Författararkiv: Elin

”Erbjudandet” om ERIN-programmet i Afghanistan

Det här kommer att vara en lång text som handlar om ERIN-projektet och dess resultat.

Innan jag skulle följa med en person till så kallat ”uppföljningssamtal” på Migrationsverket ville jag vara förberedd, då jag förstått att hen skulle få ett ”erbjudande” i samband med ett avslag på asylansökan. Jag läste då lite om ERIN-programmet som är det som Sverige erbjuder, tillsammans med möjligheten att casha ut 30 000 kronor i Kabul vid frivilligt återvändande.

Informationen om vad det exakt innebär var svårt att få fram, men att bli mött på flygplatsen, att få ett tillfälligt boende, juridisk rådgivning och hjälp till att hitta försörjning är  det som står. Inte mer detaljerat än så.

Migrationsverket har en artikel på sin hemsida från mars i år: ”Så arbetar Migrationsverkets återvändandesambandsman i Kabul”.

För det jag skriver vidare vill jag särskilt lyfta fram texterna nedan, för att kunna återkoppla till dem.

”– Jag har ingen direktkontakt med de enskilda individerna.”

”– Vid behov blir de hämtade på flygplatsen av IOM *och körs till ett boende med 100 platser där de kan vara de första två veckorna. Sedan får de möjlighet att träffa en handledare som hjälper dem att ordna bostad och arbete. Det är svårt att få avlönade jobb, så ofta handlar det om att starta en liten rörelse.”

”Afghanistan är ett svårt land att bo i, både på grund av den stora fattigdomen och det svåra säkerhetsläget. Därför bor Kjell-Terje Torvik inne på den svenska ambassaden i Kabul som har mycket stränga säkerhetsföreskrifter.”

”– I Kabul riktar talibanrörelsen sina angrepp framför allt mot de afghanska säkerhetsstyrkorna, de afghanska myndigheterna och mål som anses representera västliga intressen. Det finns dock en viss risk att vanliga afghaner, som inte har något otalt med rörelsen, drabbas om de råkar befinna sig i närheten när en attack genomförs mot dessa mål.

Under förra året skedde några attentat i Kabul som riktade sig mot rent civila shiamuslimer, men i dessa fall är det IS som bedöms ha legat bakom attackerna och inte talibanrörelsen.”

På Migrationsverket: Personen jag följer med får knastertorrt veta att den troligen inte kommer att få stanna i Sverige (Migrationsverket vet ju att de väljer att utvisa 90 procent av alla från Afghanistan som Migrationsverket själva har bestämt är 18 år. För oss som läst utredningar och domar är det obegripligt. Skyddsskäl upphör inte efter 18-årsdagen.) och därför ska informeras om erbjudandet som de då har gällande frivilligt återvändande.

Det är de här 30 000 kronorna och så det här ERIN-programmet som presenterades precis så översiktligt som jag beskrev det ovan.

Därefter utspelade sig ungefär följande när jag berättade att jag hade några frågor:

-Men vad betyder det här rent praktiskt? Vad är ett tillfälligt boende? Vilka möter? Får man hjälp till vidare boende sedan? Vilka jobbmöjligheter finns egentligen?

-Det är som du förstår inte ett boende för lång tid, utan tillfälligt och resten är individuellt.

-Men hur ser resultaten ut då?

-Vad menar du?

-Jo, jag menar basgrejerna. Hur går det för de här människorna? Får de boende och jobb? Hur försörjer de sig efter en tid? Har de sluppit kontakt med terrororganisationer? Lever de ens?

-Det är goda resultat!

-Okej, kan du visa statistik på det så vi vet vad det är att ta ställning till?

-Nej, men vi vet att det är goda resultat!

-Men hur vet ni det då?

-Det vet vi!

-Men kan du inte visa mig underlaget för det då?

-Nej. Men du kan få mer information.

Så skriver hon ut något, lämnar rummet och kommer in med en broschyr om programmet på engelska (som inte innehåller något av det jag frågat om), dunkar den lätt i bordet framför mig och säger att om jag undrar något mer får jag själv mejla till Afghanistan. Det var oprofessionellt och oseriöst och okunnigt. Därefter lovades att jag kunde få min efterfrågade information om jag var med på det sk återvändandesamtalet (dvs, även fast processen inte är klar så bemöttes hen jag var där med som en person som inte kommer att få stanna.)

Här provocerades både min känsla av att inte kunna förlika mig med så grymt dåligt bemötande av människor i svåra situationer som Migrationsverket ska möta och naturligtvis mitt ansvar som politiker. Vad är det för arrangemang som Sverige håller på med och som vi väljer att kalla för ett ”erbjudande” för att med försök till rent samvete kunna skicka unga människor till ett land som är en sådan oroshärd och där så många människor drabbas?!  Just i dag av det som når oss via nyheterna en kidnappning utförd av talibaner liksom en attack mot ett bankkontor med enligt de uppgifter jag ser tre döda varav en civil och 31 skadade civila.

Vår man på plats berättade i Migrationsverkets artikel om att jo, man kan råka befinna sig i vägen i striderna. Att han och hans familj bor under högsta säkerhet. Det ska de naturligtvis göra, men ironin i vad vi utsätter unga människor för är för självklar för att egentligen behöva påpekas.

Åter till ERIN. Jag gjorde som handläggaren på Migrationsverket vräst. Mejlade till IOM i Afghanistan som ombesörjer projektet. Det har bara gått fem dagar sedan dess, så jag kanske inte ska vara för arg över ännu uteblivet svar.

Vad är IOM för organisation? Läs själv HÄR. Om ERIN har de inte en särskilt uppdaterad sida, då de konstaterar att programmen ska ta slut i mars 2017.

Jag valde att tala med min partivän som sitter i ett utskott som arbetar med de här frågorna, om hen som har mer kontakter med det här området kunde kolla med departementet om vilken information de har om det jag undrar, nämligen resultatet? Helt enkelt, vad är det Sverige skickar eller tänker skicka våra (jag säger våra, för det är så många känner) killar till? Vad ges de för förutsättningar?

