Mikael Bruér har skrivit en mycket insiktsfull text i tidningen Skolvärlden (LRs medlemstidning).

Den handlar om bildning. Själv glömmer jag inte när Annie Lööf sade i en debatt inför valet en gång: Man går i skolan för att få ett jobb.

Så enkelt är det sannerligen inte. Läs gärna hela Mikaels text och fundera över vad bildning är för dig.

”De senaste åren har angreppen mot olika humanistiska utbildningar (som i många fall säkert varit betydande för att få in studenter med min bakgrund på universiteten) haglat. Svenskt näringsliv ger sig på kurser som inte är produktiva. Ledarskribenter raljerar kring dem. Så sent som för någon vecka sedan gick det att läsa i Kristianstadbladet att det var dags att lägga ner ”tramsiga” kurser och satsa på ”kurser som ger jobb”. Angreppen på flummet i skolan är den andra sidan av myntet. För vad är väl flummigare än att diskutera etiska val eller antikens filosofi?

I den politiska världen talas det om mätbarhet, regler, styrning, tillväxt, anställbarhet. Och visst, det i sig är inget fel. Men vart tog diskussionen om bildning vägen? Vad hände med idén om att människan ska vara något mer än anställningsbar?”

I förrgår skrev jag en hel del på Twitter om detta. Många har interagerat med mig om det här, bland annat den som inte klarade kopplingsschemat … Den var besviken på sig själv.

I dag skriver Jenny Wennberg om typ samma.

Ranten:

Ser att det finns en besvikelse över Ebba Busch Thors ”bristande” kunskaper i litteratur som hon blivit testad på.

Eller besvikelse, hon hånas helt enkelt. Jag vet att det finns i en kontext om kulturkanon.

Vi har alla med oss olika kulturkapital. Om hennes vet jag inget men jag konstaterar det. Just litteratur, konst och annan kultur är viktigt,

Vi har alla olika intressen, även om jag vet att man med näsan högt kan hänvisa till allmänbildning.

Själv har jag förvånats över hur styvmoderligt de naturvetenskapliga inslagen i På spåret hanterats då jag dristat mig till att kolla.

Musikstycken av klassiskt snitt sätter man. Olika fina matgrejer sätter man. En enkel vattenmolekyl? Nej. Följt av allmänt skratt.

Ingen har vett att skämmas för att man inte kan det som är baskunskaper i grundskolans kemi. Minns också enkla kopplingscheman som var svåra.

De var superenkla och krävde knappt grundskolans fysik för att man skulle ha fattat.

Men ba: ”Höhöhö, det är ju så svårt med sånt”. Alla nickar, alla förstår. Sen fortsätter kulturdelarna igen. Prestigen ökar.

Kulturen kan man inte missa på. Men alla fattar om man inte vet vad atmosfären främst innehållet eller ens enkelt kan beskriva kärnklyvning.

Så alla ni som raljerar över Busch Thor. Rita upp atom nummer åtta för mig. Berätta hur den binder.

Berätta vad DNA är en förkortning för och vad de vanligaste beståndsdelarna heter.

Lös en enkel andragradsekvation.

Berätta varför reflektionen i en sked är olika på skedens olika sidor.

Berätta lite Darwins insatser och olika belägg för evolutionen samt vad som driver den.

Såja. Lite jobb till kulturredaktioner, ledarskribenter och andra tyckare som vill raljera över brister i andras kulturella bildning.

Ni får inte googla fram svaren. De ska komma direkt och ni ska sätta adenin och tymin direkt. Annars går ni om grundskolan.

Är du kränkt Elin? Kan du inget om böcker? Jag har läst så förbannat med böcker. Alla sorts litteratur. Ful och fin. Hejdå!

Kupé är en av mig uppskattad tidning. Ett nytt nummer till en tågresa är som en vardagsvinst.

Martin Emtenäs är omslagspojke och föremål för den långa intervjun. Han verkar så geniunt trevlig. Så långt ifrån den otäcka machobilden som många andra män lever upp till. Han verkar snäll och reko helt enkelt. Och apropå könsdimensioner får han en fråga om det:

 Jag delar hans bild, att konsumtionsmönster styrs av samhällsstruktur och statustänk.

På temat biffen, eller snarare frånvaron, är vi många som är glada över kommande TV-program som lyfts av tidningen.

I dag är Expressens framsida tecknad. Om detta står lite HÄR. Detta för att hedra offren i Frankrike i gårdagens terrordåd.

Vad jag uppfattat av gårdagens nyhetssändningar och det digitala flödet sattes på prov tidigare i dag när jag friserade mig och hon som gjorde det inte kollat nyheter sista dygnet. Vi pratade om satir, om IS, om hat, om terrorism.

När de här otäcka sakerna händer, det finns exempel i det lilla och det stora, är det så många som vill visa sin avsky (bra!) och ett vanligt sätt i dag är att lägga upp en bild, kanske producera en egen text att sprida eller så. Jag tycker det ibland känns lite futtigt. Jag följer, jag tänker, jag ser att många skriver alldeles lysande texter som jag aldrig kan toppa i ämnet.

I det här inlägget kan jag kan inte mer än stämma in i kören av alla de som vill säga ifrån. Som tar avstånd från extremism och terrorhandlingar. Som en av de som förstår att en religion inte kan anklagas för galningar som hänvisar till den. Som en av de som inte tror att hat löser något alls.

Och viktigast av allt, som en av de som vet att kunskap är makt. Det pennan symboliserar är det vi sluter upp bakom.

På Twitter kom den här bilden. Journalisten Niklas Orrenius lade upp den med texten: ”På Place de la République finns ett fredsmärke gjort av pennor – förbipasserande lägger dit nya pennor hela tiden” 

På nyheterna nyss visades ett härligt inslag.

På en skola har eleverna själva bestämt att alla som så önskar får vara med i lottningen om vem som ska bli lucia på skolan. Lotten föll på en kille, Leo.

Leo intervjuades, hans klasskamrater intervjuades. De var överens, Leo skulle bli en utmärkt lucia. Han provsjöng till och med lite för att bevisa det.

Givetvis är det konservativa föräldrar som tror att världen som vi känner den nu ska gå under. Väx upp!