Författararkiv: Elin

Bättre för djuren, hurra!

I veckan presenterade regeringen sitt förslag till en mer modern djurskyddslag. Flera glädjande saker, bland annat det jag tidigare jobbat för, att inte elefanter ska vara tillåtna på cirkus.

 

Andra saker som jag jobbat med, registrering av katter och minkars väl och ve, har inte nått ändra fram. Skrivningarna kring de problemen handlar om att fortsätta utreda frågan. Bättre än inget alls.

Precis nyss kom beskedet om att i Norge ska man med förbud avveckla pälsdjursfarmning, ett resultat som kom ur en ny regeringsbildning. 2025 ska de sista farmerna bort. Goda nyheter. Väljer att se det som att allt är möjligt.

Att det finns efterfrågan på päls är ledsamt. Omodernt.

Museet en sväng

museum museum1

I går var jag och en vän på länsmuseet en sväng, ett av mina favoritställen i Gävle. Tycker moderna filter piffar upp en del av gamlingarna. Väldigt ofta betonas det som också är sant, att vi är väldigt mycket samma människor bara i olika tider. Så jag tänker att de hade tyckt att det var kul, de porträtterade.

När jag köpte en träningsbok

Helins bokhandel i Bollnäs (och andra butiker) hade fått sina fönsterslagna. Jag bestämde mig för att därför med hjälp av bekant köpa böcker därifrån. Jag kollade runt lite snabbt och köpte några på känn. Det här inlägget handlar om att ”känn” inte alltid är rätt grund.

Varför skulle jag köpa mitt livs första träningsbok? Jo, jag skulle påbörja en online-kurs i styrketräning efter nyår och tänkte att jag kunde boosta det.

Så jag såg den här ”Träning för latmaskar”, för det är ju jag. Men på något sätt missade jag att det handlade om en kille och hans flickvän mest. För när det är en träningsbok tror jag att det ska handla mest om träning. Bara faktiskt. Men nej.

Känn in Simon Sköld och Camilla Läckbergs vardag i myspysiga bilder.

simon1

Det var inte för att jag vill se någons bäbis som jag köpte den här. Jag ville inte ha någons sambo heller. Jag ville ha den här PTn och hans kunskaper.

Jag har nu tränat med PT till och från i snart sju år. Två olika. Jag har tränat tre-fem gånger i veckan. Jag har sprungit korta lopp och hade nog fortsatt med det om jag inte för 2,5 år sedan fick stora problem med hälsporre.

Jag kunde allt. Jag lärde mig inget nytt. Så har du verkligen aldrig tränat och dessutom gillar att se ”snygga” bilder på ett kändispar så kan du väl köpa den här. Eller för att stötta en lokal bokhandel då. Eftersom jag gjorde det som främsta syfte känner jag mig ändå nöjd.

simon2

Ja, i detta nu gör jag en ansiktsmask. Efter att ha gjort ett av passen för överkropp i styrkekursen. Hur går det med den då? Bra! Jag har gjort allt jag ska. Tänkte först när jag tittade på de olika passen: Det här blir en bit kaka! Det var det väl också (utom armhävningar), men det gav ju vansinnig träningsvärk ändå.

Någon sur gubbe som läser kanske tänker: Men om du tränar du mycket, varför har du fett på kroppen då? Svaret är att jag också äter ganska mycket. Det är den ekvationen.

 

En typisk måndag

En dag av interna möten!

Förmiddag med mina bänkkamrater, snack om förhållningssätt på våren och i skarp valrörelse.

Eftermiddag med partikamrater från grannkommun, om politiska frågor vi har gemensamt och också om valet.

Kväll med arbetarekommunens VU. Ungefär samma tema. Skrattade mycket!

Nu mejlar jag. Det blir alltid mejl att skriva efteråt.

Valarbetet är igång

jobbat

I dag har jag ägnat mig åt informationsinhämtande inför valarbetet. Personerna på bilden är andra Gävlesossar som var på samma grej, i olika roller. Rummet var fullt med folk från hela länet. Efteråt mötte jag med min valledarkollega och jobbade vidare med strategierna. Gick hem och gjorde det vanliga söndagskvällsarbetet. Planera som kommer, svara på mejl som kommit under helgen och skicka iväg några jag hoppas på snabba svar på.
Det var den här söndagen det! Nu övergår jag till Roslingbiografin jag började med i natt. Gillar den mycket.

Duktiga flickors revansch

duktiga-flickors-revanschI går läste jag min riksdagskollega Birgitta Ohlssons bok som kom ut förra året. Den tycker jag alla duktiga ska läsa.  Inte för att man prompt är överens om alla analyser. Här är en recension som är kritisk. Däremot för anekdoterna. Det finns historier att relatera till helg enkelt utifrån de vardagssituationer hon berättar om.

