Mellanriskfängelset i Kingston

Är det något som inte finns tillstymmelse av på Collins Bay Institution i Kingston är det mys. Det här är ett fängelse vars huvudbyggnad iofs helt osannolikt ser ut som ett slott men i övrigt är ett klassiskt murfängelse men vakttorn som vi känner igen från filmer och ger vibbar av koncentrationsläger.

De äldre delarna för boende var bara sunk. När vi kom var fångarna inlåste över lunchtiden och det vilade en känsla av misär över hela den byggnaden. Bord och bänkar fastlåsta. Gråa väggar och tristress. Precis så som de som hatar människor som begått brott vill att de ska ha det.

De nyare delarna var fräschare och byggda på ett annat sätt med våningar och gångar även om allt sammanstrålade till en plats där vakterna kunde ha god överblick vilket givetvis behövs. Där kändes det lättare att andas. Tills vi kikade in i en av de cellerna. Jag vände snabbt om och bad till högre makter att jag aldrig, aldrig ska hamna på ett sådant ställe.

Extra tacksam för att ha fått förutsättningarna att kunna välja en annan bana än den kriminella just där och då.

Även de här personerna har alla chanser att delta i olika typer av utbildning, program och liknande för att vara så väl rustade de kan när påföljden är över. Vi fick se verkstaden där de jobbar med bla svetsning och har möjlighet at ta licens för det med lärare som kommer utifrån. Dessutom har de avtal med olika företag och gör arbeten där inne som fångarna kan söka och få ersättning för att de utför. På det sättet förbereds de på ett kommande arbetsliv och har absolut kunskaperna för att söka jobb.

Just nu efterfrågar Kanadas arbetsmarknad många med just de här kunskaperna och förutsättningarna för att få en anställning är goda. Det skapar givetvis fantastiska förutsättningar för individen att hålla sig på rätt spår när han kommer ut.

Jag skriver han eftersom precis som överallt annars är det främst män som begår kriminella handlingar i Kanada.

När sista säkerhetsdörren slog igen efter oss när vi ämnade fängelset efter ett par timmar drog jag en lättnadens suck. Det blev helt enkelt lättare att andas igen.

/Nedtecknad samma torsdag kväll. Utanför mitt hotellfönster rester sig ett hus så högt att jag inte ser toppen på det genom fönstret även om jag försöker

 

 

”You gotta love kids”

Glädjen när föreståndaren för William E. Hay Centre säger det är stor. Vi besökte under torsdagen en ungdomsanstalt för unga personer som är dömda och är mellan 12 och 20 år. I Kanada är man straffmyndig vid just tolv års ålder.

Föreståndaren var en fantastiskt person som var mycket tydlig med att hans främsta krav på personalen som ska jobba med de unga är att de älskar kidsen. Han talade om viken av att alla förtjänar en andra chans och då kan de inte möta människor som inte tror på dem.

Liksom vilken annan insiktsfull person som hels betonade han tydligt att barn som hamnar i trubbel sällan har haft en enkel uppväxt. Problem hemma, problem i skolan osv.

Anstalten kändes i allmänutrymmena helt okej och allt var mycket genomtänkt för att det inte skulle kännas alldeles för mycket instutition. Den känslan kan ta död på det mesta.

Hade förmånen att träffa två lärare som jobbar med eleverna för att så många som möjligt ska kunna ta sin high school-examen. En tjej var biologilärare och jag var mycket imponerad av henne. Förutom att hon håller på med de roligaste sakerna berättade hon att hon kör projekt tillsammans med en bonde i närheten, så att de t ex kläder kycklingar osv. Hon kändes som en riktig superlärare och talade engagerat om sitt arbete.

Den andra läraren berättade att för många av barnen var det är första gången de upplevde att de var elever. Tidigare har de bara fått höra att de är korkade som inget fattar och därför aldrig tyckte att de hört till. Men här får många chansen att förstå att böcker också är för dom.

I övrigt fanns bokcirklar och mycket idrottsaktiviteter för dem att sysselsätta sig med. Dessutom en omfattande del med viss yrkesträning och så många olika program inriktade på till exempel ilskekontroll.

