg.

Åldersuppskrivningar gjordes många under förra året. Den som får ett besked om att den plötsligt blivit 18 år, har (i de fall jag sett) inte fått någon motivering till varför de bedöms äldre än de själva uppger. Som lärare har jag betygssatt så många elever. Och nogsamt, nogsamt fått berätta mycket detaljerat och välmotiverat för både elev och förälder varför jag landat i just det betyget. Rektorer som ser till att jag gör detta på ett korrekt sätt. Inget fel med det. Men annan myndighetsövning verkar få vara godtycklig.

Varför får de inte veta vad åldersbedömningen och uppskrivningen baseras på? Vilken kunskap om unga och deras utveckling besitter den handläggare som gjort det? Det är inte ovanligt att många socialarbetare och lärare som i många år jobbat med ungdomar ställer sig helt frågande inför bedömningarna. Men i detta är de unga rättslösa. Vad det verkar.

Jag hör en hel del historier om gode män som minst sagt inte sköter sitt uppdrag, om juridiska ombud som alls inte gör det de ska. Det knyter sig i magen vid tanken på att vi betalar ersättningar till de som åtar sig uppdrag men inte sköter sina uppgifter. De som drabbas? De asylsökande. Högt pris. Lotteri för de asylsökande.

Så här är de här unga personerna. De har lärt sig bra svenska på nästan två år i landet. De har skaffat vänner och de har fått vuxna de litar på runt sig igen. Många har ingen kontakt med sin biologiska familj, kanske för att de är döda eller för att de helt enkelt inte vet var de finns. Men med det där som bor i oss människor, hoppet och livslusten, så har de tagit de chanser som dykt upp. Gått i skolan (vi har INVESTERAT i dem), spelat i fotbollslag och allt sånt som unga människor gör.

Många svenska familjer öppnat sina hem. Antingen i ordnade former via familjehemsplaceringar eller i helt frivilliga former. Till exempel när åldersuppskrivningen lett till att de ska flyttas över halva landet och återigen ryckas upp från trygg tillvaro. Det har blivit starka band. En familjehemsmamma som säger att hon kommer att slåss för sin ”son”, gjorde liknelsen att ingen skulle ifrågasätta hennes band till sin tremånaders baby, men de band som vuxit fram till ett stort barn under ett par år räknas inte. Bara ett stenhjärta kan vifta bort hennes känsla av rädslan för att förlora sin nya familjemedlem.

Flera av de här unga har valt att avsluta sina liv. Allt ljus har släckts. Vi har förlorat dem. För det finns inga ord. Bara skam.

Det pratas om frivilligt återvändande. Det låter som att människor glatt åker tillbaka, kvittar ut sina 30 000 kronor och lever livet. I själva verket är de uppgivna. Kanske har uppmanats av handläggare på Migrationsverket att ljuga. Vad händer då? Oklart. Men läs här, om Ali.

Vi har en situation nu, för de ensamkommande, som inte liknar något vi haft i modern tid innan. Unga människor som är ensamma i världen. Som undrar varför det inte finns någon plats för dem. Afghanistan är inte ett alternativ. Den som följer nyheter därifrån förstår varför. Det nätverk de byggt upp i Sverige är det enda de har. Migrationsverkets tankar att de kan få stöd av avlägsna släktingar i Afghanistan är en fantasti. Det är ett fattigt land, och varför skulle de vilja ta någon under sina vingar som lever med hot från talibanerna? Livsfarligt också för dem. När de varit i Europa några år ses det dessutom inte alltid med blida ögon av skäl enkla att förstå.

Det är limbo. En helvetslimbo.

Som vi skulle kunna lösa. Svaret på det kan inte fortsättningsvis vara ”Vi ska inte tillbaka till 2015”. Det är ett orimligt svar. Den här situationen har inget med 2015 att göra. Då handlade det om att våra praktiska resurser att hjälpa människor var minst sagt ansträngda. Socialarbetare, handläggare, klassrum, boenden osv klarade inte mer. I dag ser det annorlunda ut. Väldigt annorlunda. Det är 2017, och vi kan göra en enorm humanitär insats genom att låta de här människorna hitta sin plats på jorden. Här i Sverige. För att de är här.

Vi har begåvats med tusentals killar och tjejer som bara har oss. De är beredda att ge allt för att bygga ett gott liv här. För de har inga andra chanser.

De vänder ut och in på sig själva och berättar varför de är här. Men de blir inte trodda. De kan inte åka tillbaka till Afghanistan, för de vet att där finns inget för dem. I värsta fall döden. Kanske på grund av religion. Läs om Migrationsverkets tveksamma tips till Josef. Läs också om Blankspots kartläggning av de som tvångsutvisats.

Det är för eländigt det här.

Sedan jag skrev om det här sist har flera uttalat sig om att stoppa utvisningar till Afghanistan. Lokala partivänner till mig bland annat. Under Almedalsveckan sade Fridolin (MP) ”Sverige kan bättre än att avvisa unga som har rotat sig här”, Örnebjär och Johansson Metso, båda liberaler, har skrivit en text.

Men framförallt. Lifos, Migrationsverkets expertorgan, lämnade i juni över sin rapport om ett försämrat läge i Afghanistan, som också säger att man ser fler försämringar komma. Och alldeles nyss kom en FN-rapport som sade ”Första halvåret av 2017 har varit det dödligaste någonsin för civila i Afghanistan, rapporterar AFP och hänvisar till en ny rapport gjord av FN. Från och med januari har 1 662 civila dödats och mer än 3 500 skadats. 436 av dödsoffren var barn, uppger organisationen.”

Migrationsverket bedömer trots det här att det funkar bra att sända unga människor till denna krigszon och tro att de alla kan starta en liten rörelse via Erin-programmet och att det är en framkomlig väg.

Men okej. Migrationsverket jobbar på uppdrag av politiken. Så det är dags för oss i politiken att ta tag i detta nyss. Inte som ett tomt mantra säga ”vi ska inte tillbaka till 2015”. 2017 ska 2017 års problem lösas.

Människor lider. Människor tappar livslusten. Människor är livrädda.

Både som flytt och de som välkomnat dem.

Jag är helt säker på att den här uppkomna situationen, där fler svenskar än kanske någonsin förut fått inblick i hur asylprocessen och hanteringen av de asylsökande fungerar, kommer att kräva en ändring. Låt den komma snabbt.