Just eftersom det var söndag vaknade jag sur. Nästan alltid är det så. Det är lite som en tröst att veta att jag ska jobba stora delar av söndagen.
Gick iväg och tränade, hade veckans armpass kvar. Lagade mat och sen dagens två olika möten. Det tills kvällen var här.
Nu har jag satt igång med efterarbetet till dem och det kommer att ta en stund. Sedan behöver jag läsa en hel bunt handlingar. Då hinner jag inte känna att söndag är trist.
Har Åsa på medan jag jobbar.
Den här bilden är inte tagen för er egentligen. Vi tog den under gårdagskvällen för att skicka till vår utvandrade lillasyster. Föll väl ut, fick många hjärtan tillbaka.
Men nog blev den tillräckligt vardagsgullig för att dela med er också.
Sara var hos mig lääänge igår och det var riktigt roligt. Först var vi på stan för att hon ville kika på kläder. Det gjorde hon också, men det var jag som handlade några saker. Så kan de gå. Fast hon köpte en liten stege.
Vi gjorde också en rajd på en blomsterbutik och nu är mitt hem så fullt av växter att det nästan exploderar av allt syre. Precis som det ska vara!
Mest av allt hängde vi. Pratade om saker. Sånt som systrar gör! Världen bästa lördag!
En söndagskväll känns fredagen mycket avlägsen, men den hände.
Jag hade den stora äran att vara bjuden till Hagaströms skola för att träffa sexorna. De ville träffa en riksdagsledamot och höra hur det är att ha ett politiskt förtroendeuppdrag och om hur min ”vardag” ser ut.
90 minuter av stenhård grillning och jättekul var det! Skarpa kids med riktigt sluga frågor (skulle du kunna tränka dig att bli partiledare för SD och ändra partiet till nåt bra?). Till skillnad från ett litet fåtal i ”vuxengrupper” har alla också en mycket trevlig attityd vilket gjorde att jag var riktigt glad och hoppfull inför framtiden när jag tog bussen in till stan efteråt.
På eftermiddagen var jag och kommunalrådet Blank hos Kvinnojouren Blåklockan.Vi talade om läget i kommunen och frågor om jämställdhet och mäns våld mot kvinnor i allmänhet. Det är inte det minsta kul att Blåklockan behöver finnas, men det känns tryggt att veta att de gör det arbete som de gör. Känns också bra att de tycker att samarbetet med kommunen fungerar bra.
Jag fick några sådana här av Markus också. Fint! Och gott.
Soran Ismael kopplas bort ifrån radion i samband med valet. Daniel Nordström, Arbetarbladets chefredaktör, kopplas bort från radion.
Det jag tänker, utan att det prompt behöver handla om de här personerna, är att det i SRs olika radiokanaler finns en massa pratare som tar emot samtal, som klipper program, stom ställer frågor, som avstår från att ställa frågor och vi lyssnare har inte en enda aning om vilka värderingar som de har i grunden, som kanske påverkar vid en intervju eller bortkklippning.
Det är naivt att tro att det är en hoper blanka mähän som jobbar på radion och därför producerar rakt igenom slätstrukna program utan någon som helst värderingar åt något håll.
Givetvis behöver de inte berätta var de står, men att inte ens de som fattat de här besluten kan väl tro att alla röster som blir kvar över valet är ”neutrala”?
Utifrån det är väl det minsta problemet när folk med kända åsikter talar, då vet vi ju och kan sålla utifrån det. Vi radiolyssnare är nämligen tänkande människor.
Pikant detalj är väl att Nordström så vitt jag vet inte har hängett sig till något parti förutom att han som de flesta av oss går och röstar?
Vilket trams.
Så här ser jag och Martin Vadelius ut när vi kommit in efter att ha varit med en förskolegrupp i skogen. Även om skogen nu låg rätt nära ett bostadsområde. Men det fanns allt man kan kräva av en skog så alla var nöjda.
Vinbärsgården i Sätra var vi på, som jobbar enligt ur och skur-tänket.
