Författararkiv: Elin

Kämpa för alla könen

Fick på självaste julaftonen mejlet som följer nedan. Från en kille som läst min motion som handlar om att även pappor ska kunna begära faderskapstest om de tror att de är far till ett kommande barn.

Hej!

Jag har suttit i flera veckor och gjort lite forskning kring faderskap och förhållandet som barnet har till sin far.Jag blev då djupt chockad att se att vi fortfarande inte gör så stora framgångar när det gäller jämställdhet mellan könen. Jag tror att många män tycker att vi inte för fram våran röst, upplever man som man idag att det finns diskriminering så är det otroligt svårt att uttrycka detta utan att man blir kallad anti-feminist eller att man vill ta ifrån kvinnor sina rättigheter, det känns därför otroligt skönt att veta att det finns någon i riksdagen som dig, som faktiskt verkar inse att det finns diskriminering från båda håll. (faderskapstestet, automatisk gemensam vårdnad vid samboförhållande hade varit bra då sådana förhållande blir allt vanligare.) Jag hoppas att du fortsätter att kämpa för alla könen i detta land. – En blivande pappa

Bilden hittade jag på tidaholm.se

Politik är för män

Läser Riksdag & Departement, senaste numret:

Therese Borg, vice ordförande i SD-kvinnor: -Kvinnor är mindre intresserade av politik än män, så är det ju.

Är det ett skämt?

Arbetslöshetens frånvaro

Detta att ha skrivit en bra och genomtänkt text om partiledardebatten och sen pekar tekniken finger åt mig. Jag blir svinförbannad och vägrar skriva en ny. Helvete!

Så det blir så här: Det vore klädsamt om Reinfeldt hade antytt en viss oro för arbetslösheten i sitt öppningsanförande. Mycket klädsamt.

Stockholm igen

Den här veckan öppnar riksdagen efter juluppehållet. Det betyder inte att vi har varit lediga under den tiden vilket många tror.

Jag ska läsa in mig på en del polisfrågor den här veckan. Och så är det ju en partiledardebatt i morgon fm. Dser jag fram emot.

 

Ingen kommer undan Olof Palme

Det starkaste intrycket Palme gjorde på mig var när Latin Kings (som jag alltid älskat, de var allt Norrala inte var) samplade en del av hans fantastiska tal om fördomar, i låten” Fördomar 2″ från skivan ”Mitt kvarter” från 2000.

Just för att jag tyckte att han sa självklarheter på ett genialt sätt och kanske för att jag ungefär då började fundera på samhället på allvar.

Den här referensen till TLK finns också i Greiders bok ”Ingen kommer undan Palme”. Jag började läsa i somras och har läst många gånger, korta bitar. När jag läser den här typen av litteratur viker jag ett hundöra nere på de sidor jag tycker mig vilja hitta enkelt sedan.

Jag har vikt fast:

”Medlemskadrerna i partierna har minskat snabbt de senaste årtiondena, liksom antalet fritidspolitiker. De få aktiva som är kvar framstår därför i någon mening som avvikare. Det är en ond cirkel. Människor som föraktar politiker bygger upp mängder av fördomar och felaktiga föreställningar om vad till och med deras lokala politiker sysslar med eller har för förmåner, och det är möjligt just därför att så få är politiskt engagerade.”

”Arbetarklassen måste helt enkelt organisera sig för att maktförhållandena på en arbetsplats och i samhället ska kunna urskiljas. Den avgörande skillnaden i maktresurser löper rakt över genom alla samhällen När sociala rörelser på vänsterkanten och bland löntagarna skapas- då skapas samtidigt en nu, potentiell världsbild, ett sätt att se på världen. Borgerligheten, å sin sida, är inte i samma behov av sådana kollektiva rörelser därför att en spontan och individuellt uppfattad värld är just den borgerliga värld man önskar sig.”

”Det är för övrigt därför som de nya Moderaterna idag så pass lätt i retoriken an bejaka denna välfärdsutveckling: De har inte bara glömt att deras egna företrädare bekämpade Det starka samhället, de har dessutom anammat en bild av att den välfärdsstat som växtre fram var en mer elle mindre logisk följd av samhällsutvecklingen själv och att inget val behövde göras, ingen politisk viljeakt nödvändig.”