Plötsligt påminns jag om sådant som legat i  arkiven, som har med det här att göra.

Vi är några politiker som får ut ett formulär där man ska fylla i saker om oss själva. Bland annat ska man speca sin högre utbildning. Jag börjar skriva upp program/kurser och poäng jag har. Det blir en skaplig lista. Han tittar på den och säger att det där väl var lite väl mycket. Att jag bara behöver ta med det viktigaste. Han hade själv inte så mycket att komma med … Det måste man inte, men det man har det har man. Jag i det fallet då.

För länge sedan var jag tillsammans med en kille i samband med studenten. Hans betyg var inte så bra, men innehöll några toppar. Mina betyg var inte sensationella men stabilt över snittet på det mesta. Han berättade för mig att hans betyg ändå var bättre än mina eftersom hans visade var han hade sina specialkunskaper. Underförstått att jag inte hade några.

En kille jag var ihop med och jag pratade pengar. Det här var innan jag var riksdagsledamot. Han var nöjd och sade att det kunde jag också vara även om jag inte tjänade lika mycket. Jag sa att jag tjänade mer. Det slutade med att vi tittade på de senaste deklarationerna, och jag hade rätt. Vilket jag visste. Då blev det sura miner. Jag trodde det var på skoj men det var det inte.

Någon gång på högstadiet får vi tillbaka ett prov. Det brukade gå ganska bra för mig på dom, särskilt i vissa ämnen. En bekant hade inte haft samma ”tur”. Men istället för att säga grattis eller något sådant mulnade hon och berättade att hon i alla fall var bättre än mig på att bli tillsammans med killar. Det var absolut sant, men knappast relevant.

De här exemplen är varianter som passar in i de storys som Ohlsson berättar utifrån sig själv eller sitt umgänge.

Vad gäller politiken är vi utifrån övertygelse mer eller mindre överens, men för mig är inte politik bokens storhet, utan påminnelsen om att goda resultat sällan beror på tur.

Om jag ändå ska säga nåt om politiken och synen så betonar hon gång på gång att det är individer som gör skillnad när de skapar nytt. Men hon skriver också det som jag tycker är viktigt, det vill säga att hon duktiga flickor går ihop blir de ostoppbara.

Det är grunden i min politik. Många tillsammans som vill samma sak …

Bröd till änderna

Min rutin är att allt bröd som blivit för hårt eller för mycket av något annat eller bara över och kommer aldrig att användas spar jag alltid längst ner i min frys.

Ett par tillfällen om år tömmer jag och matar Gävles änder med. De är så bulliga och gulliga.

 

Skit i normen om du vill!

Snurrade runt i Sveriges Radios app för att lyssna på något. Mina två stående i veckan är Stil och Plånboken. Därefter blir det lite Medierna, Filosofiska rummet, Kaliber och dokumentärer.

I går provade jag Kropp & Själ, och ett program om ”Den nöjda singeln”. Det var jättebra!

Det här är inget inlägg för att man borde göra si eller så. Det handlar om att göra precis som man vill. Det kan verka enkelt och självklart. Det är det inte. Normen om att man ska vara två tillsammans och att man till exempel ska vilja ha barn är superstark. Lever man utanför den är det svårt att se. Ingenting i sociala medier eller det allmänna skvallret får sådan uppmärksamhet som sådant som har med detta att göra. Förlovningar, bröllop, barnalstrande … Like, like, like!

Det är lätt att tro att man är ensam om att inte välja normpaketet. Det är man inte. Men det finns inga starka markörer som får uppmärksamhet så att man känner att det finns fler som en själv. Hur manifesterar man att man bor ensam och är glad över det utan att det verkar patetiskt? Hur säger man att man är nöjd med att inte vara i en fast relation? Det går inte. Yppas något sådant så tror folk ändå att man ljuger och egentligen är ledsen … Mycket om det i programmet.

Vänner som jag har vittnar om detta hela tiden. Hur de på släktträffar får svara på frågor om de träffat någon än (som om det är självklart att de vill), hur de får höra att den biologiska klockan tickar och att det väl ändå inte är för sent (som om man brydde sig).

Det svåra är egentligen inte att leva utanför normen. Det svåra är att andra, medvetna eller omedvetna tvåsamhetsvurmare, ska ge fan i det. För som sagt, det finns inget man kan göra eller säga för att de ska förstå att det är precis som det ska vara. Säger man nåt är det inte värt något, eftersom de VEEET att allt man vill är att gifta sig och köpa hur.