Texten nedan är vad som kom tillbaka från en politiskt sakkunnig på justitiedepartementet.

ERIN (European Reintegration Network) är ett europeiskt samarbetsprogram som leds av Nederländerna och där Sverige ingår som projektpartner. Programmet syftar till att erbjuda stöd till återintegrering för personer som har fått avslag på eller har återtagit sin asylansökan och ska återvända till sitt ursprungsland.

Programmet inleddes formellt i juni 2016 och pågår till och med den 31 december 2021. Tanken är dock att det ska fortgå även därefter och även utvidgas. Under det första året har ett gemensamt upphandlande skett med samarbetsorganisationer, ”service providers”, däribland IOM, som kan tillhandahålla återintegreringstjänster på plats i de länder som är aktuella för programmet.

Inom ramen för ERIN erbjuds stödinsatser till ett värde av 2 500 EUR/person vid självmant återvändande och, i vissa fall, 2 000 EUR/person vid återvändande med tvång. När det gäller stöd till barn utan vårdnadshavare har man dock inte slagit fast en specifik maxsumma.  

Det stöd som erbjuds anpassas efter den enskildes behov och omfattar:

  • bidrag för att starta eget
  • hjälp med att ta sig in på arbetsmarknaden
  • utbildning (inklusive yrkesutbildning)
  • jobbrådgivning
  • tillfälligt boende
  • stöd vid kontakt med myndigheter samt juridisk rådgivning och medicinsk vård
  • stöd anpassat efter individuella behov
  • mottagande vid ankomst på flygplats i hemlandet

I Sverige är det Migrationsverket som ansvarar för ERIN. För svensk del omfattas för närvarande följande länder av stödet: Afghanistan, Irak, Iran, Marocko, Nigeria, Pakistan, Ryssland och Somalia. För samtliga dessa länder har programmet varit operationellt sedan november 2016, förutom när det gäller Irak där programmet har varit operationellt sedan februari 2017.

Resultat hittills (t.o.m. den 3 maj i år):

Afghanistan: 78

Irak: 56

Iran: 4

Pakistan: 1

Nigeria: 2

Pakistan: 1

Ryssland: 2

Somalia: 2 

Totalt: 146

Stödinsatserna är, som nämnts tidigare, individuellt anpassade men ska vara till ett värde av 2 500 EUR/person vid självmant återvändande och 2 000 EUR/person vid återvändande med tvång. Längden på och vad som ryms inom denna finansiella ram är alltså väldigt individuellt och beror exempelvis på om det rör sig om ett ankomststöd, t.ex. att man valt att ansöka om mat och logi under en tid vid ett mottagningscenter, eller om det rör sig om stöd för att starta upp en affärsverksamhet där exempelvis IOM bistår med att köpa in verktyg, hyra lokal etc. Enligt Migrationsverket väljer en övervägande majoritet (ca 90 procent) att ansöka om stöd för att starta eget företag eller arbetspraktik med subventionerad lön. Syftet är att det ska röra sig om initiala stödinsatser och hjälp med att komma igång. Löpande uppföljning ska göras under ca sex månader. Någon mer allmän uppföljning/utvärdering av programmet har inte kunnat göras ännu. Som nämndes tidigare har programmet endast varit operationellt sedan i november förra året när det gäller sju av de aktuella länderna och sedan februari i år när det gäller Irak. Merparten av de som hittills har fått stödet har fått det under perioden februari-april i år.

 I sammanhanget kan även nämnas att utöver återintegreringsstödet via ERIN, har Sverige även ett ekonomiskt stöd som betalas ut till självmant återvändande till 18 ursprungsländer, däribland Afghanistan, Irak och Somalia (som också är aktuella för återintegreringsstödet). Storleken på ersättningen är 30 000 kr/vuxen och 15 000 kr/barn (under 18 år), dock max 75 000 kr/familj. Summan betalas ut vid ett tillfälle efter återkomsten till hemlandet och är tänkt att utgöra ett stöd till mer omedelbara utgifter vid återkomsten. Under 2016 beviljades 1 725 irakier, 655 afghaner och 25 somalier sådant stöd.

 Vill du ha mer info är det  Åsa Johansson som ansvarar för ERIN på Migrationsverket. Hon har jättebra koll på detta och svarar gärna på ytterligare frågor.

Eftersom den här texten inte besvarade några av de frågor om resultatet, mer än att 90 procent väljer att starta eget eller få praktik, så är jag fortfarande utan svar på resultaten.

Alltså mejlar jag Åsa Johansson.

”Hej Åsa! Elin Lundgren heter jag och är riksdagsledamot. Jag har en hel del frågor kring Erin-projektet i Afghanistan och skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Från departementet har jag fått informationen om att du är experten.”

Det tog föredömliga tio minuter för henne att ringa upp mig och vi hade ett väldigt bra samtal, jättetrevlig person! Hon berättade för mig att det inte finns några siffror på den nuvarande omgången av projektet att få fram (dvs, de 78 vi skickat till Afghanistan i siffrorna ovan) och att det nog ska komma en utvärdering i slutet av sommaren. Det är kanske inte så konstigt.

Men som riksdagsledamot  tänker jag att om vi ska ”erbjuda” människor ett program i ett så pass konfliktdrabbat land som Afghanistan (dit svenskar rekommenderas att inte resa) så borde återrapporteringen ske löpande.

