Vågar jag ta i? Vågar jag stillsamt undra hur det är ställt med vuxna, kommunanställdas människors mejlkompetens? Ja, jag vågar!

Jag har ett konto i Gävle kommuns mejlsystem (eller vad det heter) utifrån mitt uppdrag som vigselförrättare.

En av de nytillträdda nämndsordförandena har gjort en tabbe och råkat mejla en fråga kring lönehantering vidare till X antal personer som jobbar i kommunkoncernen. Sånt kan hända, även om jag inte riktigt förstår vilken knapp hen kom åt.

Vad händer därefter?

Person 1 på den massiva listan SVARAR ALLA och berättar att hen inte har något med mejlet att göra, att det måste ha mejlats fel.

Person 2 känner sig manad att göra samma sak. Nu har alltså mer än tjugo personer valt att spamma ALLA andras mejlbox med liknande mejl. ”Jag jobbar som fritidspedagog, jag har inget med saken att göra, ta bort mig från listan”.

VARFÖR?

Något måste vara allvarligt fel i mejlkompetensen för att en sådan här sak ska hända. Person nummer nitton som glatt spammar vidare genom att SVARA ALLA, vad tänkte du?

Hur länge har vi nu mejlat varandra? Cirka 20 år. På tjugo år har otyget att ”svara alla” i tid och otid inte utrotats. I just det här fallet reagera alltså mottagarna på den enorma mängden av mejl man fått MEN istället för att bara chilla och därmed sätta stopp, markerar man sitt missnöje med andras hantering genom att vara ännu sämre själv.

Fullständigt obegripligt. Och ganska pinsamt.

Uppdatering en halv dag senare: Min inledande mening som innehöll en insikt om att detta kunde vara känsligt var alldeles korrekt. Person hörde av sig över Facebook (man, okänd för mig) som iofs snällt undrade varför jag vill racka ner på kommunanställda, ska inte jag som politiker ge dem utbildning istället? Jag svarade ungefär så här:

”Detta är eg inte en fråga bara för kommunen utan i massor av sammanhang jag finns i där det mejlas så just de här är knappast sämre än andra. Mer fenomenet liksom. Just det här fallet blev så extremt till antalet. Har inget intresse av att klanka på enskilda, berättade ju inte ens vem som gjorde första tabben trots politisk motståndare. 😉 Tänker att checken av personalens kunskap är en fråga för deras chefer. Knappat från KF-ledamöter. Vore ett märkligt styre. Ha en fin dag!”

Jag fick en tumme upp tillbaka så jag tror vi är vänner.

Svara alla-epidemier är ett riktigt otyg, det går inte att komma ifrån. Jag förstår att känsligheten i det här skulle kunna vara att det kunde tolkas som att jag ser ner på kommunanställda rent generellt. Never. Att jobba i bärande verksamheter är superbäst och jag har själv min profession som lärare där.

Men fenomenet finns överallt, och det här vara bara ett exempel. Riksdagsmejlen är precis likadan. Förra året svarade en f.d. minister på en inbjudan som gått till minst 349 stycken om varför hen inte kunde komma, med detaljerad beskrivning av familjeläget den dagen. Varje vecka gör någon annan ledamot samma sak. I lokalpolitikern blir den stora sändlistan olyckligt diskussionsforum för något som berör endast få.

Vi har mejlet i 20 år skrev jag. Vi inkluderar mig. Jag har också felat. Vi är alla mejlsyndare.

I dag försvinner den sk stupstocken i sjukförsäkringen. En viktig, human politisk förändring jag är väldigt glad över.

En annan sak som hänt i dag är att jag tillsammans med min kollega Patrik har träffat massor av elever på Färnebo Folkhögskola i Gävle. Vi har resonerat om allt från bussar till migrationspolitik.

Kvällningen har ägnats år möte med arbetarekommunens VU och lite historisk var det nog också att mötet ägde rum hemma hos mig. Detta på grund av att vi är mitt uppe i lokalbytet.

Jag tror det uppskattades att jag förutom smörgåsar också bjöd på kastrullpoppade popcorn.

Det är söndag igen. Söndag runt lunch. Jag har rester av gårdagens pastagratäng i ugnen på uppvärmning och tvätt i tvättstugan. Under det projektet tänkte jag passa på att göra lite arbetarekommunrelaterade saker, som det förberedande jobb jag och Eva gör om ny verksamhetsplan till årsmötet. Mot kvällningen ett styrelsemöte med S-Pedagoger.

Det har varit en precis lagom festligt helg. I lördags bjöd jag och Markus en familj vi är bekanta med på middag. Man kan säga att barnen gillade mitt pysselrum. Roligt!

