När människor far illa …

Det finns inget som får mitt hjärta att gråta som när människor far illa. Därför har jag valt att engagera mig politiskt.

För ett tag sedan skrev jag om förskringringen i Gävle. Efter det har ingen politiker berättat för mig hur den i ”sin” nämnd eller bolag granskar verifikat och petar på detaljnivån i verksamheten. Det är inte så konstigt, eftersom det är en tjänstemannauppgift. Ingen går in i verifiktaten. Politiker ställer frågor en, två eller tre gånger om saker. Och någonstans måste man lita på svaren. Varje fråga kan inte alltid följas av -Och är svaret med verkligheten överensstämmande? Ohållbar situation för alla.

Där skrev jag, att tänk om något hände när jag satt i Socialnämnden i Gävle 2006-2010 på nivån att pengar betalades ut fel. Det hade jag inte märkt, hur många frågor jag än ställde om de ökade försörjningsstödskostnaderna. Vilket vi ju gjorde.

Nu har det visat sig att en handläggare på förvaltningen från 2009 och fram tills nu valt att radera ärenden. Alltså helt plockat bort anmälningar som handlar om barn som skulle behövt stöd på något sätt. Drygt 150 stycken. 150 potentiella mänskliga katastrofer.

Det skär i hjärtat, och jag funderar på vad jag hade kunnat göra annorlunda som vice ordförande i den nämnden. Borde jag ha ställt frågan -Finns det möjlighet för anställda att radera anmälningar i datasystemet på ett otillbörligt sätt?

Det borde jag uppenbarligen. Hur skulle jag ha kunnat veta? Vilka andra frågor har inte ställts av mig eller andra? Här eller på andra ställen?

Det är sannerligen ingen lek att ha ett politiskt uppdrag. Men min tanke nu går främst till de här 150 barnen. Inget annat.

Besök på Lillhagen

Kul att se hur kommunen rustat skolan skitsnygg. Och ännu roligare att vara med på duktiga lärares lektioner.Tack Ingela och PO för det.

Läs mer HÄR.

Vi hade också samtal med rektorerna. Det går inte, med rätta, att tala om skolan utan att tala om lärarna och hur de får bäst förutsättningar. Jag är, som jag brukar tala om, helt allergisk mot att använda begreppet status. Det intressanta är ju vad som EGENTLIGEN menas. Och när man samtalar lite om det handlar det om yrkets attraktionskraft. Där kan alla yrken i världen stärkas, och bör utifrån att vi har ett behov av dem. Status däremot är för mig något relativt och som lärare har jag inget behov av att ses som lite bättre än några andra eller att folk på något sätt ska se upp till mig utifrån min yrkesroll.

I attraktionskraft ligger många saker. Arbetsmiljö, möjlighet till vidareutbildning, goda förutsättningar att genomföra sitt uppdrag och lön.

Bild: Arbetarbladet

Det är kul att ta emot besökare i riksdagen

Och det är kul när de lämnar respons:

Hej!
Vi vill tacka för ett givande studiebesök, eleverna och även vi lärare är väldigt nöjda.
Flera av eleverna skrev i sina utvärderingar att de fått en mer positiv bild av riksdagen och politiker, ”att ni är ju faktiskt vanliga människor som pratar så man förstår och kan bjuda på sig själv! :)”

Lite skrivet

Skriver med mina kamrater i Arbetarbladet om sysselsättningsmålet.

”Dagens arbetslöshet är högre än nästan alla jämförbara länder. Övriga nordiska länder, Storbritannien, euroländer som Tyskland, Nederländerna och Österrike har i dag lägre arbetslöshet än Sverige. Det är ett ordentligt misslyckande för regeringen och arbetslösheten är en personlig tragedi för alla den drabbar.”

Svarar också en moderat som undrade om Socialdemokraternas politik.

N”ära 400 000 människor är arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten ligger på 25 procent. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under regeringens tid vid makten. Det är resultatet av er ”samlade politik för fler jobb” Jansson. Verkligheten är en jobbig fiende.”