Åsa berättade att projektomgången innan är utvärderad och att hon kunde skicka den till mig och jag fick den genast. Jag hittade projektet beskrivet av Migrationsverket här. På engelska. Av vad jag kan se snarlikt det som verkar vara det som erbjuds nu. Framsidan sammanfattar basfakta. Bortse från mitt kladd som jag tappert inte suddat bort ordentligt.

erin

Det jag kan utläsa i texten som följer (rapporten är totalt 14 sidor utan bilagor och är såldes inte så omfattande), med reservation för att engelska inte är mitt bästa är:

465 personer kom dit, 331 valde att ta emot stöd i Erin-projektet som skulle leda till försörjning. Av dessa 331 fick 316 typ ”starta eget-bidrag” och 16 jobb med subventionerad lön. En del personer ingår i familjer varför statistiken kan vara lite svår att tolka, men av de ursprungliga 465 står det ”The remaining 34 returnees did not approcah IOM to recieve support available to them, IOM was also unable to reach out to these returnees to encourage them to get support”.

Av de 331 som ändå var igång med sina projekt kvittade 241 av dom ut allt stöd de hade rätt till. Men 90 personer gjorde inte det ”While the rest have niether contacted IOF for the second instalment or IOM was unable to establish Contact with them past the initial interaction.

Så 120 av 465 personer var alltså inte möjliga att spåra. Det kan givetvis bero på många saker. Kanske så enkelt som det IOM själva antar, att de har bytt telefonnummer. Men det vet vi inte.

De som startar företag, vad gör de då? Av de 251 businesses som startade var ungefär hälften, 212, ”grocery shops”. Resten är mattbutiker, klädbutiker, fruktbutiker osv.

När IOM följde upp de här 251 verksamheterna kunde de konstatera att 170 av dem kunde räknas som fungerande. 30 av dem fick dock intervjuas på IOMs kontor i Kabul pga att de bedres i sk ”insecure areas” dit jag antar att personalen inte ville åka …

25 av företagarna gick inte att återfinna eftersom de var etablerade i osäkra områden dit utvärderarna inte åker och de inte svarade i telefonen.Ytterligare 25 verksamheter var stängda och företagarna gick inte att få tag i. Det betyder att förutom de 120 personerna som man rätt snart tappade kontakten med, kunde därefter ytterligare 50 personer inte återfinnas.

170 av 465 personer är alltså inte möjliga att utvärdera.  Vad de människorna som vi ”erbjöd” återvändande till Afghanistan gör i dag vet inte rapporten. Personerna kan vara döda, värvats till strid eller kriminalitet. Det kan projektet inte svara på.

Det är den här programmet som handläggaren på Migrationsverket säger är bra. Att de vet det.

Vetskapen om hur svårt det är i landet hos de som flytt från Afghanistan gör så klart att det här inte är attraktivt.

Nu väntar det här ytterst tvivelaktiga erbjudandet på tusentals unga killar. Som inget hellre vill än att gå klart skolan i Sverige, komma i jobb och leva ett tryggt liv. De orkar inte pressen mer. Många har datum för utresa de här dagarna. På ett plan till Kabul ska dom. Hur hälsoläge för killarna ser ut ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Efter att ha satt mig in i de här siffrorna mejlade jag tillbaka till Åsa på Migrationsverket.

”Är det Migrationsverkets bedömning att det antal personer som nu riskerar att utvisas till Afghanistan har möjlighet att starta ”small businessens” för sin försörjning. Vad jag kan förstå har Erin-projektet inte direkt andra ambitioner än det som beskrivs i from av stöd i det här rapporten.

Finns det efterfrågan och köpkraft hos eventuella kunder i Afghanistan för tusentals små företag, utifrån läget i landet?

Som jag tolkar det finns det under den här uppföljningen ett relativt stort bortfall av personer som man tappar kontakten med i rapporten.  Minst ett hundratal om jag räknar rätt. Det hänvisas enkelt till att de bytt kontaktuppgifter. Så kan det var förstås. Men finns det också risk för att vi utvisat till döden?”

Vilken kapacitet skulle det nya Erin-programmet ha när det gäller att ta emot människor i Afghanistan? Vad är den beräknade kostanden per person i det nya projektet?

Här är svaret:

Det är korrekt att samtliga personer som erhållit rerintegreringsstöd inte har kunnat nås för uppföljning av genomförda åtgärder. Enligt uppgifter från IOM rör det sig om 25 personer som  självmant valt att bosätta sig i osäkra områden och i samband härmed valt att byta kontaktuppgifter, vilket omöjliggjort en uppföljning. Härutöver har 25 företag som startats avslutats. Det är en förhållande låg siffra med hänsyn till den låga arbetslöshet som råder i Afghanistan. Vidare kan tilläggas att ett antal personer som återvänt till Afghanistan väljer att återigen lämna landet. Häribland finns personer som söker sig till Iran med anledning av att familj och släkt sedan lång tid tillbaka befinner sig i Iran.

Det krävs lokal kännedom om Afghanistan för att i detalj kunna besvara samtliga frågor. Jag har kontaktat Migrationsverkets återvändandesambandsam i Kabul, Kjell-Terje Torvik. Han har meddelat att du är välkommen att kontakta honom för mer utförlig information om läget i Afghanistan. Du når honom via mail.

Mitt svar:

Tack för snabba svar. Uppskattar det mycket. Ska jag tolka det som att Migrationsverket inte har någon plan för Erin-projektet gällande omfattning/kostnader?

Åsas svar och det sista i den konversationen hittills. Jag vet inte om hon med flit valde att missförstå min fråga.

Hej, Personer som återvänder självmant kan erhålla stöd om 2500 EUR/person. Personer som återvänder med tvång kan erhålla stöd om 2000 EUR/person.

Jag tycker ändå att den som är Migrationsverkets kontakt i de här frågorna borde kunna ha bättre svar att leverera till mig som politiker. Eller vem som helst som undrar.

Nu verkar jag ha fått de svar som går att få från Migrationsverket och kan vara konstatera att jag inte alls känner mig trygg med det sätt som vi planerar ”mottagandet” för människor som skickar tillbaka till Afghanistan. Ja, jag vet att det är frivilligt. Men att kalla något i det läget för frivilligt känns helt fel, med tanke på att så många människor nu vet att det för dem är att likställa med döden. Att utan tidigare erfarenhet försöka driva en grocery shop i att land utan nätverk lockar inte tillräckligt för att vara beredd att chansa med livet. Av Åsas svar skrivs ju också att de tror att några väljer att fly landet igen.

