Kategoriarkiv: Politik

Sjölund om kvinnofientliga Sverigedemokraterna

Också i Hälsingland har det idag levererats högklassig ledare av Lilian Sjölund.

”När så Jimmie Åkesson debatterar jämställdhet skruvas klockan tillbaka. Decennier. Vi ska vara jämlika men olika, för vi gör olika val. Det är därför kvinnorna hamnar i låglöneyrken. Men det är bara att återinföra sambeskattningen, säger Jimmie Åkesson.

Precis, kvinnan som en del av mannens hushåll. Hur lång blir den där kedjan till diskbänken egentligen?”

Läser och är glad över alla kvinnor före mig som slagits för att mina rättigheter som kvinna inte ska begränsas. Och vi fortsätter slåss. För att vi inte ska behöva tjäna 3,6 miljoner mindre än män under ett liv. För att 17 kvinnor per år inte ska slås ihjäl av män de har eller har haft en relation med. För att inte kvinnor ska behöva ta huvudansvar för barn och hem.

SD däremot är tydliga med att de står för något annat. Aborträtten vill de inskränka också. Det är klart, det är lätt att vara man och snacka om det. Vi har ju fortfarande ingen lagstiftning där män behöver ta något ansvar för barn de avlar. Ens ekonomiskt faktiskt.

Norling om språkbruk och bidrag

Finfin ledare av Anna Norling i Arbetarbladet i dag.

”Ordet ”bidrag” till exempel. För Anders Borg (M) är arbetslöshetsförsäkring, ersättning från sjukförsäkringen och riktade arbetsmarknadsåtgärder det samma som bidrag. För andra politiker är begreppet bidrag något helt annat. En halvering av restaurangmoms och ungdomsarbetsgivaravgift kan betecknas som bidrag till de stora hamburgerkedjorna. En kraftig sänkning av bolagsskatten ett bidrag till storbankerna. För att ta ett par exempel. Det kan vara bra att ha med sig det här i bakhuvudet när politikerna beskriver sina egna förslag som ”satsningar” och samtidigt motståndarnas för ”bidrag”.”

”Socialdemokraterna har ett intressant alternativ till Fas 3, så kallade ”extratjänster” inom vård- och omsorg. Arbeten med riktiga löner, som ska användas som extrainsatser i den allt mer anorexidrabbade välfärden. De anställda ska kunna kombinera jobb med utbildning, och på så sätt skaffa sig bättre förutsättningar för att kunna matcha de arbeten som kommer när konjunkturen vänder.

Såväl Vänsterpartiets förslag som Socialdemokraternas är politik på riktigt. Långt ifrån den moderata ”låt-gå-mentaliteten”, där politiken har abdikerat.”

När människor far illa …

Det finns inget som får mitt hjärta att gråta som när människor far illa. Därför har jag valt att engagera mig politiskt.

För ett tag sedan skrev jag om förskringringen i Gävle. Efter det har ingen politiker berättat för mig hur den i ”sin” nämnd eller bolag granskar verifikat och petar på detaljnivån i verksamheten. Det är inte så konstigt, eftersom det är en tjänstemannauppgift. Ingen går in i verifiktaten. Politiker ställer frågor en, två eller tre gånger om saker. Och någonstans måste man lita på svaren. Varje fråga kan inte alltid följas av -Och är svaret med verkligheten överensstämmande? Ohållbar situation för alla.

Där skrev jag, att tänk om något hände när jag satt i Socialnämnden i Gävle 2006-2010 på nivån att pengar betalades ut fel. Det hade jag inte märkt, hur många frågor jag än ställde om de ökade försörjningsstödskostnaderna. Vilket vi ju gjorde.

Nu har det visat sig att en handläggare på förvaltningen från 2009 och fram tills nu valt att radera ärenden. Alltså helt plockat bort anmälningar som handlar om barn som skulle behövt stöd på något sätt. Drygt 150 stycken. 150 potentiella mänskliga katastrofer.

Det skär i hjärtat, och jag funderar på vad jag hade kunnat göra annorlunda som vice ordförande i den nämnden. Borde jag ha ställt frågan -Finns det möjlighet för anställda att radera anmälningar i datasystemet på ett otillbörligt sätt?

Det borde jag uppenbarligen. Hur skulle jag ha kunnat veta? Vilka andra frågor har inte ställts av mig eller andra? Här eller på andra ställen?

