Skolan måste kunna erbjuda alla elever det de behöver
Vi har haft allmän skola i Sverige sedan 1842. De allra flesta elever som har gått sedan dess har suttit med sin klass i ett klassrum. En på många sätt och för många en välfungerande undervisningssituation. Vidare har skolan på olika sätt under olika tider haft annan form av undervisning för de elever som ”inte klarar av det”. Det vill säga, barn som av olika skäl inte har förmågan att ta till sig undervisningen i den situationen. Problemet är att vi i diskussioner om detta ofta fokuserar på eleven som den som inte ”passar in” i skolsturkturerna. Vi borde förstås istället tala om att skolan misslyckas med att erbjuda alla elever en skolsituation där de kan tillgodogöra sig sin skolgång, få med sig de kunskaper de behöver ut i livet och arbetslivet.
Ett mått på att många skolor skulle behöva hitta fler och mer flexibla arbetssätt för att passa alla är den allvarliga problematiken med att elever blir så kallade ”hemmasittare”. Det vill säga, skolan är inte sådan för dem att de känner att de kan gå dit. Att vi har en långtgående skolplikt gör ingen skillnad för ett barn som av olika skäl inte känner sig trygg i den skolmiljö som den anvisas. Det här drabbar alla runt barnet, som plötsligt kan befinna sig i en karusell av otrygghet där mycket energi går åt till möten för att försöka komma tillrätta med situationen. Det finns många exempel på fall där föräldrarna inte längre kan förena det med sitt arbete, vilket ger ännu fler negativa konsekvenser för familjen. Hur många elever vi har i Sverige som inte går till skolan kan man inte veta exakt, då statistik inte kan svara direkt på frågan men Skolverket pekar på siffran 2000 barn. Troligen finns också ett mörkertal. Risken för lång frånvaro ökar med barnens ålder, men förekommer i alla åldrar. Ibland har det att göra med att barnet har behov av ett särskilt bemötande utifrån någon diagnos, det kan hänga ihop med ångest och /eller depression eller att eleven helt enkelt inte mår bra i den lärsituation som erbjuds.
En del särbegåvade elever ser ingen vits med att gå till skolan när de inte möts på sin nivå. Skälen till att barnet upplever att det inte kan vara i skolan helt enkelt vara många och/eller skiftande. Eftersom problemet finns och dessutom verkar accelerera måste vi säkerställa att skolorna ställer om sitt arbetssätt och sitt bemötande gentemot de här eleverna och deras familjer. Att en del skolor har svårt att kunna göra det bästa runt eleverna kan bero på många saker. Dessvärre är nog resursbristen och tillgången till rätt utbildade lärare med rätt kompetenser att möta barnet en sådan. Det i sin tur bidrar till ojämlikhet bland barn. Vi vet att en avklarad grundskola och helst gymnasium är en mycket stor faktor för att en människa ska kunna få ett bra liv. Det är en stor friskfaktor. Det är vår skyldighet att erbjuda det till alla barn.
Jag förslår därför kongressen besluta att Socialdemokraterna ska verka för
Att påskynda skolornas arbete med att hitta fler och flexiblare arbetssätt som gör att alla elever kan tillgodogöra sig den undervisning de har rätt till
Att se över bemanningsbehoven för skolan och hur vi säkrar att den kompetens som behövs finns tillgänglig för alla elever i alla skolor.
Elin Lundgren Gävle Arbetarekommun 31 mars 2021