Jag har nu inte mejlat Karl-Terje Torvik i Kabul. Det är vi i Sverige som sitter och beslutar om hur vi ska göra. Svaren på de här, ändå inte helt komplicerade frågorna jag ställde, borde i dagsläget vara allmängods hos alla som är involverade i processen. Men av de jag frågat, andra politiker, departementet och Migrationsverkets både handläggare och ”expert” så får jag inga svar. Det verkar bara Torvik som eventuellt kan svara på frågorna om bärigheten i att unga, oerfarna killar som varit länge i Sverige ska driva mataffärer i krigsdrabbade. Afghanistan.

Minns vad Torvik sade i artikeln jag refererade till. Han har ingen personlig kontakt med de vi skickar tillbaka. Ingen personlig kontakt. Vi får se om jag mejlar honom.

Så kan vi inte ha det. Jag är som riksdagsledamot ansvarig för det vi utsätter de här personerna för. Därför skriver jag det här och skickar bland annat till mina kollegor i socialförsäkringsutskottet. Mitt enkla budskap: Vi kan inte fortsätta så här.

Jag har för övrigt också mejlat Migrationsverket för tio dagar sedan på den officiella adressen med mina frågor, därifrån har jag inte hört något.

Många ser Sveriges orättvisa behandling av unga från Afghanistan

Läraren Ute Stöckkmann som skriver till Fridolin.

”Det är orimligt att anta att bara var tionde ungdom i denna kategori  skulle ha skyddsskäl eftersom vi vet hur utsatta ungdomarna är. De flesta har afghanskt ursprung och de tillhör den diskriminerade minoriteten hazarer. Många har flytt från en flyktingtillvaro i Iran på grund av rädsla för att skickas till kriget i Syrien. Andra riskerade att bli dansande pojkar hos någon lokal klanledare, hotades av tvångsäktenskap eller flytt från talibanterror.

Den låga bifallsfrekvensen kan enbart betyda att ungdomarna systematiskt blir misstrodda, vilket omskrivs med att de inte kan göra sina asylskäl sannolika. Med dessa migrationspolitikens sannolikhetskalkyler skickar vi, med ditt goda minne, lovande ungdomar till en utsiktslös framtid, till en tillvaro utan respekt för liv och mänskliga rättigheter!”

Isobel Hadley-Kamptz skriver ledaren: ”Ensamkommande lever med konstant rädsla för döden i Kabul”

”Nu sitter de fast i byråkrati som till synes slumpmässigt skickar iväg en del av dem till Afghanistan, ett av världens farligaste länder. Detta oavsett om de kanske är uppvuxna i Iran och helt saknar familj och vänner i Afghanistan. Väl där kommer de hamna på gatan och sannolikt plockas upp av någon krigsherre som lättillgänglig kanonmat. Det här är alltså en framtid som tonåringar i Sverige och Dalarna just nu måste oroa sig för, utöver att försöka göra bra ifrån sig på nationella proven.”

Ett gott exempel på att rättssäkerheten i Sverige inte fungerar när det gäller det här. Tvillingarna får helt olika besked, en ska till Afghanistan, en får stanna i Sverige. I texten säger Migrationsverket:

”Migrationsverket har inte kommenterat brödernas fall specifikt men säger generellt att säkerhetsläget i Afghanistan är allvarligt. Att det är en lågintensiv väpnad konflikt. Men inte så allvarligt läge att alla riskerar att råka illa ut bara av att vara där.

– För att Migrationsverket ska bedöma att någon från Afghanistan är i behov av skydd krävs det individuella skäl. Att det finns ett hot riktat mot just den personen, säger Peter Mokvist som är rättslig expert i asylfrågor på Migrationsverket.”

Vill påminna om att alla svenskar rekommenderas att INTE åka till Afghanistan.

 

Vi kan inte lämna ut människor till Afghanistan

 Läs gärna artikeln till för information om politiska läget i Afghanistan.

Det växer fram som ett avgrundsvrål över hela landet. Det handlar om situationen för de ensamkommande barn och unga, hur de behandlas i processen hos Migrationsverket och att Sverige utlämnar de till länder där de inte kommer att överleva.

Frustrationen och desperationen hos de drabbade och alla deras anhöriga som de hunnit få under en lång tid i Sverige går att ta på. Den darrar, den skakar.

Som riksdagsledamot uppvaktas jag i många frågor. Precis som det ska vara. För en tid sedan valde jag att lyssna noga på alla de som hörde av sig till mig om hur de upplever läget för de ensamkommande barnen. Jag har därefter valt att sätta mig in i frågan, främst när det gäller de som kommer från Afghanistan.

Jag har träffat killarna (det är mest killar, men inte enbart) därifrån, jag har träffar människorna som arbetar med de här killarna i olika roller, jag har läst och jag har haft kontakter med Migrationsverket. Jag är ingen expert, men av det jag hittills fått till mig och förstått är att Sverige just nu begår det enormaste av alla svek mot våra medmänniskor när vi utlämnar dem till Afghanistan.

Ni har säkert sett artiklarna sväva förbi, om självmorden. De unga människorna vars allt hopp om livet som tagit slut och de har valt att avsluta sig liv. Detta eftersom de vet att annars kommer någon annan att göra det i Afghanistan. Till skillnad från oss vet de nämligen exakt vad som händer i det landet.

Historierna jag och alla andra fått återberättade för oss är från en annan värld. Det är bara 457 mil Stockholm-Kabul men skillnaden i tillvaro kan inte mätas på någon skala.