Vi hade bett om att få vara med i verksamheten ett par timmar och det fick vi. Vi möter alltid så många generösa pedagoger! Givetvis tar både vi och de chansen att diskutera förskolan där utrymme finns.
Att vara med i verksamheten betyder också att bonda med kidsen. Roligt! Jag höl len tjej i handen på vägen tillbaka och jag tror ju alltid barn sk asmita så förmodligen höll jag ganska ordentligt helt utan att det behövdes.
– Håll inte så hårt! säger hon då med snäll röst.
Jag tog genast mjukare omtag och hon sade att det var bra. Må hon fortsätta säga sånt när det krävs!
I dag var det soppa och pannkaka och återigen imponerades jag över hur duktiga de är på att få till lugna, fina matsituationer med barnen.
Tack för i dag!
Var till Stockholm över dagen. Hade lite småmöten där och lämnade in en fråga till justitieministern. Hade den stora förmånen att träffa två klasser från Vasaskolan i Gävle som var nere på besök.
Ankomma Gävle, slänga i mig dumplings och sikta på kvällens möte, årsmöte med S-Pedagoger. Roligt att resonera skolpolitik och höra ubildningsnämndens nya ledamöter prata.
För att dämpa stessmoment jag skrev om the other day, har jag nogsamt plockat ur väskor, sorterat papper och skrivit kvällens mötesprotokoll.
Midnatt. Så skönt att beta av mailkorgarna i lugn och ro framför ”Veckans brott” som gör reportage från Hinseberg. Det här är verkligen min bästa tid. Min sämsta kommer om sju timmar när klockan ringer … Jag får ta det med jämnmod. Som de senaste 35 åren.
Jag minns inte riktigt hur jag tidigare skildrat mitt upplevda medlemsskap i Lärarnas Riksförbund.
Det finns en historia kring hur det var på min tidigare arbetsplats på skolan. När ett ombud skulle sluta vore det väl rimligt om det fanns ett förfarande där medlemmarna fick vara med och plocka fram ett nytt. Oh nej, vi blev presenterade för vem som skulle ta över.
I den process där jag och 60 andra blev uppsagda pga övertalighet gavs inget/förvirrat stöd/svar på frågor från LR och absolut inget från det där lokala ombudet …
När jag sedan började på nytt jobb skrev jag det här: ”Däremot skrattade jag högt och rått då jag bytte fackförbund från Lärarnas Riksförbund till Ledarna. Servicen från LR var oklar och kass in i det sista. Ledarna ringde upp och välkomnade två timmar efter jag skrivit in mig på hemsidan. En helt ny värld!”
Det där är historia nu och facket blir aldrig bättre än medlemmarna, jag vet allt det där. Är inte längre upprörd.
När jag sedan valdes in i riksdagen bestämde jag mig för att gå med i LR igen eftersom min proffesion är lärare och det är vad jag avser att arbeta med när updpraget här är slutfört.
Aldrig har det väl varit så svårt att bli medlem någonstans. Eftersom jag inte har en skola jag är anställd på och inte kunde fylla i det på blanketten ringde jag upp och förklarade mitt problem. Svaret var då att jag inte var välkommen som medlem då min ”lön” betalades från staten och jag därför borde vara med i ST. När jag svarade på det var jag kanske inte jättetrevlig, men att någon på ett fackförbund vill neka folk som vill vara med på mycket konstiga grunder blir jag gramse.
Så fick jag ändå vara med. För någon vecka sedan tog jag äntligen tag i frågan om var mitt medlemsskap är placerat. Jag är nämligen inskriven i LR Stockholm. Jag har nu upprepade gånger förklarat att jag bor i Gävle och har min arbetsplats i Gävle och avser arbeta i Gävle och därför vill vara medlem i Gävle. Men nej … jag sitter i ju i riksdagen och den ligger i Stockholm.
Tog kontakt med LR Gävle. Då den goda nyheten! Fint bemötande och nu äntligen ska jag få vara med i LR Gävle efter att de gjort ett arbete i mitt fall.
