Eller RIFO som det förkortas. Den verksamheten har gett mig många tillfällen att lära mig mer under mina riksdagsår. Blandade ämnen! Forskare berättar för oss vad de ser.

Den här veckan har det varit två seminarier som jag varit på.

I går handlade det om brottsutvecklingen. Jerzy Sarnecki och Amir Rostami talade om en antologi som de tillsammans med 20 andra släppt. ”Det svenska tillståndet, en antologi om brottsutvecklingen i Sverige.” Den går igenom olika brottsområden och sammanfattningen är ungefär ”en del brott har ökat, en del har minskat”. Jag ska verkligen läsa boken, är särskilt nyfiken på kapitlet om sexualbrott som bryter ner och gör jämförelsen mellan länder som många gör på ett skevt sätt. Väldigt enkelt, i Sverige är väldigt många fler handlingar kriminaliserade än i andra länder. Vanskligt att jämföra då.

I kväll har det handlat om ett antal olika forskare som talar om klimatet utifrån olika aspekter. Skogen. Industrin. Elen. Maten. Här summerar jag: Vi är rätt körda utifrån att vår omställningstakt är alldeles för låg.

Jag tycker det svider. Kliar. Vad håller vi på med? Jag säger som en av forskarna: ”Jag kan kommentera det, men jag har inte svaret”.

Min kommentar är främst: Hur ska vi kunna berätta för yngre generationer om varför vi gjorde så lite? Vad ska vårt försvar vara?

Tur att det finns en liten vana efter pandemin att allt inte blir som man tänker sig. Jag såg framför mig många dagar i Norrala, hemhemma. Andras sjukdom satte stopp för detta och istället blev det bara slutet på påsken där. Å andra sidan blev det väldigt intensivt och bra. Fantastiskt väder. Inte för varmt, inte för kallt. Alltså Elin-väder.

I fredags var jag i Hälsingland ändå, hos en syster och hennes barn. Ett av dem målade så fina naglar på mig som ni ser på bilden med blomman. Det var fint.

I övrigt har jag varit på den egna uteplatsen, sprungit, promenerat, läst. Den älskade har varit upptagen av arbete, tyvärr men begripligt. Det har funnits choklad. Jag kan alltså egentligen inte klaga.

Självklart har jag följt allt jag kunnat kring det som hänt kring dansken och brännande av heliga böcker. Ytterligare en gång jag absolut skulle kunna formulera en hel del att säga om det, men vill invänta tills vi har mer fakta på bordet.

Jag har tre enkla saker att säga. Det ena är att bara ett arsel finner nöje i att provocera andras religion. Det andra är att bara rövhattar svarar på en uppenbar provokation med våld.

Men nu är det ju inte ens säkert att våldet beror på detta. Så min tredje grej är väl att jag som de allra flesta andra undrar när våld ska sluta ses som lösningen på någonting. Är inte förvånad över att det är unga män som rapporteras ha deltagit i våldet.

Nu är det kväll innan arbetsveckan drar igång. Jag gör det jag brukar. Kollar igenom vad som ska hända. Hör av mig till de som behöver dubbelkollas med om saker. Inser att det inte är så många veckor kvar för mig i Stockholm. Men jag ska jobba på förstås, som man alltid gör med det man fått förtroende att göra!

Jag jobbar också lite med den vigsel jag ska hålla med två vänner som ska gifta sig om två veckor. Det blir roligt.

Jag har jobbat med lite blandat i Gävle och det känns allmänt okej. Efter en hel helg med kursande ihop med andra sossar i både Stockholm och Gävle.

Det är väldigt många ”smågrejer” att hålla koll på just nu och jag lever med känslan av att någon kanske rinner mellan fingrarna och det känns inte så skönt.

Gårdagskvällen avslutades med middag och bowling med vänner, ett bra sätt att ladda upp för den här dagen. En hade fyllt år och det är ju roligt att uppmärksamma!

Ser fram emot luncher med vänner och ett redigt påskfirande. Dvs göra inget.

