Alla ni (främst män) som hånar Greta och har olika konspirationsteorier om vad/vem som ligger bakom hennes ”bravader”, känner ni inga ungdomar?

För om ni gjorde det skulle ni veta att väldigt många ungdomar har ett starkt driv, ett starkt engagemang och starka viljor. De är pålästa kring frågor som intresserar dem och kompetenta att ta reda på hur de ska sprida sina åsikter.

Jag har sett det så ofta i min roll som högstadielärare. Jag har sett det i föreningslivet. Jag ser det som politiker. Klart lysande unga stjärnor med en bergfast övertygelse för hur man förbättrar världen

Jag har inga frågor kring Greta och hennes engagemang. Det är rent, självklart och osjälviskt. Jag backar henne varje dag.

Jag är mer förvånad över att så många vuxna kan göra så lite. Ärligt talat.

På nyheterna klockan nio i går kväll.

När moderaten Billström pratar om ”balans i systemet” apropå asylsökande är det som att han försöker luras att det finns ett ultimat mått, en ”balans”, på hur många människor som kan få fly hit.

Det gör det inte. Det går inte alla att likna detta vid något system i balans, tex ett ekosystem.

Vi ska bygga, vi ska utbilda, vi ska leva tillsammans. För att det går.

Och vad menar jag med det? Det är väl generellt en massa saker när man levt lite. Men det är ju skönt att inte vara ensam om att tycka fenomenet är svårt. Och intressant. Hittade den här på typ halvahalvahalva reapriset och det var ett tag sedan jag läste ettan men det spelar ingen roll för tvåan. Bra inspiration på temat men också lite deppigt på något sätt.

När man är 40 (inväntar 50) så har man ju sett et par separationer. Och även om det är så lyckligt i detta land att man får separera/flytta isär/sklija sig precis så mycket som man vill och det är kanske det bästa som kan hända är det ändå så svidigt och skavigt. Ibland blir jag inte så förvånad av diverse skäl. Ibland blir jag jätteförvånad.

Försöker trösta mig med motsatsen. Att ibland blir jag förvånad att somliga relationer håller.

HÄR är en bra radiodokumentär om detta.

Citatet är alltså från en moderat ledamot som berättar varför han är skriven på sin pappas gård.

På print screen-bilden ser du dock en kristdemokrat som också varit skriven hos en förälder.

Vad tycker du ska ske med Skråmos barn?

Får en befogad fråga på SMS. Tror många funderar på det efter olika reportage. Det handlar som bekant om ett antal barn till.

Förutom själva sakfrågan tar jag tillfället i akt att säga att det här är ett typexempel på där folk i på sociala medier visar att de verkar oförmögna att hålla två tankar i huvudet.

Att man är för att barn inte ska drabbas av föräldrars jäkligt dåliga val trodde jag ändå vi var ganska överens om i Sverige. Jag har egentligen aldrig hört några stora protester att vi har skyddsnät uppbyggda för när föräldrar fallerar annars. Till exempel begår kriminella handlingar inom rikets gränser och hamnar bakom lås och bom. Ingen har jag då hört som tycker att barn till dessa ska ruttna bort i en koja i skogen.

Men eftersom vi tycker illa om människor som åker till andra länder och gör bestialiska handlingar (jag vet iofs inte vad alla har gjort, det utger jag mig inte för att göra), gäller det att istället för att försöka hålla sig omodernt nyanserad att kräkas ut sitt hat. Och då inkluderar det också små barn. Som lider.

Det är så osmakligt och också någonting rejält osunt.

Självklart tar vi avstånd från IS och deras arbetssätt. Eller vad man ska benämna det. Givetvis.

Men jag trodde vi kunde göra det på ett mer civiliserat sätt än att sjunka till att hata på barn.

Den som hatar på barn, tycker att de kan dö för andras handlingar som de är oskyldiga till, vem är den?

Och vad jag tycker? Inventera läget, bedöma från fall till fall. Gissar att det finns massor av olika omständigheter.

I fredags delade Moderaterna i Gävleborg ett inlägg med synpunkter på framtagandet av vapendirektivet. Detta illustrerades med en bildbyråbild på en hund samt en person som såg ung ut med vapen. Inte svårt alls att tolka personen som ett barn, under 18 år.

Jag ifrågasatte varför man gjorde så, och gjorde detta också på Twitter.

Jag förklarade att jag skulle ha valt en bild med en uppenbart vuxen person eftersom jag generellt inte tycker att barn och vapen är något som ger mig bra vibbar. Ungefär. Lite olika till olika personer. Ingen av dessa tyckte dock att de fått svar av mig på varför jag tyckte bildvalet var dåligt. I sig lustigt.

Är det så nu för tiden att om man inte håller med om en motivering så kan man säga att man inte tycker att man har fått svar?

Vad förväntar jag mig av kommunicera vad jag tycker? Jag förväntar mig ingenting. Jag delgav min åsikt. Precis som jag gör i massor av frågor här och där på sociala medier. Det vore förmätet av mig att tro att mina små åsikter skulle leda till något.