Jag vet att många nu tänker, ska de här brottslingarna ha det så här bra? Betänk då att väldigt många av de här barnen har själva varit utsatta för övergrepp och kriminalitet och att vi får med oss olika ryggsäckar i livet som ger oss olika möjligheter. Om deras ryggsäck kan packas om på William E. Hay Centre så är det en enorm vinst för individen och för samhället. De här kidsen har förhoppningsvis 60 års liv framför sig, hur vill vi att det ska se ut?

Och för den som tittat in i en av cellerna där de bor … känslan av ofrihet och att vara fånge är mycket tydligt. Det är i grunden spartanskt. Affischer osv var tillåtet men jag kan lova att när den dörren låses om natten är du alldeles ensam och alldeles hjälplös. Att vara fjorton år och inlåst … kan tro att det känns mer än någon vill låtsas om.

De som ska jobba med människor måste älska människor. På det här stället känner jag mig helt lugn.

 /Nedtecknat torsdag kväll i Toronto efter en kväll med trevligt häng på Elephant and Castle med gänget

Parlamentsbesök

Bland en del annat har vi i dag besök Kanadas parlament. Maffig byggnad. Det är något speciellt med torn. Ett alldeles underbart bibliotek som inte kändes det minsta modernt men väldig kärleksfullt.

Vi hade förmånen att sitta på läktaren under något som liknade en frågestund. Jämfört med den är svenska parlamantet ett under av ordning och jag vill verkligen inte byta bort det. Trots det var jag helt fascinerad av detta skådespel som uppenbarade sig strax nedanför oss i salen. Ledamöterna pratade en himla massa, talmannen hade en fånig utstyrsel och satt uppe som på en liten tron. Men väldigt avslappnad med det ena benet över det andra. När han tyckte det blev väl ruffigt ropade han ”Order!”.

Det fanns en talarlista (men ingen skärm eller så för åskådarna så vi vet inte exakt vilka som talade även om vi listade ut vilka ledamöter som hörde ihop i olika partier) men det var också replikskiften. Allt skedde från platserna och folk pratade oavsett om de hade ordet eller inte. Gestikulerade. Ropade saker. Som ”Klipp håret”, ”Vem släppte in dig här” ”Du kan inte ens uttala det rätt”. Och en massa applåder och hurrarop.

I Sverige kan vi ibland applådera, men oftast trycker vi på knappen ”instämmer”. OBS! Vi var före Facebooks gilla-knapp. Kanske tom uppfann den.

Det var helt enkelt lite av högstadiemobbarstämning. Om de tycker det funkar så kan de ägna sig åt det.

På morgonen träffade vi ett av utskotten som jobbar med delvis samma frågor som oss. Vi kom in på deras möte och det hela var mycket formellt, men ändå lagom avslappnat. Jag blev väldigt glad över att på den timmen som vi var där lyfte de problemet med både alkohol och andra droger och också FAS-skadade barn. Då fick jag göra en insats och berätta om hur vi ser på FAS i Sverige (för flera av de andra ledamöterna hade ingen koll och någon glädje ska jag väl ha av all alkoholkunskap jag besitter). Mitt huvudsakliga budskap var att medvetenheten om problematiken är väldigt liten. Men också att många i Sverige är bra på att avstå alkohol under graviditeten vilket gör att vår omfattning på problemen förmodligen är mindre än i många andra länder.

Vi pratade också om organiserad brottslighet, gränskontroll och illegala vapen. Allt det där hänger dessutom ihop en hel del. Allt var bra ända tills sista minuten. Han som ledde mötet som representerade extrem höger säger något i stil med -Nu måste vi avsluta så vi hinner inte diskutera det här, men vi upplever att det största hotet mot Kanadas säkerhet här det islamska fundamentalister, men tyvärr hinner vi inte prata om det nu men det hade varit intressant att höra er åsikt. Hej då.

Oppositionen (till stora delar vårt syster parti NPD blev skitarga och jag pratade med min vän från i går kväll och han sade att så där brukade det aldrig sägas, så det var något speciellt. Och att det absolut inte finns någon samsyn kring det och att det var mycket otrevligt.

