Jag visar de böcker jag köpte tidigare i veckan. Blandat tema men hållbarhet och därmed humanism är en röd tråd.
Böcker. Största nöjet.
Författararkiv: Elin
Spindelvännen
Var ute igår kväll för att säga hej till några av de vi delar planet med.
De liksom kråmade sig för solen
Att reklamera, det är viktigt
I augusti var vi ett gäng som hade köpt biljetter till en ”endagsfestival” med Robyn som huvudnummer, men där aktiviteter runt om , som mat, marknadsfördes hårt.
Man kan säga att det blev kaos med otroligt långa köer osv.
Jag tog dagen efter kontakt med arrangörerna och meddelade missnöje. De medgav till mig, liksom i sitt Facebook-evenemang att det inte riktigt blev som de tänkte.
Hur som skulle de kompensera oss, men det uteblev. Jag valde då att anmäla till ARN, Allmänna reklamationsnämnden. Det kan man göra om man själv först haft kontakt med den som sålt varan/tjänsten man är missnöjd med, och inte nåt någon bra överenskommelse.
Nyligen kom beskedet. Woha Dad som arrangerade ska betala tillbaka ungefär 1/3 av biljettkostnaden till mig och mina fem kompisar. Det har de också gjort.
Vill med det uppmana alla till att vara aktiva konsumenter och alltid säga till när man inte är nöjd med det man fått.
Jag tycker mycket om Setterlind
Baka de här!
Inte världens mest välkomponerade bild med kakor i lysrörsljus. Men jag vill ändå berätta att jag häromkvällen gjorde supersupergoda cookies. Den sortens kaka var mer i ropet för något decennium sedan och har fallit i glömska lite. Det är synd för den förtjänar bättre.
Ganska liten insats för bra utfall.
Kakorna sväller verkligen så jag tryckte ut fyra handflatsstora per plåt bara.
Frimärken är kärlek
Jag är absolut ingen samlare. Har inte varit. Tänker inte bli.
Min kärlek till frimärken är närbesläktad med toapapper, jag känner mig rik när jag har det hemma. Eftersom jag haft många fantastiska brevvänner genom åren har det gått åt många frimärken och många födelsedagar har jag fått sådana i present. Efter att ha önskat mig det.
Det är någonting med hela grejen med att skicka brev. Att en fysisk grej med ett porto på nästan magiskt kan förflytta sig till en annan person långt borta. Den får något som varit hos mig. Det har hänt att jag pussat med läppstift på. Det är ord med härligt innehåll, det är omtanke och man kan skicka med små, roliga saker.
Jag tycker väldigt mycket om att skriva och komponera ihop brevet. Välja brevpapper eller göra något själv av pysselgrejer som jag tänker kan passa. Eller bara ett kort. Köper ofta kort när jag reser. Den som får det blir nästan alltid glad och jag känner mig lite som tomten när jag stoppar grejerna på lådan. I år hann jag ju tack vare Corona tom fixa ihop några påskkort.
Jag blir förstås också väldigt glad när jag får unika saker skickade till mig, men det är en annan sak. Man ger heller inget för att man förväntar sig att få tillbaka.
Tidigare i veckan kom ett kort från mamma med en medföljande teckning från ett barn. Då blev jag toppenglad. Jag tror det hände 2012 sist och då skickade hon en hel T-shirt till mig.
Frimärken. Jag har alltid sådana hemma. Och en karta i kalendern för att kunna skicka något från riksdagen eller ”on the go”.
Men nu har jag börjat följa konton på insta som är kombos av snygga brev/konst och så. Och inser att mina brev blir ofantligt mycket roligare om det är fler frimärken.
Jag har alltså köpt så kallade postfriska frimärken säljare på Tradera. Somliga urgamla. Vi är nere på femöresnivå.
Det är en riktig glädje att packa upp nya gamla frimärken. Men nu kan man säga att jag har köpstopp. Eller har jag det?
Vilket fick mig att tänka på den här reklamen som jag fotade av. Den är direkt riktad till en sådan som mig. Precis så funkar jag. Kanske särskilt gällande djur. Men tydligen också frimärken.
Det känns som om jag har porton för tusen år nu. Det stämmer inte riktigt, men det är kul. Några gillar kungahuset och de får sådana. Min moster fick bara hästar på sitt påskkort. Mormor fick med motiv av Hilding Mickelsson för honom är vi släkt med. Det är kul helt enkelt.
Men jag inser också att standardkuvert nästan blir för små när man är nere på under kronan på alla frimärken. Nåja. Det är sådant jag pysslar med på lediga stunder.
Har en vän som är samlare. På riktigt samlare. Jag passar mig noga för att hamna där. En missbrukspersonlighet som jag ska inte samla på saker.
Det är mycket sånt här
Där jag är verksam så har man nu kommit igång väldigt bra med digitala lösningar, ibland också telefonmöten. Det rullar på bra! Så klart är det inte optimalt för alla typer av samtal, men för många möten funkar det väldigt bra.
I kväll har jag tillsammans med några kamrater testkört ett mötesredskap som är nytt för mig för att kunna rulla igång lite studiecirklar. Det gick halvbra säger jag. Halvbra. Med potential om man ändå ska vara positiv.
Många timmar med lurar och skärm blev det i dag. Ibland när det är av karaktären att jag mest ska lyssna och ta in information, kan jag göra något enkelt samtidigt. I dag testade jag akvarell för första gången sedan gymnasiet ungefär. Alstren ser ut som något gjord av någon på lågstadiet dock. Men det gör inget.
Hoppas det går bra för er med digitala möten.
De är fina de här
Det har blivit vädigt många promenader i påsk. Och på ställen i Gävle där jag tidigare inte varit. För jag följde förstås rekommendationerna och åkte inte norrut till familj och släkt i påsk. Jättetråkigt. Trösten är att det finns många fler blåsippor att spana på här i södra delen av länet.
Jag brister i bildning! Men påsk blir det ändå
Det inser jag varje dag. Först i år har jag lärt mig att den här veckan tydligen heter ”Stilla veckan”. En lugn nedtrappning mot påsk gissar jag.
Påsken är en högtid som helt saknar krav för mig. Eller tradition.
Jag gör därför lite vad jag känner för. Just i år har jag skapat några enkla påskkort, ätit en bakelse och hängt upp lite gulligt pynt. Inte så tokigt.
Ser framför mig en påskafton med ett särskilt godis jag gillar och naturen. Vi får se.
