För mig är det enkelt. När jag har anmält mig till någonting så har jag anmält mig. Då kommer jag att komma.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag för snart två år sedan inte kunde gå till en bjudning som en vän arrangerat, då en förkylning slog till med stor kraft bara någon timme innan. För att jag vet att hen hade planerat för mig och nu blev det i onödan. Dessutom missade jag kul.

Min uppfattning är att det är för släpphänt och respektlöst att inte komma till saker man faktiskt anmält sig till.

Jag menar både privata saker och i föreningslivet. Det är helt enkelt inte kul att förbereda något för ett visst antal personer som sagt att de ska komma och så kommer det en hord sena avhopp, med mer eller mindre godtagbara motiveringar. Där kan jag stå och ha gjort paj och kakor och bullar till personer som tydligen inte bryr sig nämnvärt om det. Får jag känslan av i alla fall. Ofta eftersom det gärna handlar om samma personer upprepade gånger. Och ja, jag kan ta ett eget ansvar att inte bjuda dem fler gånger, men jag gissar att det kanske också kan vara känsligt.

I föreningslivet är det ännu värre. Någon planerar en kurs eller träff för ett visst antal personer. Det beställs mat och material och kanske ännu fler saker. Det görs gruppindelningar och ofta genomtänkta planeringar som bygger på det förväntade antalet.

När det närmar sig är det inte enstaka sjukdomsfall som avanmäler sig. Utan det är rätt många, med ofta helt diffusa skäl. Och återigen, ofta samma personer gång på gång. En del dyker inte upp alls och då får man lägga tid på att kontakta dem, blir ju också oroligt om det är så att något allvarligt inträffat.

Tendensen är lika på andra återkommande möten. Det är till stor del samma personer som kommer sent, går tidigare och ofta uteblir. Rätt ofta utan att meddela detta i god tid.

Jag tycker det är ohyfsat och det tar bort flow och glädje för den som ansvarar för grejer eller bjuder in. Dessutom driver det kostnader för föreningen.

Tendensen att inte heller avanmäla sig/anmäla förhinder på rätt sätt tycker jag har ökat. Istället för att meddela ansvarig så meddelar man någon annan som ska dit, vilket gör att det inte blir någon dialog. Vet inte om det känns enklare att glida undan på det viset.

Men personer som till exempel i föreningslivet satt det här i lite system, jag undrar om de tror att det inte märks? Eller anser de sig själva så obetydliga att det inte spelar någon roll om de närvarar eller inte?

I ett parti brukar det sällan vara så när det närmar sig att göra nya val i alla fall. Då är alla oerhört viktiga och har stort engagemang, oavsett hur det visat sig under mandatperioden. Ganska fantastiskt!

Om du anmält dig kommer du. Om du anmält dig och inser att du inte kan komma, avanmäl dig genast och till rätt person. Det är ganska enkelt.

En god kamrat i Sandviken brukar fundera kring det här ibland och konstaterar att det verkar som att väldigt många lever så spännande liv där det ständigt dyker upp saker från ingenstans som förhindrar anmält deltagande. Lite så där ironiskt.

Ovan är en print screen från Arbetarbladet nyligen.

Så oerhört lämpligt att de här artiklarna låg bredvid varandra. Ni vet precis varför.

I går var den här publicerad, tyvärr ljug och felaktigheter i. Ovärdigt egentligen.

Vi skickade in ett svar innan klockan 17 igår men digitaliseringen har inte gjort det möjligt att publicera det ännu så jag lägger det här.

Svar till Liberalernas John-Erik Åslund
Socialdemokraterna i Gävle har i god ordning inlämnat sin första redovisning av partistöd, en månad innan sista datum. Vi har utifrån den information vi fått av Gävle kommun insänt en beskrivning av vår verksamhet.

När jag läser det Åhlund skriver får jag bilden av att han tror att syftet med rapporteringen är en detaljerad ekonomisk redovisning, men hela syftet med den gjorda förändringen är att förvissa sig om att partistödet används i det lokala partiarbetet, och inte slussas vidare till andra politiska nivåer.
Det har vi tagit fasta på när vi har beskrivit vår verksamhet. Vi har även bifogat ett intyg från vår revisor, dvs ”En av mottagaren utsedd särskild granskare ska granska om redovisningen ger en rättvisande bild av hur mottagaren har använt partistödet.”  Så Åslund far med osanning när han påstår att vi inte lämnat in något intyg.

Jag har tittat på alla partiers redovisningar och konstaterar att alla ser olika ut. Det är inte så konstigt när det viktiga är att visa att stödet används lokalt och inte i detalj, men det medför också att det är svårt att hävda att någon annan gjort fel.
Jag hoppas att det framöver kommer tillfällen där vi kan tala om storleken på partistödet, då jag är av åsikten att partierna är en viktig grund i demokratin och som det ser ut i dag sliter många med att få verksamheten att gå runt.
Elin Lundgren Ordförande Socialdemokraterna i Gävle

Det finns saker var och en av oss tycker är viktigare än andra. Inte för att de gör någon skillnad för världsfreden men för att det blivit en princip.