Det var ett av de slappaste inlägg jag skrivit inser jag. Men va fan. Jag och en djuplodande analys av Ukraina och försvarsallianser, skulle ni orka?

På lördagen gick jag upp klockan sex. Dags att åka till Stockholm för möte med förbundsstyrelsen för HBT-Socialdemokraterna. Jag kom hem till Gävle igen så att jag precis hann bli upplockad och åka iväg till en kompis och se mellon.

Har jag några känslor för mellom? Inte jättestora. Men det är lagom kul. Lätt att kommentera kläder, rangordna, tippa i appen. Äta saker! Skratta.

Tack till Fanny för goda snittar. Och fina glasunderlägg.

I dag är det söndag och då var det upp igen, om än inte i ottan. I dag är det dag två på helg tre i vår socialdemokratiska ledarskapsutbildning. Ett gäng politiska intresserade som tar av sin fritid, åker ifrån sina barn en söndag, för att utbilda sig för att vara beredd att ta uppdrag. Så som några (helst många) ska göra i ett demokratiskt land.

I dag har vi besök av Ellinor som pratar om ledarskap i folkrörelse.

Efter det är det arbetarekommunens årsmöte. Eftersom det är valår ska vi både fastställa det politiska valprogrammet och sätta listan till fullmäktige.

Helgen känns proppfull! Och rolig. Och så inser jag att innan pandemin var det så här nästan hela tiden. Uppbokat! Sossigt! Demokratiarbete!

Och han var väldigt liten.

Det viktigaste som hände den här veckan var att vi höll mormors begravning. Det var vackert och ljust och solen sken in genom kyrkfönstret på mitt ansikte.

Blommorna vi valt var så passande. Blommorna andra skickat var så fina. Prästen pratade så bra. Vi grät. Vi skrattade lite.

Efteråt bar vi ut alla blommor till morfars grav där mormor också ska vara. Det blev väldigt vackert mot snön.

Sedan gjorde vi det mormor ville, vi åt någonting riktigt gott. Från gästgiveriet hade jag den här utsikten genom fönstret när solen gick ner.

Vi var där länge. Åt fantastiskt gott och var tillsammans. Jag var så glad åt släktens två yngsta som verkligen firade livet hela tiden genom att använda det till fullo.

Morgonen efter vaknade jag lättad. Det finns väl en anledning till att de flesta kulturer har någon slags ritual där man tar farväl. Men. Det kommer ju ändå inte att hända på riktigt, för mormor är med oss hela tiden.

I morgon har hon varit död en månad. Det är helt obegripligt. Att vi ändå manövrerat oss.

Alla som ordnat med begravningen hade valt så bra saker. Det kändes så fint.

Det är allvar nu. Nu är det tid för Sverige att samla sig. I solidaritet med Ukrainas folk. Till försvar av demokrati och frihet. För hela Europas säkerhet.Det krävs insatser inom tre områden

• Sanktioner mot Ryssland• Stöd till Ukraina • Att stärka Sverige

Statsminister Magdalena Andersson höll ett tydligt tal igår. Det kan du se i efterhand på regeringens hemsida eller på SVT Play. Gör det, för det sägs viktiga saker. Bland annat att det här kommer att få påverkan på oss i Sverige. En del kan vi förutse. En del inte.

Det måste vi förbereda oss på. Jag tror många känner sig jag, vad kan vi göra? Kanske en viss hjälplöshet.

Några saker för att ha någon kontroll är att förbereda sig för en kris. Bra instruktioner finns.

Dela inget som du inte vet är sant. Men håll dig uppdaterad. Skänk pengar om du kan. Hörsamma insamlingsupprop av annat om du kan.

För mig är det självklart att de som flyr undan krig och förföljelse ska ha rätt att hitta trygghet på ett annat ställe. Det stället kan vara Sverige.

Jag vet inte varför algoritmerna plötsligt visar mig en massa annonser för en förmedling av sierskor. Jag har inte googlat kristall, silvervatten eller aura.

Men förstås kan jag inte låta bli att kika på annonserna, för sådan är jag.

Jag blir så provocerad av allt vad de utlovar. Mot en kostnad förstås. Sådana fina saker som rena spekulationer måste man ta betalt för. Ordentligt.

