På lunchen kände jag för lite glitter och bildning, så jag gick en sväng till Livrustkammaren. Det var livets andra besök där och det var lika kul nu!

Köpte en bok om Kristina och också dessa viktiga kort!

Skrivandet är det finaste jag vet. Det kan göras slarvigt som när det ska gå snabbt på ett möte. Det kan göras väl avvägt, för att fånga saker.

Ibland önskar jag prestera det senare men det går inte och så avstår jag istället. Förutom i de privataste utrymmena.

För drygt två veckor sedan vaknade jag till beskedet att en av mina vänner inte längre lever. Han hade valt att själv avsluta sitt liv. Det kom som en chock för alla. Vi är inte först att behöva förhålla oss till detta hemska. Jag har därför varit emotionellt skör och dimmig och rörig sedan dess. Det är en egen sorg men det adderades till att hantera att mormor inte längre finns. Det blev dubbelminus helt utan plus. Två väldigt olika förluster men jag måste härbärgera båda.

Men livet är också livet. Därför har också fina saker hänt. Som förra helgen när vi var många som salades i Tällberg för att fira vänners kärlek. Jag hade äran att viga och valde mina bästa kläder för ändamålet. Något mer praktisk på festnatten. Ibland behövde jag vila känslorna. I dartrummet var det lugnt!

I helgen fyllde min syster år och i en härlig Hälsingenatt firade hon 40 på bygdegårn. Roligt folk och bra fest. Jag gick när det var läge att ta hem barnen från kalaset. Så myste vi hemma i deras soffa och tittade på Leif och Billy och åt chips. Till sent det med. Fint att ha lite tid själv med syskonbarn. Sally också förstås.

Innan kalaset hade jag lite ensamtid i mormors hus. Det är en märklig känsla. Allt där är hon. Som om hon bara är ute en sväng efter gelé eller så. Men det är hon inte för hon kommer aldrig mer tillbaka. Alla sakerna är så mycket hon, men de kan aldrig ersätta henne och i den meningen är det bara saker. Jag tog ett linne med mig därifrån. jag har haft på mig det två dagar. Det luktar som allt nytvättat hos henne, och som henne då. Så när jag fixat med allt har hennes lukt varit runt mig. Det var en fin känsla.

Söndagseftermiddagen spenderades med andra syskonbarn. Det var livat. Klättrades på balar och åktes traktor och ropades på kor. Väldigt mycket liv!

Allt är liv. Tills det inte längre är det. Fram tills dess måste vi göra roliga saker!

Helgen inleddes med att snofsa upp sig för att spendera många timmar på Högskolan i Gävles akademiska högtid. Jag var bjuden i rollen som riksdagsledamot och hade med mig Andreas. Rolig ceremoni och fantastiskt att se alla som gör sådana insatser för oss.

Rolig middag med kul sällskap och så dans innan vi promenerade hem i natten. Det var nära, gasklockorna. Perfekt för oss.

Lördagen var slapp. jag gjorde mest inget. Läste. Jobbade med småsaker. Sprang och promenerade.

I dag har jag jobbat desto mer. Både med ett rätt långt distriktsstyrelsemöte och lite andra grejer. Det känns som att jag är redo för vecka 17.

Den kommer också att bli intensiv. Det är styrelse- och medlemsmöte med arbetarekommunen, nämndsmöte, möte med kommunens majoritetsledningsgrupp, debatt i kammaren om familjerätten, olika seminarium, möte hos särskilda utredningar hos polisen, talmansmiddag, arbete inför 1 maj, ett härligt bröllop där jag ska få äran att viga vänner i Dalarna, och så 1 maj!

Det blir kul.

Solen ger fina kvällar nu. På promenaden hittade jag också världens sötaste andpar i en pöl i skogen.

Eller RIFO som det förkortas. Den verksamheten har gett mig många tillfällen att lära mig mer under mina riksdagsår. Blandade ämnen! Forskare berättar för oss vad de ser.

Den här veckan har det varit två seminarier som jag varit på.

I går handlade det om brottsutvecklingen. Jerzy Sarnecki och Amir Rostami talade om en antologi som de tillsammans med 20 andra släppt. ”Det svenska tillståndet, en antologi om brottsutvecklingen i Sverige.” Den går igenom olika brottsområden och sammanfattningen är ungefär ”en del brott har ökat, en del har minskat”. Jag ska verkligen läsa boken, är särskilt nyfiken på kapitlet om sexualbrott som bryter ner och gör jämförelsen mellan länder som många gör på ett skevt sätt. Väldigt enkelt, i Sverige är väldigt många fler handlingar kriminaliserade än i andra länder. Vanskligt att jämföra då.

I kväll har det handlat om ett antal olika forskare som talar om klimatet utifrån olika aspekter. Skogen. Industrin. Elen. Maten. Här summerar jag: Vi är rätt körda utifrån att vår omställningstakt är alldeles för låg.

Jag tycker det svider. Kliar. Vad håller vi på med? Jag säger som en av forskarna: ”Jag kan kommentera det, men jag har inte svaret”.

Min kommentar är främst: Hur ska vi kunna berätta för yngre generationer om varför vi gjorde så lite? Vad ska vårt försvar vara?