Att prata till normfrälsta är ofta svårt, men det går ju att nöta in så förstår de efter hand. Så jag tänker att jag främst riktar mig till alla som lever glada på ett sätt som tyvärr inte passar omgivningen, ge fan i vad andra tycker. Svara till och med spydigt. Det får man.

Även om främst äldre damer blir djupt kränkta av det, eftersom de tycker sig veta det mesta om vad man borde. OBS! Inte alla äldre damer …

Vill också rekommendera två avsnitt av Stil på samma tema. Ett. Två. Också mycket bra. En del överlappande, men det gör inget när man dyker i ämnet.

Vem bryr sig om de ensamma som försvinner?

BO

Omslaget på BO:s rapport

”Sedan 2014 har drygt 1 700 ensamkommande barn försvunnit. Vi vet fortfarande inte var mer än 1 400 av dem är eller vad som hänt dem. ”

Det slås fast i en rapport från Barnombudsmannen som släpptes i början av december.

I rapporten finns en intervju med Christian Frödén, gruppchef för Ensamkommandegruppen hos gränspolisen. Han arbetar i Stockholms riskmiljöer med ensamkommande unga.

”18-årsdagen och avslag på asylansökan är kritiska moment för många. Hur märker du av det?
– Väldigt tydligt – ofta så drar de ju då. I den afghanska gruppen märks det tydligt för de har ingenstans att ta vä­gen, tycker de själva. De har inte erfarenheten av det egna resandet. De går in i en psykisk ohälsa och där finns nästan alltid drogerna med som en självmedicinering eller flykt. Vi har väldigt många killar som börjar använda tung narkotika i stor omfattning, knutet till en oerhört lång asylprocess och till 18-årsdagen. Så är det definitivt!”

Länsstyrelsen i Stockholm har tidigare redovisat ett regeringsuppdrag med vad de föreslår för att minska problemet.

Den rapporten är värd all läsning den kan få. Det finns flera förslag som alla är viktiga. Här är två.

 # Följ upp och gör en barnkonsekvensanalys av lagändringarna i lag om tillfälliga begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (2016:752) samt lag om mottagande av asylsökande m.fl. (1994:137). Barnkonsekvensanalysen bör vara vägledande i hur lagstiftningen utformas framöver och vad som händer med den tillfälliga lagstiftningen efter att tre år har löpt ut.

# Uppdra Migrationsverket att skyndsamt kartlägga förekomsten av psykisk ohälsa, suicidförsök och suicid bland ensamkommande barn i asylprocessen. Kartlägg hur dessa ärenden hanterats och vad som eventuellt kan utläsas från befintlig statistik, så som kön, nationalitet och ålder. Efter en initial kartläggning bör lämplig myndighet, till exempel Migrationsverket eller Socialstyrelsen, få i uppdrag att regelbundet överlämna lägesrapporter till regeringen.

Innan släppet av BO:s rapport bjöds jag och ett gäng andra riksdagsledamöter in till ett församtal där det redogjordes för de stora dragen utan att presentera slutprodukten.

Jag sa då det jag skriver nu: Det är naturligtvis viktigt att vidta alla de här åtgärderna och kanske ännu fler. Men vi kommer inte ifrån grundproblematiken, som handlar om rädslan för att få ett avslag och rädslan för att utvisas till ett land där man saknar alla livschanser. Åtminstone upplever man det så även om Migrationsverket hittar luckor av ”säkerhet” i mycket hårt drabbade länder.

Om alla dessa punkter genomförs är det bra. Mycket troligt underlättar det både vad gäller att barn försvinner och kanske också gällande deras mående. Vi kommer aldrig, aldrig runt att det handlar om livrädda barn och unga som är ensamma i ett främmande land.

När vi inte tänker erbjuda dem trygghet och framtidshopp och de inte ser det som ett alternativ att återvända till en krigszon eller evig förföljelse kommer de att välja ett liv på gatan. Vi kan tycka att det är svårt att förstå. Det är för att vi inte förstått deras situation. Lyssnar vi kanske det är lättare.

Samtidigt vill vi undvika parallellsamhällen i Sverige.

Men just nu skapar vi exakt det. På grund av all skit som framkommer i de här rapporterna. Vi måste göra bättre. För de ungas skull förstås, men också för vår egen skull. Eller är det så jävla illa att det som påstås i rapporterna, att vi ju inte eftersöker de unga, för att vi egentligen inte bryr oss?

Det är inte det Sverige jag vill ha. Det är ett ovärdigt Sverige. Ett inhumant Sverige.

(Vet ni hur många ensamkommande unga som försökte ta sitt liv och hur många som lyckades under 2017?)