”Nu får ni ett fototillfälle” sade Gardell i går. Han gav två förställningar i Gävle. Vi är många som är fans. Som tycker om det han är och det han gör. Det jag starkt beundrar är hans förmåga att i en sådan här föreställning blanda högt och lågt. Han lämnar aldrig någonsin den viktiga kampen för varje människas rätt att vara den de är. Men han dissar också barnteckningar eftersom var ritar så fult och vi måste låtsas tvärtom.

Att han aldrig blir för stor för att låta kampen ta plats känns som den viktigaste delen i hans storhet. Det är inte så att han känner sig så etablerad att han kan lämna över det till andra. Han är mitt i striden. För sig och för alla andra där striden är livsviktig.

Han berättade om förr i tiden när RFSL brukade hålla fester i en stor stad i norr var lokalen på hotellets innergård. Människor bokade rum med utsikt över lokalen. Därifrån kunde de följa festen genom fönstren. Med antagandet att de gärna hade velat gå dit men inte gjorde det. Med skälet att de var rädda för vad som skulle kunna hända då. En så ledsam bild. Men också så viktig att lyfta för sådant hör inte bara till historien.