En sådan jag har är när folk glatt kallar snäckor för sniglar. Jag har mejlat många stackars tidningar om det … Här finns en alldeles utmärkt beskrivning av snäckor och sniglar och hjälp till artbestämning om man vill det.

Har den ett hus är den en snäcka. Skit i den där barnprogramsfiguren Björne som kallade sin snäcka för Snigel.

Blir därför glad när mamma smsar detta:

Hon är en som nästan aldrig svär, men också hon ser naturligtvis allvaret.

Om jag redan hunnit twittra till redaktionen samt kommenterat på Facebooksidan. Absolut.

Är det någon som på riktigt bryr sig. Absolut inte.

Margareta Larsson, invald för Sverigedemokraterna i riksdagen, (som bott i Gävle) uppmärksammas just nu för att hon som rikdagsledamot inte gör någonting i uppdraget men ändå väljer att behålla sin riksdagsplats och därmed också får ut sitt arvode som är 62 400 före skatt. Förmodligen är alla ense om att det är förkastligt. Det är ett hån mot alla på något sätt. Hon slingrar sig dock inte utan medger att det hon gör inte är bra men hon gör det för att hon kan göra det.
Det är helt omöjligt att försvara ett sådant beteende.
Ett politiskt förtroendeuppdrag är inte ett jobb att jämföra en en anställning. Därför är tex vokabulären annorlunda, det är ingen lön kopplad till utan ett arvode.
Mina erfarenheter är att politiker som är arvoderade på heltid är igång långt mer än en vanlig ”heltid” på 40 timmar i veckan. Det är dagar, helger och kvällar och ett slags ständig jour. Detsamma gäller andra som är arvoderade på tex 50 procent. Det är i praktiken inte en tidsangivelse, utan en mkt grav uppskattning för hur stora uppdragen är i förhållande till varandra (olika nämndsordförandeuppdrag exempelvis) snarare än vilken tid man behöver lägga ner. Det finns egentligen inget som heter ”ledig” för en heltidsarvoderad, man är alltid så att säga i tjänst.
Som riksdagsledamot, eller fullmäktigeledamot för den delen, är man vald som person. Absolut under partiflagg men platsen är din personliga och ingen kan tvinga dig att lämna den. Däremot, om ditt parti skulle be dig av något skäl, gör de flesta personer det i någon slags överenskommelse. Men det finns inget som kan jämföras med avsked, sådär som vid en anställning.
Egentligen har en förtroendevald riksdagsledamot ingen chef. Jag kan ju skoja om att Stefan är min, men det är jag som är min egen chef.
Visst kanske man kan villkora saker på andra sätt, men att börja spalta upp vad en förtroendevald exakt ska göra och exakt hur lång tid och när blir en klurig historia. Och vem ska bedöma i slutänden annat än den sanna uppdragsgivaren som är medborgarna?
För den som aldrig varit i den förtroendevalda världen förstår jag att man vill dra paralleller till anställningsförhållanden, men ett förtroendeuppdrag är något annat. Och med det sagt är det ju tydligt att Larsson har förbrukat sitt förtroende, men hon har getts det på fyra år och hon verkar nu ska utnyttja det. Med det sagt; välj företrädare med omsorg.
Jag vill återigen betona att av alla de politiskt förtroendevalda och arvoderade som jag känner på olika politiska nivåer jobbar alla långt över den procent de är arvoderade på. Sådant uppmärksammas nästan aldrig i media.
Margareta Larsson är ett undantag som bekräftar regeln om hårt arbetande heltidsarvoderade politiker.

I dag läste jag inredningstidningar (en variant från en av kvällstidningar) som fanns i en hög hos en bekant Bläddrar sådär slött eftersom det mest är samma och samma, vilket jag också skrivit om tidigare i år.

Ramlade över detta:

Tyckte Anna fångat det mesta av det jag dör en smula av inombords.

Vill skrika ”vad var det jag sa.”

Det här är ett exempel på hur jag uppfattar mycket som ”intet nytt under solen”, och då är jag ändå bara 37. Har tidigare varit förundrad över hur ”äldre” inte liksom kickat igång på saker, men jag börjar förstå nu. Det mesta har man hört förr.

När jag är 67 kanske jag varje morgon tänker ”överraska mig”, och blir besviken varje dag.

Det är i allmänna termer. Men i specifika inredningstermer vore det fint om tidningarna gjorde reportage hos folk som inte har stil som yrke, de verkar nämligen alla ha snarlika stil med få undantag. Istället för en stylist eller art director vill jag se hur det ser ut hos en snickare i Sveg och en förskollärare i Marma.

Jag tror det skulle vara ”personligt” på ett helt annat sätt än hos ”Anna” som lämnade samma tips som alla andra i exemplet ovan.