De här utvalda styckena talar för sig själv. Bok klart värd att läsa. Skriven efter valet 2010 och Greider skildrar känslor många av oss hade varianter av då.

Vem är projektledare hemma?

För fem år sedan kom Gunilla Bergstens bok om att hon säger upp sig som familjens projektledare. Ur DN-artikeln: – Fortfarande är det nästan alltid kvinnorna som står för familjelogistiken och ansvarar för att allt funkar. Ett tungt jobb som tar mycket tid och kraft, ofta utan att omgivningen ens märker det, säger Gunilla Bergensten

I dagens Arbetarbladet finns en stor artikel om Maria som tagit fram en app för familjeplanering. Sprunget ur att det var svårt för henne och hennes ex att få till det kring det gemensamma barnet. ”Maria berättar om ett tillfälle när hon hade påmint Englas pappa så många gånger att hon till sist själv rörde ihop dagarna”.

Englas pappa Reijo kommenterar appen: -På jobbet är jag skärpt, men privat kan jag vara ganska virrig. (…) Nu ser jag direkt vad som står i kalendern, jag tycker det är bra Han berättar också att han inte är så bra på att fylla i saker.

Så Maria har gjort appen (grymt!), men Reijo verkar trots det vara den som glider med, för han är lite virrig privat.

Är inte detta ett typexempel på att mammorna ta huvudansvaret för projektledningen?

Gunilla Bergström säger: En allvarlig aspekt är att det handlar om en hälsofråga för kvinnorna, säger hon. Hon är övertygad om att många kvinnor slits ner av att både sköta sina vanliga jobb och jobbet som familjens projektledare.

Om någon av er inte kan hålla isär sak och person, så tror jag både Maria och Reijo är trevliga.

Projektet ”de måste läsas ut”

Att böcker är ett av mina stora intressen är ingen nyhet. Kanske är det en nyhet att jag ofta har många på gång samtidigt. För att de passar olika humör, några ligger i Stockholm och Norrala. Uppskattningvis har jag just nu ett femtontal påbörjade böcker. Så länge de är så många får jag dåligt samvete varje gång jag öppnar en ny.

Alltså måste jag avsluta några. I dag har jag avslutat tre.

Den vänstra är en historia om ett ungt, framgångsrikt par i Holland. Kvinnan får bröstcancer och självklart skakar det om hela deras tillvaro och vi för följa detta från så att säga början till slut. Sten, mannen, är så uppenbart en person vars förhållningssätt till livet, tämligen ansvarslöst, får mig lika förbannad som fascinerad. Storyn i sig är tung tung, men ändå lättsam och i den mån det är möjligt, uppfriskande. Även i det svartaste svarta finns ljusglimtar. Om man så väljer.

Den högra är en av de allra senaste av Patricia Cornwell. Jag har läst massor av hennes böcker och har alltid tyckt mycket om Kay Scarpetta, och de fall som hon som letar spår på de mördade är involverade i. Ofta betalar hon ett högt pris med sin egen säkerhet. Men alltså, det har blivit ganska tråkigt. Ganska förutsägbart. Jag längtar efter gamla Kay.

Till änderna

I går kväll efter partieventet hade jag några timmar hemma innan jag gick iväg till Markus och stekte gudomliga raggmunkar.

Då passade jag på att frosta av frysen. Ett infall så gott som något.

Det visade sig att 90 procent av innehållet var brödrester. Jag har sparat det eftersom jag då och då matar änderna. Nu finns det två rejäla plaståsar. Det är också något misslyckat bak.

Just nu tinar allt i slasken efter att ha stått på balkongen över natten.

En lördag med partiet

Jag avskyr verkligen att gå upp tidigt. Kan inte sägas nog många gånger. Särskilt gör jag det på helgerna. Men jag gör det och det brukar bli roligt sen!

I dag har vi varit med socialdemokraterna i Gävleborg i Bollnäs och pratat framtidsfrågor med fokus på arbetsmarknad och utbildning. Det var värt att gå upp för.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen hållit i snack om S mål kring skolan. Och då som nu konstaterar jag och några till att vi siktar för lågt. Det år inte att säga att vi nöjer oss med att halvera andelen som inte klarar grundskolan till år 2020. Vi kan inte leva med att ge upp på sex procent.