I går var det PT-träning, fika med partikompisar i ett valberedningsärende och så Matildas examensfest på kvällen. Rumlade hem rätt sent i natt. Festligheten får illustreras med en skärmdump från Sannas insta.

På andra sidan skalan finns de händelser som varit i Stockholm under helgen. Det brukar ta ett par dagar innan bilden klarar av vad som hänt, och det väntar jag på nu. Utom tvivel står däremot att det är vansinne att människor ska behöva vara rädda att gå ut, baserat på sitt utseende. (Givetvis utifrån vilka andra skäl som helst, men nu handlade det här om det). Det är riktigt, riktigt otäckt. Är du blond och bryr dig inte så mycket? Nä, du finns väl inte? Alla bryr väl sig om en sådan utveckling som är ett hot mot människor.

Återvinner inläg från Facebook.

Från runt lunch:

Vilken morgonsuccé jag gjorde! Glömde ställa klockan i natt men vaknade ändå två minuter efter tänkt tid. Det är inget annat än ett mirakel. Så på vägen till första mötet hälsade jag extra på Kerstin Hesselgren från Hofors. Första kvinnan i riksdagen. Att kvinnor får delta på lika villkor som alla andra (dvs män) är dock inget mirakel. Det är ett resultat av hårt slit. Kvinnlig rösträtt, aborträtt, slippa ha manlig förmyndare och en himla massa som kanske tas för givet i Sverige i dag. Tack för allt slit ni gjorde, historiska ladies! Är evigt tacksam. Vi är många som fortsätter med dagens utmaningar. INGET löser sig av sig själv med tiden!

Från sena kvällen:

GD:s Kristian Ekenberg har skrivit om faktaresistens.

Konstaterar att jag rätt ofta stöter på de som drabbats. Det är som att samtala med värsta sortens trotsiga treåring om skitviktiga saker. Så skrämmande och hopplöst.

Strax före jul publicerades en debattartikel om att satsa på medicinsk forskning om cancer.  Jag har inga invändningar, bara fundering. De rör sig kring att vi (tror oss) veta en hel del om vilka saker som bidrar till cancer, åtminstone på gruppnivå.

Accent skriver i dag om forskningen som visar att andelen cancerfall orsakade av alkohol ökar. Det är först ganska nyligen som Cancerfonden tagit upp det i sin rapport. Sverige är ett av de länder i världen där kunskap om sambanden mellan alkohol och cancer är lägst.

HÄR har Cancerfonden samlat sina råd om livsstil för att minska riskerna. Rubrikerna är rökning, solen, matvanor, övervikt, fysisk aktivitet, infektioner, och alkohol.

Vi förstår nog alla ungefär vad som kan finnas under respektive rubrik. Med andra ord, vi vet massor om vad som redan i dag går att göra för att förebygga Cancer. Och vad gör vi?

Solarium är ett exempel. Vi vet att det är både onödigt och kan vara farligt. Särskilt för unga. Ändå finns inget förbud. Fyra av tio unga solar solarium i Sverige. Vore enkelt att göra mer i den frågan.

Eller solen. Den kan vi inte förbjuda (så att ingen trodde att jag i min förbudsiver var inne på det), men trots det är en sk bränna fortfarande någon slags ideal och det ses i många kretsar som löjligt att skydda sig från solen. Trots att det är ganska enkelt. Attityder däremot är svårt.

Och så rökningen. Den heliga rökningen. Det blir uppror när offentlig verksamhet förbjuder rökning under arbetstid. Rökning är skitfarligt, helt enkelt skitfarligt. De enda som vinner något är företagen bakom produkterna. Sorgligt nog är det också de som tjänar minst som lägger pengar på rökningen. Det är en klassfråga, som hänger ihop mycket med utbildningsnivån. Jag tror att samhället måste göra mer i frågan, även om lagstiftande politiker kommer att ses som sååå tråkiga. Men det är också politikerna som ska hitta finansieringen för vad sjukvården kostar. Vill betona att sjukdom givetvis är mest tragiskt för den som drabbas.

Men i en generell folkhälsodiskussion, som är mer än cancer, är det verkligen svårt. Vi vet att sambandet mellan hälsa och utbildningsnivå är superstarkt. Samtidigt kan inte vägen till ökad folkhälsa vara just utbildning, utan vi måste hitta andra vägar. Frågan är bara hur.

I ett län som Gävleborg, med låg utbildningsnivå blir problemet än större och än viktigare att hitta en lösning på eftersom kostnaderna torde stå i proportion.

Framförallt för att alla förtjänar en god hälsa, oavsett utbildningsnivå.