De berättar för sina upplevelser för Migrationsverket. Som konstaterar att det trots en blodig berättelse om hur talibaner förföljt, trakasserat och slutligen mördat en statligt anställd man och hotat hans familj, som då flyr för sina liv, och ett av barnen lyckas ta sig till Sverige så kan man med säkerhet inte veta att det föreligger ett hot mot den personen. Det kan inte bevisas.

De som förstår sig mer på Afghanistan kan det där om blodshämnd och annat som vi i Sverige oftast är lyckligt ovetande om. Så finns då tusentals pojkar, väl medvetna om att de kommer att jagas till döds om de kommer tillbaka till Afghanistan. Som hör att talibanerna med sina väl spridda infiltratörer i landet kommer över uppgifter via passagerarlistor eller annan information och därmed vet vilka som är tillbaka.

Historierna av det här slaget är lika många som de ensamkommande. Under 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Här har Migrationsverket en artikel om det. Kanske kan det vara lätt att tro att det handlar om ett ”allmänt dåligt läge” i landet. Så är det inte. De har inte kommit hit av ekonomiska skäl. De har kommit för att säkra sina liv.

Hur gick det då i Afghanistan året efter de här unga gjorde det svåra valet att fly, utan sin familjer som de idag saknar svårt och många gånger inte vet något om?

Enligt UCDP som har statistik på länder ”med statsbaserade väpnade konflikter med där minst 25 stridsrelaterade civilia och militära dödsoffer krävdes”, dödades 17 918 personer i Afghanistan förra året.

Sveriges Radio har en sida för nyheter från Afghanistan. I artikeln från slutet av april om att talibanernas våroffensiv startat går att läsa följande: Talibanerna har långsamt men kontinuerligt stärkt sin ställning och den afghanska regeringen kontrollerar nu bara drygt hälften av landet; däremot alla de stora städerna. och ”I  uttalandet från talibanerna sa de att de för första gången ska kombinera sin militära våroffensiv med en politisk kampanj, till exempel att bygga upp institutioner i de områden de kontrollerar. I värsta fall skulle det kunna innebära domstolar som verkar i enlighet med drastiska sharialagar.”

Ni kan själva klicka bland nyheterna och se att det är lätt att förstå att det inte finns någon säkerhet i landet. Militärer och civila dödas. Konflikten trappas upp.

Det är relevant att veta vad som står på hemsidan för Svenska ambassaden i Kabul: Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan. Ursprungligt beslut om avrådan togs den 10 februari 2006. Avrådan gäller tills vidare. Samt: ”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet.”

Samtidigt kallas nu killar in till Migrationsverket för att få veta att de nu ska utlämnas till Afghanistan. Eftersom Sveriges bedömning i dag är att det ska gå bra. De erbjuds också att delta i ett återvändande projekt, Erin, vilket jag ska återkomma till.

Den här texten är den första där jag kommer att skriva om mina insikter och åsikter om det vi just nu utsätter barn och unga från Afghanistan för.

Jag tycker att Sverige gör fel, vi kan ändra oss och göra rätt. Mina texter syftar till det sista. Att känna kraften i att det går att förändra.

Stockholmstisdag

I dag har det varit lite blandade grejer här i Stockholm. Anlände i god tid till gruppmötet innan utskottet. På utskottsmötet hade vi också besök av Brottsoffermyndigheten.

Använde lunchen till att äta matlåda och fixa det sista inför debatten som jag hade strax efter lunch. Eller debatt och debatt. Det var inte så hårt. Det handlade om lagförslaget om nya möjligheter till samarbete mellan polis i olika stater i Europa.

kammar

Det är oftast bekvämt i den där talarstolen i dag. Ändå skönt. Det har verkligen varit gånger där det inte varit det roligaste. Min styrka som politiker är inte främst talarstolsformatet.

Efter S-gruppens tisdagsmöte hade jag turen att få äta middag med en vän. Det fanns en hel del att prata om och jag åt gyoza. Efter middagen har jag jobbat en del (mycket på gång) och också tränat så lätt som min kropp orkar med i slutet av en lågmäld men mycket utsträckt passivaggressiv förkylning.

Borde släcka snart för om åtta timmar ska jag möta upp en vän som ska med på ett frukostseminarium här i riksdagen.

Till riksdagsmejlen. Vad Anna Hagwall (fd SD) gör i dag.

När Anna Hagwall blev utesluten ur SD och placerad i frysboxen bestämde hon sig för att fullgöra sitt uppdrag, från väljarna, genom att sprida kunskap. Hon ordnade ett första seminarium med Karl-Olov Arnstberg och nu kommer det andra . Jan Tullberg föreläser den första timmen om (som jag förstått det): Från ekonomiska kalkyler baserade på myter och förhoppningar till ekonomiska kalkyler baserade på faktisk verklighet. Den andra timmen ägnas åt kaffe/smörgås och diskussion. Föreläsningen tar upp centrala frågor kring invandringens ekonomi. Väsentliga fakta och resonemang presenteras i den viktigaste framtidsfrågan som svenska folket skall bestämma över. Jan Tullberg är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har skrivit vetenskapliga artiklar i svenska och internationella akademiska tidskrifter inom ett brett forskningsområde – av hög relevans för föredragets ämne. Jan Tullberg är för allmänheten mest känd för sin bok: Låsningen Plats: Riksgatan 2. RÖ-mittpolen Tid: 2017-05-17 kl. 18-20 Anmälan ska göras senast den 15 maj 2017 till anna.hagwall@riksdag
Antalet platser är begränsat
Ryktet går att Jimmie Åkessons svärmor åter är tillbaks i riksdagen. Har hon blivit inspirerad av Anna. Vi får se, men om så så har Anna gått i bräschen för uteslutna partiledamöter och visat att en riksdagsledamots uppdragsgivare är väljarna – inte partierna. Mycket starkt av henne – hon har redan skrivit historia. Med vänlig hälsning Mikael PS Ni som själva har egna listor – skicka gärna detta vidare. Speciellt till riksdagen. I min lista ingår SD.
— Mikael Möller ”Svenskar i alla län, förena er!” ”Religion går in – Vett går ut”

Två hundar från helgen

söndagett söndagtvå

I lördags var det en hoper vigslar varav två utomhus. Så glad att det var den dagen som hade fint väder av helgdagarna! Då träffade jag shiban på understa bilden. Hon höll mig lugn när vi åkte båt (som jag inte tyckte om.)