 

Liz växer

Tjejen med luddig päls har blivit mycket större sen sist. Det är som det ska vara men också lite synd. De kunde få vara riktigt små och luddiga lite till. Å andra sidan innebär förhoppningsvis växandet att det här ettriga bitandet avtar med tiden.

Vacker är hon.

SAP Gävleborg – Distriktsårskongress

Mellan klockan tio och strax efter klockan arton i går lördag sågs alla ombuden på CFL i Söderhamn. Förutom hanteringen av alla sedvanliga årsmötesbestyr hade vi besök av Carin Jämtin. Carina betonade särskilt att en av grunderna i socialdemokratin är alla människors lika värde, och vidare att alla som står upp för de socialdemokratiska värderingarna är socialdemokrater. På förekommen anledning.

Som parantes kan väl nämnas att det senare finns det flera aspekter att diskutera. Läste enkäter med lite folk gjorde av tidningen Arbetaren. Från några håll osade föraktet mot akademiker i partiet. Ingen nyhet, det dykter upp u fula former nu och då. Även då gäller, de som slåss för socialdemokratiska värderingar är socialdemokrater.

Påfallande många män i talarstolen. Trist. Analyser av sånt finns sedan innan. Vi behöver bli bättre på att använda redskapen för att det inte ska se ut så.

Ibland blir också tonen i debatten inte särskilt angenäm. Mer raljerande än saklig. Det ogillar jag skarpt.

Roligt att träffa många duktiga kamrater från länet helt enkelt.

En läskig men fin present

Min kollega Åsa har gett mig en present. En av de finaste presenter jag fått sedan jag fick Latin Kings-boken signerad av Dogge av en annan vän.

Det här är Maria Svelands ”Hatet” med fin hälsning i. Återkommer när jag läst den.

Just nu ligger i ryggsäcken Katrin Kielos ”Det enda könet”.

Och vad gäller hat. En Gävlebo har precis varit i rättegång för ett hotbrev han skickade till Aftonbladets Anders Lindberg. Jag läste det och rös. Formuleringar från helvetet och dödshot. Mannen som skrev det hänvisade till att han druckit alkohol vid tillfället. Då ska vi acceptera ett sådant beteende? Självklart inte. Lider med alla som får ta emot detta hat. Och alla som hatar så mycket.

Fredrik Reinfeldt besökte Gävle i går

Utdrag ur Arbetarbladets artikel:

Vad gör ni för att stötta drabbade regioner?
– Satsning på forskning, utveckling och infrastruktur. Det gäller inte minst Gävleborgs län och här Gävle kommun varit med och ansträngt sig vilket jag tycker är bra. Men den stora grunden för omställning i Sverige är de kollektivavtalsbaserade omställningsstöd som finns …i trygghetsfonder och trygghetsstiftelser, säger Fredrik Reinfeldt.

Ojojoj, här har vi varit med alltså, får beröm. Och det vet vi, att vi måste göra saker när regeringen inte gör det. För er som inte vet: REGERINGEN ANSVARAR FÖR ARBETSMARKNADSPOLITIKEN, INTE KOMMUNERNA!

När en gävlemoderat nyligen listade det sämsta med Gävle var en skenande arbetslöshet på plats nummer ett. Jag delar bedömningen, men skulden ligger på en regering vars arbetsmarknadspolitik inte fungerar.

Frågan är nu vad regeringen har gjort för Gävleborg. Vilka feta infrastruktursatsningar har vi fått? Vilken utveckling menar han? Vi ser en arbetsförmedling som skickar tillbaka pengar, vi får ta striden för vår lokala högskola och vi tampas med försörjningsstödsnivåer som fördubblats sedan 2006.

Petter, hjälten, skrev en sång IRONISKT en gång. Den skulle Reinfeldt kunna spela. ”Det går bra nu kompis, det går bra nu”. Men för Reinfeldt går det väl bra, jag oroar mig inte för honom. Jag oroar mig däremot mycket för alla de som kommer allt längre från arbetsmarknaden med en ökande långtidsarbetslöshet. Jag oroar mig för de unga som aldrig kommer inte på arbetsmarknaden, jag oroar mig för de med försörjningsansvar för barn som hela tiden lever i osäkerhet.