En Gävlemoderat jag inte känner, som ofta skriver halvobegripliga saker till mig på Twitter, undrade upprepade gånger vad jag ville åstadkomma. Han tyckte att min ton inte var sansad. Tipsade mig om att be om ursäkt och gå vidare (Vad betyder det ens i praktiken, trodde han jag skulle stanna mitt liv utifrån den där Twitterdiskussionen?). Kallade det för ”högerhetsningsförsök”. Och annat smått och gott förstås. Alltid med tonen att jag inte förstår någonting och han ska berätta saker för mig (apropå sansad).

Precis som väldigt många andra män (främst). De har berättat för mig att jag aldrig varit på jakt (var jag innan en del av dem föddes), att jag aldrig satt min fot på landsbygden (hepp!), att jag inte kan något om vapenlagar (jag mästrade inte tillbaka med att jag i alla fall var ansvarig för vapenfrågorna i riksdagen i åtta år), att jag avskyr sportskytte, att jag vill förbjuda unga människor att jaga, att jag inte visste att unga fick jaga under uppsikt, att jag inte vet att jägarna gör samhällsinsatser, att jag är rädd för vapen, att jag inte anser att kvinnor ska få jaga, att jag skammar kvinnor som ser unga ut och en väldig massa andra PÅHITT.

Hur kommer det sig att jag inte kan ventilera en åsikt, utan att sedan få ett utblåst giftmoln på mig av sådant som jag aldrig varit i närheten av att tycka, uttryckt som sanningar om mig själv.

Ni som arbetar på det här sättet, anser ni det vara konstruktivt?

Jäkligt passande tweet från nyss.

I dag är det en vecka kvar tills jag fyller jämnt. Jag har intervjuats om det i dag. En sak jag sa var att det har blivit viktigare med snällhet för mig. Jag försöker själv vara snällare och jag vill att andra ska vara snälla och jag säger oftare ifrån när någon inte är snäll.

Till exempel sade jag att har så svårt för skrikande. Att främst män höjer rösten när de inte är nöjda. Alltså bokstavligt. Och ska skrämma i en argument eller åsikter. Vad är ens det? Tonläge är inte bara att skrika utan också hur man uttrycker sig.

Men det är svårt att säga ifrån. Bland annat för att det finns en slags oskriven regel att en väljare få uttrycka sig hur som helst till en politiker, tycker den.

Här är dagens tappra försök.

Mejl från man 70 år (jag använde hitta.se)

Hej, jag undrar hur ni politiker och speciellt socialdemokrater kan stå och ljuga människor rakt upp i ansiktet. Innan förra valet utlovades ungefär samma saker som lovas idag och inget har inträffat, kommer att inträffa. Det enda som händer är att ni ”muppar” skor er själva. Dessutom har er statsminister någon form av storhetsvansinne som åker runt i Europa och övriga världen, till och med på ett Nato möte där Sverige inte är med. Han borde vara hemma och intressera sig för eländet ni ställt till. Känns inte särskilt tryggt att åldras med den usla vården och miserabla region Gävleborg där jag vistas. För att inte tala om den ökade brottsligheten. Ni tror att lösningen är att ösa pengar över de olika instanserna i stället för att angripa problemen.

Hej X. Återkom gärna med mejl med anständig ton. Elin

Tonen är anständig. Med tanke på hur ni uppträder ska ni inte tala om anständighet. Men det är väl besvärligt att höra sanningen? Kan bara hoppas att du får tillfället att bollas runt i sjukvårdsköer för att se med egna ögon vad ni åstadkommit. Men även där är ni väl tryggade med gräddfiler? Kom inte och tala med mig om anständighet. Ni är ett levande bevis på orsaken till politikerförakt.

Ska jag verkligen behöva säga att kalla någon för muppar inte är särskilt anständigt? Vad är det du anklagar mig för? Vilken slags gräddfil skulle jag ha menar du? Kan du inte istället göra som andra som hör av sig gör, berätta om den problematik du sett och som du vill ha förändring på? Ett fult anklagande mejl med felaktiga anklagelser är inte så konstruktivt. 

Märkligt att du tar det personligt, det tolkar jag som att det finns en viss medvetenhet om sanningen. Tydliggörande: det är inte dig personligen jag kritiserar men det är ju så att du representerar DET jag vänder mig mot. Att ni har misslyckats med det mesta är jag ju inte ensam om att tycka och att då ge er ett förnyat förtroende i fyra år vore en katastrof. Om det vore så att statsministern hade så mycket hyfs i kroppen så att han svarade på en del frågor så skulle inte du bli besvärad av mig i alla fall. Så slutligen, heder åt dig för att du svarar.

Hej. Jag besväras av flera saker. Främst att du trots mina frågor inte beskriver vad du egentligen menar. Men också naturligtvis att du har en otrevlig ton och mejlar direkt till mej men inte tycker jag ska ta det personligt. Varför skulle jag acceptera, när jag försöker ha dialog, att få skit slängt på mig? Det är omodernt. 

Jag vet inte vad det är för skit jag slängt? Vem tycker du jag ska mejla då, representerar inte du socialdemokraterna? Otrevlig ton vet jag inte heller, vad lever du i för skyddad tillvaro? Men nog om detta jag har min uppfattning klar och inte ändrades den av den här dialogen. Lycka till i fortsättningen.

Han fick nu alltså upprepade chanser att berätta för mig vad som är fel. Men idel anklagelser och otrevligheter och ingen fick ut något av det här. Jag sade nej till osnällt men ja till dialog. Noll förståelse. Så jäkla ledsamt