Tur att det finns en liten vana efter pandemin att allt inte blir som man tänker sig. Jag såg framför mig många dagar i Norrala, hemhemma. Andras sjukdom satte stopp för detta och istället blev det bara slutet på påsken där. Å andra sidan blev det väldigt intensivt och bra. Fantastiskt väder. Inte för varmt, inte för kallt. Alltså Elin-väder.

I fredags var jag i Hälsingland ändå, hos en syster och hennes barn. Ett av dem målade så fina naglar på mig som ni ser på bilden med blomman. Det var fint.

I övrigt har jag varit på den egna uteplatsen, sprungit, promenerat, läst. Den älskade har varit upptagen av arbete, tyvärr men begripligt. Det har funnits choklad. Jag kan alltså egentligen inte klaga.

Självklart har jag följt allt jag kunnat kring det som hänt kring dansken och brännande av heliga böcker. Ytterligare en gång jag absolut skulle kunna formulera en hel del att säga om det, men vill invänta tills vi har mer fakta på bordet.

Jag har tre enkla saker att säga. Det ena är att bara ett arsel finner nöje i att provocera andras religion. Det andra är att bara rövhattar svarar på en uppenbar provokation med våld.

Men nu är det ju inte ens säkert att våldet beror på detta. Så min tredje grej är väl att jag som de allra flesta andra undrar när våld ska sluta ses som lösningen på någonting. Är inte förvånad över att det är unga män som rapporteras ha deltagit i våldet.

Nu är det kväll innan arbetsveckan drar igång. Jag gör det jag brukar. Kollar igenom vad som ska hända. Hör av mig till de som behöver dubbelkollas med om saker. Inser att det inte är så många veckor kvar för mig i Stockholm. Men jag ska jobba på förstås, som man alltid gör med det man fått förtroende att göra!

Jag jobbar också lite med den vigsel jag ska hålla med två vänner som ska gifta sig om två veckor. Det blir roligt.

Jag har jobbat med lite blandat i Gävle och det känns allmänt okej. Efter en hel helg med kursande ihop med andra sossar i både Stockholm och Gävle.

Det är väldigt många ”smågrejer” att hålla koll på just nu och jag lever med känslan av att någon kanske rinner mellan fingrarna och det känns inte så skönt.

Gårdagskvällen avslutades med middag och bowling med vänner, ett bra sätt att ladda upp för den här dagen. En hade fyllt år och det är ju roligt att uppmärksamma!

Ser fram emot luncher med vänner och ett redigt påskfirande. Dvs göra inget.

Det var ett av de slappaste inlägg jag skrivit inser jag. Men va fan. Jag och en djuplodande analys av Ukraina och försvarsallianser, skulle ni orka?

På lördagen gick jag upp klockan sex. Dags att åka till Stockholm för möte med förbundsstyrelsen för HBT-Socialdemokraterna. Jag kom hem till Gävle igen så att jag precis hann bli upplockad och åka iväg till en kompis och se mellon.

Har jag några känslor för mellom? Inte jättestora. Men det är lagom kul. Lätt att kommentera kläder, rangordna, tippa i appen. Äta saker! Skratta.

Tack till Fanny för goda snittar. Och fina glasunderlägg.

I dag är det söndag och då var det upp igen, om än inte i ottan. I dag är det dag två på helg tre i vår socialdemokratiska ledarskapsutbildning. Ett gäng politiska intresserade som tar av sin fritid, åker ifrån sina barn en söndag, för att utbilda sig för att vara beredd att ta uppdrag. Så som några (helst många) ska göra i ett demokratiskt land.

I dag har vi besök av Ellinor som pratar om ledarskap i folkrörelse.

Efter det är det arbetarekommunens årsmöte. Eftersom det är valår ska vi både fastställa det politiska valprogrammet och sätta listan till fullmäktige.

Helgen känns proppfull! Och rolig. Och så inser jag att innan pandemin var det så här nästan hela tiden. Uppbokat! Sossigt! Demokratiarbete!

Och han var väldigt liten.

Det viktigaste som hände den här veckan var att vi höll mormors begravning. Det var vackert och ljust och solen sken in genom kyrkfönstret på mitt ansikte.

Blommorna vi valt var så passande. Blommorna andra skickat var så fina. Prästen pratade så bra. Vi grät. Vi skrattade lite.

Efteråt bar vi ut alla blommor till morfars grav där mormor också ska vara. Det blev väldigt vackert mot snön.

Sedan gjorde vi det mormor ville, vi åt någonting riktigt gott. Från gästgiveriet hade jag den här utsikten genom fönstret när solen gick ner.

Vi var där länge. Åt fantastiskt gott och var tillsammans. Jag var så glad åt släktens två yngsta som verkligen firade livet hela tiden genom att använda det till fullo.

Morgonen efter vaknade jag lättad. Det finns väl en anledning till att de flesta kulturer har någon slags ritual där man tar farväl. Men. Det kommer ju ändå inte att hända på riktigt, för mormor är med oss hela tiden.

I morgon har hon varit död en månad. Det är helt obegripligt. Att vi ändå manövrerat oss.

Alla som ordnat med begravningen hade valt så bra saker. Det kändes så fint.