Det här med utbildning

Det första jag ser när jag öppnar Facebook i morse är en länk till en text av Anders Lindberg, Aftonbladet.

Allt fler svenskar har bara grundskoleutbildning. Det visar siffror från EU:s statistikmyndighet Eurostat. Detta är ett trendbrott, fram till 2010 minskade andelen som helt saknade gymnasieutbildning men sedan dess blir det alltså fler. Problemet är att de allra flesta jobb i dag kräver utbildning.

Så är det verkligen. De här ”enkla jobben” som många saknar och efterlyser är till stor del förpassade till historien. Det finns både för- och nackdelar med detta. Oavsett är det så det är, vad man än tycker om det.

Förhållningssättetmåste då vara att förhålla oss till det. Hur regeringen har lyckats på snart sex år är ganska uppenbart. De vände allting 2010 till utbildningsmässigt sämre enligt artikeln. Även betygen i sig har sjunkit under tiden.

Men jag är den här morgonen inte främst intresserad av att peka på regeringen som skyldig, för det är inte bara så enkelt.

Attityd brukar man tala om och i det här fallet är det mycket relevant. Alldeles nyligen var jag på ett fik i Gävle. Vid bordet bredvid satt mamma och tonårsdotter från annan stad i länet. Dottern berättade om vilka grejer de höll på med på gymnasiematten, utan att värdera dem utan bara konstaterade. Mamman lyssnare, rynkade sedan på näsan och släppte klassikern :-Men när ska du någonsin ha nytta av det där i livet, va?

Hur kan mamman veta vad hennes dotter ska göra resten av sitt liv? Hur kan hon veta att matematik som innehåller många decimaler aldrig kommer att vara viktigt för henne? Det vet hon givetvis inte, utan utgår förmodligen från sig själv och anser att eftersom hon inte behövt sådan matte gör ingen annan det heller.

Jag har hållit många utvecklingssamtal med högstadieelever och deras föräldrar. Ur det här perspektivet är det inte alls ovanligt att föräldrar som uppmärksammas på att deras barn behöver jobba mer med nåt ämne säger ”inte har jag behövt det där, det gör nog inte Anton heller”. Eller ”hon ska ändå jobba med det här, så det är inte så viktigt”. Ingen förälder säger det för att de vill sitt barn illa, men det barnet hör är ”det är inte så viktigt”. Jag tror tyvärr det runt om i Sverige finns väldigt många föräldrar som sänder den typen av signaler till sina barn. Barn till föräldrar som saknar högre utbildning får troligen höra det oftare.

”Även högutbildade är arbetslösa”, sägs det som försvar. Det stämmer. Men inte alls i samma utsträckning från de som exemeplvis inte har gått gymnasiet. Det är inget argument som håller.

Givet att det finns praktiska och ekonomiska förutsättningar kan många, många fler studera. Olika typer av utbildningar. Läsa in gymnasiet, högskolor, folkhögskolor, universitet, yrkesutbildningar.

Tyvärr är det så att många människor inte tror sig ”kunna”. Av olika skäl sitter det i hjärtat att ”jag kan inte plugga”. Ofta har det med klasstillhörighet att göra.

Förra veckan kollade jag på en intervju med Kristian Lundberg. Författaren som skildrar arbetarklass i sina böcker, också självbiografiskt. Han berättade att skolan skrämmer honom. Hans son som snart är tjugo ser inga hinder, pluggar och står i. Kristian själv som misslyckades med skolan och där fick veta att han var ganska värdelös, vågar inte ens testa att plugga upp ämnen. Han sade att skräcken för att tenta svenska och misslyckas är enorm. En man som gett ut många böcker …

Jag förstår att många, många delar den känslan. Människor i olika åldrar. Men likt Kristian har de egentligen alla förutsättningar. Vi måste hjälpas åt med det, att få varandra att våga.

Bild från Blekinge Tekniska Högskola