Vi har också träffat eldsjälar som arbetar i ett program där de hjälper människor som är på väg ut från fängelset med sådant de behöver för att kunna klara sig i samhället igen. Kanske ännu svårare här än i Sverige. Att träffa de som brinner laddar alla batterierna!

I morgon gör vi fler besök här i Ottowa och sedan lämnar vi för en natt i Kingston.

God natt!  

Måndagen i Ottowa

Har mött många människor som är experter på olika juridiska områden i dag. Antecknat, lyssnat. En av de saker som jag fäste mig vid särskilt är att i Kanada har man NOGA och SERIÖST (vetenskapligt kallas det visst) gjort ett arbete med att kartlägga vilken typ av program som som ger någon verkan när det handlar om att få kriminella att inte återfalla i brott. Där har man hittat en del punkter som måste finnas med.

Dessutom har man efter ett tydligt, ej subjektivt, system klassificerat människor efter vilken risk det är att de återfaller.

Sedan har man valt bort lågriskarna och prioriterat de med högre risk och detta har på totalen gett mycket goda resultat.

Just nu pågår tydligen program i Sverige som testar samma metod. Avgränsade program som riktar sig till högriskare. Dags att följa upp vid hemkomsten.

I kväll har vi också haft förmånen att vara på middag hos den svenske ambassadören. Hade en kanadensisk socialdemokrat till bordet och vi hade ett par mycket trevliga timmar då vi båda var intresserade av samma frågor och förutom justitiefrågor arbetade han också med HBT-frågor. Och innan han kom till parlamentet jobbade han med polisutbildningen. Full pott på intresseskalan.

För lokalpatrioter kan jag berätta att ambassadören bjöd på Mackmyra whiskey till de som var hågade.

Nu dags att sova för att vara alert på morgondagens besök.

Glädjen över att min lärarlegitimation har kommit!

(Efter år av väntan)

Beslut 2013-01-31 om behörighet enligt examen:

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Biologi

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Fysik

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Geografi

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Kemi

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Matematik

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Samhällskunskap

Grundskolan…………………åk 3-9……………..Teknik

Justitieutskottet besöker Kanada

Om det besök vi gör med ca halva utskottet här kan ni läsa HÄR.

Vi flög i går morse från Sverige till Ottowa via Frankfurt. Den här lilla, flygrädda tjejen klarade sig relativt bra. Investerade i tidningar: Språk, Vi läser, Family Living och Lantliv samt hade med två böcker. Läste Den älskvärde av Carola Hansson, mycket bra. Jag lyckades sova tre timmar vilket ändå var en tredjedel av resan. Kollade på Madagaskar också. Det går ändå inte att komma ifrån att det är stört tråkigt att sitta stilla så länge. Dessutom med en undertryckt känsla av att det här kan gå vägen. Men det kan också skita sig.

Men fram kom vi och här är ungefär femton minusgrader. Liksom på bilden åker folk skridskor på kanalen.

Tidsomställningen. När vi kom hit var klockan ungefär 18. Det motsvarades av midnatt i Sverige. Så vi var uppe sä länge vi orkade för att försöka komma på varv. Lokal tid sov jag 22-07. Vaknade av mig själv! Enda glada med tidsomställning. Å andra sidan är det nog inte helt kinkigt för mig för jag har ändå så oregelbundna tider.

Badade under tiden jag skulle hålla mig vaken. Kom att tänka på hur det var att vara storasyster när vi var små. Jag och Sara som är fem åt yngre än mig badade ofta badkar tillsammans. Nu tänker jag inte på episoden då hon bajsade i badkaret som jag tror mig ha kristallklart i minnet, utan det som upprepade sig varje gång. Nämligen att någon måste sitta på poppen. Eller i närheten av och försöka undvika. Givetvis jag. Bäbisröven skulle skonas. Med rätta antar jag. Det hade inte varit ett problem om det i Norrala funnits en vettig propp. Det gjorde det inte. Den var trasig på nåt sätt där kedjan skulle sitta och var hur vass och rispig som helst.