På kvällen hade jag eurovisionfest med vännerna, tack till er som ordnade!

I dag har min familj (och hangarounds) varit på besök hos mig stor del av dagen. Liz förstås. Jag är nöjd över förtäringen jag fick ihop, som brödbak och röror.

Nu avrundar jag söndagen med partiledardebatt.

”Livet är för kort för att slösas bort på att ha tråkigt. Vi passar på att på ett glädjefyllt sätt arbeta för vårt folks befrielse.”
Nordisk Ungdom beskriver sina arbetsmetoder på så vis.
 I den här artikeln finns en film på när de ”arbetade” i söndags. ”Stolta, svenska, unga män” (min ironi) från Nordisk ungdom ger sig på en grupp som manifesterar för ensamkommandes rättigheter. Hat, hets och våldsamheter. De som manifesterar håller emot.
Jag har tittat på de här 15 sekunderna många gånger. Jag tänker på Falun på 1 maj där vidriga ideér förklädda i vita skjortor marscherade i räta led. Att våldsideologier tar plats kan vi inte acceptera. Det har vårt öppna och trygga samhälle ingen plats för.
Kanske är det inte så dramatiskt som i ”sista striden är här”, men den strofen har relevans.
Jag kan inte annat än hålla med den skrikande hjältinnan på filmen ”Gå härifrån!”.
Så här beskriver Nordisk ungdom det de gjorde: ”Nordisk Ungdom protesterade den 7/5 mot svenskfientliga krafter på Mynttorget i Stockholm. Demonstrationen som Nordisk Ungdom protesterade emot är en del i försöken att översvämma Sverige och Europa med invandrare från Mellanöstern med närområde.”
Våldsideologier och extremism är det som skrämmer mig. Upphetsade vita män i grupp som ger sig på lärare och socialarbetare som manifesterar stillsamsamt skrämmer mig. Samma män som vill få mig att tro att människor med en viss religion eller mörkare hud än mig skulle vara ett hot. De ser inte ens ironin i det. Hade inte räknat med den mentala förmågan heller.
Alla ska känna trygghet i vårt samhälle och de här männen och deras kamrater är ett stort och reellt hot. Vi backar inte.

Politikerna, ”verkligheten” och kritiken

”Ni tror väl inte på allvar att det finns parallella världar där människor med förtroendeuppdrag och människor utan förtroendeuppdrag lever vitt åtskilda från varandra?” Så skrev jag 2012.

Ständigt levande frågeställning.

För en tid sedan publicerade en av Gävletidningarna en artikel om terrorism på sin Facebooksida. Ni kan tänka er responsen. Ibland ger jag tid till de här kommentarsfälten (Som för övrigt är tvivelaktigt modererade av tidningarna. I en text om våld mot polisen stod till exempel kommentarer om att de personerna ska dödas, dvs direkt uppmaning till dödligt våld. Kanske är de kvar än, vet inte.) för att sakupplysa och nyansera en del.

Här är lite kommentarer på terrorismartikeln:

”Så du menar att det som XXX skriver är helt taget ur luften Elin Lundgren? Om så är fallet så kan du plocka bort dina stora skygglappar för dina ögon och se hur det ser ut i samhället istället för att köra ner huvudet ännu längre i sanden och neka till utvecklingen.
Du känns som samma pack som Mona Sahlin.”

Jag har skygglappar. Jag har huvudet i sanden. Jag följer inte utvecklingen. Jag är pack. På motfrågor, om hur de ser på det eller det gällande utveckling eller skäl till det finns inga svar. Bara fler personangrepp. Det är en uppvisning i nivå och kunskap det. Vi kan inte ha en samhällsdebatt som ser ut som den gör. Där personer som bara svingar vilt, och tenderar gå till personangrepp snarare än att ens vilja nå någonstans, blir kommentarsfältshjältar hos andra som har lika lite koll, och tycker mer än de vet, baserat på det de inte vet.

”Verkligheten Elin, är den du valt bort i.o.m. du blivit politiker. Då har du som alla andra politiker valt bort verkligheten och lever helst i en värld för er själva, med ert ego som viktigaste mål. Tyvärr Elin, ni skapar själva politikerföraktet.”

Hur ska jag eller andra politiker ens kunna bemöta den här typen av personangrepp? Varför tar en person sig rätten att säga någonting om min karaktär, något den inte har en aning om. Helt säker på att den har rätt antar jag. Valt bort verklighet. Lever för oss själva. Ego som viktigaste mål.

”Däremot har ni en tendens att bli väldigt egenkära och välja bort eller förneka verkligheten om den inte stämmer överens med er politiska agenda.”

Vore bra om folk förstod att engagerade människor ofta har väldigt mycket kunskap. Många lagt grunden till den långt innan någon slags ”politisk karriär”. Den som har ett politiskt uppdrag, olika på olika nivåer, tar möjligheten att göra väldigt många studiebesök i verksamheter, träffar så många människor det är möjligt och så vidare. Så förutom den egna ”verkligheten” så skulle jag säga att de flesta politiker aktivt tar stor del av olika delar av samhället mest hela tiden. Den som skriver som ovan, på vilket sätt har den personen en bredare bild än till exempel mig? Det finns aldrig några svar på det.

Godingen nedan är hämtad ur en annan diskussion i ett forum som jag är med i.

XX: ”Hur du röstat säger inte ett skit hur du är eftersom jag tycker att alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.”