Det är sannerligen ingen lek att ha ett politiskt uppdrag. Men min tanke nu går främst till de här 150 barnen. Inget annat.

Lite skrivet

Skriver med mina kamrater i Arbetarbladet om sysselsättningsmålet.

”Dagens arbetslöshet är högre än nästan alla jämförbara länder. Övriga nordiska länder, Storbritannien, euroländer som Tyskland, Nederländerna och Österrike har i dag lägre arbetslöshet än Sverige. Det är ett ordentligt misslyckande för regeringen och arbetslösheten är en personlig tragedi för alla den drabbar.”

Svarar också en moderat som undrade om Socialdemokraternas politik.

N”ära 400 000 människor är arbetslösa. Ungdomsarbetslösheten ligger på 25 procent. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under regeringens tid vid makten. Det är resultatet av er ”samlade politik för fler jobb” Jansson. Verkligheten är en jobbig fiende.”

 

Fredrik Reinfeldt besökte Gävle i går

Utdrag ur Arbetarbladets artikel:

Vad gör ni för att stötta drabbade regioner?
– Satsning på forskning, utveckling och infrastruktur. Det gäller inte minst Gävleborgs län och här Gävle kommun varit med och ansträngt sig vilket jag tycker är bra. Men den stora grunden för omställning i Sverige är de kollektivavtalsbaserade omställningsstöd som finns …i trygghetsfonder och trygghetsstiftelser, säger Fredrik Reinfeldt.

Ojojoj, här har vi varit med alltså, får beröm. Och det vet vi, att vi måste göra saker när regeringen inte gör det. För er som inte vet: REGERINGEN ANSVARAR FÖR ARBETSMARKNADSPOLITIKEN, INTE KOMMUNERNA!

När en gävlemoderat nyligen listade det sämsta med Gävle var en skenande arbetslöshet på plats nummer ett. Jag delar bedömningen, men skulden ligger på en regering vars arbetsmarknadspolitik inte fungerar.

Frågan är nu vad regeringen har gjort för Gävleborg. Vilka feta infrastruktursatsningar har vi fått? Vilken utveckling menar han? Vi ser en arbetsförmedling som skickar tillbaka pengar, vi får ta striden för vår lokala högskola och vi tampas med försörjningsstödsnivåer som fördubblats sedan 2006.

Petter, hjälten, skrev en sång IRONISKT en gång. Den skulle Reinfeldt kunna spela. ”Det går bra nu kompis, det går bra nu”. Men för Reinfeldt går det väl bra, jag oroar mig inte för honom. Jag oroar mig däremot mycket för alla de som kommer allt längre från arbetsmarknaden med en ökande långtidsarbetslöshet. Jag oroar mig för de unga som aldrig kommer inte på arbetsmarknaden, jag oroar mig för de med försörjningsansvar för barn som hela tiden lever i osäkerhet.

Det här med utbildning

Det första jag ser när jag öppnar Facebook i morse är en länk till en text av Anders Lindberg, Aftonbladet.

Allt fler svenskar har bara grundskoleutbildning. Det visar siffror från EU:s statistikmyndighet Eurostat. Detta är ett trendbrott, fram till 2010 minskade andelen som helt saknade gymnasieutbildning men sedan dess blir det alltså fler. Problemet är att de allra flesta jobb i dag kräver utbildning.

Så är det verkligen. De här ”enkla jobben” som många saknar och efterlyser är till stor del förpassade till historien. Det finns både för- och nackdelar med detta. Oavsett är det så det är, vad man än tycker om det.

Förhållningssättetmåste då vara att förhålla oss till det. Hur regeringen har lyckats på snart sex år är ganska uppenbart. De vände allting 2010 till utbildningsmässigt sämre enligt artikeln. Även betygen i sig har sjunkit under tiden.

Men jag är den här morgonen inte främst intresserad av att peka på regeringen som skyldig, för det är inte bara så enkelt.

Attityd brukar man tala om och i det här fallet är det mycket relevant. Alldeles nyligen var jag på ett fik i Gävle. Vid bordet bredvid satt mamma och tonårsdotter från annan stad i länet. Dottern berättade om vilka grejer de höll på med på gymnasiematten, utan att värdera dem utan bara konstaterade. Mamman lyssnare, rynkade sedan på näsan och släppte klassikern :-Men när ska du någonsin ha nytta av det där i livet, va?