Så jag mejlade ändå för att fråga om rätten att reklamera.

Svar kom.

”Hej Elin!
Tack för ditt mejl.

Då skriver du till oss och berättar vad som hänt, vem du pratat med, och när samtalet var.
Vi kontaktar sedan den du pratat med för att få en bild av händelsen och sedan, i de allra flesta fall,
återbetalar vi summan.
Det viktiga för oss är att du är nöjd.

Vem pratade du med som inte levde upp till din förväntan?

Vänligen,
Glenn”

Glenn! Jag ringde lyckligtvis ingen! Noterar också betalningsmodeller som knyter upp människor på spännande vis. Man kan tanka på ett kort osv.

Varför är det ens tillåtet att få sälja sådana här ”tjänster”? Någon lagstiftare borde verkligen driva detta. Men okej, just nu är vi upptagna av ett vidrigt krig.

Trots att vi sett åt vilket håll det barkat har jag tänkt, nej, men det ordnar sig nog.

Men det ordnar sig ju inte. I morse vaknade vi med vetskapen om att Ukraina är attackerat och Nato säger nu: Freden på vår kontinent har krossats.

Jag är ingen utrikespolitiker av rang. Min hållning är att de allra flesta människor över hela jorden tänker som de flesta jag känner runt mig. Man vill ha lugn, trygghet och frihet och känna framtidshopp för sina barn.

Ingen vill behöva skydda sina barn från bomber.

Det är svårt att känna annat än ilska och frustration, samtidigt som det hjälper exakt ingen. Faktum är, jag vet inte vad jag ska göra som hjälper i den här situationen.

En vecka har hon nu inte längre funnits med oss. Konstigt, för hon har varit här alltid. Det känns svårt med sådant där vackert som ”hon har det bättre där hon är nu” eller sådär. För jag vet inte var hon är nu. Hon är bara borta. Hon är inte. Det är en väldigt märklig grej efter att ha varit så väldigt mycket innan.

En liten tid innan jul blev mormor sjuk. Hon hade precis fyllt 89. Min mamma och min moster gjorde ett fantastiskt arbete med att ta hand om henne och ordna med allt praktiskt för att hon skulle få en okej tillvaro när benen inte bar så mycket som de alltid gjort innan. Mormor var en sådan person som alltid hade saker på gång. Större och mindre projekt. Kvällarna i fåtöljen framför soffan visst, men annars. Saker att göra. Något lugnare saker med åren förstås. Men ändå. Hon var igång efter förmåga.

Kanske trodde vi att vi skulle förlora henne där, men hon stabiliserade sig ändå. Med bättre och sämre dagar. Vi hade en fin julafton där vi turades om att vara hos henne. Jag och mamma var där på julaftonskvällen och mamma stannade över natten. Hon fick sina paket. Hon gillade verkligen paket. Jag gav användbara krämer, vilket är lite standard. Något finare än vanliga märken från matvarubutiken (som inte behöver vara sämre, men inte så kul som julklapp). Hon åt julmat och tyckte särskilt om fisken.

Dagen efter vaknade jag lite krasslig och åkte tillbaka till Gävle men åkte först förbi för att lämna mer fisk. Gällde att passa på. Allt upplevde hon inte precis som gott. Julkakorna gick också i.

På nyårsafton ringde jag henne som vanligt efter tolvslaget. Det är tradition. Jag ringer alltid.

När jag vaknade i måndags morse hade jag två missade samtal från min mamma. Då visste jag. Mamma ringer inte på morgonen och två gånger om inget hänt. Jag minns inte riktigt vad hon sa, men jag tror det var -Nu är det slut med mamma. I mitt minne sa hon i alla fall det och det spelar ingen roll.

Varför skrev jag att mormor var dålig sedan innan. Såklart för att det ändå gett oss en mental beredskap. Och då ska ni ändå veta att mormor skojat om sin bortgång i 20 plus år. Lika länge har jag varit rädd för det där beskedet och tänkt att det kommer bli så väldigt hemskt.

