För något år sedan var jag på en middag av det lite finare, högtidligare slaget. När jag kom hem frågade dåvarande sambon hur det hade varit. Jag svarade ungefär: -Det var jättebra eftersom bordsherren faktiskt var bra!
Bemöttes av ungefär ett stumt frågetecken.
Utifrån mitt kvinnoperspektiv vill jag lyfta den här bilden. Att hamna bredvid en man på en middag/konferens o dyl. och gå därifrån genomglad och nöjd över kvällens sällskap förekommer tyvärr inte så ofta.
Varför? Min upplevelse är att så många av de karlar som jag konfronteras med i olika sammanhang behöver bli bättre på att inte göra något av följande: trycka till mig, testa mina kunskaper för att kunna vara elak om jag inte vet, stöta på mig på olika sätt (fråga ingående och insinuerande frågor om civilstånd, skicka visitkort under bordet och råka ta mig på låret osv), håna mig och det jag är, dra kvinnoförnedrande skämt, tala mycket väl om sig själv HELA TIDEN tiden, berätta sanningar utan att någonsin fråga något osv osv osv.
Jag har en vit bok där jag noterar de män jag träffat i livet som jag känner mig helt bekväm med. Det finns mycket plats kvar där.