Hur kan mamman veta vad hennes dotter ska göra resten av sitt liv? Hur kan hon veta att matematik som innehåller många decimaler aldrig kommer att vara viktigt för henne? Det vet hon givetvis inte, utan utgår förmodligen från sig själv och anser att eftersom hon inte behövt sådan matte gör ingen annan det heller.

Jag har hållit många utvecklingssamtal med högstadieelever och deras föräldrar. Ur det här perspektivet är det inte alls ovanligt att föräldrar som uppmärksammas på att deras barn behöver jobba mer med nåt ämne säger ”inte har jag behövt det där, det gör nog inte Anton heller”. Eller ”hon ska ändå jobba med det här, så det är inte så viktigt”. Ingen förälder säger det för att de vill sitt barn illa, men det barnet hör är ”det är inte så viktigt”. Jag tror tyvärr det runt om i Sverige finns väldigt många föräldrar som sänder den typen av signaler till sina barn. Barn till föräldrar som saknar högre utbildning får troligen höra det oftare.

”Även högutbildade är arbetslösa”, sägs det som försvar. Det stämmer. Men inte alls i samma utsträckning från de som exemeplvis inte har gått gymnasiet. Det är inget argument som håller.

Givet att det finns praktiska och ekonomiska förutsättningar kan många, många fler studera. Olika typer av utbildningar. Läsa in gymnasiet, högskolor, folkhögskolor, universitet, yrkesutbildningar.

Tyvärr är det så att många människor inte tror sig ”kunna”. Av olika skäl sitter det i hjärtat att ”jag kan inte plugga”. Ofta har det med klasstillhörighet att göra.

Förra veckan kollade jag på en intervju med Kristian Lundberg. Författaren som skildrar arbetarklass i sina böcker, också självbiografiskt. Han berättade att skolan skrämmer honom. Hans son som snart är tjugo ser inga hinder, pluggar och står i. Kristian själv som misslyckades med skolan och där fick veta att han var ganska värdelös, vågar inte ens testa att plugga upp ämnen. Han sade att skräcken för att tenta svenska och misslyckas är enorm. En man som gett ut många böcker …

Jag förstår att många, många delar den känslan. Människor i olika åldrar. Men likt Kristian har de egentligen alla förutsättningar. Vi måste hjälpas åt med det, att få varandra att våga.

Bild från Blekinge Tekniska Högskola

Det är enklare

Jag har blivit lite förstörd.

En gång var jag en hejare på att leverera mkt raka svar. Därefter har jag insett att saker och ting inte alltid har ett tydligt nej. Det betyder inte att allt kräver en FÖRELÄSNING.

I går t ex fick jag ett sammanhållet frågebatteri som jag kände själv att här blev det kanske liiite långt. Frågade om jag hade svarat på frågorna, men naturligtvis hade jag skjutit lite vid sidan av på någon. Illa av mig.

I dag har jag besökt en klass igen i nästan två timmar. I efterhand känner jag att jag valde lite fel saker. Lyfte lite kring politikens ramverk som kanske jag tycker är viktigare och intressantare än eleverna.

Och svarade lite för omständligt på frågor.

En klockren fråga ”Varför finns det fattiga i Sverige?”. Högst relevant.

Och jag: ”engångitidenvarSverigettmycketfattigtlandochenfjärdedelavallasomboddehärutvandradeföratthittalyckannågonannanstansiamerikaprecissommänniskorgörnärdekommertillsverigeidagsenblevalltbättreochvibyggdelitetrygghetssystemsomtillexempelakassanosv …”

Ni fattar grejen.

Jag borde givetvis ha sagt ”För att den samlade politiska viljan inte vill få bort fattigdomen tillräckligt mycket”, och sedan gett några exempel.

Men nej. Förlåt kära, fina gymnasieelev. Jag lovar att skärpa mig till nästa gång. Ok?

MUFare om telefonins lösning

Igår kväll hamnade jag i en liten diskussion med en MUFare som inte kände till att det fanns problem med telefonitäckning i landet. han kom så att säga söderifrån där problemen inte är fullt så påtagliga. Se hans lysande svar på lösning! Klockrent om ni frågar mig.