Jag: ”Alla politiker snackar samma skit och ljuger så mycket de kan.” Du skulle behöva träffa mig. Eller någon annan som ständigt sliter med frågor om hur skolan ska organiseras, var nya bostäder ska byggas osv. Vi har inte tid med att ”ljuga så mycket vi kan”, vi är upptagna med seriös politisk verksamhet. Det där är en grav förvanskning av Sveriges över 40 000 förtroendevalda politiker. Klassiskt missnöjt, okunnigt ”köksbordssnack”.

XX: ”Tänker mer på de invalda som sitter ”däruppe” . De som har makten. De som kör över folket ”härnere”. Finns inget parti som inte ljuger och tyvärr är det ju folket däruppe som syns.”

Jag: ”Vad betyder ”däruppe” för dig? Jag sitter i riksdagen. Den högst folkvalda församlingen som finns i Sverige.”

Jag fick ett svar som exploderade i att politiker vill att sjuka ska dö och så vidare. På mina kontrollfrågor om hon påstår att det är det jag vill att folk ska dö och att jag ständigt ljuger, fick jag inget mer svar. Istället valde hon att ta bort tråden och skrev om att man visst inte får ha sina egna åsikter.

Det kokar snyggt ner i delar av samtidens debatt. Att man inte behöver belägga något, bara tycka. Men det är kanske också ett tecken på att i random Facebookforum tänker sig många inte att en riksdagspolitiker ska finnas för att diskutera högt och lågt. Vi sitter väl i vår slott och dricker champagne och nedlåter oss inte till kontakt med pöbeln.

Jag har funderat mycket på det där med många människors syn på det diffusa ”politiker” och  relaterat till det här med den utbredda bilden av att vi dels inte vet något om ”verkligheten”, dels är korkade.

Enkelt undrar jag hur mycket egen erfarenhet man kan kräva av en människa, om det är många erfarenheter som en person behöver ha för att förstå ”verkligheten”. Vad kan jag spalta för egen del när jag fyllt 38 år som kunde räknas in i verklighet? Gått i grundskola, gymnasium och plockat rätt många högskolepoäng. Varit aktiv i föreningslivet sedan jag var 14 år på många olika nivåer. Gått massa kurser. En mamma så ung att vi fortfarande bodde kvar hos hennes föräldrar när jag föddes, levt i en familj som inte varit kärnfamilj, haft en ”pappa” som skitit i mig (fortfarande gör, no hard feelings, det går bra ändå.), levt bondelivet, erhållit underhållsstöd, åkt buss till skolan skittidigt på morgonen, bott på landsbygden, bott i rätt stor stad, bott i hus, bott i studentlägenhet och i hyresrätt. Tagit körkort. Levt på studielån, brutit normer genom att avstå alkohol och kött och barn. Sommarjobbat och extra jobbat. Skrivit ledare, arbetat som lärare, suttit i ledningsgrupp på skola och varit generalsekreterare. Chefat över 25 personer. Har vänner/släkt med olika sjukdomar med hittills förskonad själv. Varit fritidspolitiker i sex år och heltidspolitiker i sex år. Varit sambo ett par gånger, levt med glatt hjärta och med krossat hjärta. Tränar hårt för hälsans skull eftersom min kropp älskar att lägga på sig fett. Läser massor av böcker. Allvarligt talat, förstår ni hur löjligt det här blir. Att jag ska legitimera mig genom att berätta sånt här. Återigen, ni tror väl inte att människor med politiska uppdrag har levt utan att ha levt?

Korkade är vi politiker också på olika sätt.

Min vice gruppledare i riksdagen, Berit Högman, skrev nyligen en statusuppdatering:

”Häromkvällen ringde en kvinna och råskällde i telefon. Mest upprörd var hon över att det finns statsråd som inte är högutbildade. Önskar att jag tagit hennes adress. Då skulle jag skicka den vetenskapliga studie jag nu läser som visar att svenska politiker är mer kompetenta än befolkningen i genomsnitt, att vi är representativa för befolkningen och att kompetens inte har med klass att göra. Viktigt för demokratin!”

HÄR är studien hon hänvisar till. Och det finns en längre variant på engelska. Här är en artikel om den. Utdrag ur den:

”Egenskaperna hos alla svenska politiker i alla kommunalval mellan 1982 och 2010 har kartlagts och studien har fått namnet Who becomes a politician? Där framträder en tydlig bild av svenska politiker som både intelligenta beslutsfattare och skickliga ledare. Jämfört med befolkningen i övrigt tillhör de den mest begåvade tredjedelen. Och ju högre upp i den politiska hierarkin desto mer kompetenta politiker.”

Tänker på ett tillfälle i höstas. Person i yttersta bekantskapskretsen hör av sig i en fråga. Jag svarar. Hen är inte nöjd. Jag skickar då länkar ett antal studier och andra dokument som bevisar det jag skrev. Personen fortsätter säga att jag har fel och att hen ”inte orkar läsa det jag skickar”. Varianter av det är inte ovanligt. Det är faktiskt under nivån av vad man kan kräva av varandra i ett upplyst land. Men jag förstår att det är förmätet att säga så, eftersom jag i min roll som politiker förväntas ta vilken skit (läs slöa påhopp på min person) som helst.

Jag skulle verkligen uppskatta att få prata om de politiska sakfrågorna istället för om mig och vad jag kan och inte kan. Det är hemskt märkligt, omöjligt, att behöva försvara sig själv utifrån ett slags diffust angrepp på att jag bara existerar och det är rätt provocerande när personer med tydligt bristande koll på hur saker i samhället fungerar tar sig friheten att kalla mig dum/korkad/idiot eller andra synonymer. I ett annat kommentarsfält när just ”du måste ju vara helt ointelligent” dök upp berättade jag att jag under hösten deltog i ett begåvningstest, det som används av psykologer, och det visade att jag var mer begåvad än 95 procent av befolkningen. Då fanns tydligen inte mer att säga, eftersom min begåvning var intressantare än den inledande frågeställningen.