Tekniken. Den är fantastiskt. Skönt att kunna prata med Markus på Skype, se honom och det för inga pengar tom. Jag kan givetivs skajpa med någon annan också, men det är ingen som är så höga på (läses dialektalt).

Family Living by the way. Jag läser den ibland för att den inte är så skitnödig som andra inredningstidningar, dvs innehåller lite mer färger än vitt, grått och svart som bara får mig att grina. Men Sverige måse ju vara en vidrig ankdamm inredningsmässigt. Tror varenda reportage hade en stringhylla och med säkerhet vet jag att två barnrum hade exakt samma påslakan. Det är ledsamt. Det finns inget unikt över oss hur vi än försöker. Alternativt är vi unika på samma sätt.

Nu ska jag försöka äta något kanadensiskt. Det snöar. Det är ungefär som i Sverige. Trivsamt. Återkommer med rapporter från besöken.

Undervisat

I dag har jag vikarierat på en skola, i liten undervisningsgrupp. Det var en riktigt bra dag och som vanligt ger unga sköna perspektiv på saker.

Kul att se duktiga lärare här och där!

Ni vet att Expressen nyligen gjorde en grej av att riksdagsledamöter kanske ibland knäcker extra, t ex Centerns Anders W Jonsson som jobbar som barnläkare vissa helger. Det är typisk dubbelbestraffning. Å ena sidan förväntas vi vara ute i ”verkligheten” och folk tycker vi ska kunna återgå i tjänst direkt när updraget är avslutat. Å andra sidan framställs vi som sjukt giriga och att tiden borde användas på annat sätt.

Jag är inte så orolig alls, för jag vet hur mycket vi jobbar. Plus de få dagar jag vickat och fått extrapengar så har jag gett de till kvinnojouren.

Den lokala makten kan utnyttjas bättre

Ledare av Mattias Kjellin publicerad i Söderhamnskuriren 31 januari 2013

Socialdemokraterna är ett parti som har lösningar på många av dagens strukturella problem i samhället. Men partiet är en alltför svag röst i Gävleborg. Det finns så mycket bra politik som genomförs som vi glömmer bort att föra ut till medborgarna, tycker Elin Lundgren.

Socialdemokratiska riksdagsledamoten Elin Lundgren är uppväxt i Norrala, har en bakgrund som lärare i matematik och naturorienterande ämnen och har även varit ledarskribent på denna sida för ett antal år sedan. Hon bor numera i Gävle och leder partiet lokalt där. Men hon har ett stort engagemang för utvecklingen i Söderhamn. Ledarsidan är nyfiken på hur hon ser på utvecklingen i Söderhamn och partipolitiken.

Socialdemokraterna har makten i nio av länets tio kommuner, liksom i landstinget, i olika konstellationer. Mycket av samhällsutvecklingen påverkas av lagstiftning på riksnivån, där högeralliansen sitter i minoritetsregering. Men det lokala maktinnehavet borde kunna utnyttjas bättre, anser hon. Särskilt när det gäller utbildningar. Länets kommuner borde kunna leverera en skola som ger eleverna de bästa förutsättningarna att utvecklas. Särskilt viktigt är det i ett län där utbildningsnivån traditionellt är låg samtidigt som företagen ropar efter rätt kompetens att anställa. Där borde vi Socialdemokrater ta ett större ansvar för att väga upp snedfördelningen utbildningsmässigt, anser Elin Lundgren.

Det är klart att det kan saknas resurser för att klara alla utbildningsbehov. Man kan inte trolla hur som helst i kommunerna. Men det som verkligen behöver förändras är inställningen till vikten av utbildning. Regeringens väg att skapa en låglönemarknad för ungdomar som inte orkar studera vidare är fel. Även om det finns låglönejobb så finns också alltid en efterfrågan på att de anställda ska ha språkkunskaper, datakunskaper och vara flexibla. Det går inte att lösa genom att skapa gymnasieutbildningar helt utan teoretiska inslag.