Är det här rimligt förfarande LR?
Uppdatering: LR:s andra vice ordförande ringde upp mig och hälsade mig varmt välkommen, och bad om ursäkt för strul.
Mitt gym erbjuder cirkelfys. Kort pass på lunchen en dag i veckan. en dag då jag aldrig kan pga är oftast i Stockholm. I går var jag inte det så jag provade.
Nu kan jag inte gå ordentligt, men det var både roligt och jobbigt.
Lite som skolgympa kändes det fast peppigare ledare.
Sitter hemma och jobbar innan det är dags att dra iväg. Har ”Fråga doktorn” på. Stress talar de om. Vi uppmanas fundera på vad som stressar oss och jobba med det.
Jag blir väldigt stressad när andra människor inte har koll på sin kalender och utifrån det ”missar” eller kommer sent.
Jag kan inte ändra på andra. Men jag kanske borde jobba mer med att påminna, för att det känns lugnare för mig om jag vet att jag i alla fall gjort vad jag kan?
Det andra, att inte ta hänsyn genom att vänta när folk kommer sent. Särskilt inte de som inte berättat innan (nästan alla) att de kommer att bli sena. Mina möten börjar nästan alltid på utsatt tid. Konsekvensen blir ändå att det rasar in folk efterhand. Det gör egentligen inget. Men det förutsätter att de som kommer sent inte 1. börjar prata vitt och brett om varför de är sena och tar massa onödig uppmärksamhet och 2. kräver att det som har hunnit sägas repeteras.
Jag stressas också mycket av det de nämnde i ”Fråga doktorn”, lösenord och inloggningar. Hur många har en människa i dag? Cirka tusen. Och lika ska de inte vara, näädå. Orimligt.
Jag blir också stressad när jag inser hur länge sedan det var jag träffade mina bästa vänner och när jag inte vet när det händer igen.
När någon ringer gång på gång, men inte lämnar meddelande. Inte skickar SMS. Jag kan inte svara pga gör annat. Dolt nummer som ringer 8 ggr på tio minuter osv. Varför? Skicka SMS. På min telefonsvarare ber jag att människor ska säga sitt ärende, för att jag ska veta hur bråttom det är. Men det gör de ofta inte, utan ber mig ringa upp, lämnar namn och nummer. Det gör att jag får svårt att planera min tid.
Ett rörigt hem är också stressande. Jag kommer och går hela tiden med olika packningar och när hallen är full av prylar, bänken, köksbordet. Papper, läppkrämer, pennor, olika nycklar, anteckningsböcker, kläder … Jag ryser av det.
Den sorgligaste stressen är när jag får en fråga om att följa med och göra något roligt. Påslag direkt eftersom jag vet att jag mest troligt inte kommer att kunna. Å andra sidan den stora glädjen om det visar sig fungera.
Vad göra? Sluta bry mig om andras oförmåga att komma i tid är nog det viktigaste. Och städa undan direkt mellan varje ”byte” hemma. Borde boka nåt med mina vänner också.
På något sätt känns det i hela kroppen. Det är liite segare än en torsdag. Det har varit mycket möten i dag. Distriktsstyrelsemöte, avstämning. Hem för att äta mkt sen lunch och svara på mejl som brådskade. Iväg till möte med arbetarekommunens verksamhetsutskott. Avrundade vid halv åtta.
Tog min ryggsäck och gick till gymmet och gjorde för första gången det nya styrkepasset för ben som jag fått av PTn. Känner mig lite osäker på om jag kommer att kunna förflytta mig normalt de närmaste dagarna.
Hem. Duscha. Fixa kvällsmat. Gå in på det svenska dramat 20 minuter sent. Jobba vidare med dokument som behövde skrivas, mejl att svara på. Nu är klockan tjugo i elva och det är dags att lägga sig.
Det går okej för jag har en bra bok på G. Helst skulle jag ju vara uppe förstås och det mycket länge. Men. Det är ju bara måndag och jag ska ju hålla hela veckan. Ni med! Tänk på det. God natt.