I går lackade Peter Hultqvist ur och visade genuin ilska i en debatt med Åkesson i Aktuellt. På sätt och vis befriande! För det var långt ifrån hur vi vanligen tränas i att bete oss. men så blev det liksom äkta också.
Gällande den debatten annars så är mina reflektioner om Åkesson följande:
a) Han fortsätter låtsas som att han inte förstår hur uttryck om grisar används och vad de står för. Och får heller ingen fråga om just det.
b) Han säger att Hultqvist bara är orolig för att bli av med sin roll som försvarsminister. Det var nästan lika töntigt som a). Ja, det finns människor som identifierar sig med sitt politiska uppdrag och har svårt att släppa det. Jag har ALDRIG uppfattat Peter Hultqvist som en sådan. Han håller ideologin främst, hur vi bygger ett gott inkluderande tryggt samhälle för alla. Han har en ministerpost nu. Det är inte det viktiga för honom. Löjligt påstående.
Så jag tillät mig att bli arg också i dag. I skrift. I en grupp på nätet där vi resonerade om privatekonomi apropå Lyxfällan. Jag hade skrivit en kommentar om bilar, att jag inte kan förstå detta med att en specifik bil kan vara så viktig för någon och att jag inte kan identifiera mig med att ha så starka känslor för en sådan att man vägrar sälja den fast det skulle förbättra livet.
I en annan tråd under detta berättade jag en grej om kreditgivningsbolag och att jag i mitt politiska uppdrag ibland träffar representanter för dom.
Givetvis är det en man som vill hugga på detta. Han har sett att jag är politiker. Han har sett att jag själv säger att jag inte förstår detta med bilarnas viktighet. På det drar han slutsatsen att jag har empatiska problem lite mer sådär generellt. Och misstänkliggör överlag min förmåga att ”känna med människor”. För att jag är en ”typisk politiker”.
Jag svarade helt ogenomtänkt därför:
Jag har varit politiskt förtroendevald ganska länge. Lika länge har främst män tagit sig rätten att utifrån det prata om min person utifrån minst lilla. Sprida grava osanningar om mig. Gjort vad de kunnat för att få mig att framstå som en genuint dålig person. För jag är ju ändå en offentlig person …
Att tro att du på ett seriöst sätt kan göra en god och pricksäker analys av vem jag är utifrån några meningar som du hakat upp dig på där jag dessutom håller med om jag fattar att en blind fläck är en blind fläck är just en blind fläck. Det går att skoja om. Men inte du. Du ska direkt trycka till mig. Med ett leende.
Hur ska några vilja ha politiska uppdrag när man ska behöva ta skit hela tiden. Har inga problem när folk vill diskutera den politik jag driver. De politiska ställningstaganden jag står för. Men det här, att ta sig rätten att gegga med vem jag är baserat på nada. Det är nåt galet med det. Obehagligt.
Tycker du att jag är hård i det? Kanske. Men du är inte den enda. Du är bara en av alla som tror att du vet något om mig. Hade du menat väl, hade du verkligen undrat om vad jag tycker om något. Eller hur jag känner för människor med sjavig privatekonomi och hur jag jobbar med insolvensfrågor, då hade ett PM eller mejl varit något. Nu vill du smutskasta mig. Och tycker du har rätten. Fult.
Men det är precis så jag känner. Och jag orkar faktiskt inte alltid stryka medhårs fast det förväntas av mig FÖR JAG ÄR JU POLITIKER.