Elin Lundgren tror starkt på Socialdemokraternas roll i framtiden. Partiets företrädare skapar bra politik i vårt län tillsammans med sina samarbetspartier. Det går inte an att fastna i moderaters svartmålning. Trots att det förstås finns brister så levererar till exempel landstinget en högklassig sjukvård. Patienter är mycket nöjda i undersökningar, och landstinget vinner inte sällan utmärkelser för kvalitet och ökad tillgänglighet. I Söderhamn ges förutsättningar för en växande ny arbetsmarknad inom Teleperformance och satsningen på utbildningar inom CFL har gett goda resultat. Söderhamn har näst bästa företagsklimatet i länet i en mätning och satsningen på etablering av H&M kan ge en extra energi i Söderhamns centrumutveckling.

Något som ger en väldigt positiv signal är initiativet att dra igång en Pridefestival i Söderhamn. Det visar att det finns medborgare som kan ta egna initiativ utan att vänta på att myndigheter ska göra det. Det finns mycket att göra för de goda krafter som inte gör skillnad på människor av olika bakgrunder, påpekar Elin Lundgren.

Jag hoppas ni inte missat S utspel om skola

Detaljerna i S skolpolitik kan ni som är intresserade googla lätt som plätten.

Att på allvar vara emot en ambition om att ge alla människor en gymnasieutbildning (när vi vet att det krävs, allt annat är att luras) och berätta hur omöjligt det är att ha det som mål säger inget annat än att det finns en bild om att alla inte kan. Det är not so nice.

I en allt mer komplex värld behöver vi för vår egen skull redskap för att analysera, värdera information, vi behöver träna oss i många situationer och på många människor för att bli så flexibla som samhället kräver av oss. Som krävs för att för sin egen skull kunna hänga med. Det är alltså långt ifrån enbart en fråga om att få ett arbete.

Utbildning och särskilt bildning är som bekant så mycket mer. Dessutom är kunskap makt och det är inte nytt under solen detta att de med borgarsympatier hellre ser att meningsmotståndare håller sig på mattan. Vi från arbetarklassen ska nöja oss med de här låglönejobben som Reinfeldt pratar om. För fortsätter samhällsutvecklingen som den gör nu, är det det scenariot som är tydligt.

Borgarna är inte intresserade av att erbjuda utbildning till alla. Och de som inte orkar slå sig fram får mest troligt veta att de inte kämpat tillräckligt. För de erbjuds låglönejobb som mest troligt kommer att vara tunga och kanske farlig amed tanke på att arbetsmiljö är noll prioriterat. Lyssnas mer på Svenskt Näringsliv ska vi dessutom kunna bli sparkade när som helst. Då är det inte kul att bryta ett ben, ta ett fackligt uppdrag, höja rösten mot chefen, be om mer lön, säga ifrån när chefen tafsar, bli gravid eller behöva vabba. Hello bright future!

Tur då att S pekar ut en annan väg där vi vill rusta alla människor för få och kunna ta chanser som erbjuds. Så här ser en moderat på det:

Man ba´ -Är det här ett skämt? Nej, det är det inte. Men det visar väl verkligen hur mkt arbetarklass jag är i alla fall. Min far kör lite sopbil. Men vi är så arbetarklass att han inte ens bryr sig om sin avkomma. Men tänka sig, trots det (tack vare?) har det gått rätt bra för också en sån som mig Maria.

Ni som tar hand om vårt avfall, Moderaterna vet allt om er! Att ni är outbildade och aldrig skulle förmå att studera.

Jag tycker inte att du ska va en sån feministisk bitterfitta.

Budskap från otrevlig person som lämnar kommentar.

Så här brukar vi ofta säga i min bekantskapskrets

-VAD VILL DU?

I sakfrågan kommer jag att fortsätta tycka att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar att välja sina liv och till exempel tycka att det är oacceptabelt att (genomsnittet) kvinnor tjänar miljoner mindre än män på en livstid. det är ingen slump, det är struktur. Då är det lätt att bli bitter

Men det här är givetvis en person som inte har mamma, systrar eller andra tjejer i sin bekantskapskrets och därför kan ha en attityd som säger att tjejer ska nöja sig, inte sticka upp osv.