Det är klart det är hemskt. Alla som förlorat någon som varit viktig för dom vet det.

Det här är ingen gång det i en dödsannons behöver stå Varför?. Vi förstår varför.

Det bästa hade förstås varit om hon varit pigg som en nötkärna tills hon blev hundra. Det är få förunnat. Nötkärneriet var passerat redan med KOL och pacemaker. (RÖK INTE!, Hon slutade för ungefär 15 år sedan när hon fick en hjärtinfarkt)

Men tänk om det blivit så att hon istället för att hon dött blivit medvetslös och uppkopplad i någon apparat. Det händer människor hela tiden. Det hade hon inte velat. Det är jag så glad att hon slipper och att vi slipper.

Jag ansökte just om kvittning/ledighet för att kunna delta på begravningen. Det kändes konstigt att skriva att jag behöver vara ledig för att min mormor ska begravas. Det kändes mycket märkligt att se utkastet till hennes dödsannons. Och så går det inte att resonera med henne om den blev passande och bra?!

Här är texten jag skrev på Facebook:

”I hela mitt liv har jag haft den bästa mormor jag kunnat önska mig. Nu ska jag och vi fortsätta utan henne. Jag har svårt att föreställa mig hur det ska bli. Hon har alltid ställt upp. Alltid varit trevligt nyfiken. Alltid haft ett råd om man bett om ett. Även om hon skulle ha fyllt 90 senare i år har hon aldrig stagnerat, aldrig hänfallit åt något konservativt och sagt att det var bättre förr. Velat få nymodigheter förklarat för sig. Gick en datorkurs när det var aktuellt. Intresserad av vad vi sysslar med och uppskattat att träffa mina vänner. Alltid haft något på lager ”att tugga på”. Någon kaka hon gjort. Förstås alltid misslyckad enligt henne. Årets motorkvinna i Söderhamn ett år för länge sedan. Var kommunens första kvinnliga busschaufför (om jag förstått det rätt). En bilkårist i många år. Gjort den godaste knäcken, kongresserna och pannkakorna. I påskas fick hon åka Tesla. ”Kör fort nu!” sa hon till Andreas som körde. Med tillägget ”Elin är inte rädd för något men det är hon rädd för”. Stämmer. Hon har levt i en annan tid. Mindes sitt livs första apelsin. Mindes kriget. Tyckte inte om skolan och vägrade byta kommun när det skulle göra att hon skulle behöva gå år sju. Bodde kvar inneboende i Rengsjö för att kunna sluta efter sexan. Däremot väldigt stolt när det gick bra för oss i skolan. Hon hade en fantastisk handstil men när det skulle vara fint en slags enklare superfina bokstäver. Den snirkliga handstilen fick vara till handlingslistor mm. Pratade Rengsjömål när hon träffade någon från hembygden som också behärskade det. Av henne tror jag jag fått med mig en driftighet, en läggning att fixa med grejer sena kvällar och nätter, fördomsfrihet, nyfikenhet, humor (om vi får säga det själva) och alltid redo för en skojig utflykt helst med något ätbart. Alla våra olika sorters kalas! Mormor var där! Första decenniet med ett silverbestick. Jag är så tacksam över att ha fått ha henne. Att vi har fått ha henne.”

Statistiskt sett blir jag ungefär så gammal som jag är nu. Då blir jag typ som hon. Då kommer jag att ha haft en sådan mormor i halva mitt liv och resten av halvan som de bästa av minnen. Mer kan man nog inte begära ändå.

Det är väldigt svårt att skriva den här texten och skriva om henne i dåtid. För hon kommer alltid att kännas som nutid.

De där krämerna hon fick i julklapp hann hon inte använda så de har jag fått tillbaka. Ytterligare en grej som blir så konstigt.

Men jag tror det svåraste kommer sedan. När det märks i vardagen att hon inte är där. När hämtning av henne till kalas inte behöver planeras in, eller inget besök. När jag inte ska skicka vykort till henne när jag är utepå eller när jag slutar lägga saker på minnet som jag ska berätta om när jag ringer.

Det blir svårt.