Finns det inte politiker som är ”osmarta” då? Vad det nu är. Alltså, hela min massivt långa text handlar om att politiker är vanliga människor i en vanlig verklighet och jo, då finns också människor som kanske inte agerar eller beter sig på ett bra sätt. Visst gör det det. Men de utgör undantagen. Förstås. Det är också därför de får rubriker, för att det är avvikelser som hamnar i rubriker.

Låt mig avsluta med avvikelser och en annan syn på vad en del kräver av politiker. Det är Tomas Izaias Englund som skriver en ledartext om att ”vi behöver fler färgstarka politiker i riksdagen”. Som om politiken är en show, handlar om enstaka företrädare, om att stå ut, att stå över ett lag … Jo, tyvärr går det däråt med personval och andra inslag. Jag ogillar det. Laget är större än jaget. Det är inte så att en riksdagspolitikers insats för sin valkrets eller för sitt parti eller generellt hur bra den är kan utläsas ur några enkla parametrar. Det Tomas inte har en enda aning om är hur mycket arbete som görs av respektive ledamot i en riksdagsgrupp. Om han inte har mycket initierade källor, och det har han inte för då skulle han inte skriva den där texten på det där sättet. Journalister räknar sådant som går att räkna och låter påskina att det är hela bilden (ni vet, hur många motioner, tid i talarstolen, deltagande i voteringar). Men aldrig att de tittar på/frågar om hårt slit för partier i utredningsarbete, arbete i insynsråd, arbete med politikutveckling, arbete med omvärldsbevakning, kontakter med väljare eller annat som spelar avgörande roll.

Exempel: Jag har suttit i ett antal stora, viktiga utredningar under min tid i riksdagen. Lagt massor av tid och energi på det. Massor. En sådan sak syns aldrig i media hemma. Värt att tänka på.

Läsare, det här blev en lång text. Men verkligheten är sådan, den är lång!

håna

Helgen har börjat

För min del spenderas stordelen på Bommersvik. Sista steget på ledarutbildningen.

Just ikväll var det bara landningstid. Jag morsade på kamraterna, åt soppan och sedan gav jag mig iväg på promenad i kvällningen. Resultatet var solnedgångar, fångelsång, fågelungar, lera på skorna och slutligen klättring över bergshällarna i mörkdunklet med viss rädsla kring om det skulle sluta väl. Ensam i naturen, svårslaget.

kväll1 kväll2 kväll3

Det finns att göra i veckorna

riks1

Lite om vad som hänt i riksdagen i veckan.

Justitieutskottet hade debatt om brottsofferfrågor, mycket viktigt område. Min nye kollega Gustaf Lantz höll i den på sin tionde dag, där han ersätter en föräldraledig. Strongt. Han inledde så här:

”När jag arbetade på domstol fick jag se det som ofta döljs av både den som slår, och den som blir slagen. Det som annars bara anas. Kanske genom konstiga dunsar från lägenheten under, kanske genom ett par solglasögon en mulen dag.

Spruckna läppar, avslitna hårtussar, blod. Bilderna var bevis mot män som slagit kvinnor.

När rättegången ägde rum var blåmärkena borta men skadorna fanns kvar. Självkänslan hade inte läkt. Oron hade inte slutat mala. Barnen hade ofta sett och hört sånt som inga barn ska uppleva, och som inga människor glömmer.

Slagen hade riktats mot kvinnorna i deras hem, men samtidigt slagit fast en ordning som drabbar alla kvinnor. Dessa fega brott är den yttersta formen av maktobalans mellan kvinnor och män.

Slagen träffar oss alla, och är samtidigt allas vårt ansvar.
Samhället kan därför aldrig, aldrig, överhuvudtaget aldrig någonsin acceptera dessa brott.

Regeringens mål är därför glasklart – mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Punkt.”

Jag och kollegan Sultan lyssnade noga. Vi såg inte så här muntra ut hela tiden, eftersom ämnet inte tillåter det riktigt. Mitt hår var lite flurigt den dagen. Dags för frisör snart.

riks3

Det hölls en debatt om Kompletteringar av den tillfälliga lagen för uppehållstillstånd rörande studier på gymnasienivå” i onsdags morse. Jag gick dit direkt efter morgonmötet på justitiedepartementet och lyssnade.

Så här såg det ut. Inte  bildmässigt spännande. Men som jag konstaterat i dag, möten är inte det. Ändå läggs så många bilder upp på möten som knappast ger ett lockande intryck. Här bidrar jag. Det här är standard. När ett utskott debatterar sitter rödgröna ledamöter från utskottet på den vänstra sidan på halvcirklarna längst fram, de borgerliga på andra och SD längst bort på högra sidan. Vi som inte är närmast berört utskott (ett par stycken kanske varje debatt) sitter ofta på sin plats, vilket jag gjorde här.

riks2På torsdag, lunchtid, arrangerade socialdemokraterna i justitieutskottet ett kunskapsseminarium om polisen för de andra S-ledamöterna. Vi hade Mats Löfving och Krister Sandqvist från polisen hos oss. De talade om särskilt utsatta områden och polis i landsbygd. Lite motsatt problematik alltså. Vilket är ett bra exempel på den balans som polisen ständigt arbetar med. Glad att de tog sig tid att komma och träffa ledamöter som inte jobbar med polisfrågorna hela tiden, men är vetgiriga. Om två veckor kör vi detsamma med Kriminalvården!

Jag

riks4

Jag åkte hem efter voteringen på torsdagen, för hemma vill jag vara ibland. I morse tog jag 7:14-tåget tillbaka till Stockholm igen för att gå på Polisförbundets seminarium om framtidens polis. Det filmades och går att sePolisförbundet har tio punkter som de lyfter för en stärkt polisprofession. Anders Ygeman deltog.

riks5

När han kom in i rummet, han var sist, så stod Jan Björklund (L) och pratade. Han hade ett rätt flummigt och otydligt anförande, om ni frågar mig. Hur som helst. Följande hände:

riks6

Det var kul!